Etikett: Stockholm

Hemma eller borta? Är du riktig, lilla vän, eller oriktig?

Av , , 2 kommentarer 9

Vem är en riktig (placera in valfri ort här)-bo? Den lokala bygdens historia är viktig. Men en stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu, de som för den historien vidare – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter.

Och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Om det handlar den här krönikan.

—————————————————-

Hemma eller borta? Är du riktig, lilla vän, eller oriktig?

Varning, det här är en sur, humorlös krönika som märker ord. Det är ingen idé att låtsas som något annat.

Är du en riktig lilla vän, eller är du en oriktig? Hur många procent riktighet når du upp till? Hör du hemma här, eller är du bara en gäst, ett komplement till de andra, riktigare? Är du välkommen att stanna, men inte som fullvärdig medlem i riktighetsklubben? Och om du inte är riktigt riktig här, var någonstans är du riktig då, och hur känns det att vara riktig bara på distans?

Jag har väldigt svårt, milt uttryckt, för allt tal om vilka som är ”riktiga” ditt eller datt, riktiga skelleftebor eller lyckselebor eller göteborgare eller umebor eller stockholmare eller skåningar eller norrlänningar eller fransmän eller vad det än må vara för stereotyp som ska konstrueras och mätas för dagen av dem som får stora skälvan när något inte går att placera in i en kategori eller en kollektivism.

I dag hade Dagens Nyheter ett stort – nyhetsfattigt, eftersom det noterade en självklarhet, men ändå intressant – uppslag om att de flesta stockholmare är födda någon annanstans i landet, alltså är ”lantisar” enligt definitionen som säger att allt utanför Stockholm är landsbygd. Det utlöste diskussioner här och var om vad som egentligen utmärker en riktig stockholmare – familjehistoria, beteende, kläder? Ungefär där var det läge att sluta bry sig.

Hur många procent (placera in valfri ort här)-bo är du? Vad betyder det? Vem bryr sig? Om någon bryr sig, är det ett oroande tecken för bygdens framtid.

Vilken dålig självkänsla en stad eller en bygd måste har för att ägna sig åt att fundera över sådant. Det är det stillastående, exkluderande navelskådandets förljugna sentimentalism.

En stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter – och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Ingen kan frånsägas en identitet, ingen kan tvingas till den. Det finns ingen mer eller mindre riktig umebo eller västerbottning. Vi kan känna oss mer eller mindre hemhöriga på en ort, beroende på våra livsöden, men det handlar om våra egna känslor, inte andras domar. Bevare oss för försök att börja rangordna och placera in människor längs en skala på hur mycket de här hemma i en speciell del av landet.

Inte minst Norrland är ofta fånget i sedan länge utflyttade kändisars nostalgiska barndomsminnen av hur Norrland och norrlänningar är. Inget ont om dem, tvärtom är deras vittnesmål viktiga bidrag till mångfalden av förhållningssätt till norra Sverige, men deras skämtsamma bisatser eller litterära bearbetningar av egna minnen blir ofta den helt dominerande bilden i riksmedia av vad som räknas som det ”riktiga” Norrland. Det är som att deras bilder värderas som sannare än exempelvis erfarenheterna hos nyinflyttade från olika delar av landet och världen som faktiskt bor här nu och kämpar med verkligheten i dag.

Men först, några ord om vad jag inte syftar på.

Den lokala historien är viktig att känna till, att regelbundet återvända till, att skriva på nytt, att bearbeta i politik, kultur, folkrörelseliv och forskning. Det finns nästan ingenting som är värdefullare om man vill samla sig inför kommande utmaningar, än att samla vittnesmålen och minnena från förr, att formulera kommunens, byns, bygdens historia – kulturen, människorna, naturen, näringarna – allt det som ger en viss miljö rötter, bakgrund och sammanhang. Och människorna som levt den historien är de viktigaste källorna av alla.

Min erfarenhet är att det faktiskt ofta är de nyinflyttade på en plats som mest ivrigt kastar sig över den lokala historien. För att snabbare få en känsla och förståelse för gatorna, byggnaderna, vägarna, vattnen eller åkrarna där det nya livet ska gestaltas.

Fina möten är det, när någon gammal bybo som forskat i arkiven och som kan sin bygds historia på sina fem fingrar men som mött axelryckningar i åratal, hinner berätta – i sista minuten – för en nyfiken nyinflyttad familj om det stora och det lilla, det dramatiska och det anekdotiska, från förr.

För en bygds historia tillhör alla som bor där och för den vidare in i en ny tid. Mest spännande blir väl miljöer där det finns en blandning av kvarboende och nyinflyttade.
Och självklart kan man närma sig den lokala historien även ur ett sådant perspektiv med ögon sprängfyllda av glimt, och utan att det har en exkluderande effekt. Men det är en svår balansgång, när riktighet blir en mätfaktor, när försök görs att gränsa av vilka som ska stämplas som blott gäster i den lokala verkligheten.

Jag tror att vi vore naiva om vi förnekade att vägen från det harmlösa skämtet till den slutna, fientliga markeringen mot avvikande, kan vara väldigt kort, framför allt för dem som av olika skäl definieras som mer eller mindre främmande element.

Nu är inte just Västerbotten jätteproblematiskt ur det här perspektivet. Även här finns främlingsfientlighet, utstötningsmekanismer, kotterier och oskrivna lagar byggda på geografisk tillhörighet som tar sig allehanda uttryck i vardagslivet, men säkerligen inte värre, troligen mindre påtagligt, än på många andra håll i Sverige.

Å andra sidan är norra Sverige den del av landet som har allra störst skäl att motverka alla typer av geografiska fördomar och inlåsningar.

Försöken att definiera riktigheten i en lokal tillhörighet är dessutom bara ena sidan av ett problematiskt mynt. Den andra är de motsatta fördomar som finns, odlade i storstadsregionerna, mot människor som stannar kvar på sina hemorter, eller återvänder dit. De får ofta försvara sig, som om det vore något finare i att flytta till storstan än i att bo kvar i en uppväxtmiljö.

Nålsticken mot nyinflyttade och nålsticken mot människor som inte flyttat alls, är uttryck för samma patetiska fenomen: försöken att rangordna människor utifrån bakgrund, istället för att bejaka mångfald.

Hela denna flod av flabbiga skämt om hur norrlänningar är och stockholmare är, har ofta en bitter baksida, ett subtilt budskap från en iskall hierarki om att det finns de som passar in bättre än andra, som anser sig ha tolkningsföreträde, som anser sig ha större rätt än andra att kalla sig saker.

Acceptera inte sånt, vägra sådana hierarkier, motverka sådan utstötning. Vi alla som lever och verkar här, med alla våra olika livsöden, bakgrunder och erfarenheter, skapar tillsammans vad Västerbotten är. Och ingen är mer eller mindre riktig än någon annan.

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Av , , 1 kommentar 7

Lantisar, nollåttor och de regionala fördomarna i debatten – exempelvis när partiledare ska väljas – om hur väljare tänker är ämnet för den här växelvisa krönikan, liksom tendensen att övertolka kortsiktiga opinionsmätningar. Och så lite självironi på slutet.

——————————————————

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Det vet man väl hur umebor är, och skelleftebor, och inlandsbor ska vi inte bara tala om. Stockholmarna går utom tävlan, eftersom de fått en egen tv-serie som bevisar hur det går till där på deras sida i solstolen; visste man ju redan, men ändå. Vad lantisarna tycker och tänker har riksmedia full koll på i sommartider. Medarbetarna träffar flera stycken under semestrarna och kan vittna om sina upplevelser när de kommer hem innanför tullarna.

…ibland varnas det för att demokratin och den politiska debatten ska bli de ständiga, godtyckliga och lösryckta opinionsmätningarnas fångar. Vi mäter vilken åsikt som har mest stöd i en viss fråga vid en viss tidpunkt – och låter det bli sista ordet i själva diskussionen, och startskottet på en allmän politisk kapplöpning i riktning mot just den uppmätta åsikten. Först fram får tolkningsföreträde och kan räcka långnäsa åt alla andra, som flämtar tätt intill. En stund, tills en ny mätning mäter upp en ny minsta gemensamma nämnare och rusandet börjar på nytt.

Sedan Maud Olofsson meddelade att hon ska avgå som ledare för centerpartiet i höst har spekulationerna om vem som ska bli hennes efterträdare gått på högvarv. I de spekulationerna har klichéartade och stereotypa föreställningar om landsbygden och landsbygdsväljare – men också, vilket lätt glöms bort, fördomar om storstadsväljare ­– fått fritt utlopp i riksmedia. Landsbygdsväljare förutsätts tänka och vara på ett visst sätt – alla i stort sett lika och oföränderliga. Storstadsväljare förutsätts hysa de och de attityderna och prioritera det och det. Landsbygdsväljare röstar bara på en viss typ av politiker och stockholmare bara på en helt annan typ. Motsättningar och målkonflikter målas upp som inte existerar.

…kortsiktiga hänsyn till tillfälliga opinionssvängningar befaras styra hur partier, organisationer och andra aktörer agerar och prioriterar, tills hela den politiska debatten blir en tävlan om att gissa nästa opinionsutslag bäst, inte söka forma ett samhälle och vinna stöd utifrån övertygelse, sammanhängande världsbild och analys.

Ett partiledarval blir i den världsbilden att välja mellan att vilja tilltala nollåttor eller vilja tilltala lantisar. Diskussionerna inför socialdemokraternas partiledarval hade liknande inslag. Har du den och den åsikten går du hem på orten, men inte i storstan, tycker du så och så får du stöd i Stockholm men inte i Norrland. I skogslänen är det häpp, i Mälardalen är det hupp.

…tålamodet med att någon faktiskt kanske har en övertygelse som består likgiltigt hur vinden blåser – och möjligheten för någon att faktiska hinna förändra och påverka genom idéer och debatt – blir mindre ju större betydelse enskilda mätningar, och små förändringar från en mätning till nästa, tillskrivs.

Hela denna lek med konstlade motsatspar uttrycker en gigantisk kollektivism som inte bara beror på ytliga tolkningar av valresultat eller sedvanliga böjelser för regionala fördomar, utan också en attityd som frånkänner människor nyfikenhet och egensinne, intellektuell rörlighet och självständighet.
Möjligheten avvisas att en region faktiskt kan präglas av mångfald och individualism, när det gäller åsikter och politisk smak. Det inskränker. För under de stora, tunga, till synes monotont enhetliga blocken på en nationell karta myllrar det av unika lokala förutsättningar, förklaringar och kontraster.

…men det demokratiska samtalet bygger på att något nytt kan uppstå som inte fanns där innan, att positioner kan förflyttas, åsikter överges eller utvecklas, en verklighetsbild uppdateras. Nyfikenhet förutsätter en beredskap att ompröva en fördom och korrigera en föreställning. Blir målet bara att bekräfta redan existerande eller inbillad opinioner uppstår inget sådant samtal.

Inget parti är utan skuld här, inget politiskt alternativ. Alla är – när det passar egna syften att nedvärdera motståndare – mer än redo att mobilisera alla fördomar på det regionala temat, också med undertonen mot oliktänkande at de inte hör hemma på platsen. Det kryper över tid in i det civila samhället, påverkar vilka som vågar yttra sig, färgar av sig på vilka initiativ som tas och idéer som luftas. Stereotyperna kan bli självuppfyllande.

…att trender som uttrycks i en opinionsmätning om partisympatier eller i bestämda sakfrågor inte nödvändigtvis behöver ses som heliga fyrljus i en ideologisk dimma alla ska orientera sig efter, utan även som något som är möjligt att förändra, utmana, påverka eller bara ta med en nypa salt, glöms bort.

Mot denna bild av regional enhetlighet måste vi mobilisera en medvetenhet om den regionala brokigheten, och börja ifrågasätta jakten på opinionens tillfälliga hemvister. Letar vi efter ledare som ska bekräfta våra stereotyper eller sådana som kan övervinna dem? Få betydande politiska ledare har haft som främsta kvalitet att förstärka förutfattade meningar.

De partier, liksom de regioner, som fastnar i myten om sin egen enhetlighet – ibland med aggressiv hållning till utomstående och avvikare – stagnerar och går under.

Eller för att illustrera poängen på ett annat sätt:

En riktigt frustande, orädd och kaxig nyliberal från Stureplan som drar till Norrland och ifrågasätter allt, som propagerar Stockholm som förebild för inlandet, vill konkurrensutsätta allt ned till vedhuggningen på gården och drömmer om gårdsförsäljning av lokalproducerat vin ovanför odlingsgränsen skulle göra den norrländska debatten gott. Inte för att svaren är de rätta eller för att politiken går att förverkliga, utan för den dynamik och de perspektiv det ger, när fler idéer bollas.

Och en riktig muttrande, svårflörtad, norrländsk monopolsosse som drar till Stockholm och börjar framhålla Norrlands inland som ett ideal, häpet frågar hur f-n man kan sälja ut gemensamma medel på rea, ifrågasätter spårvagnslyx till konsumtionstempel och föreslår att det bara ska få finnas röd treprocentig mjölk på Konsum, för att valfrihet är jobbigt, högre procentsatser alltid bättre och för att redan pappa sagt att rött alltid är rätt, skulle berika den lokala debatten i Stockholm av samma skäl.

Jag tror att nyliberalen som bara kör på skulle vinna större stöd i Norrland än man kan ana. Jag tror att monopolsossen som hämtar inspirationen från Norrland skulle vinna större stöd i huvudstaden än de flesta gissar. Så olika tänker och känner väljarna inte; eller rättare sagt: precis så olika tänker och känner de, här som där.

Men det skulle inte synas i de första opinionsmätningarna.

———————————————–

Och apropå, som veckans slutord

Jag är, som trogna läsare vet, en sådan där blaskig hålla varandras händer-socialliberal som alltid vill det rätta, snälla, genomtänkta och förnuftiga.

Jag är ledarsidans motsvarighet till vanligt bryggkaffe i mugg, med lagom mycket mjölk och en halv sockerbit i (för att det inte ska smaka för mycket kaffe, men ändå litegrann, och lite sött, fast inte så sött att det blir skadligt för tänderna).

Jag skulle sannolikt inte stödja vare sig den frustande nyliberalen eller den muttrande monopolsossen. Men jag är övertygad om att ett svenskt partilandskap där den förstnämnda välkomnades även i Norrland och den senare även i Stockholm vore intressantare och vitalare än ett där landet låtsas grovt regionalt uppdelat i stereotypa kollektiv.
 

1 kommentar
Etiketter: , ,

Ta ingen skit, Robertsfors

Av , , 2 kommentarer 21

Om Norrlandsbilden i Stockholmsmedia och kritiken mot Robertsfors slogan "Sveriges bästa kommun" resonerar jag lite i den här krönikan.

—————————-

Ta ingen skit, Robertsfors

Det händer att Stockholmspress med safariturismens djupa lokalkännedom om människor och miljöer försöker skildra Norrland. Med få undantag brukar det, om uttrycket tillåts, gå åt skogen. Den koloniala blick med vilken Stockholmsaktörer gärna betraktar svensk landsbygd är ohjälpligt grumlig, och grumlas mer ju längre norrut den söker sig.

Ibland består sakkunskapen av egna ungdomsminnen som generaliseras och smetas ut över hela regioner. Riktigt smetigt blir det om nedlåtenheterna förkläds till en klapp på huvudet-solidaritet med oss stackare i periferin med vårt skriande behov av att få våra liv förklarade och kontextualiserade av överspända huvudstadspennor.
Nog så ofta bygger skildringarna på en förutbestämd, stereotyp Norrlandsbild skönt fri från egna erfarenheter men konstgödslad av populärkulturella fördomar.
I båda fallen tenderar nyanser, kontraster och mångfald att störa den beställda storyn. Sånt redigeras bort.

Norrland har inte råd, som ibland skett, att ta dumdryg skit utan att värja sig. Det handlar i slutändan om en maktkamp med konsekvenser.

I höstas skrev jag om kulturgeografen Madeleine Erikssons avhandling om bilden av norrlänningen, där hon visar hur norrlänningen alltid framställts som en tystlåten, osofistikerad, omodern och tärande bakåtsträvare, och att den bilden ständigt reproduceras i medier och populärkultur.

”Det handlar, säger Madeleine Eriksson i artikeln, om maktrelationer, om hur centrum och periferi definieras som motpoler och om att den urbana storstadsmänniskan i sin bild av sig själv som framgångsrik, tolerant och kreativ behöver formulera en negativ motsats, och att då norrlänningar och landsbygdsbor ofta pådyvlas den rollen. I värsta fall blir de stereotypa föreställningarna om Norrland till självuppfyllande profetior.”
(Ur ledarkrönikan 16/10)

I förra veckan skrev Malin Siwe en krönika på Expressens ledarsida om Robertsfors och kommunens slogan ”Sveriges bästa kommun”. Krönikan var öppet nedlåtande i sin syn på ”avfolkningsorter”. Redan rubriken ”Jorden anropar Robertsfors” angav nivå och tonfall. Den avfärdar bland annat Jenningsskolan inte bara ekonomiskt, utan också pedagogiskt, med svepande argument utan lokalkännedom som mest bara avslöjar en övertro på storskaliga, centraliserade lösningar.

Det finns många överdrivna slogans här i världen, även i storstadsregioner. Det finns också många exempel på projekt i kommuner där skattemedel slösas bort i mer eller mindre desperata satsningar utan djupare analys och substans. Slogans, festivaler och subventioner av utåtriktad verksamhet kan aldrig ersätta det mödosamma arbetet med boendemiljöer, företagsklimat, lokal arbetsmarknad och trovärdig kommunal service. Det finns inga genvägar eller mirakel. På den punkten har Siwe helt rätt.
Men det är inget moraltal som behöver riktas särskilt till landsbygdspolitiker. Och kommuner som kämpar för att få behålla den service som finns kvar, som värnar decentralisering och småskalighet på landsbygden, har ingen anledning att be om ursäkt eller ta skit och fördomar från Stockholm.

Robertsfors är inte Sveriges bästa kommun utifrån några mätbara mått mätt, och lär inte vara det 2020 heller. Skulle målsättningen bli ursäkt för tokiga satsningar och storhetsvansinne i kommunen vore kritiken i allra högsta grad berättigad.
Men den som vet någonting lite om Norrlands historia kan bara välkomna viljan att vända på perspektiven och vrida tolkningsföreträdet om vad som är bäst och sämst, utvecklande och inskränkande, ur storstadsetablissemangets händer.

Norrlandskommunernas problem har sällan varit storhetsvansinne eller en övertro på vad de kan åstadkomma på egen hand. Tvärtom dominerade pessimism, uppgivenhet och fixering vid centralmakten och utjämningspolitik under sega decennier.

Det har vänt nu, i de flesta kommuner. Norrland i dag tänker lokalt och globalt – både inom politik, utbildning och näringsliv – och bryr sig inte särdeles om huvudstaden. Det bottniska handelstvånget avskaffades på 1700-talet, men lämnade djupa spår av Stockholmsfixering efter sig. Med inlandets globalisering, Botniaregionens framväxt och arbetet på en nordlig transportkorridor tar Norrland saker i egna händer igen, spärrarna släpper äntligen. Inte alla små kommuner i Norrland kommer att överleva, men för många är förutsättningarna i dag faktiskt bättre än på länge.

Robertsfors slogan är överdriven och har inga realistiska utsikter att vinna omvärldens bekräftelse. Men den är också harmlös. En seriös diskussion om Robertsfors framtid har framför allt med regionförstoringsprocessen och dess konsekvenser, möjligheter och risker, för den stadsnära, småskaliga landsbygden längs Norrlandskusten att göra. Det finns ingen anledning att gräva ned sig i pessimism och uppgivenhet på order från Stockholmsmedia.

Intressantare än Expressenkrönikans raljans var därför de starka reaktionerna på den från flera Robertsforsdebattörer på vk.se.
När kritiken från Expressen blev hånfull, tog man ingen skit, utan betackade sig, med fakta och självkänsla, för nedlåtenheten. Man sade ifrån.
Den attityden, långt mer än någon slogan, kan bli till god reklam för Robertsfors.

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Av , , 14 kommentarer 16

Min lördagskrönika den här veckan diskuterar lite kring bilden av Norrland och norrlänningar.

———————————————-

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Det kan låta humorlöst och överkänsligt, men jag tror att vi ska akta oss för vilka regionala klichéer och fördomar vi lämnar oemotsagda, accepterar eller rentav låter prägla vår egen självbild.
På nyhetsplats i torsdagens VK stod en mycket intressant artikel om kulturgeografen Madeleine Erikssons kommande avhandling som visar hur bilden av norrlänningen som tystlåten, osofistikerad, omodern och tärande bakåtsträvare har funnits i olika varianter sedan urminnes tider, och som ständigt återskapas i ny tappning i medier och populärkultur.

Det handlar, säger Madeleine Eriksson i artikeln, om maktrelationer, om hur centrum och periferi definieras som motpoler och om att den urbana storstadsmänniskan i sin bild av sig själv som framgångsrik, tolerant och kreativ behöver formulera en negativ motsats, och att då norrlänningar och landsbygdsbor ofta pådyvlas den rollen.
I värsta fall blir de stereotypa föreställningarna om Norrland till självuppfyllande profetior. För glesbygden återstår då inget annat än att lyfta fram det vilda och glesa, för att spela sin biroll i pjäsen formulerad av storstädernas manusförfattare.

I mina ögon träffar analysen rätt i hjärtat av en problematik som ständigt borde lyftas fram i diskussionen om Norrlands och landsbygdens framtid. För när fördomen först accepteras och sedan övergår i självbild, är slutet nära.

Talande är också, vilket Madeleine Eriksson lyfter fram, hur exempelvis Umeå i det sammanhanget får en dubbelroll – landsbygd gentemot Stockholm, men också en funktion som ställföreträdande Stockholm i relation till övriga Norrland. Umeås framgångar och attraktionskraft formuleras gärna i urbana termer, med ett underförstått avståndstagande från exempelvis inlandet som en kontrast. Hierarkierna reproduceras regionalt längs samma värdeskala – ju mer glesbygd, desto sämre.

Det är en våghalsig balansgång: att försöka försvara Norrland med att säga att det inte alls är så landsbygdsaktigt, att det är ganska urbant (vilket det punktvis är, som i Umeå), att det inte alls är så omodernt och mossigt. Man accepterar värdeorden med det urbana som norm och glesbygd som något problematiskt, och försöker överleva genom att distansera sig från det senare. Det är en strategi som i slutänden kommer att drabba inte bara inlandet, utan också kuststäderna.

Norrbotniabanans impopularitet i övriga landet är ett första varningstecken. Accepterar de norrländska kuststäderna schablonbilden av Norrlands inland, kommer de själva att omfattas av samma fördomar när Stockholmsetablissemanget kikar uppåt landet med politiska stjärnkikare.
Norrland står och faller som en helhet, där både det urbana och glesbygden spelar viktiga roller, men inte kan kämpa mot varandra i en från Stockholm utformad livsstilshierarki där Norrland som helhet placeras längst ned.

I grunden handlar det om makt, hur makt kodas. Det är ett gammalt tema här i lördagskrönikorna, men tål att upprepas: Bilden av norrlänningen får betydelse för hur makthavare, företagsledare, intresseorganisationer, debattörer och journalister i övriga landet ser på Norrland, för hur makten fördelas och dagordningen sätts inom partierna, för hur företag och stat investerar, för vilken typ av investeringar som riktas hur, för självbilden i Norrland, för var ungdomar ser sin framtid när de drömmer.

Norrland får inte fastna i och bejaka en stereotyp biroll när medier, debattörer och makthavare berättar högt ovanifrån, grötmyndigt och med utpräglat storstadsperspektiv, om Sveriges olika delar. Ibland sker det med närmast fradgande förakt. Ibland sker det med den drypande blandningen av kolonial nedlåtenhet och det okunniga medlidandets dödskyss, där glesbygden vanställs och sedan till sentimental bakgrundsmusik ges offerroll och får fungera som projiceringsyta för allsköns storstadsnostalgi kring döende livsformer.

Ibland är obetänksamma glesbygdsaktörer alltför villiga att bekräfta just den bilden och blända ut allt det positiva runt omkring som motsäger och nyanserar den: Mångfalden av människor, företagsamheten och framgångssagorna från storindustri till innovativa entreprenörer, de lokala civilsamhällena, öppenheten inför omvärlden, kulturlivet, tryggheten, de internationella forskningsmiljöerna. Slår vi på tv:n reproduceras bara den andra bilden av oss norrlänningar som kvarglömda eftersläntrare. Det är ibland som om modet att stå emot stereotyperna sviker oss.

För att spetsa till det, för att göra det konkret: skrattar vi för oreserverat åt, låt säga, Pistvakt som en legitim bild av Norrland är vi snart förlorade. Egentligen tror jag inte att det har så mycket med en enskild tv-serie eller show att göra, men det är ett exempel jag ofta stöter på i samtal om Norrland. En del norrlänningar älskar det, andra tycker intensivt illa om det, och oroväckande många stockholmare låter fiktionen styra verklighetsuppfattningen. De som tycker mest illa om den schablonbilden av norrlänningen är enligt min erfarenhet människor i glesbygd, som till det yttre symboliserar de miljöer det drivs med, men som ser sig orättvist, opåkallat förlöjligade, sina miljöer felkodade på ett nedvärderande sätt.

Utan att ha någon synpunkt på enskilda program tenderar jag att hålla med om den övergripande trenden. Norrlandsklichéerna, rättare sagt försöken att ge dem loserstämpel, stör mig allt mer. Driften med landsbygden utifrån ett storstadsperspektiv – makthavarperspektiv – känns som en lyx vi inte har råd att bejaka.

För tro inget annat än att schablonbilderna i populärkultur, reportage och jargong sår frön av tvivel, sätter sig i bakhuvudena, finns med djupt nere i det emotionella beslutsunderlaget när investeringar ska göras, projekt prioriteras, regionala behov vägas mot varandra. Fastnar stereotypen på näthinnan, fastnar förr eller senare även skrattet i halsen. Det har framhållits som ett av de stora värdena med den högre utbildningen i Norrland att framtida makthavare som studerat här en tid och sedan drar söderut igen får med sig en något mer nyanserad bild av hela regionen. Men man kan inte förlita sig enbart på det, på öar av ljuva minnen hos centralmakten. Ibland måste man säga ifrån, gå emot gappflabbet, trots risken att förstöra stämningen.

Alla de där stereotyperna om hur folk är där och där, hur de och de grupperna beter sig och tänker, är intimt förbundna med maktförhållanden, hierarkier, status och rentav föreställningar om närande och tärande. De får konsekvenser, kulturellt, politiskt och ekonomiskt. Vi får se upp i Norrland, hela Norrland, så att vi inte är för fördragsamma och börjar spela med, när klichéer och fördomar kommer med sina kletiga etiketter. Riv av dem, vi behöver inte tåla dem.

14 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Skadeglädje som hotar Norrland

Av , , 11 kommentarer 20

I min lördagskrönika den här veckan skriver jag lite om uppdelningen av Sverige när det gäller hur människor röstar mellan stad och land, mellan storstadsregionerna och Norrland, och varför det vore mycket negativt för Norrland om partier i framtiden skulle tvingas välja mellan att ha antingen en landsbygdsprofil eller en storstadsprofil:

—————————–

Skadeglädje som hotar Norrland

Skadeglädje är aldrig charmigt. Men när skadeglädjen dessutom är navelskådande och aningslös är den extra oaptitlig. Socialdemokrater och alliansare – det är er jag tittar på.

Riksdagsvalet 2010 bekräftar en trend som pågått under längre tid men som nu tycks går över i etablerat faktum: Sverige är ett politiskt djupt splittrat land, rent geografiskt. Klyftan mellan städer och landsbygd, mellan storstadsregioner och Norrland, när det gäller hur människor röstar, består. I vissa avseenden vidgas den. I grov sammanfattning blir storstäderna allt mer ljusblåa, med lite nya gröna toner, medan landsbygden, framför allt Norrland, går i klassiskt djuprött.
Ju längre ner på detaljnivå man kommer nyanseras den bilden och blir mångfacetterad. Men sett till partival och styrkeförhållande mellan regeringsalternativen råder ingen tvekan. Norrland är rött land. Storstäderna röstar betydligt mer liberalt.

För de två partier med folkrörelsebakgrund, som mer än de övriga försökte att parallellt och samtidigt vara röster och representanter för både Stockholm och lands- och glesbygden, var det motigt mest hela valrörelsen. För dem lämnar även valresultatet en känsla av identitetskris efter sig.
Socialdemokraterna gick riktigt dåligt i storstäderna, men bra i Norrland. Centerpartiet gick för sina förhållanden mycket bra i Stockholm, men tappade i Norrland.
Båda antas stå inför en del självrannsakan efter valet. Mellan inga andra partier var heller stämningen så bitter och rutten som just mellan S och C under valrörelsen. Den ömsesidiga frustrationen och konkurrensen sprang också ur det gemensamma ödet att kämpa för ett hopplöst svårt politiskt-geografiskt projekt – att vara starka i hela Sverige och i alla Sveriges miljöer, att med ett och samma budskap gå hem både i innerstaden, i förorten och i byn. Tidsandan är inte snäll just nu mot dem som försöker sig på att ta ett samlat grepp om landet.

Det tycks vara ett omöjligt uppdrag i svensk politik för tillfället. Och det är bekymmersamt, framför allt för Norrland. Går det överhuvudtaget för politiska partier i framtiden att hålla ihop ett budskap, en framtoning och en organisation som känns relevant, närvarande och identitetsskapande för både glesbygd och storstad samtidigt? Om inte, vilka blir konsekvenserna?

Tvingas partier välja i framtiden om de ska ha landsbygdsprofil eller storstadsprofil, om de ska driva landsbygdsfrågor eller storstadsfrågor – börjar vi överhuvudtaget erkänna att det skulle finnas en sådan antingen-eller-uppdelning – är det fara å färde för Norrland. Eftersom det bor så relativt få väljare i Norrland skulle en sådan uppdelning betyda att inget parti med ambition att vinna regeringsmakten kan gå till val med en starkt betonad landsbygdsförankring – i synnerhet inte när det gäller regionala intressen eller nationella investeringar. 
Det skulle, i en sådan antingen-eller-värld kosta förtroende och väljarstöd i de regioner där flest människor bor. Norrland skulle bli den stora förloraren om polariseringen tilltar.
Därför är det en för Norrlands del så förödande retorik när man försöker måla upp just sådana motsättningar mellan stad och land, som om inte ett och samma politiska budskap skulle kunna vara lika relevant här som där, som krävde Norrland något exklusivt, som har en landsbygdsvän ingen relevans på riksnivån eftersom man antingen är landsbygdsentusiast eller rikspolitiker.

En av de fånigaste flosklerna den här valrörelsen har varit att centerpartiet skulle ha övergett landsbygden därför att de driver generella frågor om företagsklimat, entreprenörskap och sänkta trösklar till arbetsmarknaden – som inte det vore i ännu högre grad ödesfrågor för landsbygden än för de redan tillväxtstarka storstäderna.
De socialdemokrater som ägnat sig åt den typen av populistisk propaganda, att centerpartiet övergett landsbygden för att de driver tillväxtpolitik även i Stockholm, har gjort Norrland och bilden av Norrland stora otjänster. De socialdemokraterna borde rannsaka sig själva och sin egen Norrlandsbild djupt innan de ställer till med ännu värre skada.

Men även de alliansdebattörer och liberala skribenter i Stockholm, Göteborg och Malmö som tävlat i att om vartannat avfärda socialdemokraterna som bara ett parti för losers på landet eftersom de råkar ha starkt stöd i Norrland, som identifierat alliansen som det med automatik moderna alternativet eftersom de har stöd i städerna och som avfärdat Norrland som obygd där man absolut inte bör investera i infrastruktur, bidrar till både uppdelningen av landet och till en kraftigt försämrad och okunnig Norrlandsbild. Med den retoriken från Stockholm, och mot bakgrund av att exempelvis Norrbotniabanan inte låg högt upp på regeringens investeringslista, så ska heller inte valresultatet förvåna. Ingen sida har anledning till skadeglädje. Båda sidor har anledning till självkritik.

För om målet är att även fortsatt hålla ihop landet och möjliggöra för en folkrörelsedemokrati med partier som i sina organisationer har förankring i olika geografiska regioner är den ömsesidiga antingen-eller-retoriken förödande. Det är en vulgobild som den här gången underminerade stödet för centerpartiet i Västerbotten och försvagade socialdemokraterna i storstäderna. Och sagt ur ett norrländskt, liberalt perspektiv: Ingen vinner på självuppfyllande profetior av det slaget där Norrland av både socialister här och liberaler i Stockholm framställs som en region utan framåtanda och egen bärkraft. För det är ju nys och båg. Landsbygdens framtid hänger på precis samma frågor som storstadsregionernas. Generell politik fungerar bäst även här.

Om Norrland uppfattas som en del av landet präglad av uppgivenhet, bristande förändringsbenägenhet, begränsad valfrihet, byråkratiska hierarkier inom vården, misstänksamhet mot entreprenörer, mer konservativ och ojämställd arbetsmarknad, fientlighet mot nya branscher – då kommer det att bli ännu svårare att locka hit investeringar och arbetskraft, att locka unga människor, i synnerhet familjer, att flytta ut från storstadsregionerna i riktning mot landsbygden, att få unga människor att stanna kvar på/återvända till orterna efter avklarade utbildningar.
Det finns många, inom respektive regeringsalternativ, som är skadeglada över centerpartiets och socialdemokraternas dilemman. Jag tror att det är en farlig skadeglädje.

Var gemensamt bekymrade istället, när Sverige delas upp.

11 kommentarer
Etiketter: , ,

Kom upp hit och hälsa på

Av , , Bli först att kommentera 9

I min ledarkrönika i dag reflekterar jag lite kring ett par aspekter av den Stockholmscentrerade valrörelsen och synen på Norrland.

————————————————–

Kom upp hit och hälsa på

Varken statsministern eller oppositionsledaren kommer till Västerbotten under valrörelsens sista vecka. Reinfeldt och Sahlin prioriterar annat.
Valmatematiskt är det säkert ett rationellt beteende. En pliktskyldig presskonferens med regionalmedia och ett torgmöte i Umeå – framför utkommenderade ombudsmän, partianhängare och några förbistrosande fotgängare – ger långt sämre genomslag i de storstadscentrerade riksmedierna än en avstickare till något stockholmskt eller göteborgskt förortstorg.

Ändå säger det mängder om hur den politiska debatten och den mediala bevakningen förskjutits på några år.

Genomoppositionens omstridda förslag om kilometerskatt och höjd bensinskatt, genom allianspartiernas förslag i sitt gemensamma valmanifest om en investeringsfond för Norrlands inland och genom diskussionerna om energipolitikens och elförsörjningens betydelse för basindustrins konkurrenskraft, har landsbygdens villkor förvisso funnits med även i de nationella utfrågningarna.

Men till och med då är det ofta om Norrlands förutsättningar relativt okunniga storstadsjournalister som bestämmer dramaturgin. Alltid samma sak: Norrland får i ”stackars er”-klappar på axlarna och utmålas ibland som ett ”Eländes-Sverige” i kontrast till ett liberalt ”Tillväxt-Sverige”. En del reportage i riksmedia från landsbygden är så klichéartade att man tvivlar på om en ens det nedlåtande medlidandet är ärligt menat.

Delvis är det resultatet av en gammal självbild som funnits i många landsbygdskommuner. Det har funnits tendenser till lokala vädjanden om just ett sådant medlidande som fått debatten om Norrland att under decennier kännas passiv och pessimistisk och kretsa alldeles för mycket om stöd, bidrag och kompensationer. Men det är en gammal bild, som i dag i hög grad är missvisande och orättvis. Vi borde vända på perspektiven. Vad kan storstadsregionerna lära av landsbygden? En hel del.

Storstadsperspektivet är, tror jag, en av orsakerna till att valrörelsen varit så trist fokuserad på kortsiktiga plånboksfrågor. För det är snarare i Norrlandsregioner, både i kuststäderna och i inlandet, än i Stockholm som de stora, strukturella framtidsfrågorna diskuteras som mest ingående och upplevs innerligast av medborgarna:

Behovet av en ny postindustriell tillväxt företagande inom nya branscher. Nödvändigheten av en kunskapsskola med bildningsideal för att värna social rörlighet, rättvisa chanser och en någorlunda välavlönad arbetsmarknad.
Det ekonomiska värdet av ledande innovationer för en både förnyelsebar och konkurrenskraftig elförsörjning. Vikten av entreprenörskap inom den offentligfinansierade sektorn för en medborgarnära social service och större jämställdhet på arbetsmarknaden. Den chans att klara en långsiktig finansiering av trygghetssystemen som ökad arbetskraftsinvandring innebär. Värdet av regionala samarbetsformer för att samla resurser och kunna tävla om framtidens etableringar.

Allt det är ödesfrågor för många Norrlandsorter. Att sänka trösklarna för ungdomar och utsatta grupper till arbetsmarknaden och samtidigt behålla robusta, generella trygghetssystem som uppmuntrar flexibilitet och möjliggör nödvändiga strukturomvandlingar – någon form av flexicurity för 2000-talet – är ännu viktigare i mindre kommuner än i de allra största städerna. I flera Norrlandskommuner förs långt mer än i de största städerna, intressanta, konkreta diskussioner om kulturlivets, föreningslivet och hela det civila samhällets roll som kraft för identitet, kreativitet, mångfald och tillhörighet i lokalsamhällena.

Men allt det här är också ödesfrågor för Sverige, och flera av dem hör till valrörelsens mest bortglömda, när så mycket av debatten handlar om hur befintliga resurser används och så förhållandevis lite om hur nya resurser skapas. Mer riksfokus på Norrland skulle berika den diskussionen.

Det finns en socialliberal framåtanda och ett nytänkande i Norrlandsregionerna som riksmedia, och stundom regionalmedia, vägrat att skildra eftersom den bryter mot de inlärda snyftvalserna och Stockholmsredaktionernas formulär A för Norrlandreportage. Det är synd, för det skadar både omgivningens bild av Norrland och den lokala politiska självbilden.

…när Bill Clinton höll sitt tal till det demokratiska konventet 1992, sade han några ord om fördomarna i Washington mot hans hemstat Arkansas. Kom ner och hälsa på, sa han, i synnerhet om ni är från Washington, visst vi kämpar med problem, men ni kommer också att se väldigt många människor uträtta fantastiska saker. Hälsa på, ni kanske till och med lär er något.
Uppmaningen kan riktas rakt ut i den Stockholmscentrerade svenska debatten. Kom upp och hälsa på, ni skulle kunna lära er ett och annat.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Inga ska behöva längta bort på grund av intolerans

Av , , 3 kommentarer 8

Att ingen ska behöva längta bort från Norrland på grund av intolerans är budskapet i en krönika av mig på dagens ledarsida:

————————————————–

Mångfaldens Norrland

Är toleransen inför mångfald och skiftande livsstilar mindre på landet än i storstan? Det är den gängse bilden. Men stämmer den?

Jag har levt i en liten glesbygdsby i Hälsingland, i huvudstäder som Stockholm och Berlin, och bor sedan några år tillbaka i universitetssmåstaden Umeå – tre ganska skiftande miljöer. Min erfarenhet är att det finns tolerans och intolerans, mångfald och sociala fördomar, överallt. I städerna såväl som på landet. Former och föremål skiftar, men människor är sig ganska lika. Intoleransen kan vara lika kvävande i metropolens innerstad som i den lilla småorten. De tar sig bara andra uttryck, alltid lika blinda för sina lokala bärare. Det går inte att generalisera för mycket. Redan i generaliseringen ligger en fördom på lut.

Men med det sagt råder inget tvivel om att frågan ovan är en ödesfråga inte minst för Norrland. Framtiden hör till miljöer som är inkluderande, accepterande och bejakar myllret. Några andra förtjänar inga tårar. I en tid av frivillig, livsstilsdriven urbanisering, får landsbygden därför inte blunda för, måste tvärtom tala högt om, vilka uttryck intolerans och fördomar tar sig just här. För att sedan med kraft, utan bortförklaringar, utmana dem.

Ann-Charlotte Marteus skrev häromdagen en fin, tänkvärd ledare i Expressen om tolerans och mångfald i metropolerna. Jag tycker att alla med hjärtat på landsbygden bör läsa den med eftertanke, förhålla sig till den, diskutera den på allvar.

På ett ställe skriver Marteus:

”Storstadens anonymitet innebär framför allt möjligheter. Minoriteter, som HBTQ-personer, har alltid graviterat ditåt; för att hitta gelikar, så att de slipper vara så förbaskat ensamma, men framförallt för att kunna leva som de vill, utan att det darras indignerat bakom spetsgardinerna. I den anonyma storstadsmiljön finns grogrund för tolerans.” I metropolen, avslutar hon, ”struntar man i varandra, på ett inkluderande vis”.

Den är en kärv tacksamhetsförklaring till storstaden, men berör indirekt – i spegelbild och som förebråelse mot mindre orter med starkare social kontroll – även en av Norrlands största utmaningar: att bli en miljö vidöppen för livsstilarnas mångfald, där de lokala nätverken, landsbygdens stolthet, är nyfikna och inkluderande.

Så, konkret, denna vecka när Pridefestivalen pågår i Stockholm: hur ser det ut på landsbygden och i mindre städer för HBTQ-personer? Hur ter sig toleransen och acceptansen i den norrländska vardagen 2010 ur ett HBTQ-perspektiv? Umeå har gott rykte, men är det berättigat, och hur ser det ut i övrigt? VK har i dag på nyhetsplats ett reportage som ger en hoppfull och nyanserad motbild till farhågorna. Där kan man ana framtidens älskade Norrland. Men vittnesmål om en annan verklighet finns, som vi vet, också.

Statistiken över vigslar mellan personer av samma kön, ger en ledtråd. De ingås framför allt i storstäderna. Västerbotten ligger långt ner på listan. Sånt är ingen slump. Norrlands städer och landsbygd är inte, generellt, vare sig mer toleranta eller intoleranta samhällen än storstäderna. Men mycket talar för att intoleransen, fördomarna och exkluderingen just här, i just den här regionen, i högre grad än i de större städerna riktar sig mot sexuella minoriteter. Det är oacceptabelt, och måste bekämpas aktivt.

Ingen ska behöva längta bort från Norrland på grund av intolerans riktad mot livsstil, ursprung eller läggning.

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

En inskränkande Stockholmsfixering

Av , , Bli först att kommentera 5

Om Stockholmsfixeringen i svensk debatt och ett litet svep över länet:

————————————————

Bryt Stockholmsfixeringen

Stockholmsfixeringen i den svenska politiska debatten är svårartad, trist och fördummande. Till det är både partierna och medierna skuld.

Den som vill förstå amerikanska val åker inte till New York eller Washington, åtminstone inte enbart, och stannar i så fall inte där för länge.
Den som vill förstå fransk politik i alla dess skiftningar gör klokt i att bara ha Paris som ett av flera studieobjekt.
Den som vill lära känna kanadensisk politik får inte fastna med blicken på Ottawa eller Toronto.
Den som vill veta vad som rör sig under ytan i tysk politik, förändringar och tendenser, har bara begränsad nytta av vittnesmål från Berlin.
Den som försöker bena ut varför de italienska valresultaten ser ut som de gör kan inte tänka bort de regionala skillnaderna mellan söder och norr, eller söka svaren enbart i Rom.
Den som vill sätta fingret på pulsen och andhämtningen i brittisk politik inför ett parlamentsval har bara lagom nyttig information att hämta i London.

Samma sak gäller i nästan alla demokratier. Huvudstäder och metropoler är viktiga, men det är ofta på regional nivå det händer. Framför allt går det inte att tänka bort mångfalden av lokala stämningar, trender, frågeställningar och traditioner, den ständigt skiftande politiska kartan från söder till norr, från väster till öster, om man vill pejla läget inför ett nationellt val.

Mönstret går givetvis igen även i svensk läns- och kommunalpolitik. Den som vill förstå Västerbottens politiska liv, exempelvis inom landstinget eller under de olika partiernas nomineringsprocesser till ordförandeposter och inför riksdagsval, kan inte stå och uggla på trappan till stadshuset i Umeå, eller tro att om man följer kommunfullmäktige i Vilhelmina så har man automatiskt koll på stämningarna i resten av länet.

Har man lyssnat till Lennart Holmlund i Umeå har man inte på köpet lyssnat till Bert Öhlund i Skellefteå. Har man hört Lilly Bäcklund i Lycksele prata om inlandsflyg har man inte automatiskt hört Gunilla Lundgren i Storuman. Det är inte säkert att man gör slut med Jantelagen på samma sätt i Åsele som i Nordmaling.
Den ena orten är inte den andra lik. Det är inte givet att man har koll på vad ett parti i Umeå tycker bara för att man träffat företrädare för en stadsdel. Tonfall och prioriteringar kan skilja sig starkt åt mellan Sävar och Holmsund, mellan Teg och Ersboda.

Den intensiva debatten i Lycksele om Öregården och Örträsks framtid har varit ett lokalt exempel senaste året på stundom djupt emotionella skillnader från ort till ort även i mindre kommuner. Spänningen i Storumans kommun mellan Storuman och Tärnaby är ett annat.

I de flesta demokratier finns en självklar medvetenhet om att regionala distrikt och ledare är maktfaktorer. Ofta är det just i de regionala strömningarna som ideologiska skillnader och idédebatter kring klassiska begrepp som socialism, liberalism och konservatism, med spindelnätet av underavdelningar och korsreferenser, har allra lättast att bryta ut. Sånt är långt intressantare än den tomma, oanvändbara vänster-höger-skalan.

De geografiska mönstren i valresultat och opinionsmätningar visar att Sverige är ett politiskt mångfacetterat land. Och mönstren går inte att enbart förstå i partipolitiska termer. Man kan försöka, men det blir ytligt.
Konservatism i Norrbotten är inte detsamma som konservatism i Skåne. Liberalism i Västerbotten är inte detsamma som liberalism i Blekinge. Socialism i Jämtland är inte detsamma som socialism i Göteborg.

Väljares och politikers bevekelsegrunder skiftar från ort till ort. Partinamnet kan vara detsamma, men i övrigt nästan ingenting. Skillnader och nyanser finns där redan, de utövas i kommunerna varje dag, men de präglar inte den nationella debatten.
Vilket lyft det skulle bli om denna regionala mångfald gavs utrymme även i riksmedia, och om partierna vågade släppa lite av ledningskontrollen.

För i den svenska rikspolitiken är det även 2010 i alldeles för hög grad Stockholmsperspektivet som sätter dagordningen. Det gör debatten intellektuellt fattigare och likriktad. I Sverige uppmärksammas regioner nationellt först när mönstret med stark organisatorisk och dramaturgisk samordning av rikspolitiken bryts genom något enstaka avvikande uttalande. Undantagen snarast bekräftar regeln.

Så ger Stockholmsfixering hos medier och partier en inskränkt bild av det politiska Sverige. Vi borde bryta den.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,