När expanderande städer, av olika storleksordning, börjar söka nya, miljövänliga lösningar på de växande transportproblemen, och vill  föra onödig biltrafik bort från de centrala delarna i så hög grad som möjligt, kommer valet av kollektiva färdmedel och metoder att styra bort biltrafiken att utgöra några av de svåraste besluten.

I Stockholm pågår en debatt om investeringar i spårvagn kontra tunnelbana. I Uppsala har fördelarna och nackdelarna medspårtaxi under året ställts mot fördelarna och nackdelarna med spårvagn. Även Umeå finns som bekant med i diskussionerna om ett pilotprojekt kring så kallade spårtaxislingor.

Umeå, som oavsett vilket befolkningsmål man anser vara realistiskt beräknas växa stadigt under kommande decennier, kan i sig bli något av ett pilotprojekt för nya lösningar i större småstäder. Eftersom möjligheterna här att välja väg inför framtida kollektiva lokaltrafiklösningar är större än i städer som redan är mer plottriga, ”färdigförtätade” och låsta till befintliga lösningar kan diskussionerna här få mer grundläggande karaktär.

Hur ska, exempelvis, transportbehovet in till stadskärnan lösas när Ön i Umeå bebyggs? Frågan brukar sätta igång fantasin (och den politiska cynismen, men det är en annan sak) hos umebor intresserade av transportfrågor.

Jag bekänner gärna att jag för egen del är en vän av spårvagnslösningar. De har nackdelen av att kräva mycket stora investeringskostnader, men till skillnad från likaledes mycket investeringsdyra spårtaxislingor har spårvagnsnät högre långsiktig kapacitet att bli en kollektivtrafiklösning i egentlig mening.

Spårtaxi är en idé som låter väldigt lockande i första läget, men som mer har prägeln av lyxlösning för vissa punktvisa transportbehov, eftersom passagerarvolymen är så relativt begränsad.

Har Umeå råd med det? Det är väl tveksamt.

Har Umeå råd med spårvagn? Då måste nog staden växa så det dånar och knakar, även om det löser fler behov än spårtaxi. Givetvis är det långsökt, men roligt att drömma om.

Bussar drivna på miljövänligt bränsle är, i en stad med Umeås utformning, förmodligen det överlägset mest flexibla alternativet. Men förutspåelsen att bil- och busstrafik inom en snarare framtid kommer att avge så lite utsläpp att de förblir dominerande transportmedel även inom städerna är inte okontroversiell. Dessutom ger mer utpräglade kollektivtrafiklösningar (åtminstone ovan jord) även andra trivselvärden i starkt urbana miljöer, som en av biltrafik (om än aldrig så klimatneutral) och dominerad stadsbild inte kan erbjuda. Kommer biltrafiken automatiskt om man satsar på stadsinfrastruktur för busstrafik?

Trådbussar vore ett i initialskedet billigare alternativ än spårtrafik, och har också goda argument för sig, men har förstås inte samma charm i stadsbilden. Och hur har cykeltekniken – i och för sig inget kollektivt färdmedel – utvecklats om några decennier?