Etikett: vår

Att må taskigt fast påskäggen glänser i vårsolen

Av , , 2 kommentarer 8

Påsken, vårsolen och dubbla känslor hos många människor är ämnet för den här torsdagskrönikan, som vanligt med briljant teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

————————————-

Att må taskigt fast påskäggen glänser i vårsolen

”Här är jag människa, här får jag vara det.”

Goethes Faust, utanför stadsporten, betraktar vårens ankomst – ”dalen grönskar av nyfött hopp. Den gamle vintern, vars makt han krossat, drog sig i skrovliga bergen opp” ­– och bybornas påskfirande. Det är en vacker skildring av ett ögonblicks harmoni; gripande eftersom stämningen är flyktig och inte alla given. Inför påsk kan det vara värt en tanke; att våren kan vara både befrielse och kval. Är det tabu att må taskigt, när påskäggen glänser i vårsolen? Och när hotar stressen att ordna harmoni att gå över styr?

Vårsolen ger energi. Det märks på människorna, ung som gammal, infödd som inflyttad, glad som sur, här uppe i norr där vintern är grymmast av årstiderna.

Det känns så i byarna, det känns så på stan, att människorna förändras lite, i stämning och steg, i ord och blick, när gruset ersätter snön, när skoveln byts mot krattan, när rädslan för brutna lårbenshalsar konkurreras ut av suckar över polleneländet i småpratet utanför livsmedelsaffären. 

Det känns så när overall-och-var- i-…-är-den-andra-vanten-stressen på dagis övergår i måste-hitta-gummistövlarna-och-regnbyxorna-oj-plask-stänk-struntsamma-för-sent-tålamod.

Det känns så när kvällspromenaden sker i uttrycksfull solnedgång istället för uttryckslöst mörker, när det knastrar vackert under cykeldäcken som morsekod om bättre tider, när korkade dubbdäcksregler avslöjar precis vilket avlångt land vi lever i.
Det känns så när rapporter om björnspår i gläntan inte längre möts med skepsis utan ändrade planer, när semesterresor till varmare land inte längre sker i bort till varje pris-flykt utan under ordnade former, när rökarna dröjer en stund extra framför universitetssjukhuset för första gången sedan svinnovembers ankomst med mörker och svårmod, när killen eller tjejen nere på bollplan kan drömma sig bortom förortens tak, med vindens sus som publikjubel i öronen.

Det känns så när färgerna, slitna och ovana, återvänder till de bleka, tappra färgernas Västerbotten, när isen bryter upp och kanotisterna tar över där skotrarna regerade, när det inte längre känns som en livslögn att äta glass på Rådhustorget.

Det känns så när statusraderna på Facebook och Twitter lämnar skrivbordsdunklet, blir mobila, spralliga och börjar susa från utomhus, när läsarkommentarerna på landets webbsidor hittar metaforer för en ny årstid.

Men att ljuset och värmen förstärker effekter, är på gott och ont. Med vårsolen tar bortförklaringarna slut. Är det sorgset, kaotiskt eller ensamt inombords, kan även det negativa och svåra förstärkas av årstiden. Och precis som julhelgen, kan även påskhelgen – laddad med förväntningar och normer om hur det ska vara, hur det ska ordnas, hur det ska s ut och kännas – vara en långt större börda än arbetslivets normer och krav.

Att ha det taskigt med sig själv i Paris är detsamma som att ha det taskigt med sig själv i Stockholm, sjunger Robert Broberg. Är något fel innan hjälper ingen vårsol och ingen storhelg i världen.

”Det är något som inte är som det ska härinne. / Det är något skräckslaget som inte kan ta sig ut härifrån. / Det är någonting som har givit vika under mina fötter. / Det är någonting som har rämnat över mitt huvud. / Det är någonting som sitter vid min huvudgärd och hyperventilerar.”
Kristina Lugn, ur Hundstunden

Ensamheten – i skolan, på jobbet, i grannskapet eller på nätet, den nya digitala ensamhet som Anders Mildner skrev fint om i gårdagens Svenska Dagblad – kan bli starkare när det inte finns yttre kyla och mörker att kura i. För många fler än vi talar om är våren som för Knyttet: Hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så bra?

Och helger som kombinerar religiös klangbotten – påsken med sitt intressanta skifte från långfredag till påsksöndag – och allt mer sekulära vanor, har olika betydelse för olika människor, eller föga betydelse alls. Det som passar en, behöver inte vara rätt för andra; det är mångfaldens frihet.

Påsken i vårsolens glans är en komplex, svår och vacker storhelg. Den ställer oss på prov, ibland med motstridiga känslor. Min tanke går till dem som undrar hur det kan kännas sorgesamt fast allting är så bra.

2 kommentarer
Etiketter: , ,