Etikett: Norrland

Protesterna borde komma söderifrån

Av , , Bli först att kommentera 4

Att Tidningarnas telegrambyrå, TT, beslutat stänga sina kontor norr om Stockholm – i Luleå, Umeå och Sundsvall – har väckt en hel del debatt. Många har varnat för en ökad medial Stockholmsfixering och en sämre rapportering från norra Sverige. Men det märkliga i kritiken är att den nästan uteslutande kommit från just norra Sverige. Det är bakvänt, men också talande.

För protesterna mot att TT lämnar norr borde ju framför allt komma från dem som inte har några egna regionaltidningar förankrade på heltid i norr, det vill säga från Stockholm och från de södra delarna av landet.
Det är deras ”omvärldsbevakning” som hotar att försämras och bli mer provinsiell, mer navelskådande.
 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Tofflornas frihet och landsbygdens makt

Av , , 6 kommentarer 8

"Norrland", heter kort och gott kulturjournalisten Po Tidholms nya bok, med tillägget "essäer och reportage". Det är en mycket läsvärd sammanställning av reportage och texter om människor, platser och öden i norra Sverige som jag varmt rekommenderar till alla med intresse för norra Sveriges utveckling och miljöer, och för landsbygdsfrågor överhuvudtaget.

Här är några av mina funderingar kring den boken – efter att jag läst den med en kritiskt, spjärnande uppskattning – i form av en lördagskrönika. Ett försök att sortera en del tankar.

Två andra dagsaktuella texter kring samma typ av frågor som jag också verkligen rekommenderar är det här blogginlägget av Jonna Jinton: Var det bättre förr?

Och det här blogginlägget av Emil Källström, som fortsätter Jonna Jintons resonemang.

————————————————-

Tofflornas frihet och landsbygdens makt

”Ni skiter ju ändå i vad vi gör så vi gör vad fan vi vill.” Det är en hållning som alltid varit fruktbar i rocksammanhang, särskilt under socialt turbulenta perioder. I det sena sextiotalets USA eller det sena 70-talets England. Eller i Rågsved om man så vill. I Luleå är det själva default-läget och har alltid varit.

Orden ovan återfinns i kulturjournalisten Po Tidholms nya bok ”Norrland. Essäer och reportage”. Det är en bok med många infallsvinklar, orter och människor, som jag varmt rekommenderar till alla med intresse för norra Sveriges utveckling och miljöer, och för landsbygdsfrågor överhuvudtaget. Inte för att landsbygdssjälen ska få ro, utan för att den ska få oro.

”Ni skiter ju ändå i vad vi gör så vi gör vad fan vi vill.” Det där fångar ett speciellt slags anarkistisk frihet att välja sin egen livsstil och hållning, som jag tycker förbinder världsmetropoler, bortglömda förorter och utpräglade landsbygdsmiljöer.

Landsbygds- och Norrlandsdebatt fastnar lätt i motsatsparet storstad – landsbygd. Men orden ovan behöver inte enbart formuleras ur ett underläge, utan kan också ses som en erövrad frihet, ett maktövertagande av tolkningsrätten till den egna livssituationen och livsstilen. Det upplöser motsatsställningen mellan urbant och det glest.

I den avslutande texten – ”Den urbana normen” – skriver Tidholm några fantastiskt tänkvärda, provocerande rader som jag tänkt på ända sedan jag läste dem första gången, som jag irriterats över, fascinerats av och långsamt kommit att känna uttrycker en djupare sanning om landsbygdens frihet. De handlar om Hälsingland, men är allmängiltiga, och jag vill citera ganska utförligt:

”Hälsingland är ett hål. Många får ångest över det.Världen har blivit en marknad, och varje plats har blivit en marknad, och varje plats har blivit ett varumärke. Syns du inte, finns du inte. En plats utan tydlighet, utan redan formulerade egenskaper, är en ickeplats. När media avhandlar svensk landsbygd pratas det nästan alltid om turister och inflyttare. Mer sällan om de som faktiskt redan bor där. De betraktar man allmänt som losers, som människor som inte gjort ett aktivt val, som blivit kvar, blivit över.

Som en förlorare i ett ickelandskap. Kanske är det så turisterna ser mig där jag sitter i skitiga blåkläder med mitt kaffe. Kanske det så den urbana normen får oss att se på oss själva. Snart är sommarsemestrarna över och landskapet töms på besökare. Lugnet breder åter ut sig, tolkningsföreträdet återförs tillfälligt till den bofasta befolkningen och landsbygden hamnar återigen utanför radarn.

Det är den bästa tiden. En sorts kravlöshet breder ut sig, vi är som sjuka som är hemma från jobbet och hasar runt i gamla tofflor för att ingen ser. Vi svarar inte på kommersialismens propåer, vi plockar svamp på ställen turisterna inte känner till. Tio månaders respit. Sen får vi strama upp oss igen.”

När jag läste det här förra året kände jag spontant att Tidholm bara var en i raden som skrev ner stereotypa fördomar om landsbygden, även om han försökte doftsätta dem med sentimentalitet. Och de kommersiella möjligheterna, måste jag smärta Po Tidholm med att påpeka, rinner nu för tiden ut i byarna mer motståndslöst än förr, tack vare den nya tekniken, fast det inte syns i form av neonskyltar, och jag ser det snarare som något gott, för med den rinner också information, utbud och möjligheterna att ta del, möjligheterna att vidga den egna vardagen.

Men när jag nu läser samma rader i en större kontext, fattar jag plötsligt att han ändå fångar något alldeles avgörande i landsbygdens livskvalitet. Friheten att slippa vara del av ett varumärke, att slippa vara intressant för intressen vars uppmärksamhet man inte bett om. Friheten att – symboliskt nu – få hasa runt i tofflor eller snickarbyxor bäst man vill.

Det finns platser som omedelbart inger en känsla av frihet, av friheten att kunna andas ut, att släppa ut magen, klä sig hur man vill, låta ansiktsdragen slappa, ge ticsen fritt spelrum, att kunna småsjunga och småvissla lite precis hur falskt och vilka låtar man önskar, att inte behöva mäta sig mot trender, facit och ängsligt övervakande måttstockar.

Jag tänker på de stora urbana metropolerna, där man dyker in i människomassorna och kan vara alldeles avslappnad och anonym. Är människohavet bara tillräckligt oöverblickbart, blir aldrig någon enskild norm eller stämning dominerande.

Och jag tänker på landsbygden, den riktiga landsbygden, utan urbanitet, där andra måttstockar och förhållningssätt tar över, blicken koncentrerar sig på annat och granskandet med lupp av andra människor trängs undan. Är det bara tillräckligt glest, i tillräckligt på andra sätt stimulerande miljöer, får aldrig något kravpaket eller någon enskild social hierarki greppet om platsen.

Det finns paralleller mellan den maximala urbaniteten och den minimala urbaniteten. Det finns många likheter, positiva och negativa, mellan metropolernas vildvuxenhet och landsbygdens. I båda miljöerna går det att andas ut som ingen annanstans, och i båda miljöerna kan ensamheten, om man inte trivs i det där vilda, lätt anarkistiska, vara som allra störst.

I det avseendet, kan en stad som Umeå – för liten för att erbjuda metropolens frihet och för stor för att erbjuda landsbygdens frihet, men lagom stor för kombinationen av social kontroll och tidsanda – vara både den sämsta och bästa kompromissen.

Vi lantisar som går genom tajta, moderna universitetstaden Umeå, stramar upp oss för att inte bli dömda som hopplösa fall och drömmer i hemlighet om en semester i byn eller Berlin där man kan släppa garden och vara helt ute.

Men vill du känna samtidens puls allra tydligaste, och upplever det där andra som ödslighet, gör du det ibland bättre i en överblickbar, sammanhängande stad som Umeå, än i en världsstad där man inte ser skogen för alla träd.
Ju större mångfald av olika livsmiljöer bredvid varandra – gärna sammanbundna med hyfsat fungerande infrastruktur – ett land eller en region kan erbjuda, desto bättre.

Men det där med friheten att ställa sig utanför tidens puls, ”friheten från”, är viktigt också i en maktanalys.

Po Tidholm skriver ur ett utpräglat vänsterperspektiv. Men det är inte något som bör invagga läsare med vänstersympatier i en falsk tro att de funnit en bekväm medfrände i landsbygdsdebatten, och det är inte något som bör avskräcka läsare med andra utgångspunkter från att lyssna noga på vad han skriver. Tidholm resonerar utan dogmatism, och tar man – här skriver en liberal – kritiskt spjärn mot texterna, använder dem snarare än accepterar allt i dem, värjer man sig lite lagom för deras mest förföriskt viskande stämningar, så börjar det hända grejer.

Ett genomgående drag i Tidholms texter är en viss nostalgi, en stämning av sorg, som spetsas till av att saknaden vänder tillbaka till årtionden då framtidstron på landsbygden var som störst. Tidholm saknar den epok när morgondagarna sjöng och lokalsamhällena byggdes. Framtidstron var bättre förr, som man brukar säga. Han saknar, så tolkar jag honom, en självkänsla hos den lokala makten på dagens landsbygd, ett mod att stå för vad man är och vill vara, som motvikt till tidsandans konsulter med storstadens trender som facit.

Det är landsbygdens balansgång mellan viljan att attrahera och modet att avstå, mellan självkänsla och lyhördhet, mellan utvecklingsoptimism och krisinsikt. Och det är inte oskyldiga, harmlösa frågor.

För det uppstår oundvikliga motsättningar mellan största möjliga investeringar, bästa möjliga goodwill hos den agendasättande medieklassen i Stockholm och förutsättningarna för att bevara kulturbygder levande året om. Vems är förväntningarna som styr? Hur undvika att bli oljeplattform eller säsongsmuseum? Med vilken känsla av egenvärde och egenmakt går landsbygden till de stora principbesluten, när konkreta intäkter eller status i andras ögon står på spel?

Po Tidholm har ställt samman en synnerligen läsvärd bok om de svåra avvägningarna. Hemläxan är att ta den till sig, utan att bli pessimist.

6 kommentarer
Etiketter: , ,

Låt flyttlassen rulla – hit och bort

Av , , 2 kommentarer 4

Att flyttlassen rullar – hit och bort, från andra delar av landet och världen, till andra delar av landet och världen – är inget att vara rädd för. Det är budskapet i den här lördagskrönikan.

————————————–

Låt flyttlassen rulla – hit och bort

Hur mycket invandring tål Sverige? Så löd en av frågorna i Agendas senaste partiledardebatt i Sveriges television. Även en fråga kan, avsiktigt eller oavsiktligt, rymma ett budskap och ta ställning för ett bestämt perspektiv.
Det är ingen slump att det inför alla folkomröstningar råder konflikter om hur frågorna på valsedlarna ska formuleras.

Frågan hur mycket invandring Sverige tål, utgår från föreställningen att invandring är något betungande och kostsamt för ett land. Det är givetvis tvärtom. De människor, erfarenheter, idéer, kunskaper och drivkrafter som invandring för med sig, den mångfald invandring skapar, gör ett land sammantaget rikare på de flesta sätt, även ekonomiskt.

Rörelser över gränser är en förutsättning för välstånd och välfärd.
Sverige har under flera århundranden varit ett exempel på hur viktiga impulserna utifrån och kontakterna med omvärlden är. Det land som sluter sig, som slutar resa, som slutar ta emot resande, som slutar handla och utbyta idéer med andra, dör sotdöden och är inte särskilt roligt att leva i.

En intressant konkret studie presenterades i det näst senaste numret av Ekonomisk debatt, där nationalekonomerna Andreas Hatzigeorgiou och Magnus Lodefalk visade hur utlandsfödda anställda kan främja svenska företag genom att öka företagens internationalisering.

”En ökad mångfaldsnivå” skriver de två nationalekonomerna, ”i arbetskraften med en procentenhet är i genomsnitt förknippad med nio procent större export och 12 procent större import. Detta skulle innebära att ett multinationellt tillverkningsföretag i Sverige av genomsnittlig storlek (87 anställda), med en genomsnittlig andel utlandsfödda i arbetskraften (12 procent) samt av typisk karaktär i termer av handel med omvärlden (fyra marknader med en export värderad till totalt 116 miljoner kr), kan öka sin export med drygt 2 miljoner kr genom att anställa ytterligare en utlandsfödd person. Studien antyder också att utlandsföddas handelshöjande effekt kan stärkas genom utbildning och genom förbättrade möjligheter för invandrare att upprätthålla nätverk och kontakter i sina ursprungsländer.”

Mångfald gör rikare och invandring berikar. Precis som David Ekstrand påpekade här häromveckan, är det inte invandringen som kostar, utan misslyckanden inom integrations-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken, som leder till att personer med utländsk bakgrund inte kommer i arbete i tillräckligt hög utsträckning. Och hur man än ser på det, är arbete vägen in till mycket annat.

Den relevanta fråga som borde ha ställts i Agenda är därför istället, som Åsa Petersen skrev i en läsvärd krönika för Norrbottens-Kuriren i går: ”Hur mycket främlingsfientlighet tål Sverige?”

Diskriminering, utestängande mekanismer och segregerande system, sådant kostar, eftersom det håller människor utanför. Och det är inte alltid öppen främlingsfientlighet som är problemet, utan det kan också vara en mer subtil, aldrig direkt uttalad främlingsskepsis, inbyggd i systemen.

Hur erkänns utländska betyg av det svenska utbildningssystemet, hur ser arbetsgivare på främmande modersmålskunskaper, hur skiljs invandrare ut i vardagens sociala samvaro, hur känns det för utlandsfödda när propagandan för svensk mat mest tar sig formen av nationalistisk fördomsfullhet mot utländska producenter och matkulturer? Utestängande nationalism kan ta sig många former, och återfinnas även i förment progressiva läger.

För norra Sverige, med speciella problem kopplade till befolkningsminskning och demografiska förskjutningar, är invandring en av flera förutsättningar för överlevnad. Åsa Petersen formulerar det på pricken i sin NK-krönika:
”Vårt land i allmänhet – och det åldrande Norrbotten i synnerhet – har inte en suck om inte människor från hela världen vill komma hit för att leva här.”

Detsamma gäller för Västerbotten, för hela Norrland, för hela Sverige, på många sätt för hela Europa. Invandring, och utvandring (ofta bortglömt), gör därtill norra Sverige inte bara rikare, utan också mer spännande, friare, roligare att bo i. Att människor söker sig hit från olika delar av landet och världen, för att satsa och ge järnet här i sina liv, gör det mer attraktivt även för andra att stanna kvar, återvända eller flytta hit för första gången.

Det betyder inte att det alltid är lätt att hantera i alla avseenden, långt därifrån. Vi gör inte invandringen någon tjänst om vi blundar för det som går snett. Som alla som bott i förorter med en hög andel utlandsfödda vet, är det ofta invandrare själva som är mest angelägna om att samhället ska uppmärksamma problemen som brister i integrationspolitiken för med sig, när deras bostadsområden, deras skolor, deras torg, deras småföretag, deras kvarter lämnas åt sitt öde, eftersom det omgivande samhället inte vet hur det ska närma sig missförhållanden eller konflikter där. Och när problemen blir så stora att de skapar rubriker i media, växer fördomarna hos dem som först då tittar dit och drar alla över en kam, utan att ha en susning om bakgrunden och helheten.

Vad det betyder, däremot, är att mångfalden, öppenheten och möjligheterna till migration är värda att stå upp och kämpa för, och att problemen som uppstår måste tas på allvar och lösas just därför att mångfald, rörlighet, invandring och utvandring är livsviktigt för samhällets utveckling.

Kan vi enas om det – inom ramen för ett samhälle där samma regelverk ska gälla för alla lika, utgående från den enskilda individen, inte grupper eller andra tillhörigheter – blir debatten om problemen som måste lösas för att invandringen ska kunna komma Sverige ännu bättre till del, betydligt mer konstruktiv. Och då slipper vi kanske frågeställningar som sprider myter om invandring som något betungande för Sverige.

Men den där andra insikten är också viktig, och tröstande: utvandring berikar. Som studier visat påverkade den stora emigrationen till USA på 1800-talet Sverige positivt, genom de idéer och initiativ som kom tillbaka från utvandrarna till hemtrakterna i Sverige. Så är det fortfarande. Att västerbottningar ger sig ut i världen – som studenter, idrottsstjärnor, forskare, äventyrare – kommer att ge mycket tillbaka hit.

Därför är det viktigt, när vi diskuterar norra Sveriges befolkningsutveckling, att inte fastna i föreställningen att det handlar om att hindra människor från att flytta.

Det är ett av de högsta betyg en bygd kan få, att den fostrat människor med nyfikenhet på omvärlden och modet att ge sig ut. Och det visar dessutom att de som valt att stanna kvar på orten – i dag föremål för djupa fördomar i storstadsmedia – också gjort egna, aktiva och självständiga val. Fördomar bryts ned i båda ändar.

Svenskarna i Chile, i Indien, i Sydafrika, i Kina, i Italien, bidrar därför till utvecklingen av Sverige. Och de framgångsrika västerbottningarna ute i världen, visar för andra att Västerbottens småbygder kan förbereda ungdomar för livet på ett utmärkt sätt. Det gör det mer lockande att söka sig hit.

Det är bra att människor kan bryta upp och röra på sig om de vill. Låt flyttlassen rulla – både hit och bort. Det är inget att vara rädd för.

2 kommentarer
Etiketter: ,

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Av , , Bli först att kommentera 5

Umeå har i över hundra år varit en de framgångsrika lobbyisternas stad. Men att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Om det, och om Umeås historia som norrländska lobbymästare, handlar den här lördagskrönikan.

Fler krönikor på liknande tema:

Modet att släppa taget och satsa på nytt

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Både storskog och akademisk toppregion

Föränderligt Umeå i eggande epok

Umeå bortom de stora vinstlotterna

Umeå – fyra sekel fyllda av tro och tvivel

Umeå – vad ska man säga?

Umeå, stämningen och känslan i magen

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm, älskar, älskar inte…

2014 – ett fyrtorn i dimman för Umeå

—————————————————–

De gamla norrländska lobbymästarna förlorade mot Luleå

Umeå handelsstaden, Umeå förvaltningsstaden, Umeå militärstaden, Umeå bildningsstaden, Umeå idrottsstaden, Umeå kulturstaden, Umeå IT-staden. Det har skiftat genom åren. Umeå har alltid uppfunnit sig själv på nytt. Och ofta har det varit de stora händelserna och de stora etableringarna som bestämt dagordningen.

Även när inte flammor stiger över horisonten borta i Holmsund som ett ödestecken och larmet går nere vid älven, är Umeå aldrig långt borta från nästa kostymbyte. Ett par generationer och ett paradigmskifte senare kan det som en gång dominerade stadslivet och stadsbilden vara borta.

Men finns det en konstant genom förvandlingarna, är det något Umeå varit norrländska världsmästare på åtminstone sedan stadsbranden 1888, så är det att lobba, övertyga och segra politiskt i maktens korridorer söderöver när det gäller placeringen av större lokaliseringar i norra Sverige. Umeå har varit lobbyisternas stad.

Umeås politiker har genom åren haft slughet, kontakter, armbågar, fräckhet, självförtroende och rävar bakom öronen nog att ta för sig och få beslutsfattare att sprätta upp kuvertet och säga ”Umeå” (läroverk), ”Umeå” (regemente), ”Umeå” (hovrätt), ”Umeå” (femte exemplaret), ”Umeå” (universitet), ”Umeå” (regionsjukhus), gång på gång, fram till ”Umeå” (kulturhuvudstad 2014). Andra Norrlandskommuner har gått från överseende med uppstickaren, via frustration till viss resignation inför Umeås förmåga att dra till sig folk och verksamheter.

Men de många lobbytriumferna har också rotat en lokal världsbild där lokaliseringar och klartecken från centralmakten varit receptet för och måttet på framgång. När så Umeå plötsligt åker på ett nederlag, när centralmakten plötsligt säger nej, kommer en lagrad, gammal ångest upp till ytan. Är det slut nu?

I veckan beslutade regeringen att den fjärde migrationsdomstolen ska förläggas till Luleå. Det var kulmen på en lång dragkamp, som pågått både öppet och bakom kulisserna, mellan Umeå och Luleå om den nya domstolens placering. Båda sidor har skickat fram sina tyngsta lobbytrupper. Gissa om det irriterar de ledande politikerna i Umeå att Luleå vann.

Lennart Holmlund (S) hittar, förstås, de skyldiga i centerpartiet och menar att moderaterna låtit centerpartiet – genom påtryckningar från landshövdingen i Norrbotten Per-Ola Eriksson – köra över justitieministern Beatrice Ask.

Anders Ågren (M) ”tar sig för pannan” på sin blogg över beslutet och menar att regeringen bortser från sakskäl om rättssäkerhet och kompetensfrågor och istället väljer Luleå av regionalpolitiska skäl.

Mattias Larsson (C) försvarar sitt parti mot Holmlunds anklagar och uppmanar Holmlund att istället fundera över varför Västerbotten stod splittrade i frågan medan Norrbotten stod enade bakom Luleå, och hur Umeå kan bli bättre på att skapa bredare allianser när det gäller att påverka den nationella nivån.

Det vore förstås, så länge regionsamarbetet i norra Sverige ser så torftigt ut som det gör, tjänstefel av de ledande Umeåpolitikerna att inte söka lobba och argumentera för etableringar här. Självklart ska de bearbeta och utnyttja sina kontakter.

Och att det svider när andra städer vinner är ofrånkomligt. Arbetade man på fel, gick man via fel kanaler, använde man fel argument? Att utvärdera är viktigt.

Men det är, i det moderna Umeå, snarare irritationen efter en förlust i politisk Fia med knuff – frustrerande, stora, teatrala gester, men inte så allvarligt – än ödes- och krisstämning. Och i Umeå i övrigt uppfattas frågan om migrationsdomstolens läge som marginell.

Det pekar på att något håller på att hända, trots den politiska reaktionen efteråt.
Umeå har länge varit den kanske otåligaste och på sätt och vis mest lättskrämda av Norrlandsstäderna. Det är, ibland, som bär Umeå fortfarande, längst inne gömt bakom kaxighet och storstadsambitioner, på ett osäkert komplex i relationen till städer som Sundsvall, Härnösand, Skellefteå; trots att Umeå sedan länge rusat förbi till storlek och framtidsutsikter.

Kanske är det ett oundvikligt för en stad som vunnit högsta vinsten på lotto några gånger (universitetet var ett sådant plötsligt händer det-ögonblick i reklamen när alla skriker rakt ut och slänger iväg kaffekoppar i slowmotion), medan andra fått riva kupongerna i småbitar.

Någonstans anar staden att det kunde ha slutat helt annorlunda, att den bland mycket annat också haft ren bonnröta i avgörande ögonblick, att ingenting är riktigt säkert här i världen.

Umeå satt, trots allt som hänt, länge fast i en självbild som underdog, och hostar till då och då än i dag av askan från 1888.

Men Umeå håller på att växa ifrån de gamla ryggmärgsreaktionerna. Beroendet av huvudstadens gunst har minskat. Umeå kikar så smått, och som första Norrlandsstad, ut på andra sidan en långvarig epok där alla blickar var riktade vädjande mot Stockholm.

Receptet och måttstockarna för framgångar har förändrats. Umeå har kommit över brytpunkten för större småstäder när den positiva utvecklingen börjar få en egen dynamik. Även om det har tagit tid att förstå de egna framstegens möjligheter.

När regementet lades ner på 90-talet stormade lokala politiker och medier ut i krigsdans med protester som handlade det om ett fruktansvärt bakslag. De var fångna i föreställningen att centralmaktens beslut var stadens öde, att en Norrlandsstad inte kan vara mer framgångsrik än dess lobbyarbete i Stockholm. Men det blev förstås tvärtom. I efterhand framstår det rent av som ett slags frigörelse, i staden som vant sig vid att uppfinna sig på nytt när gamla strukturer blivit förlegade.

Att den fjärde migrationsdomstolen hamnade i Luleå är inget långsiktigt nederlag för Umeå, men en välunt framgång för Luleå. Att den motsatsställningen, idén om det sambandet – seger där, problem här – är på väg att upplösas, säger något viktigt om Norrlands framtid.

Umeå kan slappna av, vad de beslutar i Stockholm är inte lika viktigt längre. Tillväxtfaktorerna för Umeå ser annorlunda ut i dag. Staden har sitt öde i egna händer. Stödhjulen behövs inte längre, centralmaktens hand på pakethållaren hämmar ibland mer än stöttar. Trampa iväg bara.

De nordligaste länen måste även framöver sträva efter att vara världsbäst på lobbying gentemot centralmakten och aktörer söderöver. Odla kontakter, vässa armbågarna, inspireras av Umeås legendariska kommunlobbyister från de stora triumferna.

Men inte längre i konkurrens med varandra. Inte i hopp om den enstaka, stora lottovinsten som lyser upp någon lycklig punkt i ett norrländskt mörker. Utan tillsammans, som gemensamt agerande framtidsregion, i en av Europas intressantare tillväxtmiljöer.

Umeås epok som Norrlands tuffaste, sololirande lobbyister är över. Uppdrag slutfört. Det är goda nyheter – inte minst för Umeå.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna

Av , , 1 kommentar 7

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna. Om det, och om det vackra ordet skogskluster, handlar den här lite lättsammare krönikan. Men snillrik teckning av Niklas Eriksson på temat i morgondagens tidning.

En tidigare krönika på liknande tema:

Västerbotten, skogen, marken och de svåra valen

———————————————————–

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna

Hysch, tysta och lyssna, andas djupt. Beredda? Försiktigt nu: Skogskluster.

Skogskluster, blir svenska språket klokare, tåligare än så? Ett till synes grovt sammansatt ord, lite kottigt och klumpigt, men som smälter precis rätt på ytan när det uttalas, som – om man ger det tid – börjar dofta barr och kåda, klirra högteknologi och exportintäkter, nynna kulturhistoria och hållbarhet.

Säg det högt, utan att stressa, låt ordet trassla in sig och veckla ut sig igen. Miljöteknik, forskning, landsbygdsjobb, bygdeminnen, kreativa näringar och, låt oss vara ärliga, en gnutta galen Dennis Hopper på däck i Waterworld – ”för jag snackar framsteg här, jag snackar utveckling!” – nedknådat i ett ord, till nästan onomatopoesi.
I bestämd form – skogsklustret – rullar det ännu läckrare över tungan.

Den första som fick mig att haja till för ordets kvaliteter var Folkbladets dåvarande politiske redaktör Lars Bodén, som i ett samtal en gång – jag var ny i länet – nämnde ”skogsklustret i Vindeln”. Han sa det i förbigående, men på ett sätt och med ett slags vördnad, som fick Vindeln att framstå som ett hemligt Silicon Valley i skogarna.

Kluster är inte en sluten modell, utan en öppen. Det som börjar i något bokstavligt, vidgas över tid – och kan vidga arbetsmarknad, utbildning och forskning i en hel region. Och i den globala klimatdebatten är framtidens skogsresurser, hur de ska användas, vårdas, nyttjas, förädlas och förnyas, ett ämne man aldrig kommer ifrån och där de enkla svaren uteblir.

Norra Sveriges skogar ställer de stora frågorna.

Visa mig hur du uttalar skogskluster och jag ska säga dig hur du ser på Norrland.

Kommer ni ihåg scenen i tv-serien Vita Huset med en pressträff om en Nasa-farkost på väg till Mars, där president Bartlett försöker få pressekreteraren CJ att uttala ”Galileo 5” på rätt sätt, med fantasi och äventyr i rösten, utan biton av likgiltighet? Han är inte nöjd förrän hon förinnerligat orden.

När ledande politiker kommer på valturné till Västerbotten inför 2014 kan man i en paus be dem att uttala ”skogskluster”, be dem att associera fritt kring det. Inte för att gillra en fälla, utan för att faktiskt få en känsla av var tankarna, reflektionerna går.

Skogskluster ska inte slarvas förbi i ett tal eller en konversation som om det handlade om några sketna träd, lite maskiner och en broschyr på rutin – bla, bla, skogskluster, bla, bla.

Skogskluster ska uttalas med en viss laddad andäktighet, som ett examensord, i lätt ökad puls, efter en konstpaus som fångar begreppets hela rymd och biologi.

Det ska uttalas med en känsla…

…som får stadsgrundaren Gustav II Adolf i staty framför rådhuset att spärra upp ögonen, 400 år senare, vrida blicken uppåt älven, slicka sig om munnen och nicka ivrigt med ett upphetsat leende – äntligen förstår de;

…som får Ewa-May Karlsson att plötsligt hejda sig på en promenad forsarna runt i Vindeln, vrida sig om och höja näven till kamp och uppfordran söderut – triumf, revansch;

…som får Benny Karlsson att tystna för ett ögonblick mitt i ett samtal på Renmarkstorget och titta upp, med tankfull, gåtfull blick, på aprilhimlen, redan halvvägs inne i en ny krönika;

…som får landshövdingen Chris Heister i Stockholm att ringa upp regeringen och böna och be om att få återvända till Västerbotten;

…som får Marta att rusa in i Tyresös omklädningsrum och ropa förtvivlat ”Jag valde fel!”;

…som får nybyggarna i Lycksele att kränga av sig packningen, sätta sig ner och utbrista – ”vi valde rätt, vi är framme, till sist”;

…som får Hans-Erik att sätta sig upp i hundkojan och konstatera alldeles stilla: ”precis så ska det vara”;

…som får Fredrik Lindegren att i ett infall byta sina röda byxor mot tallbarrsgröna och skicka in en ny ansökan till 2014;

…som får Åsa Ågren Wikström att logga ut från allt och låta skogarnas sus genom älvdalen vara Vännäs kommuns enda kommunikationsstrategi för en svindlande minut;

…som får Ulla-Maj Andersson att överraska Lennart Holmlund ute på stavgång med ett sms: ”vår skog är grönare än er, men ni är okej ändå”;

…som får Maud Olofsson att dumpa Hillary Clinton för länsresidenset: ”because, you know, we have what we in Sweden call ”skogskluster””;

…som får Bert-Rune Dahlberg i Åsele att lägga ned fiskespöt ute på sjön ett ögonblick, torka svetten ur pannan, spana mot horisonten och med illmarig min fråga sig om han inte ska köra en mandatperiod till ändå, det svänger ju.

Det ska uttalas så att själva skogarna och bergen i tystnar och spetsar öronen. Hör ni, varsamt nu – skogskluster.

Vi är ett granskogsfolk, skrev Harry Martinson, med sitt öga för det väsentliga. Skogskluster tar tag i alla fördomar om Norrland, som tjuren vid hornen, och brottar ner dem, vänder dem till en tillgång, med en, inte alltid okontroversiell, samhällsanalys om framtidens företagande, arbetsmarknad, kulturvård och hållbar tillväxt i norra Sverige. Det är det gamla som susar i det nya.

Skogskluster, säg det igen.

1 kommentar
Etiketter: , ,

Sträck ut din hand och finn en hand i din

Av , , Bli först att kommentera 5

Umeås och Nordmalings kommunalråd råkade på nytt i luven på varandra i helgen. Om det, om regiontänkande, om hemidentitet och om fritidsliv i Norrland, handlar reflektionerna i den här krönikan, som konstaterar att Umeå – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – borde välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ.

I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson på temat.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Nordmaling vs Umeå

Och en huvudledare som vi hade i veckan om Tväråbäcks kampanj

——————————————-

Sträck ut din hand och finn en hand i din

I söndags kritiserade Umeås kommunalråd Lennart Holmlund (S) på sin blogg att Nordmaling i en kampanj vill locka till sig barnfamiljer från Umeå. Han sågade även Nordmalings chanser att lyckas med aktionen. Varför, skrev Holmlund, ”ska man flytta från något som är bra till något som ger mindre fritid och sämre utbud”.

Nordmalings kommunalråd Ulla-Maj Andersson (S) svarade direkt på sin blogg: ”Det är absurt att kommunalråden i Umeå anser sig ha rätten att bestämma Nordmalings kommuns utvecklingsplaner. När Lennart och Ågren har flyttat och bosatt sig i Nordmalings kommun kan de självklart påverka kommunens utvecklingsplaner. Lennart är välkommen att flytta hem till Långvattnet och ta gärna med dig Ågren.”

Stämningen i Umeåregionen verkar inte vara på topp för tillfället.

Det höga tonläget mellan Lennart Holmlund och Ulla-Maj Andersson, tillsammans med det faktum att Holmlund så öppet negativt beskriver tillväxtmöjligheterna i en grannkommun, främjar inte förhoppningarna om ett utvecklat regiontänkande i norra Sverige. Motsättningarna återspeglar i mindre skala den misstro som finns även inom och mellan de fyra nordligaste länen i storregionfrågan – även där med spänningarna mellan Umeå och andra delar av Norrland som en utslagsgivande faktor, som statsvetaren Anders Lidström vid Umeå universitet påpekat.

Anders Ågren (M) har i veckan gått ut med förslaget att Örnsköldsvik borde gå med och bli en del av Umeåregionens samarbete. Det är en utmärkt idé och vore en logisk konsekvens av Botniabanan och arbetet med att förstora arbets- och bostadsmarknaderna längs nya kommunikationsstråk.

Men om irritationen redan mellan Umeå och Nordmaling är så stor, och om Umeå inte förmår uttrycka större lyckönskande till kranskommuner vars utveckling även Umeå är beroende av på sikt, så kan man bara ana spänningarna som skulle kunna uppstå mellan Umeå och Örnsköldsvik.

Grälet mellan Holmlund och Andersson vore kanske viktigare för regionrådet att diskutera vid nästa träff än Nordmalings kampanj.

Men hur är det egentligen, stämmer Lennart Holmlunds påstående att det skulle finnas ”mindre fritid” (det vill säga mindre möjligheter till fritidsaktiviteter) i Nordmaling än i Umeå?

I den nya forskarboken om Norrland från Umeå universitet, Mittuniversitetet och Luleå tekniska universitet ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” ägnas ett kapital åt en liknande frågeställning. Det är Dieter K. Müller vid institutionen för geografi och ekonomisk historia i Umeå, som skrivit om: ”Fritidsaktiviteter i Norrland – en fråga om stad och land?” Han gör flera intressanta iakttagelser:

”Resultaten har visat att en övervägande majoritet av befolkningen anser att kultur, nöjen och evenemang är viktiga för Norrlands framtid. Detta speglas dock endast i begränsat utsträckning i befolkningens faktiska aktiviteter under de senaste 12 månaderna. Många aktiviteter som samlas i kategorin kultur, nöjen och evenemang utövas endast av få mer än några enstaka gånger per år. Bara friluftsliv och idrottsträning lockar större andelar av de svarande till frekventa aktiviteter.”

Müller konstaterar att passiva åskådaraktiviteter är vanligare i större kommuner än i mindre, eftersom utbudet för sådana aktiviteter är större där, men att fritidsaktiviteter som kräver större egen insats utövas i lika hög grad i småkommuner som i stora. Han noterar skillnader mellan stad och land när det gäller hur invånare utnyttjar utbud i övriga regionen:

”För många småkommuner och medelkommuner tycks det dessutom vara så att det lokala utbudet kompletteras med det som finns i grannkommunerna. I större kommuner spelar förhållandena i grannkommunerna en underordnad roll. Här tycks däremot utbudet i mellan- och södra Sverige vara ett viktigt komplement till aktiviteter på hemmaplan.”

En reflektion jag gör kring detta: För mindre kommuner fungerar kanske redan regionförstoringen i fritidslivet, medan det för umebor oftare är Stockholm som upplevs utvidga den egna regionen. Tänk när de två processerna börjar förstärka varandra, hur bra det kan bli för Norrlands konkurrenskraft.

I kapitlet ”Hemma i Norrland – om identitet och samhörighet med andra” i samma bok, skriver Kerstin Westin, också vid Institutionen för geografi och ekonomisk historia bland annat följande intressanta rader:

”Vad som är ”hemma” för oss i t.ex. samtal med andra beror på i vilket sammanhang hemma ska beskrivas – är vi utomlands är ofta landet och möjligen en viss del av landet, t.ex. norra Sverige, det vi beskriver som hemma för att tala om för andra var vi kommer ifrån. När vi ska tala om för någon vi möter i Sverige uttrycker vi ofta hemma som kommun och kanske ort – ”jag kommer från en liten ort utanför X-stad”. På mer lokal nivå blir platsen (byn, orten, stadsdelen) alltmer viktig för att beskriva ”hemma”. Mindre vanligt är det att prata om hemmaregion, kanske för att region som geografiskt begrepp är mer föränderligt. Regioner är ofta socialt konstruerade, dvs. de har tillkommit för olika ändamål eller syften, och växer därmed fram över tid och förändras i takt med att ändamålen förändras. När hemma är en plats är det ofta den mycket nära, lokala som uppfattas som mest hemma.”

En av de stora fördelarna med regionförstoring som omfattar både stad och land är att det vidgar utbudet av tillgängliga livsmiljöer för människor, när det blir lättare genom modern kommunikation att bo på ett ställe, jobba på ett annat och ta del av hela regionens utbud. Det handlar inte om att skapa regionalt, enhetligt ”hemma”, utan om att öka de praktiska möjligheterna för fler att bejaka många olika lokala livsmiljöer.

Jag är övertygad om att det är landsbygdens chans till överlevnad på lång sikt. Den statiska frågeställningen var det finns bäst boende- kultur- och fritidsliv inom en region är vilseledande. Det väsentliga är vad regionen sammantaget erbjuder.

Därför borde Umeå snarast – om inte i solidaritet, så i rent egenintresse – välkomna mindre kommuner, eller byar, som går på offensiven och visar på alternativ. Det ger Norrland en mångfald, som de rena storstadsregionerna inte kan erbjuda.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Av , , Bli först att kommentera 5

Norrlandsbegreppet, regionsamarbeten, möjligheter, problem och fantomsmärtor kanske kan sägas vara ämnet för den här krönikan, som tar upp den här nya forskarboken från Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet:

Ett delat Norrland – på väg mot regioner?

Till den kommer jag att återkomma fler gånger framöver, den är mycket läsvärd och rekommenderas.

I papperstidningen med en poetisk teckning av Niklas Eriksson på temat.

Eftersom det tyvärr felaktigt, i en annars utmärkt text, på ett ställe i forskarboken angående mediernas bevakning står att regionfrågan bara tagits upp ett fåtal gånger på ledarplats i bland annat VK – vilket torde förvåna trogna läsare – så kommer här nedan några tidigare inlägg av mig på Norrlands- och regiontemat.

Ett slags sammanfattning, som en gest till den nya boken också som blir en ny källskrift att gå till för alla oss som intresserar oss för de här frågorna, av hur jag diskuterat frågor kring Norrland, Västerbotten, Umeå och regionala identiteter de senaste åren, och givetvis hur även mina egna perspektiv förändrats och utvecklats med tiden:

Umeå, Gävle, Uppsala, Stockholm – älskar, älskar inte

Vad döljer ni för varandra, i era mörka ögon?

Botniabanan är ett på edra platser

Doroteas kamp berör hela Västerbotten

Norrland, klichéerna och möjligheterna

Småföretagande och jämställdhet i Norrland

Förluster landsbygden inte har råd med

Kommer vi att bli Botniabor i framtiden?

Samma gamla avstånd

Flabba inte för mycket åt fördomarna om Norrland

Norrland borde skälva oftare

Umeå – vad ska man säga?

Nyåker, Örträsk och Norrland – mellan hopp och förtvivlan

Den tänkta storregionen rasar samman

Är Norrland en myt? Existerar Norrland?

Norrland är inte ett slutet kärl

Stig-Helmer, Waltons och regionfrågan

Umeå, Sundsvall och ett gammalt gnabb

Nästan som i storstan – fast bättre och på eget vis

Bygg storstad i Umeå – för Norrlands skull

Ingen ska behöva längta bort på grund av intolerans

Regionfrågan – cliffhanger eller svart ruta

En kastad handske åt Botniaregionen

Byskolorna är landsbygdens bästa hopp

Lantisar, nollåttor och alla dessa myter

Rökmaskin eller klartecken för Norrland

Ikeas betydelse för Umeå. Och lägg inte ned byskolorna

Regioner och identiteter – sista ordet är nog inte sagt

Svårt att väcka entusias för regioner i Sverige

En dålig kompromiss

Här är karusellen som ska gå till kvällen

Kritik av regionfrågans hantering

Att Umeå växer är bra för hela Norrland

Landstingspolitik på väg att bli en snackis

Dåliga kompromisser lyfter inte Norrland

Skilda världar i regionfrågan

Tuffare för Norrland att få gehör

Ta ingen skit Robertsfors

Bilden av Norrland – här och i omvärlden

Vad symboliserar skaparkraft i 2000-talets Norrland?

——————————————–

Norrlandsbegreppet har myror i baken

Det är anmärkningsvärt att regiondebatten kan vara så svagt utvecklad, trevande och misstrogen i ett av Sveriges viktigaste tillväxtområden. Den stora staden vid kusten växer så att det knackar, men vet inte riktigt hur den ska hantera sin egen utvidgning, socialt, ekonomiskt och med hållbar infrastruktur i en planering för 2000-talet.
Samtidigt har många orter i regionen svårt att förverkliga sina potentialer, att komma ut ur skuggan. Behovet av regionförstoringsprocesser över ett större geografiskt område, är lika uppenbart som oviljan hos många viktiga aktörer att tänka storregionalt.

Att de mindre orterna runt omkring får draghjälp av huvudortens tillväxt, men samtidigt är viktiga även för storstaden – en del av svaret på frågan hur många av de problem som uppstått där ska kunna hanteras – har svårt att få genomslag i debatten.
De små misstror storstaden, som arrogant tycks vilja sluka allt, och storstaden håller på sitt, utan mer än ett pliktskyldigt intresse för vad som händer direkt bortom de egna gränserna. Ingen säger nej, men få säger ja med något större engagemang, när det väl kommer till kritan. Det är som bäddat för ömsesidigt baktaleri.

Att medielandskapet är splittrat mellan ett nationellt och en mängd isolerade lokala perspektiv, utan det sammanbindande regionala perspektivet, hjälper inte heller.

Jag syftar förstås på situationen i Mälardalen.

Men det var inte det den här krönikan skulle handla om.

I veckan kom en forskarbok – ”Ett delat Norrland – på väg mot regioner?” – från Umeå universitet, Luleå tekniska universitet och Mittuniversitetet, som jag ska återkomma till här på ledarsidan framöver.

Boken sammanfattar ett projekt där ett antal forskare tittat på frågor som handlar om Norrland, regionala attityder, regionaliseringsprocesser och norra Sveriges framtidsperspektiv. Infallsvinklarna är många och det är omöjligt att sammanfatta alla delar i en text, men en genomgående frågeställning rör just Norrlandsbegreppet och Norrlandsidentiteten.

Finns det en sådan? Det är en avgörande aspekt i varje diskussion om nya regionbildningar mellan de nordligaste länen: Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland.

Jag tänker på hur relativt ofta det händer att man som umebo berättar för någon i Stockholm var man bor och får till svar något i stil med: ”Intressant, ja jag såg det där som hade hänt i Boden i går”. Eller: ”Kul med Ikea i Haparanda”. Eller: ”det går ju bra för Luleå i Elitserien nu”. Och man vill bara svara, med en egen TT-flash: hallå, extra, den genomsnittliga umebon bryr sig mer om vad som händer i Malmö än vad som händer i Luleå, Örnsköldsvik, Skellefteå eller Boden, och tvärtom. Utom då när det gäller hockey, och det intresset är inte alltid av den, hur ska vi säga, vänskapliga, lyckönskande sorten.

Den vanliga bilden är ju att övriga Sverige ser på Norrland som en diffus enhet däruppe någonstans, medan människor här vill betona att det är för stora avstånd och inbördes skillnader för att ett Norrlandsbegrepp ska duga och vara relevant.

Den nya forskarboken nyanserar och fördjupar den bilden i bidrag om politikens gränsdragningar, medielandskapet och medborgarnas känsla av hemhörighet – vilket det blir skäl att återkomma till. Men den bekräftar rakt igenom att Norrlandsidentiteten långt ifrån är något enkelt och självklart, varken på längden eller tvären.

Väger det som förenar, av tradition eller av trycket från samhällets strukturomvandlingar, tyngre än det som skapar konflikter och misstro?
Något slags Norrlandsidentitet existerar och har betydelse, parallellt med många lokala identiteter. Men den har svårt att bära upp både en problematisk syd-nord-dimension och en problematisk öst-väst-dimension.

Norrlandsbegreppet finns. Men det har myror i baken och kan inte sitta still. Myllret skapar både energi och irritation. Där är där man inte är. Här är här där man är. Här har man alltid med sig.
Det är väldigt svårt att skapa en norrländsk offentlighet och en Norrlandsdebatt som är större än de enskilda kommun- och länsperspektiven, men mer regionalt distinkt än det nationella perspektivet. Politiken lyckas inte, medierna lyckas inte, medborgarna efterfrågar det inte i någon större utsträckning. Lika fullt föreligger ett behov.

För till skillnad från Mälardalen har de flesta kommuner i norra Sverige inte bara ett vagt behov, utan ett akut behov av nya regionaliseringsprocesser. Problembilden är djupare här och marginalerna mindre, på sina håll obefintliga.

Nya samarbeten, en solidaritet inom ramen för ett regionalt helhetstänkande, kommer att krävas för att framtidens landsbygd ska kunna hållas levande, med social service, infrastruktur, valmöjligheter och företagande.

Och de norrländska städerna och stadsnära kommunerna vid kusten har inte, i sin konkurrens med regioner söderut, råd på sikt att se den omgivande glesbygden förtvina.
Övergripande regionprojekt kan i det sammanhanget bli till hjälp även för lokala experiment, och omvänt.

De nordligaste länen kommer dessutom, vare sig de vill eller inte, att tvingas gå samman oftare för att kunna hävda sig i dragkampen om investeringar och satsningar, nationellt och internationellt.

Den norrländska mångfalden, som gör Norrlandsbegreppet svårdefinierat och ibland omöjligt, kommer att bli ännu viktigare att betona och bejaka framöver. Det får aldrig handla om att likrikta och förenhetliga.

Men en del gamla gränsdragningar och låsningar på kartorna – oviljan att erkänna att det i många lägen är vettigt och berikande att se en större regional gemenskap – kommer att framstå som ohållbara och hämmande.

Varför inte se de upplösta gränserna som en möjlighet till frigörelse och större egenmakt för hela norra Sverige?

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Intressanta dofter från långkoket i Vännäs

Av , , 3 kommentarer 13

Vännäs är den enda kommunen i Västerbotten utöver Umeå som visar plussiffror i SCB:s senaste befolkningsstatistik. Vännäs kan ha något intressant på gång, med relevans för många landsbygdskommuner. Om det handlar den här krönikan. I morgondagens papperstidning som vanligt med teckning av Niklas Eriksson på temat.

———————————————

Intressanta dofter från långkoket i Vännäs

”Per August köpte radio 1929. Han var troligen en av de första i byn, som ägde något så sensationellt som en radioapparat. Filip Gerhardsson kommer ihåg hur han och några kamrater stod utanför Per August ”hakafönster” för att avlyssna detta ”under”.
”Tänka sig! Högmässan kom genom luften, sögs in i en radioapparat och kom ut i det fria helt hörbart.” Per August stod vid det öppna fönstret och sög på sin pipa. När det sprakade i radioapparaten förklarade han, att det berodde på åska över södra Sverige.”

(Ur boken ”Minnen från Vännfors – byn vid Vindelälven” av Lennart Åström, 2011, som varmt rekommenderas även för dem utan koppling till Vännfors. Hjärtat smälter lite av de roliga, fina anekdoterna från byns historia.)

Håll koll på Vännäs. Där pågår något, ett långkok i all stillhet, som kan komma att smaka riktigt gott för Västerbotten om några år – och som sprider intressanta dofter redan nu.

Vännäs är den enda kommunen i länet, förutom Umeå, som växer enligt Statistiska centralbyråns senaste befolkningssiffror. Och ökningen med 51 personer under 2011, till sammanlagt 8465 invånare, åstadkoms både genom ett födelseöverskott och ett positivt inflyttningsnetto.

För övriga länet är kanske tendenserna i Vännäs mer intressanta än att det går fortsatt bra – om än jämfört med befolkningsmålen inte överdådigt – för Umeå. Inte för att Vännäs läge, med närheten till Umeå ytterligare förstärkt av goda kommunikationer, är jämförbart med de flesta andra landsbygdskommuner i norra Sverige, utan för att det i koncentrerad form visar hur en regionförstoring skulle kunna komma till stånd som inte bara gynnar den största kommunen.

Fortsätter utvecklingen i Vännäs, kan andra lära av framgångsfaktorerna där, utifrån sina egna kommuners förutsättningar. Men också av problemen.

Hur ska en liten kommun som växer agera för att möta det nya behov av kommunal service som uppstår, med ett större tryck på exempelvis skolor och förskolor? Även på den punkten kan Vännäs vara på väg att samla erfarenheter relevanta för många andra kommuner som hoppas kunna vända en nedgång till en kontinuerlig uppgång.

Att det går bra för Vännäs just nu, är betydelsefullt också av ett annat skäl. Många i Vännäs, och i andra kommuner längs den gamla stambanan, har hyst farhågan att bygget av Botniabanan skulle skapa problem för de gamla järnvägsorterna inne i landet. I synnerhet för orter som varit traditionella och viktiga knutpunkter för järnvägstrafiken, med förlorade jobb kopplade till drift och underhåll och allmänt förlorad attraktionskraft för inflyttare och investerare som följd.

Men kanske kan de nya pendlingsmöjligheterna mellan Vännäs och Umeå visa sig bidra till en regionförstoring som mer än kompenserar för de förlusterna. Det i sin tur kräver givetvis att infrastrukturen lever upp till förväntningarna och vinner människors långsiktiga förtroende.

”Ingen historisk händelse har varit av större betydelse för vår bygds daning än nybyggarnas stora flyttning från den gamla byn till utmarken eller till allmänningen på skogen. Deras livsinsats var att bryta upp åker ”av ris och rot”, att bygga upp gård och åbyggnader samt därtill fostra stora barnkullar, större än vad tidigare generationer förunnats få uppleva, till arbetsamma framåtsträvande och samhällsdugliga människor. Det var stordåd i det tysta – (…) Denna uppmarsch mot Umeå sockens övre skogsområden är inte minst viktig att beskriva, eftersom den ledde till en folkökning här i norr utan motstycke i landet i övrigt (…) Kulmen i Vännäsområdet synes ha inträffat under åren 1787-1799. På dessa 12 år anlades 18 nya byar i Vännäs.”
(Tyko Lundkvist i kapitlet Nybyggarperioden 1787-1799 i ”Vännäs kommuns historia”
av Tyko Lundkvist och Tore Nilsson, 1984)

I Vännäs testas alla teorier från de senaste åren om att den stadsnära landsbygden går en bra framtid till mötes. Vännäs är den minsta kommunen i de fyra nordligaste länen som växer. Krokom i Jämtland med 14 559 invånare är den näst minsta kommunen i norr som fått fler invånare senaste året.

Den stora frågan för alla kommuner med liknande förutsättningar är: Förenar den stadsnära landsbygden det bästa av två världar – naturskön, lugn miljö och relativt billiga bostadspriser, men ändå med bra service och en direkt närhet till ett urbant utbud? Eller har den inte det bästa från någon värld – varken riktig landsbygd i den större stadens skugga eller en egen lockande stadsmiljö – utan bara en identitetslös kompromiss att erbjuda?

Det finns fortfarande stort hopp om att fler framöver ska svara att det förstnämnda är fallet. Att den stadsnära landsbygden, inte bara i Vännäs, kommer att bli ett eftertraktat livsstilsalternativ och skapa en bifåra till urbaniseringen, när nya tekniska möjligheter kopplar upp små kommuner, och dess byar, till globala skeenden och minskar betydelsen av geografiska avstånd.

Vännäs utveckling, som är en del av Umeåregionens utveckling, är svår att jämföra med kommuner i Norrlands inland utan närhet till större städer. Och den är inte svaret på de mest aktuella frågorna om hur större delar av Västerbotten ska kunna hållas ihop i samhörighet och samarbete.

Men Vännäs visar att det inte är hopplöst för en liten landsbygdskommun i norra Sverige att växa. Att det går att locka människor till småskaliga miljöer. Av det kan många låta sig inspireras. Håll koll på Vännäs.

Och sprakar det i apparaten, är det bara åska över södra Sverige.
 

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

Är du en riktig västerbottning – eller är du lite eljest?

Av , , 2 kommentarer 6

Varumärket Västerbotten var ämnet för en temadag arrangerad av Region Västerbotten i tisdags, där jag medverkade i ett panelsamtal. Om Västerbotten och regionala identiteter, om gemenskap, öppenhet, mångfald, jantelag och rätten att vara lite eljest, handlar den här krönikan. I papperstidningen med teckning av Niklas Eriksson, som vanligt på torsdagarna.

————————————————–

Är du en riktig västerbottning – eller är du lite eljest?

Jag är så trött på uttrycken ”en riktig norrlänning” och ”en typisk norrlänning” att jag kan spy. Och det beror inte på ”norrlänning” utan på ”riktig” och ”typisk”. Normerade, kollektivistiska föreställningar om att du måste vara på ett särskilt vis, för att du bor på en viss ort, bygger på intolerans och misstänksamhet. Genom dem blänger en uppfattning om världen som stillastående och människor som kuvade och osjälvständiga. Sådan likriktning har aldrig varit särskilt charmig. Den har plågat sina offer genom åren. Stereotyper är tvångströjor.

Samtidigt bygger själva iden om geografisk mångfald på insikten om att den ena platsen inte är den andra lik, men att det finns olika former av lokala identiteter som förenar människor. Kultur- och näringstraditioner, geografiska förutsättningar och det lokala civila samhället, ger varje region en speciell karaktär.

Du märker ganska snabbt – inte bara på de dominerande dialekterna – om du befinner dig i Skåne eller Västerbotten. Faktum är att du tämligen fort känner även när du lämnat Västerbotten för Norrbotten. För den som bott länge i länet, är skillnaderna mellan Lycksele och Vilhelmina, för att inte tala om skillnaderna mellan Umeå och Skellefteå, påtagliga.

Fördomarna mot sådana regionala identiteter – i en hierarki där eliten i storstäder formulerar vad som är modernt respektive omodernt, utifrån motsättningen urbant-landsbygd – kan vara lika mycket tvångströja som det lokala kravet på att man måste vara på ett visst sätt. Det finns stereotyper vi riktar mot oss själva, och stereotyper andra riktar mot oss. Vi måste befria oss från båda.

Något finns det där alltså, som berättigar begrepp som umebo, västerbottning eller norrlänning och som går utöver postnumret. Men vad är det som kan ligga till grund för en regions identitet, som inte blir likriktning, men som ändå skapar något slags tillhörighet och självkänsla?

I tisdags anordnade Region Västerbotten en temadag om varumärket Västerbotten i Umeå. Det är en fråga med tusen infallsvinklar. En region måste å ena sidan vara tillräckligt öppen, ödmjuk och odefinierad för att vara välkomnande. Å andra sidan måste den ha en tillräckligt stark identitet, ett socialt och kulturellt kapital, som står för något, för att upplevas som attraktiv. Det är en svår balansgång.

En del vill, som bekant, inte vara medlemmar i en klubb som accepterar människor som dem själva som medlemmar. Andra vill bara vara med i klubbar som kysser just deras fötter.

När människor väljer fritt var de vill bo ligger attityden vanligtvis någonstans däremellan. Att flytta till en ort där alla normer och regler redan är skrivna, där enda sättet att få en plats är att acceptera ett färdigt paket, är stendött. Men en ort som inte har en aning om vad den vill, som helt saknar identitet, är inte heller lockande.

Det är en förklaring till urbaniseringen. De största städerna har starka identiteter på ytan, men stort, fritt, myller under ytan. Så ser myten ut.

För mindre orter, som inte får något gratis, är det inte lika lätt. De kan inte erbjuda automatiskt socialt och kulturellt kapital i samma utsträckning, och måste arbeta hårdare på att stå för något, utan att bli navelskådande.

Och så det där med Jante. Storstäderna har sina jantelagar också, smygande kring i kvarteren. Men den mindre regionen är mycket mer utsatt och sårbar när Jante försöker koppla greppet.

Hur är det i Västerbotten – är det bara om du blir framgångsrik på sport (eller lyckas inom kultur och nöje, eller vinner på lotto) som du kan räkna med att slippa Jante? Hur är attityden till framgångsrika företagare och politiker, eller forskare för den delen, när de vågar satsa på något som går bortom det gängse, när de bryter mot det förväntade och oskrivna lagar? Och hur är det med jämställdheten i praktiken, när branscher jämförs, investeringar görs och politikers insatser utvärderas?

Det sades när Maud Olofsson avgick – och koppla ur den partipolitiska autopiloten nu och tänk efter – att hon ägnat sig för mycket åt företagarfrågor och därför svikit landsbygden. Vad återger en sådan anklagelse – alldeles oavsett om man tror på Maud Olofssons politiska recept eller inte – om synen på landsbygden?

Västerbotten är i grunden en öppen- och frisinnad region. Men även här finns problem med avundsjuka, missunnsamhet och mossiga hierarkier. Att vara avvikande på olika sätt är inte så tillåtet överallt som det borde.

Inte minst för inlandskommunerna kommer invandring och ökad geografisk rörlighet i samhället – att människor flyttar till olika miljöer i olika faser av livet – att bli en överlevnadsfråga. Hela system och tänkesätt måste ställas om från ”vi flytt int” till ”människor flyttar hela tiden, fram och tillbaka, de kommer och går, och här är de välkomna”. Det har Sorsele förstått.

Västerbotten är ett län av glänsande skärvor från vasen någon tappade i golvet efter att Oxenstierna lämnat rummet. Att sorgfälligt limma ihop ett enhetligt, tvättat ”varumärke” av de kontrasterna är en omöjlighet, och inte eftersträvansvärt.

Men ändå har det ett värde att Västerbotten står för något som är större än de enskilda orterna, erbjuder någon form av identitet, för att kunna hävda sig i konkurrensen om flyttlass, investeringar och innovatörer. Att diskutera vad det kan vara är viktigt, också för att människor ska trivas här, i balansgången mellan att vilja få vara en del av ”något” och samtidigt ha friheten att gestalta det där ”något” utan tvingande stereotyper.

Ska det arbetet börja någonstans, är det nog i mångfalden av livsstilar här. Västerbotten ska vara en region dit det är lätt att flytta, där det går snabbt att känna sig hemma, är uppskattat att vara annorlunda, är tillåtet att vara framgångsrik och där det inte är ett tvång att bo hela livet för att bli accepterad, men inte heller ett tvång att flytta bort för att visa att man duger.

Ett av de finaste orden på svenska språket är eljest. I dess norrländska variant. I ett riktigt Västerbotten, får man vara lite eljest. Jantelagen, den är skickad på slutförvaring långt ned i berggrunden.

2 kommentarer
Etiketter: ,

Den tänkta storregionen rasar samman

Av , , 1 kommentar 5

Någon norrländsk storregion blir det inte. Återstår bara halvmesyrer som inte har storregionens fördelar men lämnar problemen intakta? Då är det nog bättre att lämna regionfrågan som Ansvarskommittén definerat och diskuterat den lite därhän och satsa på att utvecka andra former av samarbeten istället.

Umeå och Örnsköldsvik, med Lennart Holmlunds och Elvy Söderströms uttalanden nedan, är inne på rätt spår. Det är ämnet för den här krönikan, som konstaterar att det stora problemet inte i första hand är att det inte blir en formell norrländsk storregion, utan den brist på krisinsikt och den bristande förståelse för behovet av ett långt mer utvecklat samarbete än i dag mellan de fyra nordligaste länen som hela debatten de senaste åren har avslöjat.

Med teckning av Niklas Eriksson i papperstidningen.

Några andra krönikor av mig på just temat Botniaregionen:

Botniabanan är ett "på edra platser"

Botniabanan är mer än räls genom landskapet

Kommer vi att bli Botniabor i framtiden?

En kastad handske åt Botniaregionen

————————————————————-

Den tänkta storregionen rasar samman

Sanslöst dumt, kallar Umeås kommunalråd Lennart Holmlund sina partikamraters beslut i Västernorrlands landsting att förespråka en region med bara Västernorrland och Jämtland. ”Fullständigt obegripligt”, betecknar han det också, och passar även på att ge Jämtland ett par kängor på vägen, vilket väckt viss uppmärksamhet i grannlänen.

Beklagansvärt, eller möjligen suboptimalt, skulle kanske en diplomat uttrycka saken. Men Holmlund har rätt – beslutet är svårt att begripa.

Inte alla kommuner i Västernorrland är med på Jämtlandspåret. Örnsköldsvik och Sollefteå vill hellre söka sig norrut, och Örnsköldsvik satsar framför allt på ett utökat samarbete med Umeå kring Botniaregionen.
Sollefteås kommunalråd Elisabet Lassen (S) säger till Örnsköldsviks Allehanda: ”Jag tycker inte att Västernorrland och Jämtland blir någon region att tala om. Helst skulle vi vilja se en region med de fyra nordligaste länen. Men om det inte blir så vill vi hellre norrut.”

Och Örnsköldsviks kommunalråd Elvy Söderström säger till ÖA: ”Vi är helt eniga om att vi ska tillhöra en region norrut.”

Besluten i Västernorrlands landsting handlar alltså om en region mellan delar av Västernorrland och Jämtland. Till och med en diplomat skulle förmodligen börja söka starkare uttryck i betygssättningen av den idén.

Samtidigt uttalar både Holmlund och Anders Ågren skepsis mot idén att bilda en region med Västerbotten, Norrbotten, Örnsköldsvik och Sollefteå, vilket många förespråkar som näst bästa alternativ. Holmlund säger till ÖA: ”Det är inget bra samarbetsklimat mellan kommuner och landsting i Norrbotten. En fyralänslösning hade varit bäst, men nu får vi göra det bästa av situationen; en region med Västerbotten och delar av Västernorrland.”

Storregiontanken fortsätter alltså att långsamt rasa samman i allt mindre beståndsdelar.

Regionfrågan har många bottnar, och är större än bara huruvida man ska bilda formella regioner som ersättning till dagens landsting. Det är uppenbart att det behövs en kraftsamling i Norrland kring sjukvård, utbildning, infrastruktur, kultur och inflytande nationellt. Många måste klättra upp ur gamla skyttegravar, bryta med gammalt misstroende och se nödvändigheten i ett fördjupat och mer omfattande samarbete på fler områden än i dag över de gamla länsgränserna.

En norrländsk storregion hade varit ett sätt att försöka nå dit.

Men regiontänkande och regionsamarbete kan förstås ta sig många olika former och växa fram över tid.

Invändningar mot formella storregionerna med fog för sig saknas inte, och det kanske starkaste har med lokaldemokrati och närhet till besluten att göra. Även om det i den kritiken finns en hel del skönmålning av dagens situation, när det gäller det regionala demokratiska deltagandet, så är det en kritik som måste tas på allvar. Även behovet av en tredje nivå överhuvudtaget mellan staten och primärkommunerna har ifrågasatts.

Utgångspunkten för den politiska processen kring bildandet av nya regioner som ersättning av dagens landsting har emellertid varit Ansvarskommitténs slutbetänkande från 2007.

Och tar man analyserna i det på något som helst allvar är det uppenbart den enda regionbildning i norr som hade uppfyllt de uppställda kriterierna när det gäller befolkningsmängd, arbetsmarknad och erfarenheter av befintliga samarbeten hade varit en region omfattande de fyra nordligaste länen.

Allt annat blir halvmesyrer av olika slag, där fördelarna med regionbildningen försvagas kraftigt, men där problemen som skulle lösas består. Men av allt att döma var inte Norrland redo för något annat.

Det oroväckande är inte så mycket att en formell regionbildning värd namnet inte blir av, utan den brist på krisinsikt och den bristande förståelse för behovet av ett långt mer utvecklat samarbete än i dag mellan de fyra nordligaste länen som hela debatten de senaste åren har avslöjat. Finns inte den insikten, kommer inte heller andra samarbetsformer att utvecklas. För den norrländska gles- och landsbygden är det, tror jag, dåliga nyheter.

Men nu är det som det är. Och då är det nog rätt att som Umeå och Örnsköldsvik är inne på, lämna den stora regionfrågan som ansvarskommittén definierade den lite därhän och vidga andra former av regionsamarbeten i stället. Då är det rimligt att sätta Botniabanan i centrum, och möjligheterna att få Umeås och Örnsköldsviks boende-, service- och arbetsmarknader att växa samman mer i en koncentrerad regionförstoringsprocess längs kusten. Det är en början.

Att skapa Botniaregionen på riktigt, är kanske en utmaning stor nog.

1 kommentar
Etiketter: , , , ,