Umeå kommunpolitik är inne i ett intressant skede, när partierna så smått börjar förbereda sina strategier inför nästa val, och bortom nästa val. Jag spekulerar, funderar och analyserar lite kring det och kring de olika lokala politikernas möjliga vägval i veckans lördagskrönika. Här i en lite längre webbversion:

—————————————————

Förstafiol, andrafiol och gnisslande tänder i umepolitiken 

Umepolitiken börjar närma sig det där läget i tecknade filmer när Långben springer ut för ett stup och inte förrän han upptäcker att han inte längre har mark under fötterna faller han. Umepolitiken är inte på väg att störta handlöst förstås, eller falla alls, men en gammal grundval, en gammal fast mark, är på väg att dras undan, och ännu är det oklart vad den ersätts med och hur stor förändringen blir. Den kan bli obetydlig, den kan bli omfattande. Vi vet inte. Just nu springer umepolitiken lite i luften, som om allt vore som vanligt, utan att de ledande aktörerna riktigt vågar titta ned och dra slutsatser. Åtminstone inte offentligt. Men senast 2014 är det slut på teckningens frihet, och tyngdlagen återvänder.

Plötsligt händer det (inte): I måndags på fullmäktige i Umeå gick allianspartierna, miljöpartiet och Arbetarpartiet (f.d Rättvisepartiet) ihop i en fråga om ökade insatser mot sjukfrånvaro och röstade ned socialdemokraterna och vänsterpartiet. Det blixtbelyste det speciella ”parlamentariska” läge och de styrkeförhållanden som råder i fullmäktige.

Anders Ågren (M) kallade det på sin blogg i veckan alliansens största framgång i sak på 14 år, ”sett till hur mycket pengar omröstningen gällde”. Det låter mer dramatiskt än det var, eftersom alliansen eller delar av alliansen ofta står bakom den förda politiken, i uppgörelser tillsammans med S.

Det speciella den här gången var förstås att en majoritet uppstod som varken innefattade S eller V. Det är i Umeås moderna politik till synes en omöjlighet, ett brott mot kända naturlagar. Och det förblir, måndagen till trots, en omöjlighet den här mandatperioden ut; ett maskhåll i rymden som teoretiskt förändrar tid och rum, men som aldrig kan bli något annat än en matematisk konstruktion. För givetvis är inte alliansen, Mp och Arbetarpartiet något lokalt regeringsalternativ i vardande.

Umeås politik är inne i ett skede när det alla avvaktar, grubblar kring och lurpassar på är vad som ska hända med socialdemokraterna när Lennart Holmlund avgår och någon ny tar över. Ingen litar riktigt fullt ut på någon, men ingen vill heller bränna broar eller skapa onödiga låsningar.

Om de inte redan har aningar om vartåt det lutar (eller barkar, beroende på hur de ser det), torde kommunalråden Anders Ågren och Tamara Spiric (V) vara sprickfärdiga av nyfikenhet att få veta vem det blir. Nästan lika nyfikna torde Britt-Marie Lövgren (Fp), Mattias Larsson (C), Veronica Kerr (Kd) och Nanny Ålander (Mp) vara.

Anders Ågren vet nog inte riktigt vad han ska hoppas på när det gäller Holmlunds efterträdare. Å ena sidan har han en ganska behaglig tillvaro nu, med en S-ledare som när han kan få med sig det egna partiet hellre gör upp brett mot mitten än binder sig vänsterut. Det ger alliansen, och framför allt alliansens största parti, mer inflytande och en mer prestigefull plattform, än en traditionell opposition på riksplanet kan få.

Ågren får visserligen inte spela förstafiol, men han får stå på scenen väldigt ofta med sin andrafiol, medan de övriga allianspartiernas gruppledare, ibland tillsammans med miljöpartiet och vänsterpartiet, står kvar halvt gömda i kulisserna och gnisslar tänder i misstro – var och en med sin uppfattning om vilka toner som saknas.

Å andra sidan skulle en lokal S-ledare i Umeå som byter strategi, närmar sig V och söker skapa en tydligare blockpolitik, öppna möjligheter för allianspartierna att öka sitt samlade väljarstöd på sikt och därmed, vagt, öka chanserna för att kommande maktskifte, om inte redan 2014 så 2018. Dock med följd att det största allianspartiets inflytande minskar i väntan på en sådan eventualitet.

Vad lockar mest: att vara kommunalråd med inflytande och kanske för ett större eget parti, men utan utsikter att få leda en majoritet inom överskådlig framtid eller att vara mer av ett utpräglat oppositionsråd utan större konkret inflytande, men med en något ökad, om än vag, förhoppning om kommande maktskifte? Lite av svaret finns nog i vilka tidsperspektiv moderaterna i Umeå, och de övriga allianspartierna, har i sina respektive strategier, hur tålamodet ser ut.

Och även för Tamara Spiric och vänsterpartiet kan det både vara en möjlighet (fortsatt garanterat inflytande) och ett problem (ökad trängsel på vänsterkanten) om en ny S-ledare i Umeå upprättade en strikt blockpolitik. Nu kan vänsterpartiet agera både som en del av en styrande majoritet och som en del av en självupplevd opposition, ovillig att acceptera kritik som riktas mot V som makthavare. Med Holmlund på förstafiolen har V kunnat njuta det bästa av båda världar, tack vare den flytande, skiftande blockgränsen, som egentligen inte existerar i umepolitiken.

Det är som det gamla tyska talesättet: ”om alla vill spela förstafiol får man inte ihop någon orkester”. Umepolitiken har länge fungerat så att alla andra av hävd kunnat acceptera socialdemokraternas förstafiol under förutsättning att inte någon enskild sida i övrigt får permanent rätt till andrafiolen. I det ögonblick som Holmlund tar sin harts och går, kommer det att uppstå ett vakuum som många vill fylla.

Hur var det Ola Magnell sjöng?:
”Akta’re brorsan
Både för dom som tiger
Och för dom som babblar och för dom som inte är vad dom verkar va
Dom vill ha dej till sin lakej för sina syften och sina intriger”

Centerpartiet, fortsatt plågade av dåliga opinionssiffror trots partiledarbyte, är kanske det parti på riksplanet som sammantaget är mest otåligt i allianssamarbete just nu. Den otåligheten märks även hos partiets företrädare i norra Sverige, där även skepsisen inför självmedvetna moderater sitter i partidistriktens ryggmärgen. I Umeås lokalpolitik har C länge varit ett oförutsägbart inslag, lite utanför de mest etablerade samarbetsformerna, ibland betraktade som lite naiva av allianskollegorna, ibland bemötta med extra stor irritation av socialdemokraterna, själva med uppfattningen att de har en speciell roll att fylla, men aldrig helt enkla att förutse. Centerpartiet lär inte bli någon drivande kraft bakom fördjupat allianssamarbete inför 2014.

Folkpartiet gick klart bättre i kommunalvalet 2010 än i riksdagsvalet, och kan därför lockas av tanken på att det finns mer för partiet att hämta i en friare roll lokalt, än som underordnad partner med betydligt större moderater i ett allianssamarbete efter riksmodell. Eftersom Fp hade oppositionsrådsposten 2002-2006 kan det dessutom finnas kvar spänningar mellan dem och M i synen på hur just det uppdraget ska tolkas och förvaltas, som ytterligare dämpar samarbetsivern.

Kristdemokraterna har ett lite annorlunda läge än de övriga allianspartierna. De flesta bedömare anser att deras chans att överleva som riksdagsparti 2014 hänger på kamrat fyra procent, och alltså att alliansen står kvar som samlat regeringsalternativ. Samtidigt är partiets opinionskris så pass djup att frestelsen att ta varje chans att profilera sig på egen hand, inte minst lokalt på orter där partiet har ett relativt stabilt stöd, kan växa sig oemotståndlig fram emot valet.

Miljöpartiet har bytt ledning i tät följd de senaste åren, vilket oundvikligen gjort att partiet, trots goda valresultat, har relativt okända företrädare lokalt. Det tar tid att bli ett etablerat namn. Att Mp ofta står utanför de upptrampade samarbetsstigarna i fullmäktige, flitiga med egna utspel men till synes sämre på korridorspelet, ger dem en viss gåtfull ställning i den lokala regeringsfrågan. Intrycket är dock att de i fullmäktige mer tillhör den del av Mp som ser sig själva som mer automatiskt vänster, med större moderatfobi, än vad partiledningen nationellt gör, och att därför tanken på ett samarbete mellan alliansen och Mp i Umeå känns mer avlägsen än den gör nationellt.

Det får i sin tur konsekvenser för stämningen inom alliansen eftersom samarbete med Mp just nu ter sig som det enda halmstrået för direkt maktskifte 2014. När det halmstrået ser för bräckligt ut, kan det sluta med att samtliga allianspartier börjar agera med andra mål för de egna partierna i sikte.

När allianssamarbetet på riksplanet stod på topp och var som mest harmoniskt, och det är ett tag sedan, var det på sin höjd hövligt sammanbitet i Umeå. Först var partierna för jämnstarka och närde alla förhoppningen om att få ställa kommunalråd (fp för att de hade den posten 2002-2006, C för att de hoppades på en Maud Olofsson-effekt regionalt). Sedan blev moderaterna, lyfta av rikstrenden, för stora för de övriga partiernas smak och för stora för att längre vilja ta överdriven hänsyn till en koalition utan hopp att vinna en majoritet.

När det nu alliansen börjar få slut på bränsle och spricka upp på riksplanet har allianspolitikerna i Umeå, tror jag, lätt att hålla tillbaka tårarna vad gäller den lokala motsvarigheten. Hur längre har övriga allianspartier lust att unna M ledarpositionen i ett fast, lokalt samarbete om det sker i ett parlamentariskt statiskt läge och det börjar viskar om att de får för lite ut av det? Och när tycker M att det är mer lockande att söka bli ännu större på egen hand?
Kanske finns inte den motsättningen i så enkel form, men lita på att sådana resonemang förs i bakhuvudena på allianspartiernas samtliga gruppledare.

Jag skulle därför gissa att:

Socialdemokraterna, oavsett vem som blir Holmlunds efterträdare, kommer att gå till val för eget mandat utan att binda upp sig för något samarbete, och istället söker utmåla sig själva som det regeringsdugliga alternativet för dem som vill att det ska rulla på ungefär som förut. Sedan håller de blånande tummar för att de inte ska bli beroende av uppgörelser med V. Konsekvenserna i övrigt av ledarskiftet lär förbli oklara tills efter valet.

Vänsterpartiet i Umeå har problemet att flera i den lokala ledningen gav intryck av att hellre vilja se en annan partiledare än Jonas Sjöstedt. Det kan ha väckt en del ont blod hos allmänna vänstersympatisörer – som ser Sjöstedt som ett starkt kort – utanför partiets lokala ledning. Sådana interna spänningar kan märkas i form av minskat gräsrotsengagemang och proteströster på andra partier lokalt i nästa val. Men oavsett om den farhågan slår in kommer V sannolikt att köra på egen bana i den lokala valrörelsen, betona sin dubbla, lite motsägelsefulla roll som både vänsteropposition och garant för vänsterstyre och söka utmåla S som ett opålitligt alternativ, i planeringsfrågor såväl som i budgetpolitiken. På det sättet hoppas man hålla uppe det egna stödet så mycket att man ändå kan tvinga in socialdemokraterna i ett nytt samarbete och minska alliansens inflytande.

Arbetarpartiets strategi är uppenbar: genom hårda angrepp på Jonas Sjöstedt och de lokala företrädarna misstänkliggöra vänsterpartiet som ett urvattnat, hycklande sossigt parti som riktiga vänstersocialister inte kan lita på, och så trumma ihop tillräckligt stöd för ytterligare ett mandat. Gång på gång i insändare och debattartiklar har arbetarpartiets företrädare det senaste året sågat vänsterpartiets uppträdande både på riksplanet och lokalt i Umeå.

Miljöpartiet kommer att försöka att både betona en vänsterprofil i tron att det lönar sig extra bra i Umeå, för att inte tappa till V och S, men samtidigt följa partiledningen i försöken att hålla en dörr på glänt för mittenväljare. Det kommer att göra att varken S eller alliansen litar på dem. Men efter valet kommer alla att uppvakta Mp med vänliga ord för att de inte ska försvinna in i något organiserat samarbete med andra.

Allianspartierna kommer att anordna gemensamma utspel och presskonferenser; lägga något manifest och hålla god min utåt. Men de tror inte på maktskifte, och kommer därför internt indirekt och med fina antydningar att säga tack för den tid som varit till varandra och sedan i huvudsak, och i de mest engagerade insatserna, köra egna race. Var och en i förhoppningen att det ska lyfta just deras parti i Umeå, på de andra allianspartiernas bekostnad, tack vare eller trots rikstrenderna.

Umeå går mot en valrörelse där partierna kommer att ha tänkt igenom mycket noga för sig själva vad de vill, men där det som de vill ha sagt kommer att stå skrivet mellan raderna, eller i stjärnorna. Väljarna gör klokt i att spana efter det finstilta.