Etikett: statsministern

Bondepraktikan i terapisoffan räcker inte

Av , , Bli först att kommentera 7

De nya moderaternas mål att bli statsbärande och Fredrik Reinfeldts politiska stil och önskan att företräda allmänintresset är ämnet för den här lördagskrönikan.

——————————————————

Bondepraktikan i terapisoffan räcker inte

”Den som har visioner”, sa Helmut Schmidt, buttert bildad cyniker och socialdemokratisk förbundskansler i Västtyskland 1974-1982, ”borde gå till ögonläkare”.

Det hade kunnat vara ett citat av Fredrik Reinfeldt.

Stora delar av statsministerns tal på den moderata stämman i torsdags kunde ha hållits av en statschef med enbart representativ funktion, lyft ovan dagsdebatten. Han talade som en som är inbjuden för att säga några allmängiltiga, tänkvärda självklarheter de flesta i en demokratisk gemenskap kan hålla med om, innan den riktiga debatten om konkret politik, förslag, alternativ och vägval tar vid.

”Upp steg en taktfast sång och över mängden svävade en påse på en stång”, som Cornelis sjöng.

Se upp för folk med visioner, kravlistor och starka åsikter, var statsministerns budskap. Se upp för visioner, oavsett om de kommer under socialistisk eller nyliberal fana – och definitivt om de formuleras på en ledarsida. De kostar för mycket, tar inte ansvar, företräder bara särintressen och kommer att riva ned det som generationer byggt upp. De nya moderaterna ska bli statsbärande och representera allmänintresset, betonar Reinfeldt, till skillnad från alla andra som representerar söndrande särintressen.

Fredrik Reinfeldt är en ovanlig politiker i så måtto att han inte på något sätt försöker dölja att pragmatismen är hans enda ledstjärna. De flesta statsministrar brukar åtminstone på partimöten vifta med ideologiska värdeord om de onda motståndarna och de hägrande slutmålen. Det syftar till att dra bort uppmärksamheten från det faktum att den dagliga maktförvaltningen vanligtvis är fast förankrad i en försiktig, kompromissvillig mittenposition, där de flesta väljare vill att den ska finnas, långt från partisekterism och polarisering.

De klassiska socialdemokratiska ledarna – som nästan alla var utpräglade mittenpolitiker med föga till övers för frasradikala vänsterfalanger och som fick vänsterfalangernas förlåtelse först efteråt – sa inte att visionerna var döda, bara att vägen dit var lång och måste tas i en dans med svåra steg.

Reinfeldt däremot skippar helt talet om visioner och långsiktiga mål. Han gör i stället anti-visionen till sitt ideal i ett försvar av det bestående och uppnådda. Han lovsjunger inte det kommande drömsamhället, utan den stabila vardagen. Han vill inte arbeta för de epokgörande reformerna, utan för det pålitliga ramverket.

Han är, i ordets rätta mening, en utpräglat konservativ politiker. Han har konservatismens svaghet att skönmåla det bestående och blunda för missförhållanden, men också konservatismens skepsis för det omstörtande.

Till skillnad från flera av sina moderata föregångare längtar han varken bakåt eller framåt, utan sätter all sin prestige på spel i ett försvar av det samtida samhället. Det framställs som något bättre än alla tidigare och som tillräckligt bra för att vilja särskilt mycket mer. Därför är han så provocerande för dem som vill ett helt annat samhälle, eller som vill tillbaka till något som de tror fanns för femtio år sedan, eller som vill ha nya utspel och nya besked att skriva om.

Men väljarmajoriteten, som inte vill ha ett helt annat samhälle och som inser att det inte var bättre förr, gillar det, långt mer än de gillar moderaterna som parti eller alliansen som regeringsunderlag. Väljarna, över parti- och blockgränser, gillar fortfarande hur Fredrik Reinfeldt och Anders Borg – med stora psykologiboken i ena näven och ekonomiska bondepraktikan i den andra – uppträder som ett slags riksterapeut och ett slags riksmeteorolog, arm i arm.

I en orolig tid tycker de flesta att det är tryggt med politiska ledare som inte är för impulsiva och fladdriga, utan som med en puls på 30 slag i minuten förvaltar, korrigerar och håller ordning, utan att gå till överdrift åt något håll. Det var socialdemokraternas mästerskap, nu är det moderaternas.

Men i den iakttagelsen ligger också förklaringen till varför de nya moderaterna och Reinfeldts politiska stil – en blandning av pålitlighet, sopspion, grundkursen i sociologi och pausunderhållning – är lika otillräckliga på sikt som de gamla socialdemokraternas statsbärarattityder blev, när samhället förändrades. Den som försvarar det bestående övergår förr eller senare till att försvara det förflutna.

Det finns väldigt lite i Fredrik Reinfeldts tal om samhället, människor, trygghet och Sverige som det går att invända mot i sak. För det han talade om, sympatiskt, är självklarheter för de flesta. Det är viktigt att betona en sådan grundhållning emellanåt. Men som enda besked från en statsminister och partiledare, är det alldeles för lite – och vilseledande.

För det är ju inte så att det svenska samhället saknar problem och missförhållanden, att en hållbar utveckling är given, att trygghetssystemet finns där för alla eller att tillväxt- och framgångsfaktorer är säkra för all framtid. Reinfeldt undviker nästan alla svåra frågor, om konkreta förslag och prioriteringar, som har med de ledorden att göra. Vad vill moderaterna med a-kassa och övriga socialförsäkringar? Vad vill moderaterna på sikt i näringslivspolitiken, i kulturpolitiken, i miljöpolitiken, i familjepolitiken, i utrikespolitiken, i asylpolitiken, i infrastrukturpolitiken?

Det är ju i sådana frågor som det visar sig i praktiken vad man menar med högtidsorden. Att det finns stora åsiktsskillnader och förs engagerade debatter mellan partier, regeringsalternativ och olika intressen, är inget hot mot samhällsutvecklingen, utan det är att praktisera den fria debatten, och att lita på väljarna.

Man kan säga mycket om de mindre allianspartierna och de mindre rödgröna partierna, men de bemödar sig om att ge besked och utveckla idéer, med den risk för kritik det innebär. De svävar inte ovanför.

Socialdemokraternas problem är att de egentligen består av flera olika partier som i grunden inte tål varandra, som historiskt hållits samman av politikens starkaste superklister – makt, resurser och positioner att fördela – och som nu faller isär.

Moderaternas problem är på väg att bli att de inte består av några starka övertygelser alls, inte ens falanger. Där står bara ”Fredrik och Anders”, och så superklistret. Men makten skiftar, ingen vinner för evigt och förvaltning räcker inte i längden. Då är det fundamentet av idéer som inte är självklara, åsikter man är beredd att riskera något för, som avgör vad som händer vid en motgång. Allmänintresset behöver inget parti. Det är omöjligt att bygga ett parti kring idén om att ett sånt allmänintresse existerar.

Moderaterna talar redan om valvinst 2018. De vill dominera svensk politik med samma attityder, samma förtroende från väljarna och samma hybris som de gamla socialdemokraterna brukade göra. En titt på hur det står till hos de senare, efter ett par valförluster, borde stämma till eftertanke.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,