Nu har folkhälsomyndigheten valt att gå ut och lyfta covidrestriktionerna.
Regionerna har ett fortsatt relativt högt tryck, och begränsade mängder vårdplatser.
Inte bara omikron, utan även delta förekommer.

Som jag alltid förordat – se till proportionalitetsprincipen. Det vill säga, de åtgärder som minst begränsar människors frihet – men samtidigt tillåter en trygg och tillgänglig vård är rimligast att fokusera på i första skedet.

Den offentliga kulturen som Region Västerbotten idag prioriterar över vård, exempelvis Opera, museiverksamhet etc kan och bör begränsas. Dels frigör det mer medel till vård, och dels undviker man att fullskalig verksamhet bidrar till större smittspridning.

Samma regel – proportionalitetsprincipen – går att tillämpa kring champagneprojekt, och även inom förtroendemannaorganisationen.

Även om folkhälsomyndigheten lyfter restriktionerna så är det viktigt att regionerna prioriterar rätt. Detta gäller inte minst Region Västerbotten!

”– En förälder kanske tänker – oj, det är bara mitt barn som har svenska som modersmål på den här skolan. Men stimulerar man dem istället att göra skolvalet i grupp, då blir de inte lika oroliga”, säger Karin Pleijel(MP). Detta ur gp.

Vissa partier har ett slags godhetsklingande och snällt namn, vilket gör det lätt för den oinsatte att lägga sin röst på partiet.
Exempelvis miljöpartiet, eller folkpartiet.

I realiteten har de som allt rätt bra förspänt, och kan få hyggligt bra förtroende trots att de inte för en vidare bra politik.

Ett sånt här utspel tenderar bara att göra att man förlorar röster trots att man har ett snällt namn. Trots att media stöttar upp partierna. Begriper inte alls taktiken i det.

På tal om godhetssignalering, kosta vad det kosta vill. Övriga partier i Region Västerbotten vill prompt ha igenom administrativt betungande satsningar såsom genderbudgeting, jämställdhetsintegrering, hbtq-diplomering m m.
Alejandro Caviedes(S) tycks ha tagit på sig ledartröjan för godhetssignalerande frågorna som de övriga partierna vill prioritera över vård och vårdpersonal.

För det första är jag någonstans tacksam över att han lyfter regional politik. Det är ett område som alltför ofta hamnar i skymundan. Vill tro att det också är en av anledningarna varför övriga partiers positiva inställning till stigande administration också inte synas i sömmarna.

Men. Precis som jag skrivit innan så har vi klar lagstiftning och föreskrifter kring hur region Västerbotten ska bedriva vård. Vi har kompetent personal. Jag har förtroende för vår personal.
Att som övriga partier säger, att hbtq-diplomering skulle lösa problemet man identifierat: att personalen aktivt diskriminerar människor på grund av sexuell läggning – är inget kort om misstänkliggörande. Därav rubriken i mitt tidigare inlägg: ”Varför saknar övriga partier förtroende för personalen”.

Rimligen hade pengarna gjort större nytta i form av satsningar på sjukvård och vårdpersonal.

Kanske inget nytt i argumentationslinjen, och kanske lite utanför ämnet för dagens inlägg – men hade tid svar nu på morgonen, så varsågod Alejandro. 😊

Avseende rapporten ”Hbtq-personers upplevelser av Region Västerbottens hbtq-diplomering” av Ida Linander och Maria Nilsson, ska sägas att det är en kvalitativ studie(tematisk analys) med 13 deltagare (vilket sedan kom till att bli 12 – varav två av personernas svar viktas mindre de tio kvarstående). Intervjupersonernas berättelser står i fokus (induktiv ansats – det vill säga att slutsatsen kommer först, och därefter generaliseras premissen i efterhand) för analysen.

I ingressen i sammanfattningen går att läsa följande: ”Intervjuerna representerar olika erfarenheter av regionens hbtq diplomering, men också olika åsikter och perspektiv. Vissa menar att hbtq diplomering är bra och viktigt, något alla kliniker bör genomgå medan andra har en mer avvaktade hållning och delvis problematiserar fenomenet”(sid 3).