Pressen ökar på Merkel – måtte hon stå emot

”Under så lång tid älskade de mig inte”, svarade Angela Merkel som relativt nybliven parti- och oppositionsledare på en fråga i Die Zeit våren 2000 om faran med att plötsligt gå från att vara ständigt nedvärderad till att bli mediernas favorit, ”att jag inte nu blir beroende av deras kärlek”.

Jag kämpade, fortsatte hon i en kommentar till att tidningarna istället för elaka bilder börjat välja ut sådana där hon skrattar, ”i åratal när de snarast ignorerade mig – alltså kommer jag att överleva även nästa fas. (…) Varken min politiska självbild eller mitt självmedvetande hänger på det. Det som är bra med vår tid är, att förhållandena ständigt förändras.”

Och hon återkom i samma intervju – alltså fem år innan hon själv blev tysk förbundskansler – flera gånger, till frågan om makt och maktutövning. ”Jag är inte mer maktmedveten är andra. Men jag står ärligt för min makt, bara så kan man avdemonisera den.”

”35 år av mitt liv”, sa hon i en återblick på sin egen uppväxt i det kommunistiska DDR, ”levde jag i en diktatur, som tog över direkt från den tidigare! Jag är skeptisk, när andra säger att det aldrig kan hända igen.”

På en fråga om hon anser att demokratin alltid är hotad, svarade hon att den aldrig kan tas för given: ”riktiga strukturer är fortfarande viktigare än förtroende för politiker. Och om Tyskland hittar sin identitet, står för den, är det bra för demokratin – mycket skadligt kommer av det outtalade, dolda. Vi borde utveckla en naturlig känsla för hela vår historia och sedan säga: Vi är också glada över att vara tyskar.”

Att det är viktigt för tysk politik att det inte finns något etablerat parti till höger om kristdemokraterna, höll hon med om. ”Willy Brandt ville inte heller se någon kraft till vänster om socialdemokraterna.” Men, sade Merkel också, ”det förändrar inte det faktum att de viktigaste politiska motsättningarna utspelar sig i mitten”.

Hon efterlyste myndiga, unga medborgare med förmågan att göra avvägningar mellan olika alternativ, och som inser att det inte finns några perfekta lösningar. ”Min oro är att politiker snart inte längre intellektuellt förmår bearbeta den otroligt snabbt ökande mängden vetande. Hur ska de kunna ställa rätta frågor och ge riktiga ramförutsättningar, när det knappt sitter en enda läkare och bara några få biologer och fysiker i förbundsdagen.”

***

Det är nyttigt ibland, att gå tillbaka och titta på hur politiska ledare, partier och frågeställningar utvecklats under åren, förändrats eller förblivit sig lika. Ofta hittar man tidigt frön och tendenser, insikter och myter, som senare bryter fram med full kraft.

I intervjun som jag refererar till ovan finns mycket av det som ännu i dag kännetecknar Merkel: Den förnuftiga, lugna nykterheten. En tro på rationella argument och problemlösningar. En historisk medvetenhet om nazismen, fascismen och kommunismen präglad av både viss distans till förenklade paralleller och stark oro för att katastrofer ska inträffa på nytt. En rädsla för överdriven emotionalitet i debatten och en dragning till pragmatism och lyhördhet. En klar syn på vikten av stabila, fungerande institutioner i ett demokratiskt samhälle. En skeptisk hållning till mediers skiftande lynne när de utser dagens vinnare och förlorare.

Men där syns också punkter, på vilka hon sannolikt ändrat om inte uppfattning, så åtminstone betoning, eller där saker skett som gjort att hennes uttalanden i dag skulle formuleras annorlunda: Talet om den tyska identiteten – det här var långt innan fotbolls-VM 2006 och den så kallade sommarsaga som ännu i dag anses ha utgjort en i huvudsak positiv brytpunkt i Tysklands förhållande till det nationella. Den fasta tron att det är i det politiska mittfältet som allt väsentligt utspelar sig.

***

Jag hör till dem som i Angela Merkel – trots de brister hon givetvis har och de många kompromisser hon gjort – ser en av de senaste årens få riktigt trovärdiga, ansvarsfulla europeiska ledare som förmått hålla huvudet kallt, försökt hålla en någorlunda intellektuell nivå och ärlighet och framför allt stå emot de värsta formerna av främlingsfientlighet, extremism och populism.

Merkel är maktmedveten, strategiskt slug som få, vet hur man manövrerar ut motståndare så effektivt som möjligt och är inte beredd att för en sekund bjuda oppositionen på något i onödan. Hon har också en välutvecklad känsla för vad som är möjligt att uppnå, och vad som vore fåfängt att sikta på, i varje enskild situation.

För tre år sedan skrev jag så här: ”Trots att Merkel har stora förtjänster har hennes sätt att bedriva politik också påtagliga brister, och de bristerna kan få konsekvenser. (…) Merkel är en pragmatisk, antiideologisk förvaltare, som nästan aldrig tar politiska risker för en övertygelse och som bygger sin popularitet på att skickligt närma sig andra partiers populära ståndpunkter. Hon söver anhängare, motståndare och medborgare, suger ut all konfliktpotential ur inrikespolitiken, undviker att fastna i dogmatiska positioner.”

Men hon, som så länge kritiserades för att vara helt principlös, har sedan flyktingfrågan hamnade i centrum och den brutala främlingsfientligheten inledde sin nya framryckning i Europa, blivit en av dem som in i det längsta försökt att bevara en grundläggande humanism och medmänsklighet i sina beslut, uttalanden och framträdanden. Merkel har visat sig ha mer av en ideologisk kärna än de flesta, när det verkligen börjat bränna till.

Framför allt i synen på Europas ansvar för flyktingar och asylsökande, har hon vägrat att förfalla till vindflöjeri och populism, även till priset av svåra förluster för hennes parti i viktiga delstatsval, och till priset av egna, fallande opinionssiffror. Inför det är det lätt att känna tacksamhet.

Följer man hennes politiska väg från murens fall och fram till i dag, ser man snabbt att hon är ganska väl rustad även för denna nya fas av motstånd, kritik och hån från politikens ytterkanter till höger och vänster, och inifrån det egna partiets konservativa falang. Hon kommer inte att få panik, eller fälla tårar inför dåliga opinionsmätningar, i första taget. De som sätter sitt hopp till Angela Merkel som en motvikt till alla oroväckande tendenser i europeisk politik i dag, kan alltså utgå ifrån att hon inte kommer att låta skrämma sig.

I slutändan är det dock alltid medborgarnas beslut och de demokratiska utslagen som måste räknas. Faller hon i nästa val, eller inte får sitt partis mandat att kandidera en gång till, kommer hennes röst att fattas i europeisk politik inom bara något år, med, kan man befara, allvarliga konsekvenser.

Därför var gårdagens nya nederlag (i skrivande stund bakåt med runt sex procentenheter till 17 %) för hennes kristdemokratiska CDU, i ännu ett delstatsval, den här gången i Berlin, så oroväckande. Bara några veckor efter smällen i Mecklenburg-Vorpommern. Visserligen är CDU i Berlin lokalt väldigt svaga sedan år tillbaka. Och socialdemokratiska SPD, stadens största parti som styrt med kristdemokraterna i koalition sedan 2011, åkte på ett lika stort väljartapp (ner från 28,3 % 2011 till 21,6 % i går). Berlinvalet uppvisade också andra, mer svårtolkade förändringar: Bland annat stora uppgångar för vänsterpartiet Die Linke och liberala FDP, som båda gick dåligt i Mecklenburg-Vorpommern.

Men det nya, populistiska, främlingsfientliga AFD fortsatte sina framgångar med att i Berlin, av alla ställen, vinna stöd av över 14 procent.

Det kommer att öka den interna pressen på Merkel ytterligare. Kraven på avgång eller eftergifter kommer att tillta. Måtte hon och hennes anhängare fortsätta stå emot.

***

Några fler krönikor på temat:

Merkel och potatissoppa istället för macho och cigarr

Merkel både vinnare och förlorare

Storseger för Angela Merkel

Beethovens teatraliska femma mot Bachs vältempererade klaver

Tonårsrevolution mot morsan Merkel

Den ädla konsten att fungera tillsammans

Pragmatiker skördar vad ideologer sår

Lovvärda ambitioner och hållna tummar

Delstatsval i Berlin med konsekvenser (2011)

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>