Hemma eller borta? Är du riktig, lilla vän, eller oriktig?

Vem är en riktig (placera in valfri ort här)-bo? Den lokala bygdens historia är viktig. Men en stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu, de som för den historien vidare – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter.

Och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Om det handlar den här krönikan.

—————————————————-

Hemma eller borta? Är du riktig, lilla vän, eller oriktig?

Varning, det här är en sur, humorlös krönika som märker ord. Det är ingen idé att låtsas som något annat.

Är du en riktig lilla vän, eller är du en oriktig? Hur många procent riktighet når du upp till? Hör du hemma här, eller är du bara en gäst, ett komplement till de andra, riktigare? Är du välkommen att stanna, men inte som fullvärdig medlem i riktighetsklubben? Och om du inte är riktigt riktig här, var någonstans är du riktig då, och hur känns det att vara riktig bara på distans?

Jag har väldigt svårt, milt uttryckt, för allt tal om vilka som är ”riktiga” ditt eller datt, riktiga skelleftebor eller lyckselebor eller göteborgare eller umebor eller stockholmare eller skåningar eller norrlänningar eller fransmän eller vad det än må vara för stereotyp som ska konstrueras och mätas för dagen av dem som får stora skälvan när något inte går att placera in i en kategori eller en kollektivism.

I dag hade Dagens Nyheter ett stort – nyhetsfattigt, eftersom det noterade en självklarhet, men ändå intressant – uppslag om att de flesta stockholmare är födda någon annanstans i landet, alltså är ”lantisar” enligt definitionen som säger att allt utanför Stockholm är landsbygd. Det utlöste diskussioner här och var om vad som egentligen utmärker en riktig stockholmare – familjehistoria, beteende, kläder? Ungefär där var det läge att sluta bry sig.

Hur många procent (placera in valfri ort här)-bo är du? Vad betyder det? Vem bryr sig? Om någon bryr sig, är det ett oroande tecken för bygdens framtid.

Vilken dålig självkänsla en stad eller en bygd måste har för att ägna sig åt att fundera över sådant. Det är det stillastående, exkluderande navelskådandets förljugna sentimentalism.

En stad eller en by eller en region utgörs alltid av de människor som bor och verkar där just nu – var sjutton de än kommer ifrån, likgiltigt vilken dialekt de talar eller vilken brytning de har eller var deras familj har sina rötter – och ingen är mer ”riktig” än någon annan, ingen har tolkningsföreträde när det gäller hur andra uppfattar sina egna identiteter.

Ingen kan frånsägas en identitet, ingen kan tvingas till den. Det finns ingen mer eller mindre riktig umebo eller västerbottning. Vi kan känna oss mer eller mindre hemhöriga på en ort, beroende på våra livsöden, men det handlar om våra egna känslor, inte andras domar. Bevare oss för försök att börja rangordna och placera in människor längs en skala på hur mycket de här hemma i en speciell del av landet.

Inte minst Norrland är ofta fånget i sedan länge utflyttade kändisars nostalgiska barndomsminnen av hur Norrland och norrlänningar är. Inget ont om dem, tvärtom är deras vittnesmål viktiga bidrag till mångfalden av förhållningssätt till norra Sverige, men deras skämtsamma bisatser eller litterära bearbetningar av egna minnen blir ofta den helt dominerande bilden i riksmedia av vad som räknas som det ”riktiga” Norrland. Det är som att deras bilder värderas som sannare än exempelvis erfarenheterna hos nyinflyttade från olika delar av landet och världen som faktiskt bor här nu och kämpar med verkligheten i dag.

Men först, några ord om vad jag inte syftar på.

Den lokala historien är viktig att känna till, att regelbundet återvända till, att skriva på nytt, att bearbeta i politik, kultur, folkrörelseliv och forskning. Det finns nästan ingenting som är värdefullare om man vill samla sig inför kommande utmaningar, än att samla vittnesmålen och minnena från förr, att formulera kommunens, byns, bygdens historia – kulturen, människorna, naturen, näringarna – allt det som ger en viss miljö rötter, bakgrund och sammanhang. Och människorna som levt den historien är de viktigaste källorna av alla.

Min erfarenhet är att det faktiskt ofta är de nyinflyttade på en plats som mest ivrigt kastar sig över den lokala historien. För att snabbare få en känsla och förståelse för gatorna, byggnaderna, vägarna, vattnen eller åkrarna där det nya livet ska gestaltas.

Fina möten är det, när någon gammal bybo som forskat i arkiven och som kan sin bygds historia på sina fem fingrar men som mött axelryckningar i åratal, hinner berätta – i sista minuten – för en nyfiken nyinflyttad familj om det stora och det lilla, det dramatiska och det anekdotiska, från förr.

För en bygds historia tillhör alla som bor där och för den vidare in i en ny tid. Mest spännande blir väl miljöer där det finns en blandning av kvarboende och nyinflyttade.
Och självklart kan man närma sig den lokala historien även ur ett sådant perspektiv med ögon sprängfyllda av glimt, och utan att det har en exkluderande effekt. Men det är en svår balansgång, när riktighet blir en mätfaktor, när försök görs att gränsa av vilka som ska stämplas som blott gäster i den lokala verkligheten.

Jag tror att vi vore naiva om vi förnekade att vägen från det harmlösa skämtet till den slutna, fientliga markeringen mot avvikande, kan vara väldigt kort, framför allt för dem som av olika skäl definieras som mer eller mindre främmande element.

Nu är inte just Västerbotten jätteproblematiskt ur det här perspektivet. Även här finns främlingsfientlighet, utstötningsmekanismer, kotterier och oskrivna lagar byggda på geografisk tillhörighet som tar sig allehanda uttryck i vardagslivet, men säkerligen inte värre, troligen mindre påtagligt, än på många andra håll i Sverige.

Å andra sidan är norra Sverige den del av landet som har allra störst skäl att motverka alla typer av geografiska fördomar och inlåsningar.

Försöken att definiera riktigheten i en lokal tillhörighet är dessutom bara ena sidan av ett problematiskt mynt. Den andra är de motsatta fördomar som finns, odlade i storstadsregionerna, mot människor som stannar kvar på sina hemorter, eller återvänder dit. De får ofta försvara sig, som om det vore något finare i att flytta till storstan än i att bo kvar i en uppväxtmiljö.

Nålsticken mot nyinflyttade och nålsticken mot människor som inte flyttat alls, är uttryck för samma patetiska fenomen: försöken att rangordna människor utifrån bakgrund, istället för att bejaka mångfald.

Hela denna flod av flabbiga skämt om hur norrlänningar är och stockholmare är, har ofta en bitter baksida, ett subtilt budskap från en iskall hierarki om att det finns de som passar in bättre än andra, som anser sig ha tolkningsföreträde, som anser sig ha större rätt än andra att kalla sig saker.

Acceptera inte sånt, vägra sådana hierarkier, motverka sådan utstötning. Vi alla som lever och verkar här, med alla våra olika livsöden, bakgrunder och erfarenheter, skapar tillsammans vad Västerbotten är. Och ingen är mer eller mindre riktig än någon annan.

Etiketter: , , ,

2 kommentarer

  1. Thomas Hartman

    Klockrent som vanligt. Det finns alltid de som vill växa genom att såga av benen på sina medmänniskor. Väl fångat.

  2. Villy Hansen

    Tänk att du i din artikel kunde beskriva det jag möttes av redan 1988 när jag flyttade till Umeå från Stockholm. Man fick en känsla av mindrevärde.
    Villy Hansen som även bidragit till Umeås utveckling

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>