Vem var hon, som kom vandrande?

Örträsk, en av Västerbottens vackraste byar, dess historia och nutid, är ämnet för fjärde delen av min krönike serier om "50 skäl att fascineras av Västerbotten".

De tre inledande krönikorna i serien kan läsas här.

Han förändrade Västerbotten. Och Västerbotten förändrade honom.

Hällnäs sanatorium – dödens, livets och berättarnas väntrum

Lomsjö: pirater i etern och byn som alltid har en bra story på gång

——————————————–

Vem var hon, som kom vandrande?

Vem var hon, som kom vandrande med sin familj från Kuusamo i nordöstra Finland för att slå sig ned på näset vid sjön i Örträsk, som byns första bofasta? Vad tänkte hon, vad utbrast hon, när platsen som skulle bli hennes liv dök upp? Hur värderade hon marken, läget och familjens framtidsutsikter?

Fick hon, när packningen hängdes av och ställdes ner på platsen där hembygdsgården står i dag, en tår i ögonvrån? Av utmatning och leda, eller i lycka över att äntligen ha nått fram, eller i hemlängtan och sorg över att ödet ryckt upp henne med rötterna? Var hon pådrivande, höll hon emot så länge det gick? Var det ett äventyr, en plåga, bara ett faktum? Vi vet inte ens vad hon hette.

Ossian Egerbladh skrev så här i sin skrift ”Örträsk. Utgångspunkt för kolonisationen av Lycksele lappmarks västra och mellersta delar” från 1965, om de finska invandrarnas tänkbara drivkrafter:

”Varför ansåg sig så stora skaror människor tvungna att lämna sin finska hembygd? Anledningen tycks ha varit mångskiftande: ibland var det krig eller krigsfara, ibland förtryck eller svält, ibland en kanske inbillad överbefolkning, ofta en svårförklarlig men obotlig flyttningsfeber.”

Örträsk första nybyggare var Johan Philipsson, som med största sannolikhet (källorna är knappa och inte entydiga, se bland annat kommentar nedan från Tom Juslin) hade släktnamnet Hilduinen och hade utvandrat med sin familj från Kemi lappmark, i gränstrakterna mot Ryssland. Via bland annat Agnäs i Nordmaling dyker han upp i Örträsk för bosättning 1678, efter att ha huggit svedjeland två år tidigare och sått året innan.

Det är han, mannen i familjen som tronar i alla återblickar. Och det var bland andra hans ättlingar, som fortsatte koloniseringen av området, med bruk, jakt och fiske.

Örträsk var förstås inte övergiven, öde mark när nybyggarna kom. Som Nils Arell påpekat i en föreläsning med anledning av nybyggarskulpturen i Lycksele och dess historiska fond: ”Vem som egentligen kom hit först står utom all rimlig tvivel. Det var samerna som hade bott i Lappmarken i tusentals år innan den förste nybyggaren satte sin fot här”. Konflikterna mellan nybyggarna och samerna kom även i Örträsk. Begreppet nybyggare formuleras ur de nybofastas perspektiv. Det är en viktig, nödvändig reservation.

Med det sagt, så framstår Johan Philipsson Hilduninen som den klassiske nybyggaren. Mycket som hände senare i södra Lappland, hade sitt ursprung i Örträsk. Men det är något som fattas i bilden. Han var ju inte ensam. Som ensam nybyggare är han en ekvation som inte går ihop.

Bredvid honom, om vilken vi inte heller vet mer än ett övergripande yttre förlopp av utvandring, invandring och nybygge, gapar ett hål tomt vid en historisk återblick. Där anas bara konturen av en bortklippt gestalt som kanske hade haft allra mest att berätta.

Martin Axelssons beskrivning i ”Något om Örträskbygden. Örträsk och Långsele” (1978) om kvinnornas uppgifter ett par hundra år senare, gällde säkerligen även de första nybyggarna, att kvinnorna ofta fick dra ”det tyngsta lasset”.

”Fattigt och ont om mat gjorde det inte bättre. På bästa sätt fick hon försöka klara matbiten till den stora familjen. Först uppe och sist i säng var hennes roll.” Disk, tvätta snoriga ungar och deras kläder, ladugårdsbestyr, ved och vatten skulle bäras, ofta långa vägar. Mannen skulle passas upp ute på åker och änger. Kläder skulle lagas, och mycket, mycket annat hörde till. Aldrig fick hon klaga.”

I källorna förblir Johan Philipsson Hilduinens hustru namnlös, en skugga vars existens förutsätts; ett kraftfält som aldrig observeras direkt, men utan vilket inga beräkningar av historiska förlopp stämmer. Hon ska ha dött 1708, långt senare än sin make. Det är även hennes ättlingar, som befolkat bygderna.

Det är den gamla historien om osynliga hjältar, ofta kvinnor, som upprepats fram till våra dagar, när barn och barnbarn i sista stund börjar fråga ut sina föräldrar och farföräldrar om deras liv. Vill vi veta mer om Västerbottens först nybyggare egna upplevelser, är vi dock för sent ute.

Örträskbygden har varit föredömlig när det gäller att hålla sin egen historia levande. Det som går igen i alla återblickar är betydelsen, tidigt, av eldsjälar, lokala initiativ och av en vilja till småskalig rådighet, att fixa det, av det slag som präglat hela den svenska landsbygden.

”1960 inför Olympiaden införskaffades till serveringslokalen en TV, vilket ytterligare ökade dragningskraften. TV fanns ej i många hem då.”

(Ur ”Ritz Konditori – en tillbakablick” av Grethel Jansson, dotter till Karin Persson som drev konditori i Örträsk 1939-1964, på Örträsks hemsida www.ortrask.se där det finns ett antal läsvärda texter, exempelvis en om idrottens roll i byn.)

Några decennier i mitten av 1900-talet såg framtiden ljus ut. Under byns hetaste år 1940-60, då Örträsk fortfarande var egen kommun, fanns det, skriver Ivar Söderlind i en artikel på hemsidan: ”en Konsumbutik, två privata livsmedelsbutiker, moderaffär, skrädderi, sportaffär, två kaféer, kiosk, pensionat, bilverkstad, taxirörelse, banker, post, biograf, åkeri etc”.

”Man gick och satte sig på enkla träbänkar som saknade stoppning. Skulle man se en långfilm var det säkrast att man tog med sig en kudde så att man slapp träsmak i baken. Var det kallt satt man så nära den stora kaminen som möjligt, vilken var den enda värmekällan som fanns i salongen. Vintertid eldades den så mycket att när ljuset släcktes i salongen lyste kaminen röd i mörkret”.

(Om Gotthards biograf, 1935-1964, i Örträsk, ur en kort historik om bion av Söderlind på samma hemsida).

Men det handlade förstås om en utpräglad jord- och skogsbruksbygd. Och sedan strukturomvandlingarna i mitten av 1900-talet slog igenom, har byn haft det kämpigt. En del vill hävda att problemen blev värre i och med kommunsammanslagningen 1971 när Örträsk blev en del av Lycksele – inte Bjurholm som många önskade. Befolkningen har minskat. Service, verksamhet och inrättningar har försvunnit och lagts ned. Sista skolavslutningen hölls 2005.

Den senaste stora striden har som bekant gällt kampen för att få behålla äldreboendet Öregården och den anslutande restaurangen. Först efter ihållande och häftiga protester från Örträsk backade kommunledningen i Lycksele och har nu gått med på en lösning som gör att äldreboendet får vara kvar. Ingen lär andas ut, men beslutet ger viss arbetsro för en by som behöver det.

Under striden om Öregården blossade också Örträsks gamla känsla av att ha större samhörighet med Bjurholm än med Lycksele, upp på nytt. Frågan om kommunbyte drevs, men fick avslag.

Örträsks problematiska örhållande till Lycksele är inget nytt. Byn där allting började, hamnade med tiden i ett lurigt geografiskt mellanläge. Blicken var tidigt vänd åt olika håll. Innan stambanan genom övre Norrland var byggd. berättas det i ”Något om Örträskbygden” från 1978, ”fick örträskborna hämta sina varor och göra viktiga uppköp i Nordmaling”.

Och i redogörelsen för sina vandringar 1827 berättar missionären Petrus Laestadius:

”Invånarna i Örträsk voro för närvarande sysselsatta med det förslaget att bygga en egen kyrka i sin by, få egen präst och bliva en egen församling; men såsom ett huvudvillkor för detta allt ville de bliva alldeles skilda från Lycksele och utgöra ett eget pastorat.”

Örträsks historia, självständighet och senare kamp om service och rimliga framtidsutsikter återspeglar i mycket den småskaliga svenska landsbygdens öde från blomstring till kamp om överlevnad i ett skede när det står och väger, när det finns skäl till ny optimism, men inte enbart. Det är en by att hålla tummarna för, och hålla ögonen på.

Åk till Örträsk, ställ er vid hembygdsgården, kanske en höstdag. Titta ut över vattnet. Känn brisen. De första nybyggarna visste vad de gjorde.

*******

”Nu är det vi som ska forma bygdens öden
och dela dagens möda och äga tro och bön.
Sen ska vi glömmas och plånas ut av döden.
Men Örans vågor alltid ska vagga över sjön.

Snart dansar våren sin blomsterdans i lunden,
och sommar träder in i månghundraårig by.
Minns dina fäder som en gång lade grunden
och giv hela din kraft att en bättre tid må gry!
Greta Jonsson, ur en dikt publicerad i Ossian Egerbladhs ”Örträskfinnarnas ättlingar” (1966)

Etiketter: , ,

2 kommentarer

  1. Tom Juslin

    Hej, trevlig krönika. Bara ett tillägg som släktforskare och lokalt historiskt engagerad. Det finns inga belägg för att Hilduinen kom från norra Finland, utan ifrågasätts mer och mer eftersom det bara är namnet som gett kopploingar till ett liknande namn där. Däremot att kan han kommit,liksom de flesta andra ”skogsfinnarna” från Savolax-trakten. De blev till och med uppmuntrade genom ett brev av Gustav Vasa att flytta hit för att arbeta upp de stora skogsområdena. Att Hilduinen fanns bland strömmen från Savolax bekräftas av att en Johan Filipsson, ”finne”, döms för tjuvjakt vid ett bruk i Gävleborg, men hade försvunnit ”norrut”. Vid den tiden.

  2. Ola Nordebo

    Svar till Tom Juslin (2012-08-01 21:54)
    Tack för tillägg, mycket intressant. Jag valde att med en liten reservation hålla mig till det som varit ”huvudspåret” och det som är slutsatsen i Egerbladhs redogörelse. Men jag länkar till din kommentar i artikeln på en gång. Var kan man läsa mer om Savolax-teorin?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>