Bilens och vägarnas betydelse för Västerbotten, förr och nu, och Gustav Roséns berömda reportageresor och insatser för fler och bättre vägar i länet, är ämnet för den här torsdagskrönikan, som ingår i min serie:
50 skäl att fascineras av Västerbotten
Jag bjuder också på en samling snabba åsikter allra längt ner, som avslutning på krönikeåret för min del, i ett varmt tack till läsekretsen för det här året. Nu tar mina krönikor en paus över jul och nyår, och återkommer i januari. Jag kommer inte att läsa bloggkommentarer här under uppehållet.
Missa inte heller Niklas Erikssons snillrika teckning på morgondagens ledarsida.
God jul och gott nytt år till alla!
———————————
En punka redan i Grubbe – bilarnas och vägarnas Västerbotten
Heder åt vägverket som saltar vintervägarna ordentligt. Gnälliga bilägare får väl ut och skrubba sina ögonstenar oftare, mer är det inte med det. Och så är det dags för ett generellt dubbdäcksförbud även vintertid. Salta mer, dubba mindre!
Nej då, jag skojar, det är inte mina åsikter, jag ville bara försäkra mig om ett stadigt insändarflöde till VK under hjul- och nyårshelgerna. Vad som däremot är sant, är att transport- och vägfrågor – att vägar finns, att vägar håller tillräcklig standard och att transportmedel finns tillgängliga – engagerat västerbottningarna så länge som debatter i länet finns dokumenterade.
Bilarna och vägarna har en speciell plats i VK:s historia, genom Gustav Roséns berömda reportageresor runt om i länet och hans insatser som landshövding för fler och bättre vägar i Västerbotten. De hårda människoöden och livsbetingelser han mötte i fjälltrakterna födde engagemanget. Vägfrågor var överlevnadsfrågor.
Västerbotten hade, skrev Rosén i sina memoarer, i början av 1930-talet 282 väglösa byar och 707 väglösa enstaka gårdar. ”Antalet invånare, som saknade väg, beräknades till 9200”. När lokalbefolkningarna fick hjälp med vissa bidrag – de berömda enkronasvägarna – tog de sig an arbetet att bygga framkomliga vägarna med full kraft.
”Tillfredställelse förspörjes överallt”, skrev Rosén, ”där dessa billiga vägar kommit till stånd. Arbetet har utförts med glädje, ty man har ju arbetat åt sig själv. (…) ”Och varför skulle inte de, som bo långt borta och som betala sina skatter, även vägskatt, kunna få åtminstone en ekronasväg, så att de kunna transportera mjöl och kalk och andra tunga varor på fordon i stället för att bära allt på ryggen? Dessa vägar ha för övrigt blivit till stor nytta även för alla dem som färdas i tjänsteärenden. Enkronasvägarna ha berett befolkningen mycket välbehövliga arbetsinkomster, och de ha i hög grad främjat landets uppodling och skogsvård.”
Sitt kanske mest kända reportage gjorde Rosén sommaren 1912; en 210 mil lång filmdokumentationsresa tillsammans med biografägaren, regissören och författaren Bror Abelli, skildrad samma år i artikelserien ”Genom västerbottniska bygder”. Syftet med resan och filmen, som sedan visade i Stockholm och finns bevarad, var att ”bevisa en då av statsmakterna betvivlad bördighet” i Västerbotten.
Men de hann inte långt innan det smällde. Det började med en punka redan i Grubbe. Gustav Rosén berättade för läsekretsen:
”Den 25 juli kl. på morgonen surrade vi fast våra reseffekter vid hr Johansons nya, rymliga och röda automobil och plaserade oss själva i densamma. Resandena voro hrr Abelli och Westfält samt undertecknad och ändamålet med den färd som nu anträddes var att fotografera Västerbottens län. (…) När allt var klart för avfärden satte hr Johanson maskinen i gång och så bar det iväg västerut genom folktomma gator. Endast ett par av ordningsmaktens representanter korsade vår väg, och det var tydligen intet gott varsel, ty när vi susade genom Grubbe sprang ringen på vänster bak med en väldig knall. På 6 minuter hade föraren tagit bort hjulet och satt dit ett nytt, och så fortsatte vi till Vännäs.”
Det var bara början på en strapatsrik resa genom delvis väglöst land. Bilen som lämnade Umeå ska för övrigt ha varit av fransk modell (Gregoire?), med ”inte mindre än 8 hästkrafter”, nyinköpt och fint rödlackerad.
1919 gjorde han en ny uppmärksammad reportageresa, till Tärna, tillsammans med bland annat sonen Stellan. Den resan finns skildrad, med en inledande text av Sune Jonsson och bilder av Stellan Rosén, i en VK-skrift – ”Resan till Tärna” – utgiven till Stellan Roséns 85-årsdag 1987. ”Det var en mödosam resa”, sammanfattar Sune Jonsson i sin essä ”Resan till frodighet och fattigdom”. ”Sällskapet kunde bara använda bil den första sträckan, sedan blev det transporter med båtar, hästskjuts men då och då också fotvandring.”
I skriften återfinns en bild från när de, tillsammans med bilen, fraktas över Vindelälven vid Ruskträsk. Av bilden att döma var bilen åtminstone den gången faktiskt en Gregoire.
Rosén, som i memoarerna skriver lätt sarkastiskt att bilen i början inte var ”det allra pålitligaste fortkomstmedlet” och att det kunde ”uppstå fel i karburatorn flera gånger på milen”, använde tidigt bilen i sin journalistiska gärning. Han återfinns på ett antal bilder i och bredvid bilar.
Bläddrar man i gamla exemplar av Västerbottens-Kuriren, återkommer just vägfrågorna gång på gång, i högt tonläge. Inlägg om transportproblem gavs stort utrymme.
Den 15 augusti 1919 sågade signaturen ”S E R” i VK vägunderhållet i Västerbotten jäms med fotknölarna. ”Djupt nedskurna i mitten, skarpt uppskjutande stenar och stubbar, sönderskurna vägkanter, så att de ära värkligt livsfarliga, djupa gropar vid trummor och äljes, vilka ibland igenfyllts på bedrägligt sätt med sand, stritt grus eller t.o.m. mulljord äro de långt ifrån i fargilt skick. De vittna om en betänklig inkonsekvens: å ena sidan ropas på mera vägar, starka vägar, men å andra sidan vårdas icke de färdiga.”
Och att cyklister är missnöjda med vägstandarden i Umeå är inte heller något nytt universitetsstadsfenomen. Några veckor tidigare, samma sommar, den 22 juli 1919, hade signaturen Syklist rasat och ironiserat i VK att man färdades mer bekvämt och säkert vid ”ravinerna på Spetsbärgen” än på vägen via Teg mot Röbäck och Stöcksjö där ”syklar och automobiler” tvingas hoppa omkring ”som stengetter”.
28 juli 1919 annonserade Bygdeåbilarnas John Nilsson högst upp på förstasidan i VK och rekommenderade högaktningsfullt ”Cadillac & Ford” åt sina kunder. Men den första bilen i Västerbotten, var en Benz Viktoria, köpt i Stockholm år 1900 av Apotekare Jon H:son Hedin från Lycksele för 5000 kronor. Sex hästkrafter och en topphastighet på 20 kM/h gjorde den till ett monster på vägarna. Men den hade det inte heller lätt i Västerbottens.
Historiken hos Västerbottens museum berättar:
”Efter att först ha prövats på Stockholms gator lastades bilen på tåg och transporterades till Hällnäs järnvägsstation. När den skulle köras från Hällnäs till Lycksele visade det sig att vägarna i Norrlands inland inte var av samma kvalitet som Stockholms stenlagda gator. Halvvägs till Lycksele fastnade bilen. Hjulen var för smala. Bilen sjönk ner. Det blev inte riktigt som Hedin hade tänkt sig. Bilen blev ingen succé vad åkandet beträffar, vägarna var ännu inte anpassade till de nya fordonen.”
1900-talets Västerbotten ar i mycket bilens och vägarnas århundrade. I nästan varje skrift om orters utveckling spelar vägarna en framträdande roll. Livskvalitet på landsbygden och tillgång till bil hör fortfarande ihop för de allra flesta, att påstå annat vore lika verklighetsfrämmande snömos som att påstå att det är nödvändigt att ha bil i centrala Stockholm.
Den rörelsefrihet och flexibilitet som bilen erbjuder kommer inga andra transportlösningar – alla bundna till spår eller tidtabeller – i närheten av på landet. Det är inte på landet, utan i storstädernas centrum, som bilismen är ett bortklemat problem. Att hitta klimatsmarta drivmedel för framtidens privatbilar är en hjärtefråga mycket mer för landsbygden än för storstäderna.
Bilen kommer att vara viktig för Västerbotten även under 2000-talet.
********
Och apropå det där med insändarflöde ovan. Här är några åsikter som jag faktiskt har, som avslutning på krönikeåret för min del:
* Fler borde fira vegetarisk jul, sluta ät så mycket kött.
* Radioteatern var bättre förr.
* Umeå kommer att vara en bättre planerad och vackrare stad 2015 än 2005.
* Gå inte i kärnkraftslobbyns debattfälla – ny kärnkraft är ingen lösning på klimatproblemen.
* Det har daltats för mycket med elitidrottsklubbarnas supporterkulturer.
* SVT borde sluta lägga licensresurser och sändningstid på Melodifestivalen.
* Politiker som vill utestänga pojkar från jämställdhetsprojekt i skolan borde skickas på genuskurser.
* FN:s råd för mänskliga rättigheter är ett hån mot mänskliga rättigheter – lägg ner.
* Om tv-program slutar reproducera sexistiska och rasistiska stereotyper borde alla applådera helhjärtat.
* Konsumtion av nya produkter och tjänster är en förutsättning för bättre miljö och viktigt i kampen mot världsfattigdomen.
* Lilly Harpers dröm är den bästa tv-serien någonsin.
Med det ber jag att få önska den bästa av läsekretsar trevliga jul- och nyårshelger, och tacka för tips, reflektioner och korrigeringar under året, inte minst i anslutning till krönikorna om Västerbotten. Den största tryggheten med att skriva för VK är insikten att det alltid finns läsare som vet mer, kan fördjupa och ge perspektiv.
Ni lär oss mycket.
