En inskränkande Stockholmsfixering

Om Stockholmsfixeringen i svensk debatt och ett litet svep över länet:

————————————————

Bryt Stockholmsfixeringen

Stockholmsfixeringen i den svenska politiska debatten är svårartad, trist och fördummande. Till det är både partierna och medierna skuld.

Den som vill förstå amerikanska val åker inte till New York eller Washington, åtminstone inte enbart, och stannar i så fall inte där för länge.
Den som vill förstå fransk politik i alla dess skiftningar gör klokt i att bara ha Paris som ett av flera studieobjekt.
Den som vill lära känna kanadensisk politik får inte fastna med blicken på Ottawa eller Toronto.
Den som vill veta vad som rör sig under ytan i tysk politik, förändringar och tendenser, har bara begränsad nytta av vittnesmål från Berlin.
Den som försöker bena ut varför de italienska valresultaten ser ut som de gör kan inte tänka bort de regionala skillnaderna mellan söder och norr, eller söka svaren enbart i Rom.
Den som vill sätta fingret på pulsen och andhämtningen i brittisk politik inför ett parlamentsval har bara lagom nyttig information att hämta i London.

Samma sak gäller i nästan alla demokratier. Huvudstäder och metropoler är viktiga, men det är ofta på regional nivå det händer. Framför allt går det inte att tänka bort mångfalden av lokala stämningar, trender, frågeställningar och traditioner, den ständigt skiftande politiska kartan från söder till norr, från väster till öster, om man vill pejla läget inför ett nationellt val.

Mönstret går givetvis igen även i svensk läns- och kommunalpolitik. Den som vill förstå Västerbottens politiska liv, exempelvis inom landstinget eller under de olika partiernas nomineringsprocesser till ordförandeposter och inför riksdagsval, kan inte stå och uggla på trappan till stadshuset i Umeå, eller tro att om man följer kommunfullmäktige i Vilhelmina så har man automatiskt koll på stämningarna i resten av länet.

Har man lyssnat till Lennart Holmlund i Umeå har man inte på köpet lyssnat till Bert Öhlund i Skellefteå. Har man hört Lilly Bäcklund i Lycksele prata om inlandsflyg har man inte automatiskt hört Gunilla Lundgren i Storuman. Det är inte säkert att man gör slut med Jantelagen på samma sätt i Åsele som i Nordmaling.
Den ena orten är inte den andra lik. Det är inte givet att man har koll på vad ett parti i Umeå tycker bara för att man träffat företrädare för en stadsdel. Tonfall och prioriteringar kan skilja sig starkt åt mellan Sävar och Holmsund, mellan Teg och Ersboda.

Den intensiva debatten i Lycksele om Öregården och Örträsks framtid har varit ett lokalt exempel senaste året på stundom djupt emotionella skillnader från ort till ort även i mindre kommuner. Spänningen i Storumans kommun mellan Storuman och Tärnaby är ett annat.

I de flesta demokratier finns en självklar medvetenhet om att regionala distrikt och ledare är maktfaktorer. Ofta är det just i de regionala strömningarna som ideologiska skillnader och idédebatter kring klassiska begrepp som socialism, liberalism och konservatism, med spindelnätet av underavdelningar och korsreferenser, har allra lättast att bryta ut. Sånt är långt intressantare än den tomma, oanvändbara vänster-höger-skalan.

De geografiska mönstren i valresultat och opinionsmätningar visar att Sverige är ett politiskt mångfacetterat land. Och mönstren går inte att enbart förstå i partipolitiska termer. Man kan försöka, men det blir ytligt.
Konservatism i Norrbotten är inte detsamma som konservatism i Skåne. Liberalism i Västerbotten är inte detsamma som liberalism i Blekinge. Socialism i Jämtland är inte detsamma som socialism i Göteborg.

Väljares och politikers bevekelsegrunder skiftar från ort till ort. Partinamnet kan vara detsamma, men i övrigt nästan ingenting. Skillnader och nyanser finns där redan, de utövas i kommunerna varje dag, men de präglar inte den nationella debatten.
Vilket lyft det skulle bli om denna regionala mångfald gavs utrymme även i riksmedia, och om partierna vågade släppa lite av ledningskontrollen.

För i den svenska rikspolitiken är det även 2010 i alldeles för hög grad Stockholmsperspektivet som sätter dagordningen. Det gör debatten intellektuellt fattigare och likriktad. I Sverige uppmärksammas regioner nationellt först när mönstret med stark organisatorisk och dramaturgisk samordning av rikspolitiken bryts genom något enstaka avvikande uttalande. Undantagen snarast bekräftar regeln.

Så ger Stockholmsfixering hos medier och partier en inskränkt bild av det politiska Sverige. Vi borde bryta den.

Etiketter: , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>