Min lördagskrönika den här veckan blandar och ger:

'Moral, etik, civilkurage och klimatchans

För några veckor sedan såg jag två pojkar, kanske i sjuårsåldern, på ett torg leka med varandra. Leken gick ut på att den ena pojken låtsades misshandla den andra (sannolikt en upprepning av filmscener eller dataspelsscener) med sparkar i ansiktet, tills den andra låtsades ta fram ett skjutvapen och meja ned omgivningen. Det var någon månad efter massakern på en skola i Finland. Föräldrarna - eller två vuxna - stod bredvid. Ingen reagerade.

Jag kände avsmak inför hela händelsen, men sade eller gjorde inget. Man gör ju sällan det om man är lite konflikthämmad, som de flesta. Man känner kanske att man borde, anar ett medborgerligt ansvar, ett krav på civilkurage, bubbla någonstans, men man kommer sig inte för, är osäker på sin egen roll i situationen, är rädd för att "lägga sig i" och vill inte bli beskylld för "moralpanik".
Efteråt skämdes jag över min passivitet, men tvivlade fortsatt över vad jag egentligen borde eller kunde ha gjort, vilket mitt ansvar som utomstående betraktare är i ett sådant läge, när andra vuxna i mina ögon sviker sitt ansvar, utan att det för den skull är frågan om något lag- eller regelbrott.

Det är något som stör mig allt mer i den svenska debatten: oförmågan att diskutera normer, beteenden, val och fenomen, lämpligt och olämpligt, acceptabelt och oacceptabelt, utan att fastna i lagstiftnings- och förbudsdiskussioner. "Förbjud, lagstifta, straffa, och vill ni inte förbjuda det tycker ni att det är bra" - är inte sällan reaktionen från dem som är kritiska mot något. "Det är inte förbjudet, alltså behöver vi inte ens diskutera om det är bra eller dåligt, alltså ska ingen lägga sig i eller ha en åsikt", verkar ofta attityden vara hos dem som hyser en hysterisk skräck för "moralism" och ställningstaganden.

När kristdemokraterna, mycket förtjänstfullt, de ska ha en eloge för det, lyfter fram en civilkuragediskussion så fastnar de snabbt i fällan att gå över till feltänkta, kontraproduktiva lagstiftningskrav, vilket i sin tur får en del andra att i sina motreaktioner låta som om det vore fel med en civilkuragediskussion överhuvudtaget.

Men det finns ju en kontinent mellan ytterligheterna förbud och total likgiltighet. Ett par årtusenden av litteratur, konst och filosofi har upplevt sina största stunder i kval och kundgörelser där. Och på den lever vi det mesta av våra liv, tar moralisk ställning direkt eller indirekt, eller avstår från att ta ställning, varje dag i tusentals olika situationer.

Det kan handla om föräldrar som protesterar mot könsstereotypa, plumpa skolböcker, konsumenter som väljer bort företag som gör sexistisk reklam, nykterhetsorganisationer som uppmanar till en frivilligt alkoholfri jul för barnen, människor som inte stillatigande accepterar vad som helst på stan, utan griper in genom att ta ställning, säga ifrån eller ge en hjälpande hand, butiker som rensar sortimentet från vissa varor, föräldrar som står emot trycket och säger nej till vissa typer av filmer och dataspel, enskilda medborgare som vågar ifrågasätta och kritisera på orten upphöjda, heliga traditioner, listan kan göras hur lång som helst.

Gränsdragningarna är svåra och interagerandet kan slå över i hyckleri, intolerans, fördomsfullhet och mobbmentalitet - men den faran förvärras bara ytterligare om de flesta drar sig tillbaka helt. Samhället skulle rasa ihop eller ända i totalitarism, om vi slutade att ha åsikter, värdera, diskutera och interagera på den kontinenten och istället bara klamrade oss fast vid lagboken i väntan på pappa statens paragrafer eller slutade bry oss helt i skräck för att ha egna etiska grundhållningar i umgänget med andra människor.

----------------

För övrigt: i den ekonomiska krisens spår väcks frågan om vi verkligen "har råd" med så ambitiösa klimatmål som formulerats de senaste åren. Men anfäkta, anamma och anåda - är vi tillbaka där nu igen, i så felaktiga premisser? Den gröna omställningen via omprioriteringar, forskning, teknikutveckling och modernt entreprenörskap till fortsatt men hållbar tillväxt är inte en börda eller tagelskjorta, utan en möjlighet vi borde bejaka så snabbt som möjligt, ur välstånds- och sysselsättningsperspektiv. Kombinationen av socialistisk, fattigdoms- och arbetslöshetsalstrande ekonomisk politik och övergivna klimatmål vore katastrofal.'

Min så kallade lördagslista gör sig av grafiska skäl bäst i papperstidningen, men eftersom den var lite mer pratig än vanlig så kommer den även här på bloggen:

1. "Borg mot Världen", lyder titelrubriken på veckans Fokus, apropå de växande kraven från olika håll på panikåtgärder och jättesubventioner åt mäktiga särintressen. Nåja, i så fall är det finansministern som haft mest på fötterna och klokast hållning så här långt. Att göra långsiktigt rätt under hela krisen är bättre än att med förhastade felgrepp fördjupa grundproblemen direkt från början och förlänga krisen ytterligare.

2. Sedan storregionbildningen ryckt närmare hör jag allt oftare kommentarer som efterlyser ett vitaliserat, eget norrländskt offentligt samtal som inte står och vädjar passivt om uppmärksamhet i Stockholm. Jag håller helt med, och vill i det sammanhanget lyfta fram SVT:s programidé "Eftersnack" som ett utmärkt exempel på att det finns mer i regionerna än vi ibland tror.

3. Gör spektakulära, påtagliga, dominerande ljusinstallationer till ett vinterpermanent och ännu mer omfattande inslag i Umeås stadsbild. Bekämpa mörkret - lys upp staden, mer ljus.'

Efter tio studentår i en betongförort och på daglig färd med den tristaste av underjordsbanor är min längtan tillbaka till Stockholm högst begränsad. Men kommer den över mig någon gång i bland så handlar det ofta om sommarkvällar på Solvalla, det enda ställe jag någonsin blivit riktig stamgäst på, en närvarande faktor redan under uppväxtårens besök hos mormor och morfar på gångavstånd från banan och en centralpunkt under ett par år när jag jobbade i travjournalistbranschen.

Jag trodde också att det här var ett aprilskämt. Det lät så monumentalt på något sätt, hur sjutton flyttar man på hela Solvalla, praktiskt och ekonomiskt? Men redan efter några timmar börjar det kännas mer och mer spännande - inte minst tanken på inomhusarena för trav som ska bli världens modernaste travanläggning, för vintrarna på Solvalla var sällan några höjdare.

Det här är en debatt med många olika delar, men vad moderaterna föreslår är ju bara en sänkning av biståndet. Det är kärnan i budskapet.

Om problemet är, vilket det varit, att biståndspengar under många år används fel och kontraproduktivt, och hanterats skandalöst illa i många fall - och att biståndstänkandet varit för snävt eller haft märkliga utgångspunkter - så är väl inte en sänkning av biståndet ned till ett nytt fastlagt, lägre mål på 0,7 procent av BNI, istället för en procent, i sig en lösning på något problem?

Är det några som blandar ihop kvalitet och kvantitet i det här fallet så är det dem som bara blir riktigt engagerade i biståndsdebatten när det handlar om att minska ambitionerna. De tar en innehållsdiskussion som förevändning för kräva vad som i slutänden mynnar ut i en kvantitativ neddragning. Logiken är haltande.

Att förändra biståndspolitiken i grunden när det gäller kvalitetstänkande, inriktning, utgångspunkter och innehåll står inte i motsättning till att bevara enprocentmålet. Förändringar och en mycket kritisk uppgörelse med hur biståndsmedel används genom åren är nödvändig. Enprocentmålet, däremot, finns det ingen anledning att överge.

Ett bra besked.

Idealet vore att festivalen utvidgades till hela den långa vintern och att den blev ännu mer spektakulär. Man ska behöva solglasögonen när man rör sig i centrum på kvällstid, då har vi kommit en bit på vägen i kampen mot vinterdepressionerna orsakade av mörkret.

Energispara får vi i Norrland göra på andra sätt och under andra årstider.

Joe Klein i Time gör en träffande och resonerande sammanfattning av George W Bush, mycket läsvärt. Och i samma tidskrift en intressant artikel om ett tankesmedjearbete i bakgrunden bakom Obamas kampanj.

Anders Rönmark på Tidningens Ångermanlands liberala ledarsida har kommenterat igång en debatt vars struktur vi känner igen från fler håll - irritationen hos kommunföreträdare när kritik framförs mot hemkommunen, kraven på mer positiv mediebevakning.

Dagens tips från VK-spegeln, mars 1957, det här var före bloggsvenskans tid:

"Förkortningsraseriet har vi tidigare klagat över. Förlåt att vi upprepar vår maning: Förkorta inte alla möjliga ord i notiser och artiklar! Texten blir både ful och svårbegriplig, och tidningen ser ut som kladdpapper, om det mesta trycks i form av förkortningar."

Dagens ledare:

Huvudledare: Indien i farlig konflikt


Dagens signerat:

Andreas Bergh: Staten kan inte styra konjunkturen

Mats Olofsson: Låt samhället sköta myndighetsutövningen


Dagens VK-debatt:

Ett mer tillgängligt framtida svenskt försvar, av Sten Tolgfors
försvarsminister, m.

Näringsbrist vid äldreboenden, av Ulla Nordström, ordförande för Celiakiföreningen i Västerbottens län och Mats Nilsson, ordförande för SPF i Väserbottens län

Dagens ledare

Klokt att regeringen skjuter upp Ipred-beslutet.

Ett projekt värt att försvara.


Dagens VK-debatt

Ny broidé vid Backen än värre, av Joel Aretorn, Aktionsgruppen för bevarandet av Backens älvslandskap.

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite kring nästa års Europarlamentsvalrörelse. Metaforer är alltid ett vågspel och om golfmetaforen med 'spela in klubborna' nedan är helt korrekt blir jag osäker på nu vid närmare eftertanke. Jag är inte helt hemma i terminologin och två säsonger som tonåring i Ljusdal börjar kännas länge sedan. Hur som helst, texten lyder:

Vilka vågar diskutera Europafrågor nästa år?
Dansen kring valurnan är både evighet och ögonblick, både sig lik och ständigt ny.
En historisk återblick på de svenska valrörelserna sedan demokratins stadfästande avslöjar en delvis olidlig kontinuitet - samma frågor, samma fraser, samma partipolitiska poser som inte var särskilt fräscha ens för decennier sedan.
Men den avslöjar även en uppenbar och oförutsägbar slumpmässighet när det gäller vilka ledmotiv, personer och händelser som plötsligt hamnar i centrum och får avgörande betydelse. Varje valrörelse är, trots allt, unik.

Av det kan två slutsatser dras. Vissa mönster tycks oundvikliga. De går igen under långa tidsrymder oavsett omständigheter.
Men det finns också - inom de ramarna - stora möjligheter för partier, kandidater och opinionsbildare att gestalta och prägla en enskild valrörelse utifrån ett bestämt perspektiv.
Europaparlamentsvalen är fortfarande en ung företeelse i svensk politik. Vi har inte upplevt så många. Partier, medier och väljare är nybörjare. Det skapar oanade möjligheter, men samtidigt en risk för upprepning av gamla misstag när vi famlar efter stöd mot välbekanta dramaturgier.

En viss jargong och vissa pliktskyldiga fraser är oundvikliga - värna vissa sakfrågor utifrån en svensk kontext och värna svenska intressen på EU-nivå. Ett ja- eller nej-perspektiv lever också vidare, tyvärr.
Men därutöver finns friheten för det parti eller den Europadebattör som vill, att rycka åt sig initiativet och ta chansen att lyfta Europaperspektivet på nya och framåtsyftande sätt.

Därför är det oroväckande att tendensen till nationellt navelskåderi redan nu är uppenbar inför Europaparlamentsvalet nästa år. Inrikespolitiska trätor, meningslösa folkomröstningsreflexer från 1994, nationalismrefräng, bidragsperspektiv på EU-medlemskapet från alla håll och kanter - är det vad som väntar?

De politiska partierna har ett ansvar att förvandla nästa års Europaparlamentsvalrörelse till något annat än en dassig inrikespolitisk driving range där man spelar in klubborna inför 2010.
Det saknas inte spännande Europafrågor att uppmärksamma och fördjupa, även ur kritiska perspektiv. Ta integritetsfrågan som bara ett exempel. Det omdiskuterade Ipred-direktivet har EU-ursprung. Även andra tänkbara hot mot den personliga integriteten kan anas i form av säkerhetslagstiftningar som samordnas över gränserna.
Tänk om flera partier tog chansen att strunta i det inrikespolitiska poserandet under valrörelsen nästa år och istället lyfte upp integritetsproblematiken - vår tids nya, stora sakfråga - till bred och genomgripande debatt, med europeisk blick.
Vad befriande det vore.'

Dagens huvudledare:

Svår omställning inleds.


Dagens krönika:

Trots hälsokontrollen är jordbrukspolitiken sjuk, av Mats Olofsson


Dagens VK-debatt:

Skapande miljö i Umeå, av Gunnar Färjare, före detta stadsplanearkitekt i Umeå.

Se vårdvalets möjligheter, av Birgitta Nordvall gruppledare för kristdemokraterna i Västerbottens läns landsting

'VK-spegeln. Till våra meddelare och prenumerantsamlare' heter ett par volymer från mitten av 1900-talet som jag hämtat från VK:s interna bibliotek och nu har på skrivbordet framför mig.

Jag har inte frågat runt om vad det är för något, men det ser ut att vara en blandning av interna förhållningsregler, notiser ur tidningsvardagen, språkliga grodor, anekdoter, medarbetarpresentationer och annat kul.

Eftersom jag har anlag till mästrande språkpolis fastnar jag förstås direkt för språkreglerna som slås fast i VK-spegeln, men även för allt det andra som står där - femtio år gamla klokheter som jag tänkte förmedla här på bloggen då och då framöver.

Ett exempel på förhållningsregel för VK-journalister från juni 1967, det här var före googles tid:

'Använd uppslagsböcker och kataloger! Fråga inte kollegan! Han svarar: 'Jag tror att...' Det är inget besked. Han tippar oftast fel. Lita inte på honom!'

Och till redaktionsledningen som tjatar om att vi måste vara först med våra nyheter, det där har vi hört förr: redan i exempelvis maj 1956 gick uppmaningen ut från VK till läsarna av VK-spegeln i fet stil:

'Dagens nyhet skall meddelas VK i dag, inte i morgon eller nästa vecka. Lyft på luren - det är så enkelt.'

Så måste jag ju skuldmedvetet bara citera den här uppläxningen också, från september 1957, det här var före sms-förkortningarnas tid:

'Småordet 'så' börjar sprida sig som en farsot. Det senaste eländet är 'ganska så', som sprids genom radion och Hyland. Skriv och säg inte 'ganska så', 'rätt så', 'annars så', 'eljest så', 'snart så', 'strax så', 'sedan så'! Bort med så-andet!'
Till sist har vi ju 'ju'. Det är ju så vanligt att 'jua' i nästan varenda mening. 'Vi reste ju bort i bil, och så kom vi ju till Stockholm, och där var det ju kaos i trafiken, så att vi ju knappast kunde komma ur fläcken, fast vi ju gjorde vårt bästa.' Ransonera ju-andet!'

Och ser man inte upp vid korrekturläsningen kan det gå galet, som i den här grodan ur en intervju med en 90-åring som återges i VK-spegeln september 1951, det här var före Botniabanans tid:
'Jag för min del köpte mig en häst och specialiserade mig på att skjuta handelsresande, vilket jag fann vara en mycket lönande sysselsättning.'

Vaknar jag mitt på natten i panikstämning är orsaken ofta att jag drömt om någon liknande jättemiss på ledarsidan, jag antar att det är vanligt i journalistyrket, och ibland händer det förstås att det blir fel. Med tanke på mängden text som produceras varje år är det oundvikligt, men lika irriterande varje gång.

Det har varit dåligt med bloggandet på slutet, men jag har varit med på lite andra håll under hösten i alla fall:

Nöjesmagasinet City hade ett kul upplägg med mig och kollegan Lars Bodén från socialdemokratiska VF i förra numret, som vi gjorde vårt bästa för att inte sabba. Man ångrar en del svar ganska snabbt (på frågan om vilken person jag helst vill intervjua svarade jag spontant, det var just under den kanadensiska valrörelsens slutspurt - när City kom i tryck var det redan inaktuellt...Och så borde jag ha haft spiegel.de bland mina favorithemsidor och kanske något om trav eller tennis).

Häromveckan fick jag även förmånen att vara med på stadsbibliotekets tidnings- och tidskriftsdag med ett anförande om 'Lokaltidningen som demokratisk arena förr och nu' (där Lars Bodén också var med för övrigt och talade om livet som ledarskribent).

Jag varnade åhörarna från början om att det skulle bli ett skrytsamt anförande om de liberala dagstidningarnas historia, men eftersom jag var ärlig om det så verkade det accepteras.

För att kunna hålla tidsramen hade jag ett grundmanus - och efter några avslutande funderingar kring dagstidningens uppgift att vara en demokratisk kraft och arena även i det kommande seklet under nya tekniska och mediala förutsättningar, att stimulera det regionala offentliga samtalet, att göra oss relevanta och intressanta för läsarna med bevarade ambitioner om fördjupning, granskning och kritisk debatt, löd den dramatiska slutklämmen: 'Lyckas vi kommer vi att leva i hundra år till, utan problem. Misslyckas vi kommer vi att vara irrelevanta och överspelade inom några decennier.'

Efteråt kom det några frågor kring de politiska bloggarna på vk.se och en fråga om varför VK:s och VF:s ledarsidor inte polemiserar direkt med varandra längre som förr i tiden. Jag och Lars försökte svara så gott vi kunde och var väl överens om att tiderna i viss mån förändrats med nya, vidgade referensramar och kommunikationskanaler som gör att polemiken mellan de lokala ledarsidorna blivit mer indirekt, även om den fortfarande finns kvar i sak.

Och för några veckor sedan fick jag även det roliga uppdraget att leda en diskussion i Umeå mellan folkbildningsrepresentanter och riksdagsledamöter från länet om folkbildningens roll i samhället och förhållandet mellan folkbildningsorganisationerna och de politiska beslutsfattarna. Det blev ett lärorikt, öppet och frispråkigt samtal kring ett ämne man kan tala länge om och som jag hoppas kunna återkomma till på ledarsidan.

Större delen av gårdagens fullmäktige i Umeå följde jag via webb-tv och webb-radio. Det är ett månatligt nöje och en månatlig plikt för ledarskribenten.

Underhållningsvärdet på ett kommunalt fullmäktige för den bara ljumt politiskt intresserade är mycket lågt. Men för nörden är det faktiskt högt, det har jag alltid tyckt om kommunala fullmäktigen (det finns undantag, det finns undantag där man bara vill fly, det finns undantag som är plågsamma, men de är nog trots allt undantag).

Tvingas jag välja mellan en snärtig presidentdebatt och en maratonsittning i fullmäktige väljer jag det senare - tveklöst.

Visst skiftar den retoriska kvaliteten, visst blir frasmakeriet jobbigt ibland och visst finns det inlägg som slukar långa minuter utan att tillföra något som inte alla i salen redan hade kunnat citera nästan utantill redan innan.

Presidiets flexibla tålamod, till och med i djupaste förkylning, är alltid imponerande när det blir uppenbart redan från början att tidsschemat är på väg att smälta ihop till en lång dags snigelfärd mot uppskjutna ärenden.
Skulle man göra av galen, Volksbühne-liknande teateruppsättning i Umeå, kanske i musikalform, skulle fullmäktige kunna vara platsen där allt utspelas, med ett presidium som till slut i den stora finalen bryter ihop och börjar skälla ut fullmäktigeledamöterna efter noter, kasta vattenflaskor och timglas efter dem och jaga ut dem på rådhustorget och vidare ner mot älven.

Men faktum är att fullmäktigedebatterna också ofta är kloka, konstruktiva, informativa och rätt roliga att lyssna på.
Det kan växla snabbt, som i går, från ett udda replikskifte om kommunismens massmord i ett ärende (medborgarförslag), via klottrares psykologi i ett annat (klotterjour - 'ring växeln på kommunen och felanmäl istället', var en av replikerna vi minns från dagen) över till en Toby Ziegler-liknande (avsnittet i Vita Huset där han försvarar Miss Julia Child och Sesame Street) engagerad referens till Anita och Televinken i ett tredje (trafiksäkerhet).

Någon tappar humöret, någon provar ett skämt, någon vill tidigarelägga ett ärende på grund av sjukdom för att kunna gå hem och lägga sig, får det, men dyker trots det upp långt senare i ett annat ämne. Vi får väl pudla tillsammans, säger Lennart Holmlund till Anders Ågren i debatten om medborgarförslag, i en annan replik vi minns.

Och invävt i allt detta ändå sakfrågor om stort och smått, med ideologiska dimensioner (uppenbara eller inbillade) och med relevans för medborgarnas vardag, och för det mesta behandlas de på ett sakligt och upplysande sätt.
Helst ska man, som jag skrivit tidigare, vara på plats utanför och se minglet i fikarummen, för det är halva nöjet och halva substansen, men även via webb-tv så har en dag framför fullmäktige faktiskt en viss försonande effekt - den lokala demokratin fungerar rätt bra i sina former, ändå.

I en signerad text på dagens ledarsida, här i något längre version, skriver jag om gårdagens fullmäktige i Umeå; dels om klartecknet för medborgarförslag, dels om vänsterns låga, grova debattstil, den här gången uppvisad i frågan om bostadsrätter på ett sätt som utlöste ett välkommet motinlägg, ett av årets bästa:

Okej, testa så det ryker - Och en trist, grov debattstil

- Är medborgarförslag med självklarhet ett bra sätt att söka vitalisera den lokala demokratin? Var det givet att idén - den här gången framlagd av moderaterna, redan för några år sedan av folkpartiet och miljöpartiet - i går skulle få enhälligt stöd vid Umeås fullmäktigesammanträde?
Både ja och nej. Såsom förslaget är utformat - väl avvägt och som ett inledningsvis tidsbegränsat försök - är det bara att köra så det ryker. Värdet av att den lokala demokratin och partierna visar prestigelöshet och försöker något nytt för att stimulera medborgarnas delaktighet i den politiska debatten väger tyngre än invändningarna. Därför var det en självklarhet att beslutet fattades i enhällighet, sedan socialdemokraterna med blixtens hastighet men på goda grunder svängt från nej till ja.

Men det betyder inte att invändningarna är irrelevanta. Faktum är att Lennart Holmlund (s) med sin tvehågsenhet ganska bra fångar frågans problematik. Förslag av den här typen får inte bygga på föreställningen om partipolitiskt arbete som något suspekt, normal demokratisk hantering av ärenden som något att be om ursäkt för, den representativa demokratin som ett problem man måste gena förbi via "ädlare" former av så kallad direktdemokrati.

Då kan det bidra till att luckra upp både ansvarstagandet och ansvarsutkrävandet för helhetssyn och långsiktiga strategier som är en central del av demokratin. Då är experimentet ute på farlig vift bland missförstånd. Den medvetenheten fanns klockrent inbakad i gårdagens beslut, och gör det övertygande. Men på sätt och vis hade det varit mer spännande om s faktiskt framhärdat i ett nej och blivit nedröstade efter en debatt med fler infallsvinklar.

- Den ofta låga debattstil med grova tillvitelser som de socialistiska partierna på ytterkanten i fullmäktige odlar - men inte vill erkänna - är inte rolig att följa. Det har jag varit inne på tidigare. Anders Sellström (kd) snuddade vid temat flera gånger i går (även om han inte hade behövt blanda in feminismen i det hela), och det var Sven-Olov Edvinsson (c) som till slut fick nog när vänsterpartiets agitation spårat ur rejält i ärendet om bostadsrätter. När han påtagligt förbannad uttryckte sin motvilja inför vänsterns debattstil och krävde ett mer respektfullt meningsutbyte var det ett av årets bästa fullmäktigeinlägg.'

I min lördagskrönika skriver jag om hur den allvarliga ekonomiska krisen på nytt påminner om att det är i ny- och småföretagandet inom nya, spirande branscher som framtiden finns, inte i 1900-talets framgångssagor:

'Våga satsa allt på småföretagarklimatet

"But a coach once told me that the hardest thing to do in sports is to walk into your Super Bowl locker room at half-time and change the strategy that got you there 'cause it's no longer working."
Jed Bartlet i West Wing

Är det något den pågående ekonomiska krisen vrålar till oss är det hur viktiga de små- och medelstora företagen i nya branscher är för framtidens tillväxt, jobb och välfärd; krisen ruskar tag och påminner, som hade högkonjunkturen fått oss att glömma det vi egentligen vetat länge.
Det är ur ny- och småföretagandet som 2000-talets utveckling måste växa, inte ur 1900-talets framgångssagor återberättade gång på gång i alltmer ansträngd stil.
De jobb som nu hotar att gå förlorade när industrijättar skär ned kanske aldrig kommer tillbaka, åtminstone inte långsiktigt. Krisen kan bara bemästras om nya jobb skapas i tillräcklig omfattning inom andra, spirande branscher, i en strukturomvandling som visar vägen framåt.

De största bolagen är fortfarande hörnpelare i ekonomin - och genomförs de stora varslen drabbas enskilda människor och orter hårt.
Man måste också i analysen skilja mellan olika typer av industriföretag i olika leverantörsled. De störstas kris har, som vi ser i Västerbotten, givetvis allvarliga följdeffekter även på de mindre.

Och man måste skilja mellan å ena sidan neddragningar i egentligen sunda företag i kölvattnet av den lågkonjunktur de igenfrusna kredit- och finanssystemen förvärrar ytterligare och å andra sidan existenskriser i företag som satsat fel, varit illa ledda och inte hängt med i konkurrensen där andra företag klarat sig långt bättre genom mer innovativt tänkande.
Men i grunden gäller att det är i nya, små och växande företag inom framtidsbranscher som jobb måste skapas, inte hos de i dag på papperet numerärt sett största och mest betydelsefulla aktörerna.
Det finns en industripatriarkal konservatism och nostalgi inom både media och politik som gör att vi är hyperalerta och lyhörda inför de etablerade industrijättarnas problem. Men bara sömndrucket noterar vi underliggande strömningar och problem som berättar om nästa sekel.

Vi råstirrar på och orienterar oss efter de välbekanta skyskraporna och missar alltför ofta myllret på gatorna nedanför.
Ingen kan påstå att de största företagen hade svårt att få gehör för sina krav under 1900-talet. Det har funnits en ryggdunkande pakt mellan storföretagsledarna, beslutsfattarna och fackbossarna från industrialismens höjdarår som gradvis blivit en propp i vägen för nödvändiga reformer.
För när det gäller småföretagarklimatet - skatter, avgifter, onödig byråkrati, mossiga fackliga attityder och stela, utdaterade regelverk på arbetsmarknaden som hindrar de allra minsta från att anställa - går reformerna för bättre förutsättningar efter många år av total likgiltighet fortfarande långsamt, tvehågset och stappligt, trots en liberal regering som förstår problemen bättre än den socialdemokratiska föregångaren.
Så får det inte fortsätta.
Och för de orter som vill höra till de framgångsrika när krisen blåst förbi och den underliggande strukturomvandlingen börjat utse vinnare och förlorare, gäller det att satsa allt på att skapa just så goda förutsättningarna som möjligt för nya företag att dra igång, överleva och växa; våga prioritera en jordmån för entreprenörskap utan reservationer. En kultur av småföretagande skapar större kristålighet, en flexiblare, mer varierad och jämställd arbetsmarknad. Några år av stora investeringar i traditionella nyckelbranscher får inte söva, utan ger bara en tillfällig chans att bygga och bredda på nya områden.

Det är varken abstrakt teori eller okontroversiellt. Bara några exempel: Bekämpa jantelagen, stimulera entreprenörstänkande på så många områden som möjligt. Underlätta för, motarbeta inte, privata alternativ inom den kvinnodominerade offentliga sektorn. Förtala inte friskolor och företagarorganisationer. Lyssna till missnöje och utöva självkritik när det gäller det lokala företagsklimatet, satsa på att bli bäst, inte bara godkända.
Ta till vara sakkompetens och utred planeringsfrågor i rätt tågordning, låt inte beslut fastna i prestige för att sedan söka klämma fram önskade bekräftelser i efterhand. Överbeskatta inte invånarna. Skapa inte otympliga kommunala bolagssfärer. Kämpa för att upprätthålla kvaliteten i utbildning och välfärdssektor med utpräglat brukarperspektiv. Se kulturlivets betydelse för en kommuns livskvalitet.

Många branscher och produkter har spirat, blomstrat och vissnat bort genom historien, men det har gått bra ändå, allt bättre till och med. Jobb har skapats på nytt, unga företag tagit över där gamla försvunnit, arbetsmiljöerna förbättrats, levnadsstandarden ökat, välfärden utvecklats.
Grunden, den första gnistan, är ofta den enskilda entreprenören som vågar, vill och ges frihet att ta en chans före alla andra.
På marknadsekonomins och frihandelns förmåga att ständigt förnya sig, ge utvecklingen plats att hitta egna vägar, låta idéer, initiativ och uppfinningar få konkurrera, bygger vår välfärd. Den välfärd som i sin tur är en förutsättning för att fler ska kunna och våga satsa, utbilda sig, anstränga sig, växa tillsammans och ta ansvar för sig själva och varandra.
Kapitalism, civilsamhälle och välfärd - sida vid sida, hand i hand.'

Jan Gradvalls läsvärda genomgång av kulturhuvudstadskandidaterna fortsätter i dagens VK. Om man följer debatten bland läsarkommentarerna (vilka också debatteras i sig) på vk.se så överväger de negativa attityderna till kulturhuvudstadssatsningen - både till antal och temperament.
Hur representativa de är i att återspegla snacket på stan, är svårt att säga.
Men så länge som jag följt den kulturpolitiska debatten är det den vanligaste typen av reaktioner i form av insändare och samtal när kultursatsningar diskuteras (barnkultur undantaget). Kulturpolitiken är aldrig särskilt populär som fenomen, och den utlöser ofta just hätska utfall.
Men, för att ansluta till min lördagskrönika den här veckan, så är en ekonomisk kristid precis rätt läge för ambitiösa kulturpolitiska satsningar av det slag Umeå nu prövar

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag litet grand kring debatten som rasar i USA om huruvida de tre stora biltillverkarna ska räddas av staten eller inte:

Räddningspaket eller subventionerat cracklangande?

* Ska den amerikanska staten gå in och rädda krisdrabbade biltillverkarna General Motors, Ford och Chrysler i Detroit? Och i så fall: på vilka grunder, med vilka krav och till vilket pris? Eller är det bättre att låta illa skötta företag som inte hängt med i utvecklingen gå i konkurs, utan att riskera jättesummor av skattebetalarnas pengar i väntan på vad som kanske ändå bara är det oundvikliga slutet?
Den debatten rasar nu i USA och överskuggar det mesta annat.
Programledaren Tom Brokaw, som tagit över NBC:s klassiker Meet The Press på söndagarna, vässade i helgen frågan så skarpt att ingen kunde undgå att rygga till lite: Kan nyvalde Barack Obama, frågade han, som USA:s president, titta biltillverkarna i Detroit i ögonen och säga "Drop dead"?

Det är rätt fråga och en svår fråga - relevant även för Europa. "Jag tror att han kan det.", svarade den respekterade journalisten Tom Friedman, "han kanske måste det." Och sedan beskrev han Detroits sätt att för så sent som två år sedan kräva stora drivmedelssubventioner för hutlöst och klimatkorkat bränsleslukande bilmodeller, istället för att satsa allt på innovationer och förändringsarbete.
"You know", sa Friedman, "det var som om en cracklangare erbjöd subventionerat crack istället för att (...) gå till en klinik för att bli drogfri."
Anhängarna av ett räddningspaket pekar på de speciella omständigheter som den ovanligt djupa krisen skapar och på att de amerikanska biltillverkarna nu faktiskt är på gång med den nödvändiga omställningen i sin produktion.
Det är korrekta iakttagelser.
Kritikerna undrar vilka branscher som i så fall står på tur härnäst för räddningspaket om företag som hamnat i självförvållade kriser på grund av grova felsatsningar och inkompetent omvärldsanalys, nu ska väljas ut exklusivt för en statlig megagambling med skattepengar? Var går gränsen?
Det är i ännu högre grad berättigade frågor.

* Toppmötet i Washington med G20-länderna slösade inte med konkreta besked, men tycks ha landat rätt i de stora dragen, med en bra balans mellan olika utfästelser.
Nya regler för och ökad transparens på finansmarknaderna, men också en viktig bekännelse till frihandel, mot protektioniska överslagshandlingar. Den balansen måste upprätthållas även av de fortsatta förhandlingarna.

Barack Obama är ett fan av Doris Kearns Goodwins bok Team of Rivals som beskriver hur Abraham Lincoln samlade tidigare motståndare i sin regering.
Jag tror att Hillary Clinton vore ett lysande val som utrikesminister.

I en artikel i Newsweek tar Jonathan Alter upp det tema som jag försökte resonera kring strax innan presidentvalet: Saying Goodbye to the ´60s.'

Vår huvudledare i dag handlar om utgången av Vojmå-folkomröstningen i Vilhelmina.

Som en liten bonus bjuder jag också på veckans lördagslista från ledarsidan, som den här gången inte är någon lista, utan en alldeles egen tv-recension:

'Martin Emtenäs, programledare för SVT:s Mitt i Naturen, begav sig senast till ett gömsle i hälsingeskogarna för att med hjälp av äpplen, honung och surströmming få se björn. Hälsingeskogarna, mina gamla hemtrakter, är rätt plats. Inte ens en galet björnrädd person som jag har kunnat undgå att stöta på björn i naturen där.

Men Martin Emtenäs väntade en regnig, mörk natt - ingen björn. Han väntade en natt till - inte en enda. Men vad gjorde det. Det blev existentiell, "att vara ute i skogen är blött och jäkligt men värt det ändå, eller kanske inte, jo trots allt"-antiklimax-tv i det lilla.
Samuel (I väntan på Godot) Beckett möter Albert (Striden för livet) Viksten, typ.'

Min lördagskrönika den här veckan resonerar lite kring frågan vad som bör ske om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen vid nästa val, och varför jag i så fall vill se ett blocköverskridande samarbete. Här i en lite längre version, med en extra mening om veckans välkomna ja i riksdagen till arbetskraftsinvandring:

'Vad händer om sd kommer in i riksdagen?

Vad händer om sverigedemokraterna kommer in i riksdagen vid nästa val? Det finns en ovilja mot att överhuvudtaget ställa frågan, eftersom den vid ständiga upprepningar kan befaras få en självuppfyllande funktion. Ändå tycker jag att en diskussion i tid om hur de övriga partierna ska agera ifall sd skulle bli vågmästare efter 2010 inte bara är motiverad, utan eftersträvansvärd.
En sådan diskussion skulle framför allt kunna klargöra ett antal viktiga utgångspunkter för det i dag på sina håll väldigt luddiga och småsmussliga förebyggande arbete partierna lovat att bedriva genom att "ta debatten".

Vilket debatt? Frågan är inte självklar. Om man inte begriper varför sverigedemokraterna måste bekämpas, så har man dåliga förutsättningar att ta debatten med dem på rätt sätt.
I värsta fall agerar ett par av de största partierna så här just nu: Man talar utåt pliktskyldigt om faran med sverigedemokraterna och skyndar sig sedan att i smyg förskjuta tonfall och innehåll i sin egen integrations- och asylpolitik i sd:s riktning - främlingsfientlig, nationalistisk och för så stängda gränser som möjligt - för att undvika ett väljartapp åt det hållet. Man ser i så fall sd som en valkonkurrent snarare än som en värderingsmotståndare.

Kanske kan en sådan strategi hindra sd från att nå över fyraprocentspärren. Men den kommer samtidigt att ha inrett gott om plats för sd-snarlika utgångspunkter i den förda politiken längre fram. Valkonkurrenten hålls ute, men dess värderingar legitimeras. Det är inte att "ta debatten".

Något av den andan präglade den så kallade järnaxeln i svensk flyktingpolitik mellan socialdemokraterna och moderaterna under ett antal år fram till det att moderaternas förnyelseprocess tog fart en bit in på förra mandatperioden. De åren har lämnat bestående spår efter sig. För även om svensk asyl- och flyktingpolitik säkert tål internationella jämförelser är det svenska samhället långt ifrån så öppet och välkomnande som det borde vara, som det har allt att vinna på att vara, vilket fortsatta skandalösa utvisningar, dribblandet kring papperslösas rätt till vård och reglerna för anhöriginvandring, och integrationspolitikens mångåriga misslyckande visar.

Att ta debatten med sd måste betyda att ta värderingsdebatten och stå upp för invandring, rörlighet, öppnare gränser, nya influenser, kulturell mångfald och generösare asylpolitik som något positivt. Först då kan man med konstruktiv klangbotten och rakt på sak även diskutera integrationspolitikens konflikter och problem, utan att skygga för det kontroversiella, och utan att behöva fastna i missförstånd.

Men även om de etablerade partierna skulle ta debatten på rätt sätt är det ju tyvärr inte uteslutet att ett reaktionärt, främlingsfientligt budskap faktiskt ändå vinner stöd av fyra väljarprocent, att den opinionen ger klart besked om sin existens, och att sd ges en vågmästarställning i riksdagen efter nästa val. Hur bör de etablerade partierna agera då?
Det som kapsejsar först, välförtjänt och uppenbart, i diskussionen om sverigedemokratiska riksdagsmandat, är enligt min mening det stelbenta blocktänkandet och den förlegade vänster-höger-skalan.

Man måste i det sammanhanget skilja mellan å ena sidan block och blockgränser som permanenta, mentala låsningar och å andra sidan sakorienterade allianser som tydligt definierade politiska alternativ inför varje ny mandatperiod. De förra är dogmatiska och hämmande. De senare är demokratiskt nödvändiga för ge medborgarna ärliga besked inför ett val och möjligheter till ansvarsutkrävande efteråt, men kan också skifta över tid.
Alliansens tillkomst inför valet 2006 är ett positivt exempel på det senare.
I den globala finanskris som råder är det uppenbart vilken fördel det är för Sverige att ha en samordnad, kompetent regeringsallians med stöd av en majoritet och ett konkret program av genomtänkta prioriteringar, istället för att styras av de tre oppositionspartier som varje dag bjuder på nya uppvisningar i gräl och kuriösa, motstridiga utspel.

Men det betyder inte att alliansen eller den rödgröna oppositionen är slutgiltiga svar på en fråga som i så fall bygger på ett missförstånd. Ingenting är givet. Skulle sverigedemokraterna komma in i riksdagen 2010 - och även om jag gärna vill tro att risken är liten, så är den ju inte obefintlig - vore det en omvälvande händelse, i negativ mening.

Då gäller inte längre de gamla förutsättningarna. Då måste partierna agera utifrån det läge som råder. Och då finns det ingen anledning att dogmatiskt hålla fast vid ett blockpolitiskt rollspel. Alternativa, dynamiska, alltför sällan utforskade, liberala mötespunkter i svensk politik skulle inte saknas. (Det var ett stort framsteg för Sverige i veckan när alliansen och miljöpartiet i riksdagen tillsammans röstade igenom ett ja till arbetskraftsinvandring, för att ta ett exempel.)

Hellre än att någon regeringskoalition hankar sig fram i minoritet med sd som ett indirekt regeringsunderlag bör i ett sådant läge blockpolitiken monteras ned och blocköverskridande lösningar sökas för att hålla sd utanför inflytande. Det vore en avgörande markering av att motståndet mot sd handlar om robusta, djupt kända värderingar, inte taktiska överväganden.'

Det här är ju helt sant. Men på dagens ledarsida har jag en signerad text om Ipred-direktivet:

'Fildelning, upphovsrätt och en kluven opinion

2008 är de mystiska förkortningarnas år i integritetsdebatten. Efter FRA kommer nu IPRED, och det är bara att hänga med.
Det senare står för Intellectuell Property Rights Enforcement Directive och syftar på ett EU-direktiv som är tänkt att omsättas till svensk lagstiftning.
I korthet går IPRED ut på att privata företag - exempelvis från film- och musikbranschen - ska kunna vända sig till domstol för att få tillstånd att kräva fram internetanvändares personuppgifter och hantera IP-nummer vid föreliggande brottsmisstanke om fildelning. Det handlar om fildelning, upphovsrätt och personlig integritet i en soppa med många ingredienser.

IPRED-debatten lär inte få samma laddning, genomslag och mobiliserade verkan som FRA-debatten. Det finns ingen entydig opinion. Principer står mot varandra på ett snårigare sätt.
FRA-frågan var renare, lättare att ta ställning till och bättre ägnad att samla olika åsiktsriktningar till ett gemensamt försvar av den personliga integriteten.
I IPRED-frågan armbågas integritetsaspekten med upphovsrättsproblematiken, och det märks på reaktionerna.

Formuleras frågan som om det står mellan å ena sidan integriteten för ett antal bortskämda gratisätare som hotar kulturlivets överlevnad och å andra sidan den grundläggande upphovsrätten för kulturskapare, är det givet att Ipred-direktivet kommer att hälsas av många. Det finns en grundmoral med djup förankring bland medborgarna om att man ska betala och göra rätt för sig och inte sno bara för att man kan. Den eldar på inställningen: sätt åt dem bara, i det här fallet har verkligen de med rent mjöl i påsen inget att frukta.

Det är en känslomässigt begriplig hållning, men inte ett argument i sak för det berättigade i enskilda åtgärder. Inte heller i den här frågan får ändamålen helga medlen. Och även här är de tänkta medlen delvis problematiska. Frågeställningen - fildelarnas integritet mot upphovsrättens överlevnad - är dramatisk, men har dålig träffsäkerhet.

Bevisvärdet hos den information lagen vill göra tillgänglig är tveksamt. Myndighetsutövning bör av rättsäkerhetsskäl inte gärna läggas ut på branschföretag. Risken för missbruk och att oskyldiga drabbas är uppenbar. Och fildelning är absolut inget homogent fenomen som lätt låter sig definieras med klara gränsdragningar. Allt detta måste vägas mot lagens syfte.

I slutändan kan det bli så att IPRED-lagen skapar stora integritetsproblem utan att stärka upphovsrättsinnehavarnas ställning. I ett sådant oklart läge vore det olyckligt att hasta igenom ofärdiga lagskrivningar. Då är det bättre att ge det förändringsarbete utifrån ett integritetsperspektiv som lär pågå tid att mogna.'

För övrigt: när det gäller alkohol och föräldraskap (om jag vidgar ämnet lite) håller jag på barnmorskorna. De har förstått problematiken långt bättre än sina kritiker. En del av kritiken mot barnmorskorna har varit på betänkligt låg nivå.

Och för egen del: Det sägs att man inte ska moralisera. Varför inte då? Det är väl ett utmärkt exempel på en fråga där man ska det.

Nej, jag är inte på väg att sluta blogga, även om den ödsliga stillheten här senaste tiden ger det intrycket. Tvärtom hoppas jag kunna komma med en nylansering av ledarbloggen med lite nytt upplägg inom en överskådlig framtid. I väntan på det får ledarlänkar agera snöskyfflar.

Vår huvudledare i dag handlar om stödet till Afghanistan.

I går hade vi fyra kortare ledare om:

Vikten av att alliansen håller den principiella tungan rätt i munnen om a-kassan.

Varför elevbetyg på lärare som grund för lönesättning är uselt flum, även när förslaget läggs fram i centerversion.

Vänsterpartiets politik för att tukta låg- och medelinkomsttagare med hårdare beskattning.

Och en Blickpunkt Västerbotten om Lyckselse Industrihusbolag.

Ekot rapporterade i går om den kritik som Högskoleverket får för sina granskningar av landets universitet och högskolor från Sveriges universitets och högskoleförbund. Granskningarna får kritik för att i många stycken vara inkonsekventa och godtyckliga.

Att utvärdera eller ännu mer rangordna lärosäten och institutioner för högre utbildning är svårt. Det finns inga glasklara, givna kriterier eller normer att utgå ifrån. Det skulle i själva verket strida mot mångfalden och friheten inom den akademiska världen att låsa fast konsekvensrika utvärderingar i alltför strikta eller allenarådande mallar.

Men det betyder inte att utvärderingar är omöjliga eller onödiga. Tvärtom är de viktiga - både för universiteten och högskolorna själva, och för de studenter som står i begrepp att välja utbildningsväg och utbildningsort. Och någonstans måste man börja, för att få igång en diskussion och få fram ett material att utgå ifrån. Så slutsatsen bör inte bli att kvalitetsgranskningarna är meningslösa eller skadliga, utan att de måste utvecklas och läggas upp på fler sätt.

Utvärderingar av universitet och högskolor i Sverige är ett område som kan och måste utvecklas och förfinas mycket ännu. Att det uppstår en debatt inte bara kring bristen på rankingar och utvärderingar, utan också en debatt om kvaliteten på de utvärderingar som görs, är nyttigt.

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om den kompromiss som verkar vara på gång i grundlagsutredningen:

"Fegar alliansen ur och sumpar debatten?

Det finns utredningar med ståtligare, maffigare namn är de förtjänar. Grundlagsutredningen, till exempel. Det är så att till och med en sjaskig ledarskribent stramar upp sig lite av bara farten när ett telegram med den allvarliga, historisk ödesmättade rubriken landar i mejlboxen. Jo, pyttsan, slappna av bara, på grundlagsfronten intet nytt.

Rädslan för förändringar och nytänkande i grundslagsfrågor i Sverige börjar bli ett betänkligt problem.
Det finns en rad angelägna reformer som borde genomföras för att vitalisera demokratin: rakt personval, skilda valdagar, inrättande av en författningsdomstol, för att nämna tre.
Och det såg så lovande ut i våras när alliansens och miljöpartiet kom överens inför den pågående grundlagsutredningen och gick ut med en rad förslag på såna principiella förändringar.

Men förslagen hann knappt presenteras innan Fredrik Reinfeldt gjorde klart att socialdemokraterna skulle få vetorätt, d.v.s. att större framsteg var uteslutna från början.
Att den kompromiss som det nu rapporteras om tycks bli blek, feg och urvattnad kommer alltså inte som någon överraskning. Visst finns det ett par bra inslag: ny ordning där statsministerfrågan prövas efter varje val, sänkt personvalsspärr till riksdagen, en del förändringar på kommunal nivå.

Men ingen författningsdomstol, inget riktigt personval, inga skilda valdagar. Det hade kanske känts okej om det hade varit resultatet av en hård, intensiv, envis debatt där reformkraven fått chansen och bromsklossarnas argument synats offentligt. Nu dog meningsutbytet direkt.
Varför står inte alliansen upp för sina krav med lite mer opinionsbildande tåga och tydlig vilja? Snacka om att sumpa en chans.'

Min lördagskrönika den här veckan börjar med det amerikanska presidentvalet och slutar med Esias Tegner:

Obama ger inspiration inför valet 2010

Man glömmer så snabbt.
Ändå är det bara fyra år sedan Bush och Rove ägde scenen, utan nederlag i sikte.
Efter George W Bushs seger i det amerikanska presidentvalet över John Kerry 2004, och republikanernas utökade majoriteter i representanthuset och senaten samma år, var krisstämningen utbredd inom det sargade, vilsna och hånade demokratiska partiet.
Den republikanske strategen och Bush-rådgivaren Karl Roves vision om att skapa en permanent republikansk majoritet i USA för minst en generation framåt tycktes nära nog förverkligad. Demokraterna saknade tydligt budskap, hade blivit grundligt utorganiserade av skickligt mobiliserande republikaner och erkände själva att de börjat förlora kontakten med breda väljargrupper.

En del framträdande demokrater menade dessutom att situationen var extra oroande eftersom det inte tycktes finnas någon spännande politiker inom det demokratiska partiet redo och mogen att lyfta det ur krisen och hjälpa det att vinna tillbaka makten 2008. Bakom pliktskyldiga fraser om revansch och comeback trängdes oron mest bara med pessimismen.
Ändå är det lätt i efterhand, alltid i efterhand, att konstatera att framtiden redan presenterat sig. Och det med en stil och ett gung som några år senare skulle föra politiken in i YouTube-eran. Men det var ytterst få som vid den tidpunkten insett hur snart den framtiden skulle vara här.

Kring ett par demokratiska namn viskades det även direkt efter nederlaget 2004 i förväntansfulla termer. Mest kring Hillary Clintons förstås, men skulle hon vara redo redan 2008 efter bara några år i senaten och med minnet av Bill Clintons många kontroverser fortfarande relativt färskt? Al Gore hade också sina anhängare, men inte ville väl han försöka på nytt åtta år efter sitt första nederlag?
Och så fanns det ju den där unga, svarta, tidigare okända politikern från Illinois som hade hållit ett sådant magnifikt och av alla beundrat knockout-tal på partikonventet samma sommar. Han var förstås alldeles för ung och oprövad för att komma ifråga redan 2008, men ett namn för framtiden att hålla koll på, utan tvekan. Barack Obama hade börjat blinka som en liten markering på de nationella radarskärmarna. Men när New York Times i en artikel i november 2004 räknade upp ett tiotal tänkbara ledare för det demokratiska partiet inför 2008 fanns inte hans namn med.

Så såg det ut för fyra år sedan. Redan två år senare, i kongressvalen 2006, tog republikanernas nya era slut, när demokraternas vann kontroll över både senat och representanthus i ett storsvep.
Och nu, bara fyra år efter det att hans namn första gången fick uppmärksamhet nationellt har Barack Obama klivit fram som sitt parti obestridlige ledare, skrivit historia på ett sätt som rört många till tårar de senaste dagarna, förändrat USA:s politiska karta och välvt om den moderna politikens förutsättningar.
Så ska det vara i en demokrati. Makten och initiativet växlar, nästa val är alltid nytt, ingenting är hugget i sten. Det kan gå snabbt att vända en trend, enskilda människors engagemang och röster är det enda som räknas i slutänden, personligheten spelar roll för politiken.

Vi kan lära mycket, även för svenskt vidkommande, av det här presidentvalet, och ana en del trender och tendenser som är i högsta grad relevanta inför vårt nästa val 2010, och som redan kunde anas i det svenska riksdagsvalet 2006:

- Budskap om förändring och förnyelse besegrar bakåtblickande kampanjer. Den trenden har tyvärr en geografisk koppling: i urbana områden är förändringsviljan större och de partier som vinner städerna vinner valen, medan de som vinner landsbygder med konservativa, bakåtsträvande budskap förlorar nationellt. (Vilket ur Norrlandsperspektiv både är en uppfordran: bejaka förändring, bli föregångare - och en fara: Stockholmscentreringen av debatten riskerar att öka ännu mer.)

- De partier och politiker som suttit länge vid makten, upplevs som arroganta och uppfattas ignorera människor i trångmål, utanförskap och arbetslöshet förlorar mot dem som erbjuder nya lösningar och nya grepp för att skapa jobb, tillväxt och trygghet.

- Lugn och kompetens övertygar mer i krislägen än grälsjuka och inkonsekvens.

- Negativa, aggressivt hatfyllda kampanjer börjar genomskådas, det positiva, rakryggade, värdiga tilltalet belönas.

- Mångfald, kulturell öppenhet och inkluderande attityder engagerar mer än snäva, exkluderande försök att vädja till rädslor och stereotyper.

- Nya sätt, med hjälp av ny teknik, att kommunicera med väljarna, stimulera det demokratiska samtalet och organisera kampanjer är entydigt framtiden. Det halvhjärtade räcker inte.

Det finns några rader i en dikt av Esias Tegner, Epilog vid Magister-Promotionen i Lund 1820, som liberala studentpolitiker i Sverige på 1880-talet, alldeles i början av det demokratiska genombrottet, citerade för att påminna sina följeslagare om att allas insatser är ovärderliga. Sätt musik till dem och översätt dem till engelska, och de skulle ha kunnat komma direkt ur Barack Obamas Yes We Can-kampanj:

"Det sägs att solen sänks, att dagen grånar:
välan, så kämpen under aftonrodnan;
dag är det nog ännu att vinna slaget.
Tron ej vad håglösheten viskar till er
att striden är för hög för er förmåga,
och att den kämpas ut väl er förutan."

Kort reflektion apropå Höstljus och det nordiska ljuset: Ibland kan en isande vacker novembersol över Umeå en cykelmorgon vara det vackraste som finns. Ibland biter den bara med ett elakt, kyligt hånflin, viskandes om mörkret som dominerar större delen av dygnet.
Eller som jag har upptäckt den senaste tiden, då lamporna i mitt arbetsrum är trasiga och enda ljuskällorna är fönstren och bildskärmen: Den rödsprängda himlen över Västerslätt en novembereftermiddag är som en kulturhuvudstadsansökan sig, aldrig känns det mer meningsfullt än då, sedan blir det kolsvart och då beror det på dagsform och sinnesstämning om man orkar romantisera mörkret, eller låter det strömma vidare in i själen, vanligtvis det senare.

I en Norrlandsstad den här tiden på året finns bara en vettig strategi: lys upp allt vad som går, spara energi får vi göra på andra sätt och andra årstider, mer sånt här alltså.

Tidigare i veckan hade jag en signerad text på ledarsidan om socialdemokraternas tapp i opinionsmätningarna:

'Socialdemokraterna dröjer kvar i det förflutna

En månad före sin död, vintern 1925, skickade Hjalmar Branting ett kort telegram till den socialdemokratiska riksdagsgruppen: 'Håll ihop - så går det bra!'
Uppgiften återfinns i Anders Isakssons Per-Albin-biografi. Det var symboliska avskedsord.

Socialdemokratin blev under 1900-talets långa regeringsinnehav allt mer komplext sammansatt av olika intressegrupper och mäktiga organisationer - med permanenta interna spänningar som följd. Därför blev det nödvändigt att också allt mer intensivt vårda myten om den kollektiva partisammanhållningen.

Men när makten inte längre är given och positioner att dela ut blir färre, splittras gärna stora partier upp i de beståndsdelar de alltid bestått av. Socialdemokraternas interna maktkamp, när regeringsinnehavet gick förlorat efter 12 år, var lätt att förutspå.

Skulle det vara så att socialdemokraterna nu börjat rasa i opinionen handlar det inte så mycket om ett ras som om en förväntad korrigering av uppblåsta siffror.

Tidpunkten vore logisk: Oppositionens splittring har blottlagts på ett ovanligt öppet sätt. Socialdemokraternas brustna självbild har också ställts ut till allmän beskådan. Mona Sahlin lyckades på bara några dagar irritera både dem i s som vill se ett närmare samarbete med vänsterpartiet och dem som vill visa Lars Ohly på dörren.

Hennes interna ställning har gradvis underminerats av starka interna kritiker.

Samtidigt har allianens hantering av finanskrisen och förebyggande arbete under mandatperioden för fler jobb och robustare ekonomi börjat omsättas i väljarförtroende. Krisen gör att regeringskompetens och regeringsduglighet uppvärderas. Förr brukade det gynna s, nu gynnar det alliansen.

Och socialdemokraternas motståndare gör nog klokt i att stanna upp och tänka ett steg till, innan skadeglädjen över Sahlins problem blir för stor, på vilken socialdemokrati är det svensk politik behöver på sikt: den moderna variant som Sahlin söker skapa eller det bakåtblickande, patriarkaliska, särintresseblockerade parti många partiaktiva verkar drömma i olika nyanser om?

Socialdemokraterna är - tillfälliga uppgångar och nedgångar i all ära - inne i en övergripande och historisk nedgång från dinosaurielikt jätteparti till normalstort parti. Det har många socialdemokrater märkligt svårt att erkänna. Till Mona Sahlins fördel ska sägas att hon försiktigt försöker agera utifrån en ny verklighet. Problemet är att partiet ger henne ständiga bakläxor.

När Olof Palme blev intervjuad av Jonas Hallberg i SVT strax efter valet 1982 fick han frågan om hur stora han tyckte att socialdemokraterna borde vara. Palme svarade att det i nästan varje demokrati utom i Bayern brukar uppstå ett 50-50-läge. Socialdemokraterna borde enligt Palme ha stöd av lite mer än 50 procent, men knappast mer. Får man stöd av fler, menade Palme, finns risken att man blir för försiktig och inte vågar förändra något.

Då lät det kanske ödmjukt, i dag blir det en påminnelse om varför socialdemokraterna 2008 har så svårt att acceptera att tiden med egna minoritetsregeringar är förbi. Partiets självbild har inte utvecklats sedan 1982. Sånt straffar sig.

I Bayerns delstatsval tidigare i höst rasade kristdemokratiska CSU från 60,7 procent 2003 till 43,4 procent. Partiet trodde att allt var som förr. Väljarna tvingades väcka det.'

Man blir lätt fångad av stunden, i synnerhet när intensiva och laddade kampanjer utmynnar i infriade eller grusade förhoppningar, men så här direkt efteråt känns Barack Obamas seger i det amerikanska presidentvalet som en historisk händelse med få motsvarigheter - en triumf för de amerikanska väljarna och en befrielse efter åtta år av sorgligt ledarskap i Vita Huset.

Obamas seger är historisk av många skäl:

Betydelsen av att en svart kandidat inte bara vinner sitt partis nominering utan hela presidentvalet kan inte överskattas.
Obamas kampanj har mobiliserat nya väljargrupper och ett nytt intresse för politik i USA som i bästa fall kommer att vitalisera demokratin under lång tid framåt.
Den amerikanska politiska kartan ritas återigen om (som den regelbundet ritats om genom åren).
Det sargade republikanska partiet tvingas till en förnyelse och en eftertanke som John McCains kampanj i början utlovade men sedan tappade bort i en allt mer negativ och konservativ slutspurt.
USA knyter an till sina bästa, istället för sina sämsta, traditioner i synen på exempelvis medborgerliga rättigheter, internationellt samarbete och miljöpolitik, och omvärldens bild av USA förbättras väsentligt, vilket förhoppningsvis kan underlätta det internationella samarbetet på viktiga områden och i krisdrabbade regioner.

Men det blir viktigt för Barack Obama att behålla det lugn och den skarpa, men nästan avspända och svala, koncentration som var så övertygande i valrörelsen, även framöver. För nattens valresultat är triumfens enkla höjdpunkt, nu börjar det riktigt svåra arbetet och i slutändan är det resultat och handling som räknas.

Redan en närmare titt på valresultatet ger skäl till vissa nyanseringar. Marginalen sett till antalet röster verkar bli tydlig men inte överväldigande. Intrycket av storslam för Obama bygger framför allt på fördelningen av elektorsröster, framväxten som kan anas av en ny amerikansk politisk karta, där en liten förskjutning från republikanerna till demokraterna i ett tvåpartisystem snabbt får stora konsekvenser i antalet mandat.
Men även i flera av de avgörande delstater som röstade på George W Bush 2004 men på Barack Obama i natt, var marginalerna ganska knappa, trots den medvind Obamas kampanj haft de senaste veckorna.

Det kan vara värt att komma ihåg. Barack Obama har fått ett starkt mandat, men inte så mycket starkare än tidigare presidenter som också väckt hopp om förändring för att sedan snabbt sjunka ned i problem, inledande misstag och växande impopularitet.
Det är hoppingivande att Barack Obama redan i sitt segertal balanserade triumfen med några varningens ord om att ingenting kommer att gå snabbt eller enkelt. Med de förväntningar han har byggt upp är risken för besvikelse bland många anhängare uppenbar.

För även om Barack Obama har ovanligt goda förutsättningar att hantera den svåra uppgift som väntar på honom, kommer valrörelsen sannolikt att framstå som en barnlek i jämförelse med presidentskapets utmaningar:

att bemästra den ekonomiska krisen med genomtänkta, långsiktiga och välavvägda insatser utan att skynda in i åtgärder som skapar fler problem än de löser,

att prioritera bland alla givna vallöften, satsa hårt på några, skjuta upp andra och erkänna att pengarna helt saknas till vissa,

att förnya den amerikanska utrikespolitiken och förklara för omvärlden att ett nytt amerikanskt ledarskap också förutsätter att fler hjälper till, att priset för ett mer samarbetsvilligt USA är att exempelvis Europa är beredd att ta ett större ansvar än tidigare,

att leva upp till de enorma förväntningar hans kandidatur har väckt bland nya väljargrupper och bevara den folkrörelsekaraktär hans kampanj utvecklade, och verkligen ge medborgare som drabbats av den ekonomiska krisen eller sedan länge hamnat utanför trygghet och framtidstro, känslan av att deras situationer står i centrum för den nya presidentens prioriteringar.

Barack Obama har bara tagit de första stegen i ett långdistanslopp.

Det har varit oslagbart spännande att följa det här amerikanska presidentvalet, utgången är entusiasmerande och det var sympatiskt att John McCain - en politiker som många hade hoppats skulle driva ett annat slags kampanj än han gjorde - till slut ändå valde att avsluta de sista dagarna på ett värdigt sätt och i sitt tal på valnatten erkänna sig besegrad på ett storsint, konstruktivt och försonande sätt.
Också den gesten kan få stor betydelse för Obamas möjligheter att leva upp till förväntningarna.

Efter att ha börjat nästan varje morgon det senaste året med att ladda ned tv-program till mp3-spelaren och läsa det senaste på nätet om händelseutvecklingen i det amerikanska presidentvalet tycker jag nästan att det är en lättnad att det äntligen är valdag.

I en krönika på dagens ledarsida försöker jag ta upp ett par lite bortglömda aspekter kring valet, här är den i en lite längre nätversion:

Barack Obama och längtan efter förändring

Det finns många fördomar om amerikanska presidentval. De fördomar gror bäst vid ytliga betraktelser, kryddade av lite anti-amerikanism, men vissnar snabbt vid en mer noggrann anblick. Det finns mycket att vara kritisk mot i amerikansk politik, men när det gäller högklassig, politisk nyhetsbevakning och en förmåga hos de politiska partierna att i valrörelser stimulera ett samtal om sakfrågor på gräsrotsnivå har Sverige mycket att lära.

De amerikanska väljarna har historiskt sett haft en anmärkningsvärd förmåga att i avgörande lägen välja presidenter som representerat genomgripande sociala, kulturella och politiska förändringar - i sak, till stil och till personliga egenskaper. Nu kan det vara dags igen. Barack Obamas presidentkandidatur är historisk i sig. Men även utöver hans bakgrund och hudfärg skulle en seger för honom i dag - ingenting ska tas ut i förskott - innebära ett både symboliskt och konkret uppbrott i amerikansk politik.

När han och Bill Clinton i förra veckan delade scen på ett demokratiskt valmöte var det en epok som kampanjade med en annan. På samma sätt som John F Kennedy blev den första presidenten född på 1900-talet och Bill Clinton blev den första presidenten född efter andra världskriget så skulle Barack Obama, född 1961, innebära ett farväl till den 40 år långa epok i amerikansk politik som kretsat kring de sociala och kulturella strider, reaktioner och motreaktioner, framsteg och bakslag, som utlöstes av 1968 års händelser och vars bästa respektive sämsta ögonblick kom under Bill Clintons respektive George W Bushs presidentskap.

Som bland andra Bill Clinton själv påpekat blev 1968 det paradoxala startskottet för en konservativ, republikansk motoffensiv mot som ofta varit bättre organiserad och bättre finansierad än det splittrade och vilsna demokratiska parti som återstod sedan tumultet efter Vietnamdemonstrationerna lagt sig.

Presidentkampen 1968-2008 har varit historien om den böljande dragkamp som inleddes för fyrtio år sedan: Richard Nixon - Gerald Ford - Jimmy Carter - Ronald Reagan - George Bush - Bill Clinton - George W Bush: alla har på olika sätt, inom sina egna partier eller i konflikter med motståndarsidan, tvingats hantera arvet från 1968. Under George W Bush nådde den konservativa motoffensiven sin logiska slutpunkt och största makt, kring honom samlades några av epokens mest reaktionära antiliberaler - med känt och ödesdigert resultat.

En president Obama skulle kunna lämna den epoken bakom sig. Betydelsen av det ska inte underskattas. Det är en förklaring till varför Barack Obama lyckats med att bygga nya allianser i det amerikanska samhället: han väcker inga förutsägbara associationer kopplade till redan låsta positioner. Han erbjuder en nystart som ger väljare en chans att definiera sina politiska tillhörigheter på nytt, ställa de grundläggande frågorna på annorlunda sätt, efter många år av djupt grävda och välbefolkade skyttegravar.

Gräsrotsengagemanget för hans kampanj kan inte enbart förklaras av Irakkriget och finanskrisen, utan har sådana, djupare underströmmar.

En ofta bortglömd, men helt avgörande fråga i det här valet handlar om den amerikanska konstitutionen och de medborgerliga rättigheterna. Som historiken Garry Wills och filosofen Ronald Dworkin pekat på i kulturartiklar för Süddeutsche Zeitung under veckan kan det här presidentvalet avgöra framtiden för den amerikanska konstitutionen och respekten för de medborgerliga rättigheter som Bush och Cheney kämpat hårt för att underminera och delvis avskaffa de senaste åtta åren.
Nästa president kan eventuellt få tillsätta en eller flera domare till högsta domstolen. En seger för Obama skulle spärra av den vägen för de mest reaktionära planerna inom det republikanska partiet. För USA:s anseende i världen skulle det vara mycket positivt.

En seger för Barack Obama skulle också innebära ett brott med den antiintellektualism och likriktade "jag läser bara korta sammanfattningar"-kult som var utmärkande för George W Bush, som är en drivkraft bakom Sarah Palins kampanj och som även svensk media sitter fast i - men som USA brukar hålla på avstånd. Obama är i grunden en professorstyp som i avgörande lägen vågat vara komplex, nyanserad och intellektuellt ambitiös, med full tillit till väljarnas vilja och förmåga att följa även krävande resonemang. Det ger hans ledarskap trovärdighet.

Även Obama har svagheter - hans trista protektionistiska tendenser är en av dem - men sällan har en presidentkandidat lovat en sådan efterlängtad förändring på ett sådant övertygande vis.