Det motstridiga, motsägelsefulla, komplexa som en frihetens förutsättning

Betydande som ung författare, med vidöppna ögon för sociala och politiska realiteter i det förrevolutionära Ryssland. Usel på äldre dar, efter sin återkomst från Italien till Sovjetunionen, som kommunistregimens lydige smakdomare, en kulturstalinismens tjänare i propaganda och utrensningar. Kanske ändå, in i det sista, medveten om vilken katastrof kommunismen blivit för landets författare

Tolkningarna har gått isär, ända sedan dess. Maksim Gorkij (1868-1936) var en komplex och motsägelsefull karaktär, med stora förtjänster och moraliska svek, slingrade om varandra i sin gärning. Han var i början av 1930-talet en åldrad och upphöjd portalfigur för den estetik som under Stalin med våld skulle tvingas på både författare och läsare. Av den självständige, sökande tänkaren som hade varnat för revolutionens baksidor och försvarat kultur och vetenskap, blev till slut ett redskap för folkmordens regim.

Det är ett livsöde som fortsatt att fascinera.

Men hade någon velat skriva en ärlig roman om Gorkij strax efter hans död, hade den aldrig passerat censuren. Enligt de nya kommunistiska idealen skulle romanfigurer vara antingen goda eller onda. För det knöliga fanns ingen pardon, när lyckoriket skulle byggas.

Den holländske journalisten Frank Westerman skrev i sin tänkvärda, gripande Själens ingenjörer (på svenska 2008, i översättning av Robert Ekstrand) om den gamle Gorkijs kulturideal:

”För tvivlare och grubblare (liksom för Oblomovfigurer, sådana som inte tar sig ur sängen) finns inte längre någon plats. De ryska författarna under 1800-talet, framför allt Dostojevskij och hans lärjungar, har enligt honom frambringat värdelösa verk, ”där det bara vimlar av onyttiga hjältar”. Hjältar måste vara gjutna i ett stycke. Deras karaktärer är glasklara, och de klär sig med förkärlek i långa rockar under vilka inga sexuella önskningar döljer sig. Dessa asketer, som är medlemmar av det kommunistiska partiet, är både kämpanaturer och drakdödare, men utan ”kollektivet” skulle de stå sig slätt. Gorkij tillkännager att individualismen hör till det förgångna.”

***

Individualismen överlevde ändå i den ryska litteraturen, och rötterna från 1800-talet var segare än kommunismen. Även motsägelsefullheten hos de ledande författarna, krocken mellan ensidig världsbild och mångsidigt konstnärskap, mellan stränga ideal och levande verk, mellan trång, ideologi och skapande fantasi går ända tillbaka till de döda själarnas Nikolaj Gogol – som gäckar alla försök till enkla tolkningar än i dag – och, givetvis, Fjodor Dostojevskij.

Dostojevskij (1821-1881) är en författare som aldrig slutar oroa och fängsla. Karaktärerna han skapade – Rasklonikov, Sonja, Furst Mysjkin, Nastasia Filippovna, fångarna i Döda huset, källarmänniskan, dubbelgångarna, de bedragna, arma, förnedrade, de unga, Arkadij, Grushenka, Ivan och Aljosja, Dmitrij, fäderna och döttrarna, drömmarna och mördarna, de troende och de skeptiska, alla som fortsätter att rusa fram, utmanande, uppfordrande och relevanta för läsare i ständigt nya epoker.

Scenerna där frågeställningar om liv, moral, religion, ateism och mänsklighet får kött och blod, där idéer tar gestalt i dialoger med varandra och skapar det Michail Bachtin beskrev som den “polyfona” romankonsten.

Kvalen han brottades med, tvivlet och grubbleriet han försökte övervinna som debattör, men bejakade och fördjupade som konstnär. Försöken till värme och medkänsla mitt i lidande och brott. Det heliga i det nedriga, grimascherna i det finstämda.

Zenta Maurina beskrev det träffande i sin bok om Dostojevskij 1952: ”Dostojevskij är en nattlig vandrare för vilken husens murar är genomskinliga, och som äger sinnen skarpa nog att uppfatta människornas hemliga lidanden, lustar och laster”.

Hans romaner går inte att använda för något enda, enkelt syfte. De låter sig inte instrumentaliseras, de går inte att ”ställa sig bakom”, men de flödar av liv, utrop, ånger, övertygelser, eftertanke och komplicerade dilemman så fort och när helst man slår upp dem. De är utmattande, aktiverar läsaren mer än övertygar henne, ifrågasätter mer än förkunnar.

Hans skildringar förbinder livets förfall med livets möjligheter, som Gjeir Kjetsaa formulerade det om Bröderna Karamazov, i sin bok Dostojevskij-biografi.

Men Dostojevskij blev också i sin samhällssyn allt mer reaktionär i takt med att hans författarskap blev allt mer framstående.

Som en nutida liberal europé och läsare står man i konstant polemik med hans senare världsbild. Dostojevskijs antisemitism, som dyker upp även i hans viktigaste verk, är varje gång lika jobbig att ta del av, att tvingas konstatera och därför värja sig mot, att utan undantag vägra acceptera eller blunda för. Hans förakt av den framväxande radikalismen – ”Anteckningar från källarhålet” (1864) var i hög grad en polemik mot Nikolaj Tjernysjevskijs progressiva roman ”Vad bör göras?” som kommit ut ett år tidigare och blev en inspiration för nästa generation socialister – har ibland tolkats som förutseende, men måste rimligen betecknas som orättvis.

Nidporträttet av Ivan Turgenjev i ”Onda andar” är begåvad satir, men skrattet fastnar i halsen.

Den storryska nationalism som kan flamma upp hos honom väcker inga smickrande associationer. Hans hållning till frihet, framsteg, upplysning och rationalism var skarpt kritisk och ofta mycket problematisk.

Och ändå lever andra idéer och gestalter med samma kraft i hans romaner, i hans konstnärliga realism. En del av det han varnade för, går att varna för än i dag. Som liberal kan man aldrig slappna av från självkritik, när man vandrar i hans författarskap.

Det är det motstridiga, de många idéernas jämlika kraft, det polyfona, det undersökande, som gör att hans verk blir starkare och öppnare än författarens egen polemik i andra sammanhang.

Joseph Frank noterar också i sitt stora verk om Dostojevskij – ”Dostoevsky: A writer in his time” (2010) – att Dostojevskijs oräddhet att säga sin mening, oavsett vad andra skulle tycka, gjorde att han att han mot slutet av sitt liv vann uppskattning även i unga, radikala kretsar med andra världsbilder.

Det hängde förmodligen ihop med att läsarna hos honom, trots allt kände ett ärligt uppsåt längst inne. Hans hustru, Anna Dostojevskij, som genom sina insatser räddade familjens ekonomi, skriver i sina minnen:

”Jag kan vittna om att Fjodor Michajlovitj i sällskapslivet tyckte särskilt illa om att orera, sätta igång dispyter, pika och göra narr av någon.”

 Hans Levander fångade det kanske allra bäst i sin bok ”Tre ryssar. Gogol. Dostojevskij. Tjechov.” (1988):

”Hans ord, hans kaotiska och lidelsefulla böcker, skulle till stor del vara outhärdliga om han inte också, fanatiskt och ensidigt ofta men med outsläcklig glöd, vädjat till andra ideal, andra möjligheter.”

Så är det. Rätten till det individuella, motstridiga och mångsidiga, att vi orkar brottas med det komplexa hos andra och oss själva, är en frihetens förutsättningar.

***

Ett par andra krönikor på liknande tema:

Var glupskt nyfiken på andras erfarenheter

Marina Tsvetajeva – fri poet i katastrofernas århundrade

Friheten, demokratin och det nya seklets drömmar

Det moderna samhällets behov av andlighet

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>