Både storskog och akademisk toppregion
Etableringen och utvecklingen av högre utbildning i Norrland är en intressant historia som man bara hinner snudda på ytan av i en krönika. Det gör jag i min lördagskrönika den här veckan, utifrån Umeå universitets tillkomst, det legendariska femte exemplaret och kampen mellan Norrlandsstäderna om att bli den första universitetsorten. Jag resonerar lite kring självbild och självkänsla i Norrland och behovet av regionalt övergripande samarbete, men också av en regional medvetenhet om den egna historien, för att det ska bli någonting av. Här i en något längre nätversion.
—————————————————
Både storskog och akademisk toppregion
Att Umeå i dag är Norrlands största kommun, framgångsrik utbildnings- och forskningsstad och en europeiskt uppmärksammad tillväxtregion kan man tacka det legendariska ”femte exemplaret” för. Det är inte titeln på en psykodelisk avantgardefilm, utan syftar på något så träigt som de granskningsexemplar av allt tryck som enligt tryckfrihetsförordningen ska gå till justitiedepartementet.
Det var så det började, med att Umeås nyinrättade vetenskapliga bibliotek 1951 fick ta hand om det femte exemplaret av allt svenskt tryck, och därmed kunde bygga upp det tyngsta biblioteket i Norrland – förutsättningen för att senare vinna högskoleutbildningar till kommunen och så småningom 1965 få Norrlands första universitet.
Men ingenting kom av sig självt, eller utan hård konkurrens med andra städer i regionen.
Det hände sig på den tiden då Norrland av övriga landet ännu sågs som en renodlad landsända i ordets mest nedvärderande betydelse, att Umeå, Härnösand och Östersund råkade i luven på varandra. Det var i slutet av 1940-talet. Alla tre ville, på goda grunder, bli Norrlands första högskoleort.
Tänkte man på Norrland i samhällsdebatten söderöver på den tiden gick fortfarande associationer till en svårmodig utkant där det levande Sverige långsamt löstes upp i extrem glesbygd, fattigdom och brist på det mesta, förutom ett enormt skafferi av värdefulla naturresurser i mark, skog och vatten som väntade på att utvinnas och snabbt skyfflas söderut till den kompetenta civilisationen för förädling och inkomster.
Och det fanns på många håll och hos många människor i Norrland en motsvarande brist på självförtroende i synen på hur Norrland skulle utvecklas, utifrån vilka förebilder och mönster, ur vilken mylla, med vilka argument och drivkrafter.
"Fattigdomen fanns ännu bakom knuten. Självkänslan var ännu svag och vacklande. Benägenheten att lyssna söderut och avvakta huvudstadens makter var påtaglig. Att Västerbotten hade egen rikedom och egen kultur att hålla på och vara stolt över, var tankar som man inte riktigt vågade tänka." (VK:s mångårige politiske redaktör Matts Balgård minns i en återblick 1975 sin bild av Norrland som nyanländ till Umeå 1944)
Som ofta speglade kulturen och politiken varandra. Det var i ett skede när både konst och litteratur i Norrland ännu var outvecklade, landskap, erfarenheter och livsöden fortfarande väntade på sina berättare, återgivare och gestaltare, och där uppmärksammade skildringar av uppväxter i bygderna hade en riktning bort, undan från det trånga och fattiga, ut i världen, ner mot Stockholm och äventyret.
Det hände sig vid den tiden efter andra världskriget, med den stämningen fortfarande stark i sinnena, både söderöver och norröver, att högskolefrågan hamnade i centrum. Bristen på lärare, läkare och jurister i Norrland hade gång på gång, ända sedan början av 1900-talet, aktualiserat behovet av en ny, norrländska högskoleort. Men först mot slutet av 1940-talet, när det var uppenbart att en utbyggnad av den högre utbildningen i Sverige var nödvändig, började debatten bli konkret.
Socialdemokratiske riksdagsmannen Gösta Skoglunds motion 1946 om en norrländsk högskola avslogs, liksom andra initiativ i samma anda. Men saken var, som det heter, uppe på dagordningen för att stanna. Och vägen till att få ett universitet, det insåg alla hugade, gick via biblioteken.
När en kommitté i Umeå under ledning av Elon Dufvenberg i slutet av 1940-talet med stort buller och bång i media – genom en PR-kupp för att använda en modern term – lanserade den kontroversiella idén om att samla ihop medel för att driva en kommunal högskola i Umeå i väntan på att staten senare skulle kunna ta över finansieringen, var det också för att markera Umeås ställning som ledande kandidat för det femte exemplaret och en framtida högskola.
I Härnösand var de skitsura på Umeå för det senare tilltaget. I Sven Ingemar Olofssons ”Umeå stads historia 1888-1972” återges stämningarna 1949:
”Reaktionen från konkurrentstädernas sida blev närmast hysterisk. Vid ett protestmöte i Härnösand hette det om Umeå-projektet: ”Svensk offentligt liv kan inte tolerera sådana fasoner, vilka kan snedvrida diskussionerna och rentav leda till olyckliga lösningar, som generationer får lida av…” Alla norrlandsstäder hade varit inbjudna till mötet utom Umeå, men objudna infann sig umebor med Dufvenberg i spetsen och ställde till skandal – ur härnösandarnas synpunkt. Även i Östersund ”brännmärktes” offentligt Umeås omoraliska tilltag. Umeå hade formligen blivit en belägrad stad i Norrland”.
Det blev Umeå som 1951 fick det femte exemplaret – och med det var egentligen frågan om vilken ort som skulle få Norrlands första universitet avgjord.
”Men antingen utvecklingen går fort eller sakta, kan inte råda någon tvekan om att beslutet i biblioteksfrågan inleder en ny norrländsk epok. Det bryter sent omsider väg för uppfattningen, att även övre Norrland bör ha rätt till egna kulturinstitutioner. Det är på tiden.” (Matts Balgård i VK 26 maj 1951)
Och även om regeringen och en del centrala instanser länge framhärdade i åsikten att en utbyggnad av högskoleväsendet borde ske vid de etablerade universiteten, med fördomar om hur isolerat ett universitet uppe i storskogen skulle bli, var de rationella argumenten för ett norrländskt universitet starkare. 1965 invigdes det.
Umeå universitet har i dag omkring 30 000 studenter, och bedriver internationellt konkurrenskraftig utbildning och forskning på en rad områden. Det har blivit en succé, och under de senaste åren i flera avseenden en nationell förebild för hur framtidens lärosäten ska arbeta och ledas.
Tillkomsten över åren av Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet i Sundsvall, Härnösand och Östersund, samt fakulteten för skogsvetenskap i Umeå gör att Norrland i dag erbjuder studenter ett brett utbud av kvalificerad högre utbildning på ett antal campusorter med studentlivets speciella utbud och atmosfär. Universitetens framgångar har stärkt hela regionens självkänsla.
De norrländska lärosätena har synliggjort att Norrlands största tillgång inte är naturen, så viktig den än är, utan människorna som lever och verkar här. Den högre utbildningens utbredning har också, genom lokalt inriktad forskning inom naturvetenskap, humaniora och samhällsvetenskap, bidragit till öka Norrlands medvetenhet om sin egen historia och sina egna resurser. Det krävs ett ständigt och aktivt arbete för att hålla den medvetenheten levande.
(”Det är nämligen inte för turistnäringens skull jag tjatat om plaketter, kulturvård och offentlig utsmyckning under hela den gångna veckan. Skit i turisterna! Här är tal om att besjäla det redan befintliga. En tillgänglig och traditionsbunden kulturmiljö visar att man inte behöver springa med i ett maniskt konsumtionsflöde för att finna glädje i tillvaron, utan att det sedan länge bortgångna människor kämpat för har ett mervärde. Det hedrar mänskligheten när den beaktar sin historia. Vad man är och var man kommer ifrån är inte kattpiss. När man börjar höja blicken och se vad mer det finns att hämta från hembygden fordras att det faktiskt finns något där. Någon som brutit mark.”)
Norrbottens-Kurirens kulturredaktör Erik Jonsson
Vad historien om Umeå universitets tillkomst visar är också hur värdefull kombinationen av gemensamma krav – universitet till Norrland! – och inbördes konkurrens är. För det var inte bara en norrländsk tävlan, det var också i hög grad norrländskt samarbete, gemensamt tryck mot centralmakten och en länge skeptisk regering, som föregick etableringen av universitetet. Initiativet var regionalt, övertygelsen var som starkast här. Man bröt genom kampanjen för högre utbildning ned nidbilder och slentriana föreställningar om Norrland.
I Cerum-studien ”Botnia. Modernisering och livskvalitet i en nordeuropeisk region” från 1992 skrev Nils-Gunnar Lundgren, nu professor på Luleå tekniska universitet, apropå spänningen mellan Umeå och Luleå i början av 1990-talet, att det inte behöver vara så att Norrland bara kan ha en utvald centralort för högre utbildning:
”En snabbjärnväg Sundsvall-Haparanda, tillsammans med t. ex. en motorväg med en maximal hastighet på 130 kilometer i timmen, kan få andra långsiktiga effekter. Ett system av framgångsrika nätverksorter kanske snarare växer fram. Orter som på sina respektive och olika produktionsområden kan stärka sin konkurrenskraft genom den förbättrade inomregionala tillgängligheten. Det gäller inte minst tillgängligheten till högre utbildning och forskning. Härigenom kan måhända Kalix, Luleå, Piteå, Skellefteå, Umeå och Örnsköldsvik på ett avgörande sätt stärka positionerna i de sinsemellan delvis olika interregionala nätverk där de ingår.”
Antalet studenter i Norrland kommer knappast att öka. Det är i höjd kvalitet, fler institutioner med internationellt högklassig spetsforskning och bättre fungerande, mer differentierade lokala arbetsmarknader där studenter kan få jobb efter avslutade studier, som utvecklingspotentialen ligger. Då handlar det om regionförstoring, också i form av politiskt samarbete.
Det är en slutsats för framtiden att Norrland, trots inbördes dragkamper, i slutändan står och faller som en helhet.
