Helgens nyheter inkluderade bland annat en artikel kring facket som vill åsiktsregistrera sina medlemmar. Det vill säga en förtroendevald som har försökt luska ut vilka fackliga medlemmar som också är medlem i ett politiskt parti. Åsiktsregistrering är förstås ingen särskilt vacker syssla – särskilt illa klädsam för en förtroendevald att företa sig.
Även om det än så länge endast tycks vara Sverigedemokrater som vissa fack valt att utesluta, så finns det förstås inga garantier för att de med annorlunda partisympati ska komma att exkluderas över en framtida godtycklig värdegrund.
Man blir inte imponerad över deras så kallade värdegrund, som uppenbarligen tycks stå väl över våra demokratiska värderingar som rimligen bör utgöra grunden för en arbetstagarorganisation.
Det är viktigt för den fackliga rörelsen att ta itu med den typen av ageranden, ifall man vill ha förtroende från sina medlemmar som i allt högre grad utgörs av Sverigedemokrater.
I går eftermiddag ringde en journalist från Folkbladet och ville göra en intervju baserad på konflikten mellan fackligt och politiskt engagemang, närmare bestämt om hur SD:are har blivit uteslutna från facket på grund av deras engagemang i partiet. Han undrade ifall vi har haft liknande fall i länet, samt ifall det finns SD:are som i dag har “problem med facket”.
Som du som läsare förstår så finns det där en väsentlig risk för en märklig inramning av mina eventuella svar. Likväl finns det en viss risk med syftet bakom intervjun, exempelvis att inte problematisera fackens inställning till partiet.
Syftet kan eventuellt också vara att problematisera partimedlemmars åsikter och jag ser inga skäl att ge en journalist en intervju baserat på den premissen.
Dock vill jag understryka min mening i ämnet, som jag berört så många gånger förut:
Jag är för den svenska modellen och jag är för att arbetare ska organisera sig för att skapa en maktbalans gentemot arbetsgivare. Med det sagt skulle jag gärna nämna fackliga representanter, inte minst skyddsombud jag haft äran att lära känna genom åren. Det skulle emellertid kunna vara att göra dem en björntjänst, så jag lämnar skrivningen generell.
Grundpremissen för fackförbund är att representera arbetarklassens intressen gentemot arbetsgivare, det är den historiska anledningen till att bland annat LO grundades för över 120 år sedan. När facken i dag utesluter arbetare baserat på politisk uppfattning med motiveringen “fel värdegrund” representerar man inte arbetarklassen, för hade man gjort det hade man representerat arbetare oavsett deras politiska hemvist.
Det finns emellertid politiska fack som snarare representerar en klass av tjänstemän som är i direkt konflikt med arbetarnas intressen. En av dessa grundläggande konflikter är till exempel den mellan hög invandring och välfärdsstat – den som SD har talat om länge, en konflikt som LO historiskt har varit medveten om, vilket är anledningen till att LO har haft en extremt restriktiv hållning till hög invandring eftersom de har vetat att det leder till lönedumpning och en urholkning av välfärden.
Jag känner flera personer som har andra politiska åsikter som förstår denna konflikt, men dagens fackförbund gör inte det, och det beror på som jag nämnt ovan: facken representerar inte längre arbetarklassen. De representerar “värdegrunden” och “alla människors lika värde”. Det facken inte riktigt förstår eller reflekterar över är; tänk om det finns en motsättning mellan “värdegrunden” och arbetarklassens intressen?
Förutom problematiken jag har beskrivit har många fackanslutna som inte röstar på S väldiga problem med att LO i dag – de facto – är Socialdemokraterna. Varför skulle man vilja finansiera ett parti som avskyr allting man som sverigedemokrat står för?
Jag skriver detta nu på morgonen till svar till berörd journalist för att jag någonstans tycker det är schysst att försöka besvara frågor så pass öppet som möjligt, utan att riskera falla in i ett narrativ som väsentligen skiljer sig från mitt.
Ska väl lägga till att jag även försöker bemöta frågor som dyker upp på bloggen i mån av tid.
Jag uppskattar alltid onsdagar eftersom det är då veckan vänder och helgen närmar sig.
Nåväl. Hörni. Trevlig onsdag på er läsare. 🙂
Har skrivit om att politik, tyvärr, kommit att bli en större vattendelare i samhället än någonsin förr.
Svaga människor väljer att säga av sig relationer med de av ideologiskt skiljaktig grund. Relationer, alltfrån flyktinga bekantskaper till långvariga genuina relationer.
Kanske har samhället i modern tid inte varit såpass polariserat som det är idag.
Nåväl.
För arbetstagare är det centrala att ens fackförbund är starkt, att förbunden finns där och kan hjälpa till när det gäller löner, arbetsmiljö och annat.
Fackförbundet sluter tillsammans med arbetsgivare kollektivavtal, vilket reglerar mycket av arbetstagares arbetsvillkor och lön.
Mina personliga erfarenheter är att kollektivavtal tagit avstamp ifrån en likvärdig behandling av alla arbetstagare, oavsett kön, etnicitet eller annat. Jag hoppas att de flesta fackförbund arbetar på samma sätt.
IF Metall har nu valt att kalla sig ett feministiskt fackförbund. Vad det innebär i realiteten har jag ännu att se, men det är förstås svårligen allt för orealistiskt tänka sig att IF Metall från och med nu bedömer att genustänk, könsmaktordning och patriarkat ska ingå i grunden för fackförbundets ideologi.
Jag känner många människor som har svårt för att köpa konspirationsteorier. Människor som har svårt för att köpa att det finns en dold patriarkal förening där alla män samlas några gånger per vecka för att vidmakthålla någon slags ordning.
Samtidigt har jag inga problem att umgås med människor som tror på desamma. Ser dem som väljer att tro att jorden är platt.
Låter dom köra sin grej helt enkelt. Skulle kanske inte vara med i en förening som utgår från den premissen emellertid.
Men det är samtidigt en ytterst märklig grund att ha för en fackförening som värnar om att ha så många medlemmar som möjligt för att föreningen ska vara stark.
Det kommer mest garanterat innebära fler utträden ur IF Metall. Det kommer innebära en försvagning av förbundet, och sämre förutsättningar för dess medlemmar…
Såg att Novus (rullande december) visar att partisympati för SD ligger på 29,8% inom LO.
Ungefär en tredjedel. Regeringsunderlaget är med det störst inom LO.
Mitt gamla fack, IF Metall, har valt att skriva in i stadgarna att man uttryckligen inte får vara Sverigedemokrat för att företräda arbetares intressen som förtroendevald inom IF-metall.
Att aktivt exkludera en tredjedel av arbetare baserat på ideologi menar man på riktigt skulle vara ett demokratiskt ideal.
Misstänker att man snarare ser det ur ett socialdemokratiskt ideal.
Har tidigare problematiserat detta ur ett representativt hänseende. Ifall färre av LO-anslutna upplever att facket styrs av ett ideologiskt parti – som dessutom inte sällan verkar för försämringar för arbetare – kommer det svårligen leda till fler engagerade inom fackföreningsrörelsen.
Vidare leder det till splittring inom fackföreningar.
Även om det kanske för kaviarkonsumerande fackpampar i toppen kan upplevas som en delikat åtgärd för ett estetiskt tilltalande rött fackförbund, så är det svårligen för fackföreningsrörelsens väl att diskriminera baserat på åsikt.
Nej. Jag läser inte högt ur en barnbok – även om titeln för inlägget kan ge en skäl att tro det. Jag tänkte snacka om Kallak, en malmfyndighet i Jokkmokk som på Luleåsamiska har namnet Gállok.
Som de flesta av er säkert har hört så pågår en kamp om en gruva i Kallak.
Svenska kyrkan har gett sig in i striden, där Luleå stifts biskop tillsammans med Ärkebiskopen förklarat att en gruvetablering inte är andligt hållbar.
Därtill har aktivister förkunnat etableringen i strid med samiska intressen.
Som ni sett är greta på plats. Greta snackar om nykolonialism.
Det vill säga hur rika i-länder genom kapitalism utövar fortsatt kontroll över – vad vi få förmoda är Kallak.
…
Jag har – i vanlig ordning – åsikter.
Mina tankar om regional utveckling i Västerbotten är att vi behöver satsa på att få till stånd satsningar i glesbygd. Jättebra om näringar etablerar sig – jättebra om övriga partier också är redo att på riktigt satsa på infrastruktur och service i glesbygd.
För när näringar etablerar sig, exempelvis gruvnäring, så öppnar det upp för stärkta välfärdstjänster. Vård och skola med mer. Man bör även hålla i minne att det ger bättre möjligheter för inlandsbanan – med eventuella synergieffekter – oavsett gynnar det tågtrafik. Ni, vet, den där miljövänliga trafiken som ofta talas väl om av miljörörelsen.
Jag har ytterst svårt att se att samer i gemen far illa av Stärkt infrastruktur, stärkt välfärd, och så vidare.
Ytterst svårt att se hur stärkta välfärdstjänster, och att service börjar närma sig nivåerna vi ser i centralorterna – inte skulle vara andligt hållbara.
Det finns säkerligen några samer som kommer få bekymmer att bedriva rennäring, men långt ifrån alla samer bedriver rennäring. Samtidigt får även samer som bedriver rennäring bättre tillgång till välfärdstjänster och service.
Visst kan man argumentera för att de samerna som bedriver rennäring och berörs av gruvnäringens ekonomiska intressen väger tyngre än deras välfärdsintressen övriga samers, ortsinnevånares och Norrlands intressen över huvud.
Men man måste förstå att ens argument haltar.
Ytterst måste man se till vad som är bäst för folket över huvud.
Att svenska kyrkan ger sig in i politik, och knappast någon nyhet.
Minns hur jag själv blivit bemött i Kyrkomötet när jag påtalat att Svenska kyrkan inte ska ge sig in i politiken – samt att man inte bör använda sig av det gamla 68-vänsterteoremet att allt är politik (vilket knappast är en grundpelare inom kristemdomen) så har jag fått repliker som istället försöker rikta om min problemställning och avsikt.
Exempelvis Åke Bonnier försökte under kyrkomötet i höstas få det till att jag skulle ha invändningar endast mot politiska ställningstaganden som jag själv är emot.
Har varit tydlig med att kyrkan inte ska driva politik, oavsett avsikt. Allt är inte politik.
Det sagt har jag absolut förståelse för att Greta är på plats. Det ger henne en chans att synas mer i media, och fortsätta vara relevant.
Men nog var hennes insats i SVT… i bästa fall… virrig.
På frågan vad hennes medverkan kan leda till i frågan, svarar Greta att: ”vi är bara aktivister bland andra, och jag anser att det är alla vår moraliska skyldighet att ta upp de problem som uppstår”.
Vilket kanske säger mer om hennes bevekelsegrunder inom Fridays for Future än hennes engagemang i gruvfrågan.
Liberalerna har erfarit en serie implosioner. På olika plan.
Partiledaren skickade ett SMS som sedan läkte ut till media, vilket är anmärkningsvärt – utifrån att partistyrelsen rimligen bör ha tillräckligt många erfarna politiker för att förstå att det knappast gynnar partiet framöver – än mindre den som sprider SMS:et.
I SVT kommenterar en statsvetare att partierna behöver förtydliga varför just de behövs i svensk politik.
Jag skulle nog säga att det nog i ett första steg är att få klart vad lagarbetet innebär. Att de ser till att skapa en trygghet med varandra – och se till att de verkar för partiets väl, istället för den enskilde individen.
Men tiden är väldigt knapp nu. Har faktiskt svårt att se att liberalerna klarar utav den uppgiften. Ifall man inte kan hantera den osunda kulturen i partiet, så kommer det helt enkelt bli kärvt för dem ha en klar politisk inriktning innan valet.
Att arbeta med en sund organisationskultur tar tid.
Mer troligt är att liberalerna även fortsättningsvis kommer ha en splittrad politik, där väljarna svårligen vet vad de får.
Nu personligen har jag haft turen att representera ett parti som har en ordentligt kompetent partiledning. Låt vara att jag inte vid varje tillfälle instämmer i beslut som fattas, för kontinuerligt upp mina synpunkter när jag upplever mig behöva det. Det har, om än relativt sällan, resulterat i större mediala prylar.
Självklart vinner man inte alla politiska strider. Men det viktiga är att det finns ett förtroende internt för att kunna lyfta konstruktiva och alternativa förslag. Men också att man sluter upp bakom beslut som fattats av majoriteten.
Just det. MP. Ptja. Tror de vinner mest på att inte alls påminna väljarna om varför de upplever sig behövas i svensk politik. För att skapa tvivelaktiga miljölösningar som olyckligtvis drabbar medborgare mer än vad de bidrar till att lösa problemen, samt allmän godhetssignalering som bidrar till försämringar är knappast något som säljer.
Nu har folkhälsomyndigheten valt att gå ut och lyfta covidrestriktionerna.
Regionerna har ett fortsatt relativt högt tryck, och begränsade mängder vårdplatser.
Inte bara omikron, utan även delta förekommer.
Som jag alltid förordat – se till proportionalitetsprincipen. Det vill säga, de åtgärder som minst begränsar människors frihet – men samtidigt tillåter en trygg och tillgänglig vård är rimligast att fokusera på i första skedet.
Den offentliga kulturen som Region Västerbotten idag prioriterar över vård, exempelvis Opera, museiverksamhet etc kan och bör begränsas. Dels frigör det mer medel till vård, och dels undviker man att fullskalig verksamhet bidrar till större smittspridning.
Samma regel – proportionalitetsprincipen – går att tillämpa kring champagneprojekt, och även inom förtroendemannaorganisationen.
Även om folkhälsomyndigheten lyfter restriktionerna så är det viktigt att regionerna prioriterar rätt. Detta gäller inte minst Region Västerbotten!
Tar upp ämnet i en debattartikel med Jimmie Åkesson i VK.
Har tagit upp ämnet en aning mer utförligt tidigare i bloggen, och även genom ett par gamla livesändningar. Slänger in en här.
Såg därtill att en tyngre röst inom pappers uttalat sig i ämnet, där han säger att det är odemokratiskt att porta SD-politiker från fackligt uppdrag. ”Ett fackförbund kan inte gå emot medlemmarnas val”, säger Aleksandar Srndovic, avdelningsordförande inom Pappers.
Kontroversiell fråga: Varför ska inte facket verka för arbetarnas bästa, utan en given partiideologisk inriktning?
”– En förälder kanske tänker – oj, det är bara mitt barn som har svenska som modersmål på den här skolan. Men stimulerar man dem istället att göra skolvalet i grupp, då blir de inte lika oroliga”, säger Karin Pleijel(MP). Detta ur gp.
Vissa partier har ett slags godhetsklingande och snällt namn, vilket gör det lätt för den oinsatte att lägga sin röst på partiet.
Exempelvis miljöpartiet, eller folkpartiet.
I realiteten har de som allt rätt bra förspänt, och kan få hyggligt bra förtroende trots att de inte för en vidare bra politik.
Ett sånt här utspel tenderar bara att göra att man förlorar röster trots att man har ett snällt namn. Trots att media stöttar upp partierna. Begriper inte alls taktiken i det.
På tal om godhetssignalering, kosta vad det kosta vill. Övriga partier i Region Västerbotten vill prompt ha igenom administrativt betungande satsningar såsom genderbudgeting, jämställdhetsintegrering, hbtq-diplomering m m. Alejandro Caviedes(S) tycks ha tagit på sig ledartröjan för godhetssignalerande frågorna som de övriga partierna vill prioritera över vård och vårdpersonal.
För det första är jag någonstans tacksam över att han lyfter regional politik. Det är ett område som alltför ofta hamnar i skymundan. Vill tro att det också är en av anledningarna varför övriga partiers positiva inställning till stigande administration också inte synas i sömmarna.
Men. Precis som jag skrivit innan så har vi klar lagstiftning och föreskrifter kring hur region Västerbotten ska bedriva vård. Vi har kompetent personal. Jag har förtroende för vår personal.
Att som övriga partier säger, att hbtq-diplomering skulle lösa problemet man identifierat: att personalen aktivt diskriminerar människor på grund av sexuell läggning – är inget kort om misstänkliggörande. Därav rubriken i mitt tidigare inlägg: ”Varför saknar övriga partier förtroende för personalen”.
Rimligen hade pengarna gjort större nytta i form av satsningar på sjukvård och vårdpersonal.
Kanske inget nytt i argumentationslinjen, och kanske lite utanför ämnet för dagens inlägg – men hade tid svar nu på morgonen, så varsågod Alejandro. 😊
Avseende rapporten ”Hbtq-personers upplevelser av Region Västerbottens hbtq-diplomering” av Ida Linander och Maria Nilsson, ska sägas att det är en kvalitativ studie(tematisk analys) med 13 deltagare (vilket sedan kom till att bli 12 – varav två av personernas svar viktas mindre de tio kvarstående). Intervjupersonernas berättelser står i fokus (induktiv ansats – det vill säga att slutsatsen kommer först, och därefter generaliseras premissen i efterhand) för analysen.
I ingressen i sammanfattningen går att läsa följande: ”Intervjuerna representerar olika erfarenheter av regionens hbtq diplomering, men också olika åsikter och perspektiv. Vissa menar att hbtq diplomering är bra och viktigt, något alla kliniker bör genomgå medan andra har en mer avvaktade hållning och delvis problematiserar fenomenet”(sid 3).
”women are not afraid of places, they are mainly afraid of men, and highlighting that and combating that is a work that can never stop”
Min bästa översättning är alltså att “kvinnor inte är rädda för platser, de är rädda för män, att tydliggöra det och bekämpa det är ett arbete som aldrig kan sluta”.
Självklart ska man känna sig trygg i Umeå. Och visst finns det bra politiska åtgärder för att stärka tryggheten. Ordningsvakter behövs på vissa platser. Kameraövervakning, Bättre belysning, med mer.
övriga partier i Umeå kommun tycks mena att Kvinnor inte är rädda för platser, utan män. Åtgärden nu således att…
Fokusera på genusstadsplanering. ”Det könade landskapet”.
Vi fick en längre rapport och dragning från Jämställdhetsutskottet under gårdagen. Jag frågade ordföranden för utskottet (S) uttryckligen vad de har för syfte.
Något egentligt svar tycker jag inte alls att jag fick. Däremot fick jag en uppsjö repliker från andra politiker – bland annat ett par av presidiets 2:e vice ordförande(C).
Något genmäle beviljades jag emellertid inte, med hänvisning till att detta inte var fråga om någon debatt.
Personligen tycker jag absolut att dessa saker måste diskuteras. Vi kan ogärna ha ett utskott som både självt kostar pengar, men också verkar för en massa fördyringar som i värsta fall leder till mindre än ändamålsenliga investeringar eller förhöjda driftkostnader.
Det är alltså pengar som istället kan gå till riktiga trygghetssatsningar såsom ordningsvakter, kameraövervakning, stärkt belysning och stärkta kommunala välfärdsdtjänster.
Skola, Äldreomsorg, dagis etc.
Senaste kommentarerna