Etikett: Staaff

När Staaff och Branting var politiska popstjärnor i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 5

Sommaren 1911 var politiskt het i Sverige, och därmed i den alltid politiskt intresserade staden Umeå. Den största lokala händelsen de valrörelsemånaderna var när Karl Staaff kom på besök till Umeå för att hålla tal, och en jättepublik slöt upp för att lyssna.

Om det, och om Karl Staaff och Hjalmar Branting som talare, handlar den här krönikan, ingående i serien 50 skäl att fascineras av Västerbotten, som också kan ses som ett indirekt tips till dagens ledande politiker att våga avstå från de mest ansträngda lustigheterna i talarstolen och istället våga ta åhörare på allvar.

Tidigare krönikor i den här Västerbottensserien återfinns här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————————

När Staaff och Branting var politiska popstjärnor i Umeå

125 arbetare kom med båt från Holmsund. Från Sandvik anlände ”ett stort antal arbetare.” Med skjuts eller på cykel kom ”flera hundra personer” från byarna.
Det kom folk från Skellefteå, Nordmaling, Vännäs och kustsocknarna norrut. VK uppskattade antalet åhörare på planen framför elementarläroverket i Umeå den kvällen, 15:e augusti 1911, till sammanlagt 2000 personer. Det var sett till dåtidens befolkning – Umeå hade drygt 5000 invånare – en jättepublik. En motsvarighet i dag vore kanske 30 000 på Rådhustorget.

Vad fick så många Västerbottningar att samlas i Umeå för möte på sommaren 1911?
Anledningen var, skrev VK två dagar senare, ”det sällsynta tillfälle som nu gavs, att få höra förra statsministern Karl Staaffs politiska föredrag”.

Det var bara ett par månader kvar till vad som då beskrevs som det viktigaste svenska riksdagsvalet någonsin, höstvalet till andra kammaren, dominerat av de stora striderna kring rösträtten, försvarspolitiken och de sociala reformkraven.

Ett valtal på plats i Umeå av de frisinnade liberalernas ledare Karl Staaff var i det läget en händelse utöver det vanliga.

Staaff hade varit statsminister 1905-1906 och var 1911 oppositionens självskrivne statsministerkandidat. Liberaler och socialdemokrater förberedde sig gemensamt på att få bort den sittande konservativa regeringen under Arvid Lindman. Men även mellan liberaler och socialdemokrater pågick en hård dragkamp, och i Umeå sökte de stöd hos samma väljargrupper – då fortfarande enbart män.

Staaff hälsades i Umeå ”med en kraftig applåd”. Och trots att ”vinden ibland var något besvärande” så bar hans röst ut ”över hela folkmassan”. Det som följde var en lång, svidande kritik av den konservativa regeringen på punkt efter punkt i valfrågorna, med demokratikravet som röd tråd genom föredraget. På några ställen tog Staaff i lite extra:

”Man kommer nämligen här in på något av själva den djupaste skillnaden mellan en frisinnad och en konservativ åskådning. Att det är å ena sidan folkets naturliga rätt att vara herre i sitt eget hus och å den andra något värdefullt för folket som för den enskilda att känna sig fullt myndigt, det ligger i bottnen av varje fritt och till frihet strävande sinnes åskådning. (…) Måhända skall en framtida demokrat en gång, då han läser om allt detta säga: Arvid Lindman och hans parti förtjänade att gå under, ty i den tid då det mer än någonsin var nödvändigt att regera med folket gjorde de allt för att fortfarande regera mot folket.”

Så blev det som bekant inte.

Mötet avslutades med ett anförande av Anna Wicksell, som framförde kraven på rösträtt för kvinnor, och också möttes av stort bifall.

En månad tidigare, 9:e juli, hade socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting besökt Umeå på sin resa genom Norr- och Västerbotten. Han höll sitt tal inför en ”talrik publik” (VK) på runt 300 åhörare. Branting, medveten om att socialdemokraterna hade vissa problem att få genomslag i länet på grund av de frisinnades styrka, ägnade förutom attacker på Lindmans regering en del av sitt tal åt att varna för liberalerna som opålitliga och splittrade. Det säkraste, manade han, var för reformvänner och arbetare att rösta på socialdemokraterna. Även här rapporterar VK om kraftiga applåder från de närvarande.

***

Staaff och Branting som valtalare i Umeå med bara några veckors mellanrum. 2000 personer på ett valmöte. Oj vad det måste ha snackats politik i den lilla staden de sommarveckorna för dryga hundra år sedan. Funnes det en tidsmaskin och jag fick välja en valrörelse i Umeås historia att resa till, skulle jag välja 1911.

Men hur var Staaff och Branting som talare? Vad bjöds umeborna på? Vad utmärkte de kanske två viktigaste svenska 1900-talspolitikerna, när de klev upp i en talarstol?

***

Staaffs röst finns mig veterligen inte bevarad, han återfinns bara i stumfilmer, medan Brantings röst åtminstone återfinns i en efterhandsinläsning av riksdagstalet om författningsfrågan 1918, ett tal Branting själv var stolt över. Hans röst låter påfallande ospektakulär, men sympatisk och angelägen.

Ett levande vittnesmål av Staaff har lämnats av Vilhelm Moberg, som i sin ungdom hörde honom tala. Det var i Kronoberg, på sommaren 1915. Staaff var redan märkt av sjukdom och hade bara två månader kvar att leva.

”För min del fick jag ett starkt och bestående intryck av Staaff som talare”, skriver Moberg. ”Jag hade hört många politiska talare tidigare, men jag fann Staaff vara dem alla överlägsen. De agitatorer jag lyssnat till tycktes oftast upprepa väl inlärda läxor … Men Staaff verkade djupt engagerad i sitt anförande. Han hade någonting eget att säga, och det hördes att han var angelägen om att få det sagt och uppfattat. … Hans framställningssätt var lugnt och balanserat; han behöll sitt lugna tempo genom hela föredraget och eldade icke upp sig i vissa moment, som somliga talare brukar. I talet förekom inga av de kvickheter, vitsar eller enklare roligheter, varmed föredragshållare eljest gärna ”kryddar” sina anföranden”.

Moberg minns i sin återblick Staaff som en kraftigt vuxen, bredaxlad man med anlag för fetma, vitt hår och grånade mustascher. ”Hans uppträdande”, återger Moberg och fångar något många vittnat om gällande Staaffs både buffliga och blyga tvärhet, ”gav mig i det hela ett intryck av ett kärvt allvar, av en sluten personlighet som icke inbjöd till närmanden, av en ensam människa.”

Herbert Tingsten kriver i sina memoarer att Branting inte heller uppvisade någon större humor eller några spetsiga vändningar i sina anföranden eller skrifter, men ändå var den mest imponerande talare han hört i riksdagen. Inte genom

”skarpsinne, utsökt ordval, bildrikedom eller elegant och flytande framförande utan därför att utseende, röst, sätt att formulera och betona gav en så stark känsla av personligt engagemang. Mannen syntes fylld av vad han ville säga. Men det fanns inte något av det mystiska eller fanatiska som man förbinder med väckelse eller uppbyggelse; det starka temperamentet syntes styrt av reflexionen och försmält med balans och måttlighet. Han kunde söka efter orden, vilket inger åhöraren förtroende, men fann dem alltid snabbt nog för att inte väcka oro. (…) Orden var inte märkvärdigare än andras, men satsbyggnaden, komplicerad och liksom mödosamt formad, gav dem tyngd och storhet .”

Som manuskript ter sig bådas tal, några lysande passager undantagna, i dag rejält träiga och omständliga. Det gäller även Staaffs och Brantings tal i Umeå som de återgavs i VK.

Vilket tålamod publiken måste ha haft med dessa långsamma, malande utläggningar. Ändå hölls de alltså som sin tids mest övertygande retoriker. Staaff och Branting briljerade inte, och sökte inte vara lättsmälta. Deras genomslag förklaras istället med begreppet ”trovärdighet”.

De tog sina åhörare på största allvar och togs just därför själva på allvar som få andra. Båda var, redan som studenter, kända för att kunna avgöra en hel debatt med en enda sammanfattande slutreplik efter vilken inget mer fanns kvar att säga eller invända.

Zäta Höglund skrev i sin panegyriska biografi om hur Branting påminde om Perikles talarkonst, ”vilken sades påminna om goda snabblöpare: han gav alla talare tio stegs försprång men han sprang ändå förbi dem alla”.

Samma intryck återges i otaliga återblickar.

***

Gerhard Magnusson, mångårig medarbetare till Branting, skrev i en minnesskrift hur Branting mycket sällan använde ironins vapen för att besegra en motståndare, ”oftast ställde han i stället upp dennes uppfattning och argument till sakligt skärskådande tills församlingen blev övertygad och den såmedelst behandlade kände sig stolt över att ha varit föremål för så mycken allvar uppmärksamhet”.

Liberale allt i allot under decennier, David Bergström, som kände Staaff väl, sade en gång att det märkliga med Staaff som talare var att hans ord alltid tycktes bära fram en genomarbetad och genomlevd ledande princip och att han lyckades övertyga de som lyssnade om att han var beredd att ”sätta in sin person för vad han ville och ansåg gagneligt, och därför lyssnade de till honom och följde honom”

Privat kunde det te sig annorlunda. Brantings styvdotter Vera von Kraemer har i ”Brantings på Norrtullsgatan” beskrivit umgänget i hemmet mellan föräldrarna Branting och nära vännen Staaff på 1890-talet:

”Karl Staaff var satirisk, det var mycket tjusande. Satirisk var Hjalmar aldrig, hans ton var inte den. (…) Staaff var på ett annat sätt. Alltid spydig, alltid ironisk, men innerst vänlig. Satiren var en form, som roade oss oerhört, han var kvick. Alltid klar, alltid slagfärdig, alltid torrt munter.”

Men längre fram, sedan Staaff blivit statsminister, var han inte längre densamme skriver von Kramer, utan en alltmer sluten och avvisande människa.

Det stämmer överens med andra beskrivningar av hur Staaff och Branting utvecklades i olika riktningar med åren: Staaff stelnade, slöt sig, släppte fram moralisten inom sig, blev anspänd som i ständig vaksamhet, Branting bevarade mer av sin inre bohem, och var bättre på att hålla bitterhet på avstånd.

***

Efter valsegern på hösten 1911 tillträde Staaff som statsminister i sin andra liberala regering, med stöd av socialdemokraterna – ännu ej redo för egen regeringsmedverkan – i riksdagen. Men i februari 1914 tvingades han gå efter konflikt med kungamakten och den patetiske Gustaf V i försvarsfrågan. Brutala hatkampanjer följde från konservativt håll, och bidrog sannolikt till Staaffs död redan året efter.

Till skillnad från Branting, som vid sin bortgång 1925 hunnit bli en folkkär landsfadersfigur, uppskattad även i slottet, fick Staaff aldrig uppleva demokratins genombrott. Han dog när motsättningarna var som hårdast, utgången ännu oviss och första världskriget rasade.

Om Brantings politiska karriär har något fullbordat över sig, det sista året nästan något övermoget, så präglades Staaffs sista år av förbittrade stämningar och avbrutna förhoppningar.

***

I Socialdemokraten skrev Branting efter Staaffs död en minneruna om sin nära ungdomsvän:

”För Karl Staaffs personliga vänner från de första kampglada stridsåren skall minnet av hans ljusa ungdomstro på friheten, hans så ofta klart genomträngande blick, hans rika och i många riktningar lysande begåvning, och i en senare tid hans outtröttliga pliktuppfyllelse i arbetet att bringa sitt folk det stycke framåt han ansåg vara för ögonblicket möjligt att nå, aldrig blekna.”

Och på den krans som han och hustrun Anna lämnade vid begravningen stod:

”Till Karl Staaff. För ungdomsvänskap och ungdomsminnen långt före höjdernas ensamhet.”

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,