Etikett: Branting

Framtidstro, utveckling, optimism, heja!

Av Ola Nordebo, 25 januari 2013 kl 21:53, Bli först att kommentera

Framtidstro, utveckling, optimism, heja! Nej, rubriken på veckans lördagskrönika är bara till möjligen en tiondel ironisk. Jag börjar med The economist, och ett intressant temanummer, och slutar med Hjalmar Branting och vad som måste vara den bästa skoluppsats som skrivits i Sverige någonsin.

——————————————-

Framtidstro, utveckling, optimism, heja!

Kommer vi någonsin att uppfinna något lika användbart igen? Har idémaskinen gått sönder?

The Economist ställde frågorna i ett nummer häromveckan, som diskuterade betydelsen av innovationer för välstånd och tillväxt, och gjorde en jämförelse mellan vår tid och decennierna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet när det gäller revolutionerande idéer och nya produkter, som radikalt förändrar vardagen.

Då kom, påminner Economist i sin ledare, de moderna sanitetssystemen, bilarna, flygplanen, radiotekniken, antibiotikan och telefonen. Listan över allt positivt som upptäcktes, utforskades och drömdes skulle kunna fylla böcker, hela encyklopedier.

Det var även epoken när grunden lades för det svenska välståndsundret, genom demokratiseringen, socialpolitiken, de ekonomiska avregleringarna, de liberala reformerna av institutioner och regelverk, de enskilda innovationerna och de stora investeringarna i infrastruktur. Det var också, kan tilläggas, nyskapande årtionden inom konsten, litteraturen, teatern, musiken och idrotten.

Trots den hisnande utvecklingen på dator- och kommunikationsområdet de senaste decennierna, och trots nya forskningsrön som förflyttar gränser och förändrar människans självbild i grunden, går det att argumentera för att vi 2013 lever i en tid av historiskt sett avtagande innovationskraft.

Korrekt eller ej, Economist nyanserar påståendet, redan den kritiska och lite överraskande frågeställningen är en nyttig tankeställare. Jag tror att de flesta av oss slarvigt utgår ifrån att vi lever i den mest innovativa av alla epoker.

Men kanske lever vi på gamla meriter i högre grad än vi är medvetna om. Ojämförligt mer av debatten ägnas åtminstone åt hur ett föreställt nollsummespel ska förvaltas än åt hur förutsättningar ska kunna skapas för nästa epok av upptäckter och framsteg.

Det knyter an lite till två andra omdiskuterade fenomen i samtiden: Betoningen av nyttoaspekter här och nu framför grundforskning och bildningsideal i debatten om den högre utbildningen. Och den moderna finanskapitalismens ibland destruktiva fokusering på kortsiktig vinstmaximering istället för den gamla industrikapitalismens mer långsiktiga, tålmodiga förankring i idéer och verksamheter.

Möjligen är det en förenklad bild, men frestelsen att ösa ur ett gammalt arv från tidigare generationer – ekonomiskt, politiskt, kulturellt, teknologiskt och ekologiskt – istället för att söka lämna efter sig ett eget arv med substans, kraft och hållbarhet för nya generationer, är alltid stor.

Och inte ens när vi söker något som var bättre förr, väljer vi rätt saker att vara nostalgiska kring. Det finns en del som aldrig är så olyckliga som när ett framsteg kan konstateras och beläggas. I en tid när en tämligen falsk, förljugen och historielös 60- och 70-talsnostalgi på nytt börjar breda ut sig i den svenska samhällsdebatten, vore det onekligen befriande med lite mer romantisk framtidstro, nyfikenhet och utvecklingsoptimism.

För återblickarna borde inte rikta sig mot ett korrumperat, misskött sjuttiotal, när det svenska välståndsundret höll på att slarvas bort, utan mot de decennier, långt tidigare, när grunden för det vi idag lever på lades: inom välfärden, politiken, näringslivet.

Demokrati, mänskliga fri- och rättigheter, handel, internationalism, rörlighet över gränser för människor och idéer, nya uppfinningar: för balansens skull är det nyttigt att påminna om vad det är som de senaste 150 åren skapat och spridit välstånd på ett fantastiskt sätt på många håll i världen, och vad det vanligtvis är som saknas där fattigdom, lidande och förtryck råder som värst.

Två av vår tids största utmaningar är (1) klimat-, miljö- och energifrågan. Och (2) att utforma en välfärd som står pall för en åldrande befolkning och förändrad demografi. I båda fallen borde instinkten vara att välkomna nya lösningar, tusentals skiftande aktörer och många olika anslag och drivkrafter, inte att bromsa, monopolisera, stanna tiden och backa tillbaka.

Då kan det hjälpa att hämta inspiration från förr. För det finns ju en sak som definitivt var bättre förr: tillförsikten och framstegsandan. Då drömde många om framtidslandet som skulle komma, och arbetade för det. Nu fabulerar för många om det förlorade dåtidsparadiset som aldrig fanns, och känner ångest inför ordet utveckling.

***

Hur befriande känns inte, exempelvis, 16-årige Hjalmar Brantings berömda studentuppsats – ”Vilken betydelse har våra dagars livligare samfärdsel för folkens och andliga och materiella liv?” – så här 136 år senare, jämfört med en del av dagens undergångsprofetior.

Det är, skrev skolpojken, blivande socialistledaren, ”den lätta samfärdseln, som allena möjliggör konkurrensen, denna omätligt viktiga faktor i våra dagars alla industriella och merkantila förhållanden. Konkurrensens möjlighet är beroende därav, att de goda och billiga varor, vilka produceras på en viss ort, förmå bära kostnaderna för transporten till andra delar av världen, och … äro i stånd att uttränga de dyrare och sämre varorna, icke blott på sin egen produktionsort, utan även på andra ställen.” Låga priser för folket, skrev Branting, kräver lätta kommunikationer.

Men resandet och transporterna har också, konstaterade Branting, betydelse för den andliga utvecklingen, genom det utbyte av erfarenheter och kunskap som de möjliggör. Samfärdseln och vetenskapen skulle förverkliga ”frihet, jämlikhet, broderskap”:

”Människorna bringas i närmare beröring med varandra, härigenom ökas i högre grad deras kännedom både om sig själva och världen, och då var och en, medvetet eller omedvetet, tager intryck av de människors åsikter och föreställningssätt, med vilka han umgås, så följer därav, att en livlig samfärdsel skall i hög grad främja spridandet av nya tankar och idéer. Man kan sålunda med skäl säga, att de lätta kommunikationerna i våra dagar höra till okunnighetens och likgiltighetens farligaste fiender … den blir ett av de starka band, som sammanknyta de olika nationerna med varandra till en högre enhet, mänskligheten.”

Brantings generation skulle se både drömmar förverkligas och bombas sönder. Men inför vår tids pessimistiska, nostalgiska jämmerkör skulle den ha skakat på huvudet.

När Staaff och Branting var politiska popstjärnor i Umeå

Av Ola Nordebo, 16 januari 2013 kl 21:28, Bli först att kommentera

Sommaren 1911 var politiskt het i Sverige, och därmed i den alltid politiskt intresserade staden Umeå. Den största lokala händelsen de valrörelsemånaderna var när Karl Staaff kom på besök till Umeå för att hålla tal, och en jättepublik slöt upp för att lyssna.

Om det, och om Karl Staaff och Hjalmar Branting som talare, handlar den här krönikan, ingående i serien 50 skäl att fascineras av Västerbotten, som också kan ses som ett indirekt tips till dagens ledande politiker att våga avstå från de mest ansträngda lustigheterna i talarstolen och istället våga ta åhörare på allvar.

Tidigare krönikor i den här Västerbottensserien återfinns här:

50 skäl att fascineras av Västerbotten

——————————————————————

När Staaff och Branting var politiska popstjärnor i Umeå

125 arbetare kom med båt från Holmsund. Från Sandvik anlände ”ett stort antal arbetare.” Med skjuts eller på cykel kom ”flera hundra personer” från byarna.
Det kom folk från Skellefteå, Nordmaling, Vännäs och kustsocknarna norrut. VK uppskattade antalet åhörare på planen framför elementarläroverket i Umeå den kvällen, 15:e augusti 1911, till sammanlagt 2000 personer. Det var sett till dåtidens befolkning – Umeå hade drygt 5000 invånare – en jättepublik. En motsvarighet i dag vore kanske 30 000 på Rådhustorget.

Vad fick så många Västerbottningar att samlas i Umeå för möte på sommaren 1911?
Anledningen var, skrev VK två dagar senare, ”det sällsynta tillfälle som nu gavs, att få höra förra statsministern Karl Staaffs politiska föredrag”.

Det var bara ett par månader kvar till vad som då beskrevs som det viktigaste svenska riksdagsvalet någonsin, höstvalet till andra kammaren, dominerat av de stora striderna kring rösträtten, försvarspolitiken och de sociala reformkraven.

Ett valtal på plats i Umeå av de frisinnade liberalernas ledare Karl Staaff var i det läget en händelse utöver det vanliga.

Staaff hade varit statsminister 1905-1906 och var 1911 oppositionens självskrivne statsministerkandidat. Liberaler och socialdemokrater förberedde sig gemensamt på att få bort den sittande konservativa regeringen under Arvid Lindman. Men även mellan liberaler och socialdemokrater pågick en hård dragkamp, och i Umeå sökte de stöd hos samma väljargrupper – då fortfarande enbart män.

Staaff hälsades i Umeå ”med en kraftig applåd”. Och trots att ”vinden ibland var något besvärande” så bar hans röst ut ”över hela folkmassan”. Det som följde var en lång, svidande kritik av den konservativa regeringen på punkt efter punkt i valfrågorna, med demokratikravet som röd tråd genom föredraget. På några ställen tog Staaff i lite extra:

”Man kommer nämligen här in på något av själva den djupaste skillnaden mellan en frisinnad och en konservativ åskådning. Att det är å ena sidan folkets naturliga rätt att vara herre i sitt eget hus och å den andra något värdefullt för folket som för den enskilda att känna sig fullt myndigt, det ligger i bottnen av varje fritt och till frihet strävande sinnes åskådning. (…) Måhända skall en framtida demokrat en gång, då han läser om allt detta säga: Arvid Lindman och hans parti förtjänade att gå under, ty i den tid då det mer än någonsin var nödvändigt att regera med folket gjorde de allt för att fortfarande regera mot folket.”

Så blev det som bekant inte.

Mötet avslutades med ett anförande av Anna Wicksell, som framförde kraven på rösträtt för kvinnor, och också möttes av stort bifall.

En månad tidigare, 9:e juli, hade socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting besökt Umeå på sin resa genom Norr- och Västerbotten. Han höll sitt tal inför en ”talrik publik” (VK) på runt 300 åhörare. Branting, medveten om att socialdemokraterna hade vissa problem att få genomslag i länet på grund av de frisinnades styrka, ägnade förutom attacker på Lindmans regering en del av sitt tal åt att varna för liberalerna som opålitliga och splittrade. Det säkraste, manade han, var för reformvänner och arbetare att rösta på socialdemokraterna. Även här rapporterar VK om kraftiga applåder från de närvarande.

***

Staaff och Branting som valtalare i Umeå med bara några veckors mellanrum. 2000 personer på ett valmöte. Oj vad det måste ha snackats politik i den lilla staden de sommarveckorna för dryga hundra år sedan. Funnes det en tidsmaskin och jag fick välja en valrörelse i Umeås historia att resa till, skulle jag välja 1911.

Men hur var Staaff och Branting som talare? Vad bjöds umeborna på? Vad utmärkte de kanske två viktigaste svenska 1900-talspolitikerna, när de klev upp i en talarstol?

***

Staaffs röst finns mig veterligen inte bevarad, han återfinns bara i stumfilmer, medan Brantings röst åtminstone återfinns i en efterhandsinläsning av riksdagstalet om författningsfrågan 1918, ett tal Branting själv var stolt över. Hans röst låter påfallande ospektakulär, men sympatisk och angelägen.

Ett levande vittnesmål av Staaff har lämnats av Vilhelm Moberg, som i sin ungdom hörde honom tala. Det var i Kronoberg, på sommaren 1915. Staaff var redan märkt av sjukdom och hade bara två månader kvar att leva.

”För min del fick jag ett starkt och bestående intryck av Staaff som talare”, skriver Moberg. ”Jag hade hört många politiska talare tidigare, men jag fann Staaff vara dem alla överlägsen. De agitatorer jag lyssnat till tycktes oftast upprepa väl inlärda läxor … Men Staaff verkade djupt engagerad i sitt anförande. Han hade någonting eget att säga, och det hördes att han var angelägen om att få det sagt och uppfattat. … Hans framställningssätt var lugnt och balanserat; han behöll sitt lugna tempo genom hela föredraget och eldade icke upp sig i vissa moment, som somliga talare brukar. I talet förekom inga av de kvickheter, vitsar eller enklare roligheter, varmed föredragshållare eljest gärna ”kryddar” sina anföranden”.

Moberg minns i sin återblick Staaff som en kraftigt vuxen, bredaxlad man med anlag för fetma, vitt hår och grånade mustascher. ”Hans uppträdande”, återger Moberg och fångar något många vittnat om gällande Staaffs både buffliga och blyga tvärhet, ”gav mig i det hela ett intryck av ett kärvt allvar, av en sluten personlighet som icke inbjöd till närmanden, av en ensam människa.”

Herbert Tingsten kriver i sina memoarer att Branting inte heller uppvisade någon större humor eller några spetsiga vändningar i sina anföranden eller skrifter, men ändå var den mest imponerande talare han hört i riksdagen. Inte genom

”skarpsinne, utsökt ordval, bildrikedom eller elegant och flytande framförande utan därför att utseende, röst, sätt att formulera och betona gav en så stark känsla av personligt engagemang. Mannen syntes fylld av vad han ville säga. Men det fanns inte något av det mystiska eller fanatiska som man förbinder med väckelse eller uppbyggelse; det starka temperamentet syntes styrt av reflexionen och försmält med balans och måttlighet. Han kunde söka efter orden, vilket inger åhöraren förtroende, men fann dem alltid snabbt nog för att inte väcka oro. (…) Orden var inte märkvärdigare än andras, men satsbyggnaden, komplicerad och liksom mödosamt formad, gav dem tyngd och storhet .”

Som manuskript ter sig bådas tal, några lysande passager undantagna, i dag rejält träiga och omständliga. Det gäller även Staaffs och Brantings tal i Umeå som de återgavs i VK.

Vilket tålamod publiken måste ha haft med dessa långsamma, malande utläggningar. Ändå hölls de alltså som sin tids mest övertygande retoriker. Staaff och Branting briljerade inte, och sökte inte vara lättsmälta. Deras genomslag förklaras istället med begreppet ”trovärdighet”.

De tog sina åhörare på största allvar och togs just därför själva på allvar som få andra. Båda var, redan som studenter, kända för att kunna avgöra en hel debatt med en enda sammanfattande slutreplik efter vilken inget mer fanns kvar att säga eller invända.

Zäta Höglund skrev i sin panegyriska biografi om hur Branting påminde om Perikles talarkonst, ”vilken sades påminna om goda snabblöpare: han gav alla talare tio stegs försprång men han sprang ändå förbi dem alla”.

Samma intryck återges i otaliga återblickar.

***

Gerhard Magnusson, mångårig medarbetare till Branting, skrev i en minnesskrift hur Branting mycket sällan använde ironins vapen för att besegra en motståndare, ”oftast ställde han i stället upp dennes uppfattning och argument till sakligt skärskådande tills församlingen blev övertygad och den såmedelst behandlade kände sig stolt över att ha varit föremål för så mycken allvar uppmärksamhet”.

Liberale allt i allot under decennier, David Bergström, som kände Staaff väl, sade en gång att det märkliga med Staaff som talare var att hans ord alltid tycktes bära fram en genomarbetad och genomlevd ledande princip och att han lyckades övertyga de som lyssnade om att han var beredd att ”sätta in sin person för vad han ville och ansåg gagneligt, och därför lyssnade de till honom och följde honom”

Privat kunde det te sig annorlunda. Brantings styvdotter Vera von Kraemer har i ”Brantings på Norrtullsgatan” beskrivit umgänget i hemmet mellan föräldrarna Branting och nära vännen Staaff på 1890-talet:

”Karl Staaff var satirisk, det var mycket tjusande. Satirisk var Hjalmar aldrig, hans ton var inte den. (…) Staaff var på ett annat sätt. Alltid spydig, alltid ironisk, men innerst vänlig. Satiren var en form, som roade oss oerhört, han var kvick. Alltid klar, alltid slagfärdig, alltid torrt munter.”

Men längre fram, sedan Staaff blivit statsminister, var han inte längre densamme skriver von Kramer, utan en alltmer sluten och avvisande människa.

Det stämmer överens med andra beskrivningar av hur Staaff och Branting utvecklades i olika riktningar med åren: Staaff stelnade, slöt sig, släppte fram moralisten inom sig, blev anspänd som i ständig vaksamhet, Branting bevarade mer av sin inre bohem, och var bättre på att hålla bitterhet på avstånd.

***

Efter valsegern på hösten 1911 tillträde Staaff som statsminister i sin andra liberala regering, med stöd av socialdemokraterna – ännu ej redo för egen regeringsmedverkan – i riksdagen. Men i februari 1914 tvingades han gå efter konflikt med kungamakten och den patetiske Gustaf V i försvarsfrågan. Brutala hatkampanjer följde från konservativt håll, och bidrog sannolikt till Staaffs död redan året efter.

Till skillnad från Branting, som vid sin bortgång 1925 hunnit bli en folkkär landsfadersfigur, uppskattad även i slottet, fick Staaff aldrig uppleva demokratins genombrott. Han dog när motsättningarna var som hårdast, utgången ännu oviss och första världskriget rasade.

Om Brantings politiska karriär har något fullbordat över sig, det sista året nästan något övermoget, så präglades Staaffs sista år av förbittrade stämningar och avbrutna förhoppningar.

***

I Socialdemokraten skrev Branting efter Staaffs död en minneruna om sin nära ungdomsvän:

”För Karl Staaffs personliga vänner från de första kampglada stridsåren skall minnet av hans ljusa ungdomstro på friheten, hans så ofta klart genomträngande blick, hans rika och i många riktningar lysande begåvning, och i en senare tid hans outtröttliga pliktuppfyllelse i arbetet att bringa sitt folk det stycke framåt han ansåg vara för ögonblicket möjligt att nå, aldrig blekna.”

Och på den krans som han och hustrun Anna lämnade vid begravningen stod:

”Till Karl Staaff. För ungdomsvänskap och ungdomsminnen långt före höjdernas ensamhet.”

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Av Ola Nordebo, 9 januari 2010 kl 10:20, 1 kommentar

I min lördagskrönika den här veckan tar jag en titt på några aspekter av socialdemokratins historia och konstaterar att vissa typer av slitningar alltid präglat partiet.

——————————————————————-

Nordebo, lördag: inför valet 2010

Socialdemokraterna vid sitt gamla vägskäl

”Det talas om att Hjalmar Branting alltid hade ”Kapitalet” i portföljen”, skriver Herbert Tingsten i en av sina tankeböcker, “men hans skrifter tyder på mycket begränsad kunskap; greppet att alltid föra med sig en bok tyder, som min och många andras erfarenhet visar, snarast på att man inte står ut med att läsa den, har samvetskval över detta och hoppas på en sinnesändring som aldrig kommer.”

Tingsten – som själv under en längre tid var socialdemokrat och fick LO:s uppdrag att beskriva socialdemokratins idéutveckling, innan han, delvis som följd av det arbetet, blev liberal – träffar här ett evigt socialdemokratiskt dilemma: slitningen mellan pragmatism och dogmatism, mellan problemlöseri och testuggeri, mellan vad bredare väljargrupper intresserar sig för och vad kampretoriken uttalar.

Spänningen fanns där från början. Med Karl Marx var socialdemokratin aldrig bekväm, fast hans terminologi fortsatte att slänga omkring nere i partiportföljen till långt in på 1970-talet. Socialdemokratin har överhuvudtaget aldrig mått bra av dogmer.

Socialdemokratin som idérörelse – om man lite schematisk söker skilja ur den aspekten från partiets övriga historia som folkrörelse – är född ur konflikt och splittring kring tidiga marxistiska framtidsteorier under 1800-talets andra hälft. I det skede när den gryende socialismen ännu brottades med frågan om huruvida förändringar skulle uppnås genom reformism eller revolution, demokrati eller proletariatets diktatur, om huruvida mödosamt parlamentariskt arbete var vägen att gå eller inte för dåtidens arbetarrörelse, så utgjorde den svenska socialdemokratin ett entydigt och pålitligt svar för reformism, demokrati och parlamentariskt arbete.

Det var det ursprungliga socialdemokratiska vägvalet, ett medvetet steg bort från Marx själv, i en marxistisk idédebatt där andra grupperingar valde andra, mer bokstavstroende vägar.

Och det var, i vissa aktivistkretsar, en kontroversiell strategi att vilja arbeta för reformer inom det existerande samhällets ramar. Svekdebatten började direkt. Den drogs igång av dem som inte fick, eller anade att de inte skulle få, internt gehör.

Läser man Brantings egna skrifter återkommer denna slitning gång på gång som tema. I den debatt om statssocialism som fördes mot slutet av 1800-talet formulerade Branting 1892 med övertydlig åskådlighet den pragmatiska ”från fall till fall”-linje som också blev partiets:

”Det synes under sådana förhållandena vara mera skäl att i varje särskilt fall klargöra socialdemokratins intresse i ett statssocialistiskt förslag, om vi ha orsak att vara för eller emot, än att konstruera upp allmänomfattande förkastelsedomar, från vilka man i praktiken skulle nödgas göra undantag. (…) Låt oss socialdemokrater alltid dra fördel av det för oss nyttiga fullkomligt fördomsfritt, varhelst vi finna det. Varför skulle vi icke unna även våra konservativa motståndare att någon gång gå våra ärenden, liksom ju ej så sällan de liberala ha vänligheten att göra?”

Det påminner om den hårda, samtidiga striden inom den tyska socialdemokratin om revisionism kontra mer renlärig marxism i vilken revisionisten Eduard Bernstein – som snart nog skulle få helt rätt – hade skrivit: ”Socialdemokratins inflytande skulle bli större om den hade mod att emancipera sig från en föråldrad fraseologi och synas vara vad den är: ett demokratiskt-socialistiskt reformparti”. (Citatet återfinns i Brantings egen skrift ”Socialdemokratin, dess uppkomst och utveckling” från 1909.)

Även i sitt mest berömda tal, vid författningsdebatten 1918, när det demokratiska genombrottet äntligen stundade, snuddar Branting vid det: ”Vi har alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen.”

Det uppnåeliga: även i triumfens stund en maning till pragmatism.

Socialdemokratins parlamentariska framgångsrecept under 1900-talet i Sverige blev också att alltid i kritiska lägen välja pragmatismen framför dogmatismen, möjliga reformer framför omöjlig marxism. Och att senare i regeringsställning konsekvent söka dämpa de statssocialistiskt mest långtgående kraven på samhällsomvälvning och istället söka dra nytta av och implementera andra partiers idéarbete, oftast det liberala och frisinnade, för att vara i bättre samklang med bredare väljargrupper än dogmatisk socialism skulle tillåta.

Den insikten växte fram under Brantings långa partiledartid. Den var själva grundkärnan i Per-Albin Hanssons folkhemtema, där en konservativ term och ett socialliberalt tankegods tillsammans skulle forma ett socialdemokratiskt adjö till den hårda klasskampsretoriken. Och Tage Erlander kunde sin historia.

Den socialliberala marknadsekonomi och välfärd som präglar det moderna Sverige har formats genom en växelverkan och kapplöpning mellan liberalt och socialdemokratiskt idéarbete – och en ömsesidig lyhördhet för det bästa hos båda.

De gamla goda tiderna har aldrig existerat. Det gäller för det mesta här i världen, även för politiska partier. Bilden av ett socialdemokratiskt förflutet där idealen var självklara, alla överens och barrikaderna riktade åt ett håll är falsk.

Vänstersocialister har alltid – sedan långt över hundra år tillbaka – pyrt av missnöje över partiets utveckling. Det är inget modernt fenomen som ibland görs gällande i påståenden om vad partiet ”brukade stå för”, utan tvärtom en ursprunglig socialdemokratisk förlossningsvärk som aldrig klingat av.

Skäll från missnöjda falanger om att partiet gått till ”höger”, blivit för liberalt och svikit sina ideal är lika gamla som partiet självt, och har drabbat alla socialdemokratiska partiledare genom historien, utan undantag. De gånger som partiledningarna inte orkat stå emot det interna falangmissnöjet har partiet nästan alltid fått problem hos väljarna. Att partiet förlorade regeringsmakten under sitt radikala sjuttiotal var ingen slump.

Det är också värt att notera hur socialdemokratins opinionsutveckling just nu – efter månader av retorik anpassad till partiets vänsterfalanger, långt från de förnyarambitioner Mona Sahlin formulerade i början av sitt partiledarskap – är tämligen svag. Oppositionens uppgång tycks istället kopplad till miljöpartiet.

Mona Sahlins problem är att hon – till skillnad från sina företrädare – tvingas hantera de här klassiska motsättningarna i opposition, utifrån en för socialdemokratiska förhållanden svag parlamentarisk ställning och i ett skede när partilandskapet håller på att förvandlas och omöjliggöra att enskilda partier ensamma dominerar debatten.

Tiden med statsbärande partier är, tack och lov, sannolikt förbi. Men historiska erfarenheter kan ge vägledning ändå. Det spekuleras inför hösten val om huruvida Mona Sahlin och socialdemokraterna ska satsa på förnyelse och söka utmana alliansen om mittenväljare eller med en vänsterprofil söka konkurrera med Lars Ohly och vänsterpartiet om vänstersocialistiska röster.

Det är ett klassiskt dilemma för socialdemokratin. Hur medvetet är partiet om egna, tidigare erfarenheter från vägval av motsvarande slag? Det får stor betydelse för valrörelsen och valutgången.

Landsorten bör utmana storstäderna i nytänkande

Av Ola Nordebo, 29 augusti 2009 kl 10:12, Bli först att kommentera

Min lördagskrönika den här veckan handlar om bilden som växer fram av en politisk opinionsklyfta mellan storstadsregionerna och landsorten, plus en liten historisk parantes om Hjalmar Branting som utgångspunkt för påståendet att det svider i socialdemokratins innersta när stockholmarna vänder partiet ryggen.

Jag vet inte om formen för krönikan blev helt lyckad, men här är den i alla fall:

———————————————

Utmana storstäderna i nytänkande

Nästa års valrörelse kommer att handla mycket om storstadsregionerna. Inget parti med ambitioner att spela en nationell roll har råd att framstå som fientligt inställt till landets växande urbana centrum. Det är i Stockholm, Göteborg och Malmö med omnejder som etablerade partier kan triumfera eller kapsejsa så att det märks. Risken finns att allt annat – resultat i landsbygdskommuner – noteras som kuriositeter i riksrapporteringen.

…tro inte att socialdemokratins ledning tar så lätt på vad nollåttorna tycker och tänker. Det svider i socialdemokratins innersta när stockholmarna i val och opinionsmätningar vänder partiet ryggen som något i allt högre grad ointressant och mossigt. Tro inget annat än att förluster i Stockholm plågar den högsta partiledningen långt mer än framgångar i exempelvis norrlands inland glädjer den. Det har inte enbart med enkel valmatematik att göra. Huvudstaden och dess politiska liv har alltid spelat en mycket viktig roll för socialdemokraterna…

Tidigare i år berättade tidningen Riksdag & Departement att de tre storstadslänen enligt Valmyndighetens preliminära prognos vid nästa val för första gången får en majoritet av riksdagsmandaten. Det blir konsekvensen om Västernorrland, Värmland och Jämtland tappar var sitt fast mandat och dessa sedan tillfaller Stockholms län, Västra Götaland och Skåne.

Ett sådant parlamentariskt epokskifte är en ofrånkomlig följd av en samhällsutveckling där det urbana håller på att ta över som allenarådande politisk norm och referenspunkt i riksdebatten, medan landsbygden marginaliseras och i bästa fall tolereras, utan att tas på särskilt stort allvar.

…när socialdemokratin första gången upphöjde sin stämma i Sveriges riksdag skedde det från Stockholmsbänken, och i viss mån på ett liberalt mandat. 1896 valdes Hjalmar Branting, som första socialdemokrat in i riksdagen efter en valrörelse i Stockholm som av Leif Kihlberg betecknats som den “livligaste och över hela landet mest uppmärksammade sedan stora tullstridens dagar”…

Norrland, med den starka ställning som konservativa, förändringsskygga socialistiska krafter har här i kontrast till storstädernas mer liberala stämningar, utmålas allt oftare som en motsvarighet till republikanernas sista fästen på den konservativt dominerade landsorten i USA. Det är inte bra för Norrland.

Även framträdande socialdemokratiska debattörer drog sådana paralleller efter förra höstens amerikanska presidentval. S-bloggaren Magnus Ljungkvist skrev exempelvis:

“I den glesbefolkade landsbygden frodas konservatismen. I storstadsområdena söker man det nya. Där längtar man efter den förändring som genomsyrat Obamas kampanj. Skillnaden mellan landsbygd och urbaniserade områden finns också i den svenska politiken. (…) Det blåa stråk som följer E4:an genom Sverige är också de mest urbaniserade tillväxtområdena. Det är här som Alliansens förändringsretorik fann fäste. Socialdemokraterna bygger sin väljarbas i glesbefolkade områden där förändringsbenägenheten är mindre och det finns en stark konservativ strömning.”

…eftersom socialdemokraterna inte hade några utsikter att lyckas med en egen lista fick Branting, som vid flera val tidigare, trots annan partitillhörighet kandidera på en liberal lista. Med 822 röster valdes han där in i riksdagen som fjärde namn i femte kretsen (Maria och Västra Kungsholmen)…

Bilden är, som vi vet, förenklad och orättvis mot Norrland, som är långt mer mångbottnat och långt mer politiskt spännande än den socialdemokratiska retoriken här kan ge sken av. Men visst fångar den också ett övergripande mönster som går att utläsa i valresultaten.

…Nils-Olof Franzén gör i sin Branting-biografi det rimliga antagandet att eftersom så få av kroppsarbetarna hade rösträtt “vågar man förmoda att många av de 822 var liberalt sinnade småborgare eller intellektuella”…

I sommarens Europaparlamentsval blev socialdemokraterna bara fjärde största parti i Stockholms stad. I den senaste opinionsmätningen får partiet runt 20 procent i huvudstaden. Nervositeten är stor bland socialdemokratiska kommunpolitiker i Stockholm att det egna partiet därför ska gå till val på en utpräglad vänsterpolitik, som tilltalar partiets kärntrupper i Norrlandskommunerna, men gör att partiets utsikter att vinna ökat stöd i Stockholm blir obefintliga.

För en vecka sedan gjorde fyra av de nervösa ett uppmärksammat utspel på DN-debatt där de bland annat krävde att arbetsförmedlingen ska avskaffas, att det ska bli lättare för fler att bo i eget hus eller bostadsrätt, att valfriheten på skolområdet ska värnas och att LAS bör göras omi grunden. Jämför det med hur Västerbottens socialdemokrater brukar låta.

…men basen utanför de röstberättigade var långt bredare. I sitt sirliga hyllningsporträtt av Branting i två band beskriver Zäta Höglund scenen när valresultatet blev känt: “När namnet Branting lyste fram från Dagens Nyheters transparent skallade detta namn som ett fältrop genom den tusenhövdade massan där nedanför och fortplantade sig från mun till mun, åtföljt av stormande hurrarop hela gatan ned”…

Sådana utspel får alltid mer traditionalistiska socialdemokrater att ifrågasätta de pragmatiska nytänkarnas egentliga partitillhörigheter och fräsa åt “stockholmare”. Det är svårt att föreställa sig hur Mona Sahlin ska kunna hålla samman sitt parti i en valkampanj som har något vettigt att säga om ett så centralt område som valfrihet och entreprenörskap inom välfärdssektorn när motsättningarna är så stora. Väljer hon att stöta sig med partikamraterna i Stockholm eller i Norrland?

…när urstockholmaren Branting på midsommarafton 1923, som åldrande och av alla läger uppburen statsman, höll ett vackert tal vid invigningen av Stockholms stadshus, lyste hans emotionella band till huvudstaden och dess speciella politiska betydelse igenom: “…men livskraften och framtidsförhoppningarna bero ytterst på att vi icke äro, vi medborgare i Stockholm, blott några hundra tusen tillfälligt sammanskakade sandkorn, utan fastmer alla inbördes förbundna med tusen band som hålla oss ihop och i vilkas nätverk livets safter strömma. (…) Vårt stadshus är symbolen för vår stad, som vi alla ägna vår särskilda kärlek inom ramen av det gemensamma fäderneslandet.” …

Det är ett rent internt och högst kuriöst socialdemokratiskt problem. Ett parti som rekommenderar en rikspolitik åt storstadsregionerna och en helt annan åt landsorten är på väg mot intellektuell bankrutt. Den spagaten är omöjlig. Tyvärr har socialdemokratins regionala splittring fått fler även i andra läger att sprida myten om att det finns dynamiska storstäder respektive sömniga landsortskommuner som inte kan lyftas av samma politik. Det är förstås nys. Är det bra här är det bra där, är det dåligt där är det dåligt här.

Norrland borde inte gilla, bör inte acceptera och får absolut inte ge stöd åt bilden av landsorten som en konservativ, bakåtblickande, socialdemokratisk bromskloss. Vi har långt bättre traditioner än så. Det finns inga skäl att låta storstadsregionerna ensamma göra anspråk på rollen som föregångare och nytänkare.

Etikett: Branting

Framtidstro, utveckling, optimism, heja!

När Staaff och Branting var politiska popstjärnor i Umeå

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Landsorten bör utmana storstäderna i nytänkande

Presentation

Senaste inläggen

Sök

Kategorier

Arkiv