Stöd kraven på att Snowden ska benådas
Redan vid det första mötet med dokumentärfilmaren Laura Poitras och journalisten Glenn Greenwald på ett hotellrum i Hongkong, betonade Edward Snowden att han inte ville låta en medial fixering vid sin person stå i vägen för den långt viktigare debatten om det världsomspännande övervaknings- och avlyssningssystem han var på väg att avslöja. ”Jag vill inte bli storyn”. Så har det återgetts både i Poitras film Citizenfour, i Greenwalds bok ”No place to hide” och i åtskilliga senare intervjuer med Snowden själv.
Samtidigt var han från början klar med att hans namn och identitet skulle röjas i ett tidigt skede. Det skulle framgå att han var källan, för att undvika att andra inom NSA blev misstänkta eller råkade illa ut. De spår han enligt egen utsago medvetet lämnade efter sig i samband med att han laddade ner de hemligstämplade dokumenten, hade samma syfte. Inte direkt, men i sinom tid, när allt var läckt och informationen i säkra publicistiska händer, skulle det inte behöva råda några tvivel om vem som låg bakom avslöjandet.
Snowden ville också, genom att gå ut öppet med vem han var, vilka han arbetat för, vilka positioner han haft och vilka motiv han hade, markera att han inte var rädd och inte tänkte gömma sig i anonymitet. Det skulle försvåra för myndigheterna att misstänkliggöra honom som spion i det dolda för någon främmande makt.
Sakfrågan, materialet och skandalerna i fokus, men med Snowdens person som en symbol för debatten och åskledare för den amerikanska regeringens motåtgärder. Den dubbelheten har funnits med från början, ända sedan de första artiklarna om NSA-skandalen publicerades på våren 2013.
Och den förklarar också – tillsammans med Snowdens anmärkningsvärda förmåga att sammanfatta komplexa tankegångar och tekniska detaljer i konkreta, vältaliga och principiellt stringenta formuleringar – varför Snowden, trots att han inte ville ”bli storyn”, har stått i centrum ända sedan dess.
De lagbrott, lögner och övergrepp han hjälpte världen att få upp ögonen för var långt viktigare än hans person. Men utan Snowdens öde som visselblåsare skulle det ha blivit svårare för människor runt om i världen att fullt ut förstå vilka förbrytelser och omfattande missförhållanden det är han faktiskt blottlagt. Makthavarnas jakt på och vrede mot honom, fungerade som en illustration av vilka krafter han utmanat.
Snowden blev inte centrum för, men behövdes som referenspunkt i det journalistiska arbetet. Och han har varit en inspiration för många av de medborgarrättskämpar, internetaktivister och kritiker av massövervakning och massavlyssning som engagerat sig i kampanjer, folkbildning och aktioner de senaste åren.
***
De krav som nu förs fram från Amnesty och andra medborgarrättsgrupper på att USA:s president Barack Obama borde benåda Snowden, kan därför inte enbart ses som en fråga om Snowdens personliga situation och framtid, även om den i och för sig är nog så viktig.
Kraven på en benådning av honom – eller tidigare på att något av alla de hittills skamlöst fega EU-medlemsländerna borde ge honom politisk asyl – går även att motivera utifrån hela den globala debatt som han bidragit till att utlösa och intensifiera. Om internet, integritet, privatliv, demokrati, gränserna för staters makt och företags och myndigheters skyldighet till transparens.
Den debatten har långt fler spår. Inte alla har med det område som Snowden rapporterat om och inifrån. Övervaknings-, kontroll- och kartläggningsmanin, även i privat och kommersiell form, som fräter sönder det moderna samhället – och delvis matas frivilligt av oss alla, när vi böjer oss för de grumliga användarvillkoren hos några få digitala bolag och deras algoritmer – är ett större problem än bara de skandaler Snowden blottlagt.
Men hans avslöjanden har haft en ovärderlig betydelse för att öka medvetenheten och granskningen av den övervakning och avlyssning av medborgare som stater ägnar sig åt, och som även utnyttjas för andra lagvidriga övergrepp. Drönarna som dödar från skyn utan rättsprocesser är bara ett, alldeles för lite debatterat exempel.
***
Ständigt kommer vädjandena att vi ska lita på systemen, lita på att inget går snett, att inget missbrukas sker, att den mänskliga faktorn inte existerar, att tilliten till auktoriteter ska väga tyngre än upprätthållandet av principer.
Tekniken som skulle hjälpa till att frigöra kommunikation mellan människor, bryta ned makthierarkier, missbrukas för att istället tvinga in människors kommunikation under statliga och privata mikroskåp. Det gränslösa, blir det instängslade. Tekniska möjligheter blir svepskäl att sätta principer ur spel.
Över tid kommer alla de här trenderna och tendenserna att flyta samman till en bred attack inte bara mot rätten till ett privatliv, utan mot själva uppfattningen att det finns något privatliv överhuvudtaget. Det är det vedervärdigaste med övervakningssamhället – att vi vänjer oss av med att ens förvänta oss rymliga, heliga privatsfärer, egna och andras.
Vi är bara i början av övervakningssamhällets framväxt. Säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen – statliga och privata – kommer att driva på utvecklingen så hårt det går, i takt med att de tekniska möjligheterna blir större och mer subtila, nya hotbilder ger politiska svepskäl för ökade intrång i privatsfärer och en politisk och industriell avlyssningskapprustning äger rum mellan olika länders säkerhetstjänster.
En del av den här utvecklingen kommer att ske på halvt frivillig väg. Många kommer i en informationsekonomi självmant underordna sig några få IT-jättars kontroll-, manipulations- och registreringsmonopol, för att kunna ta del av effektiva hjälpmedel och forum. Den digitala underordningen kommer dock just därför i växande utsträckning att bli nödvändig, ibland obligatorisk, för jobb, boende, konsumtion och socialt liv.
Och mycket därutöver kommer att ske i hemlighet och med tvång, när stater eller storföretag masspionerar på människors kommunikation och rörelser, helt utanför lagstiftning och regelverk.
Det som för bara några år sedan avfärdades som galna konspirationsteorier har i avslöjande efter avslöjande visat sig vara sant.
Vi är i dag inte bara entusiastiska inför teknikens möjligheter, utan också medvetna om risken för att ett slags digital totalitarism kan uppstå om vi inte står upp för friheter och rättigheter, när massövervakare söker åsidosätta dem. En av dem som vi har mest att tacka för de avslöjandena och den medvetenheten, är Snowden.
***
Utsikterna att kampanjen om en benådning av honom ska lyckas är minimala. Synen på staters rätt att bryta mot lagen för att få tillgång till information om människors privatliv – med de sedvanliga, ihåliga hänvisningarna till terrorbekämpning – hör till de frågor där Barack Obama vara en stor besvikelse under alla sina åtta år i Vita Huset.
Ändå är det rätt och viktigt, att kraven framförs och får så brett stöd som möjligt. Snowden tog stora risker för att avslöja en gigantisk apparat som trampar på grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Han har avslöjat ett av vår tids allvarligaste hot och fått betala ett högt pris för det.
Det är inte säkert att kampen för individens frihet och rätten till en privatsfär går att vinna, trots att omfattningen av övervakningen börjar stå klar. Kanske hade Frankfurter Allgemeine Zeitungs utgivare Frank Schirrmacher fel när han skrev att det fortfarande är vi själva som bestämmer vad som ska tillåtas eller inte, att den digitala totalitarismen går att stoppa, att det öppna samhället går att värna. Kanske står det inte längre i vår makt att ta kontroll över situationen och bromsa där det börjar spåra ur.
Men vi har en moralisk skyldighet att försöka, att inte lägga oss platta, att inte gå i varenda fälla, att inte klicka ”godkänner” i varje ruta, att inte agera som om det inte angick oss när storebrorssamhället vädjar om vår förståelse, godtrogenhet och frivilliga medverkan.
***
Är Snowden en hjälte? I mina ögon, det har jag skrivit om flera gånger tidigare, är han definitivt det. Skulle han förbli en uppmärksammad, ofta citerad person kommer han säkert förr eller senare att göra många besvikna ibland. Med konstiga analyser, dumdristiga uttalanden, omdömeslösa allianser, allmänna idiotgrejer. Rampljuset är obarmhärtigt mot dem som dröjer kvar i det. Och människor är ofullkomliga, besvikelserna sällan långt borta. Men hans rätt till en fristad och till en framtid utan förföljelse av de myndigheter vars olagliga verksamhet han bekämpat, är en fråga långt större än bara vad man tycker om honom som person.
Stöd kraven på att han ska benådas. Hjältar behöver inte bara agera ensamma. Tillsammans går det också.
******************************************
(Den här krönikan innehåller även några passager från tidigare texter av mig i VK)
Fler krönikor på liknande tema:
Låt oss inte bli de digitala jättarnas nyttiga idioter
”Ändå försvinner Du i bilden av det Hela”
Industrijättar är vana att omgivningen kryper för dem
Dags att gaska upp oss – ett sekel av framsteg att kämpa för
