Etikett: Juholt

En konstpaus – men vad kommer sedan?

Av , , Bli först att kommentera 8

En konstpaus, mer var det nog inte som socialdemokraternas verkställande utskott bjöd på idag, i partiets uppslitande, interna strid. Om det, om olika tänkbara utfall av dagens möte och om varför Juholt hur som helst inte är socialdemokratins problem, handlar den här krönikan.

Några tidigare krönikor på samma tema, socialdemokratins historia:

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Folkrörelseliv och socialdemokraternas stora ödesfråga

Sahlin var något viktigt på spåren

Är avgång alltid den enda möjligheten?

—————————————–

En konstpaus – men vad kommer sedan?

Den varade bara en tiondels sekund, knappt märkbar, men det kan ha varit den bästa grammatiska konstpausen i svensk politik någonsin. ”Vår partiordförande, han har lämnat”, sa socialdemokraternas partisekreterare Carin Jämtin på dagens mycket korta presskonferens efter det avslutade mötet med partiets verkställande utskott, ”han har åkt hem, till Oskarshamn.”

Håkan Juholt sitter alltså kvar som socialdemokratisk ledare. Det var beskedet i eftermiddag, efter det verkställande utskottets långa möte och efter en dag med ett antal öppna avgångskrav riktade mot Juholt inifrån det egna partiet, följda av ett antal förtroendeförklaringar till förmån för Juholt från andra delar av partiet.

Men formen för och innehållet i presskonferensen – kort, ingen partiordförande närvarande och inga följdfrågor – gör det rimligt att fråga sig om inte hela presskonferensen var ett slags konstpaus i socialdemokraternas slitsamma interna process. Motsättningarna i synen på hur partiet ska gå vidare och huruvida Juholt kan sitta kvar är uppenbart djupa.

Eftersom Juholt – en fighter som inte duckat för några frågor eller sökt undvika något pressuppbåd hittills – inte var med på presskonferensen, utan enligt Jämtins ord åkt hem för att vila upp sig i hemstaden, öppnade VU medvetet för oklarhet om vad som egentligen beslutats. Även Jämtins betoning av att dagens möte inte var det sista i frågan, hade snarast karaktären av en reservation för att det kommer mer, än ett försök att en gång för alla få slut på spekulationerna.

Det är inte uteslutet – snarare troligt – att det här är ett sätt för partiledningen att bädda för en snygg avgång och extrakongress, men att de inte var redo för att samsas internt kring hur den processen ska gå till ännu. Eller att de inte – vilket vore hedrande i så fall – ville tvinga ut Juholt på en dramatisk presskonferens med avgångsbesked direkt efter mötet, utan ge honom möjlighet att välja tid och omständigheter. Kanske vill de också fördröja beskedet något, som en – värdefull – markering av att det är partiets organ, inte medietrycket, som avgör ledarfrågan.

Skulle det faktiskt vara så, mindre sannolikt, att Juholt vunnit den interna maktkampen, väntar rimligen besked om rejäla ommöbleringar i partitoppen, när de som försökt avsätta honom men misslyckats får ta konsekvenserna av det.

Ligger sanningen däremellan – att Juholt inte har för avsikt att avgå men att andra ledande socialdemokrater trots det vidhåller sina krav om att han ska stiga åt sidan, då blir det fortsatt och utdragen maktkamp.

Oavsett om Juholt får en chans till eller om förberedelserna för ett byte på ordförandeposten redan inletts är det givetvis en svårt sargad socialdemokrati som nu kämpar för att hitta fast mark att bygga upp något slags sammanhållning, och internt arbetsklimat på.

Jämtin kallade i går läget för den djupaste krisen i partiets historia. Frågan är om inte problemen är för djupa för att lösa utan åtminstone en stor öppen debatt om vilket slags parti socialdemokraterna vill vara på 2000-talet:

Det breda, pragmatiska, i grunden socialliberala mittenparti (trots att få velat säga det högt) som hade regeringsmakten under så många år, som sög till sig kompetens som inget annat parti och som under Per-Albin Hansson och Tage Erlander i realiteten var det parti som definierade var centrum i den svenska samhällsdebatten låg.

Eller ett mer utpräglat och renlärigt vänsterparti med socialistisk grundsyn av ett slag man historiskt sett – trots mytbildning om motsatsen – aldrig varit, men som man kanske långsamt håller på att övergå till att vara; med större intern konsensus, men också oundvikligen lägre väljarstöd och inte samma breda rekryteringsbas.

Utan en sådan grundläggande debatt, hur jobbig den än blir, kommer partiet inte att repa sig. Det finns så mycket outtalat och så många dubbla budskap som behöver virvlas upp, många kompromisser om att inte säga hela sanningen för att inte förstöra en bra story, som behöver ropas ut högt och ärligt i en korrekt historieskrivning.

Falangstriderna, de ömsesidiga fulspelen och de oerhört bittra försöken att stämpla interna motståndare som ovälkomna, de senaste åren, visar hur svårt partiet har att behålla sitt historiska vingspann.
Kanske går det inte för något parti längre.

Samtidigt är det för tidigt att räkna ut socialdemokraterna som politisk kraft i svensk politik. På flera centrala samhällsområden har de fortfarande stor trovärdighet – som i värnet av principerna för den generella välfärden i socialförsäkringssystem, för att ta det tydligaste exemplet.

Men de har begått många misstag sedan 2006, och låtit sig luras av fåfänga, svartvita förhoppningar om att allt egentligen är som förr, att S fortfarande är statsbärande, att gamla spöken evigt rasslar, i stället för att ta väljarnas besked om motsatsen på allvar.

Det är dags för socialdemokraternas medlemmar att bestämma sig i ett grundläggande vägval, enas kring några fundamentala prioriteringar och besked, med konkret innehåll, även om det betyder att inte alla vill vara med längre.
Det finns inget rätt eller fel, i en folkrörelse måste hållningen bestämmas på medlemsnivå.

Men tiderna när partiet var så starkt att det kunde hantera spänningar, slippa diskussioner, genom att fördela ett överflöd av maktposter, är över. Först när man beslutat vad man vill, bör man söka en ledare, i en öppen process som omöjliggör skitsnacket och smalbenssparkarna efteråt.
Juholt kan avgå, utan att något enda av de djupare problemen är lösta.

För övrigt kan jag inte låta bli att reflektera över vilken stark oppositionsledare Mona Sahlin skulle ha varit så här långt in i sin andra mandatperiod som S-ledare. Erfaren, härdad, gott om distans till det egna partiets självbild, en smart parlamentarisk strategi med miljöpartiet i byrålådan, ett starkt team kring sig och med växande respekt från omgivningen. Men hennes försök att i tid förnya partiets samhällsanalys, på bekostnad av förlegade fiendebilder och dogmer, fick bakläxa internt. Vilket misstag.

Är avgång alltid den enda möjligheten?

Av , , 2 kommentarer 6

Håkan Juholt verkar ha klarat ännu en dag som partiledare för socialdemokraterna. I den här krönikan funderar jag kring utvecklingen och filosoferar lite, så här i väntan på något slags besked, från socialdemokratins VU, kring om det inte vore bättre, kanske inte för socialdemokratin inför nästa val, men för det politiska livet på sikt, om Juholt fick en chans till, om möjligheten till mer tålamod i en sådan här process fanns.

——————————————

Är avgång alltid den enda möjligheten?

Den här texten kan vara inaktuell inom kort, men på torsdagskvällen såg det faktiskt ut som om Håkan Juholt, mot alla odds, skulle klara sig kvar som socialdemokratisk ledare ännu en dag.

Om han, återigen mot många odds, sitter kvar även i kväll, utan time out eller besked om kommande avgång, har han vandrat djupare in i den här täta vegetationen av opinionskris, internt tryck, affär och mediedrev än nästan någon annan tidigare. Det är, faktiskt, en intressant upptäcktsresa i nya marker.

Vad finns där djupt inne, någon okänd väg ut, någon glänta, något som ställer tidigare erfarenheter på ända? Juholt uppträder med den upptäcktsresandes blandning av mod, tjurighet och skev verklighetsuppfattning.

Nej, jag kan inte se att Juholt har de politiska kvaliteter som krävs av en oppositionsledare med anspråk att bli regeringschef. De som har det är lätt räknade. Det är inte heller att begära att ett parti med socialdemokratins historia ska våga ta risken att följa honom mycket längre in i den okända terrängen. Politik på den här nivån måste ställa höga krav, och utrymmet för sentimentalitet är inte stort.

Jag tycker illa om alla försök att ta heder och ära av honom som person, att odugligförklara honom som människa, att vända och vrida på minsta skitdetalj, som alltid sker i sådana här situationer.

De från vänster som nu beklagar sig över ”drevet” hycklar måttlöst, för de visade så ofta under förra mandatperioden att de inte har något emot låga drev så länge de riktar sig mot deras motståndare. Men drev överhuvudtaget är så deprimerande, för politiken, för medierna, för alla som hakar på.

Men jag tror inte att han kommer att växa till en trovärdig statsministerkandidat på bara ett par år. Och det finns frågetecken kring hans ärlighet i uppmärksammade uttalanden, vilket är värre än slarv och hafsighet.

Ändå kan jag inte hjälpa att känna en respekt inför Juholts ståndaktighet och – kanske verklighetsfrämmande – vägran att böja sig för den normala politiska, mediala logiken. Han avgår helt enkelt inte, likgiltigt dramatiken i rubriker och analyser om att det är oundvikligt. Han klamrar sig fast vid sitt formella mandat, trots allt informellt tryck han utsätts för. Kurage är en kvalitet som man inte kan frånkänna honom.

Har vi inte här, undrar jag långsamt, en chans att få uppleva något intressantare än en i raden av förutsägbara avgångar? Jag tror att vi alla – medborgare, politiker, journalister – skulle ha mer att lära, skulle samla viktigare erfarenheter, skulle få djupare insikter om oss själva i våra respektive roller, om Juholt faktiskt höll ut.

Om han avgår, vad har vi lärt oss då? Inte mycket, är jag rädd.

Men om han inte avgår? Vad finns där på andra sidan en sådan här historia? Går det att omvandla erfarenheten, trots allt, till självinsikt och till en nyktrare syn på det egna partiets floskler, megafoner och sekteristiska instinkter? Går det för en politiker att komma ut mognare och bättre i sin roll, på andra sidan av en sådan här historia? Har vi tålamod att avvakta lite längre, hur någon hanterar självförvållade nederlag, än vad opinionsmätningar tillåter?

Att ta reda på det, om Juholt framhärdar, vore en mer spännande resa. Kanske inte för det socialdemokratiska partiet inför nästa val, men för det politiska livet på lång sikt.

John F Kennedy sa en gång: ”Ingen har rätt att betygsätta en president – inte ens stackars James Buchanan – som inte har suttit i hans stol, läst den post och information som kom över hans skrivbord och fått insikt i varför han fattade sina beslut.”

Kennedy hade fel, det kan man visst, man bör till och med, men det är tänkvärda ord.

Nej, jag tror inte att Juholt kommer att lyfta socialdemokraterna ur krisen. Han är nog rökt.
Men jag är mer oroad över att vi börjar få för lite tålamod, än för mycket, i politiken.

En stafettpinne att bära vidare, inte putsa och ta för given

Av , , 1 kommentar 4

Anders Borg har blivit utsedd till Europas bästa finansminister av Financial Times.  Det är inte oförtjänt. Men hur väl ett lands ekonomi, arbetsmarknad, sociala trygghetssystem och näringsliv står rustat inför en flerårig krisperiod, beror på beslut, prioriteringar och strategier över längre tid än bara en eller ett par mandatperioder. Och inte alla de besluten som bäddar för långsiktigt hållbar välfärd är populära eller oomstridda när de fattas.

Hur ett lands ekonomi klarar sig i en svår lågkonjunktur avgörs av hur långsiktig politiken varit decennierna dessförinnan. Anders Borg bär en stafettpinne som han fått av tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar. Vad drar alliansen för slutsatser av det, och vad drar oppositionen för slutsatser? Om det handlar den här lördagskrönikan.
 
——————————————
 
En stafettpinne att bära vidare, inte putsa och ta för given
 
Att Financial Times i veckan utsett Anders Borg till Europas bästa finansminister och gett honom epitetet “trollkarl” har fått stor uppmärksamhet senaste dagarna. Det har utlöst lite av politikens motsvarighet till de stämningar som svenska internationella idrottsframgångar brukar ge.
 
Bortsett från de som ockuperar de bittraste, partipolitiska skyttegravarna – och den tröttsamma bitterheten är lätt att bortse ifrån – har de flesta välkomnat nyheten som ett gott tecken på att Sverige har en hyfsat stark och välskött ekonomi, som står relativt robust trots den globala finanskrisen. För det är givetvis det utmärkelsen honorerar: landets ekonomi och statsfinanser i stort.

Lite nesligt förstås att Bloomberg, i sin tv-intervju med Borg efter utmärkelsen, geografiskt markerade Schweiz i stället för Sverige på Europakartan. Aldrig får man vara riktigt glad. Men man kan ju inte få allt.
 
Tvåa på Financial Times lista ligger Tysklands kristdemokratiske finansminister Wolfgang Schäuble. Han har en längre och mer dramatisk politisk karriär bakom sig än nästan alla andra nu aktiva europeiska politiker, och håller emot både slarviga utgiftsökningar och lättfärdiga intäktsminskningar för allt vad tygen håller, till stor irritation även inom den egna regeringen – och utan att alltid lyckas.
 
Jag kan inte se annat än att både Borg, som övriga EU lärt känna som han med hästsvansen, och Schäuble, som är en av toppolitikens fortfarande mycket få rullstolsbundna politiker (följden av ett attentat mot honom i början av 90-talet) förtjänar det beröm de får som representanter för två länder som visat mer inrikespolitisk framförhållning och långsiktighet än de länder som nu krisar värst.
 
Men hur väl ett lands ekonomi, arbetsmarknad, sociala trygghetssystem och näringsliv står rustat inför en flerårig krisperiod, beror på beslut, prioriteringar och strategier över längre tid än bara en eller ett par mandatperioder. Och det är talande att det är just Sverige och Tyskland som nu får beröm för sina någorlunda välskötta ekonomier. Det har något gemensamt, som kanske både de nuvarande regeringsallianserna i respektive land, och en del av deras motståndare inom respektive opposition, har svårt att riktigt erkänna.​
 
Både Borg och Schäuble kan nämligen skänka några tacksamma tankar till tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar som trots högljudd kritik och stora demonstrationer, stod upp för behovet att göra nödvändiga reformer för ekonomisk balans, hållbara trygghetssystem och en välfärd där ekvationerna går ihop på lång sikt.

I Sverige var det Göran Persson som på 90-talet under mottot “den som är satt i skuld är inte fri” genomförde en del av de åtgärder som var nödvändiga efter tjugo års försummelser i svensk inrikespolitik, efter en steg för steg undergrävd ekonomi från tidigt sjuttiotal och framåt.
 
I Tyskland var det den rödgröna regeringen (socialdemokrater och gröna) under Gerhard Schröders ledning som med sitt reformprogram Agenda 2010, lanserat 2003, rättade till allvarliga strukturproblem i den tyska ekonomin.

Allt blev inte bra, det kostade dem väljarstöd och till slut regeringsmakten, och Schröder lär aldrig få förlåtelse hos vänsterfalangen inom sitt parti. Men i dag är ändå de flesta bedömare överens om att Agenda 2010 är en viktig förklaring – det finns givetvis flera – till att Tyskland klarat sig bättre ekonomiskt och med lägre arbetslöshet genom krisen än exempelvis Frankrike, Italien och Storbritannien.

Modet som de tidigare regeringarna hade att genomföra reformer i tid, och stå för det trots att de reformerna var impopulära hos en del interna partifalanger, visar sig nu ha varit en räddning för jobb, välstånd och välfärd på längre sikt.

Borg och Schäuble för stafettpinnar vidare som burits fram på båda sidor om blockgränsen, och som flera olika partier kan ta åt sig äran för.
 
Men förmår alliansen och socialdemokraterna i Sverige att var för sig dra rätt slutsatser av den långa historien bakom guldet för Sverige i Financial Times ranking? Det finns en del tecken som tyder på att svaret är nej i båda fallen.
 
Jag tror att det var det sambandet mellan regeringsduglighet, kraft att stå emot interna frasradikaler med förlegade fiendebilder och möjligheten att faktiskt vinna väljarnas förtroende att leda regeringar som Thomas Östros sökte betona för sitt parti via den omdiskuterade Agenda-intervjun tidigare i veckan. För politiskt trovärdighet krävs orken att prioritera och välja. Det var hans angelägnaste budskap i intervjun, inte den förtäckta kritiken av Håkan Juholt.
 
Väljarmajoriteten befinner sig ungefär där i mitten där den alltid befunnit sig, ofta långt från de demonstrationer som i medierna framställs som "folket". Försvinner ett parti ut i ett falanghörn och tuggar teser, tar andra över. Börjar några framstå som slapphänta och utan kurage att faktiskt utöva regeringsansvaret, ger väljarna andra chansen. Det var huvudförklaringen till de gamla moderaternas problem och socialdemokratins styrka förr, och det är huvudförklaringen till de nya moderaternas och miljöpartiets tillväxt på socialdemokratins bekostnad i dag.
 
Orkar inte Juholt stå emot intern falangpopulism, kommer han aldrig att kunna växa till statsministerkandidat. Det är den kanske största utmaning som han och Tommy Waidelich står inför, att våga lita mer på vad osentimentala väljare försöker berätta om partiets relevans än på vad nostalgiska partifrälsta önskar vore verkligheten. Juholt härdas nu, men ska han klara sig gäller det att han i den processen härdas också mot interna floskler och introvert partijargong.
 
Alliansen, å andra sidan, med Reinfeldt och Borg i spetsen har förvaltat Sverige genom finanskrisen på ett kompetent sätt. Men har de idéer, kraft och långsiktighet nog, efter fem år i regeringsställning, att ta tag i vår tids stora strukturproblem, att rikta in politiken på strategiska investeringar i infrastruktur, företagsklimat, forskning, utbildning och energiomställning? Har man vilja att göra en djupare analys av den moderna arbetsmarknaden med dess nya typer av missförhållanden och möjligheter? Har man några ambitioner att börja en upprensning i skattesystemets lapptäcke?
 
Var Sveriges finansminister hamnar på rankingen om 20 år, avgörs av hur långsiktig och förutseende politiken är i dag.
 
För var den där mitten i samhällsdebatten ligger avgörs av hur perspektiven och värderingarna i samhället förändras och förskjuts, i mer långsiktiga processer. Det är därför opinionsbildning och idéarbete bortom opinionsmätningar och enskilda valresultat är så viktigt.

Det är därför det är nödvändigt med politiker och partier som vågar stå för något även när de åsikterna inte har högkonjunktur – och inte bara anpassar sig utifrån dagskonjunkturen. Det är därför regelbundna maktskiften för samhället framåt – när olika politiska sidor över tid både får lära sig nödvändigheten av var regeringsansvar innebär i praktiken och tid utan tyngden av dagligt regerande att utveckla idéer, se djupare på och förutse framväxande problem i samhället.
 
Orkar alliansen längre göra något som förändrar och förskjuter perspektiven, som innebär ett politiskt risktagande, som förutser mer än reagerar? Orkar något av oppositionspartierna?
 
————————————
 
Till sist…ljusfestivalen i Umeå kommer i rätt ögonblick varje år. Men den påminner, i sin fina knapphet, också varje år om hur mörkt det är i övrigt i stan om vintern, och väcker en längtan efter fler ljusinstallationer, hela vintern lång.

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?

Av , , Bli först att kommentera 6

Håkan Juholts fortsatta bråk om hur Sveriges Television väljer att placera ut partiledare i tv-debatterna är utgångspunkten för den här analysen av läget överhuvudtaget för Juholts partiledarskap.  Krönikan kan ses som en fortsättning på den här krönikan om Fredrik Reinfeldt.

Och här är ett par tidigare krönikor om socialdemokraternas utveckling:

Från folkrörelse till hållna tummar i spelluckan

Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

Sahlin var något viktigt på spåren

Är det läget inför 2014? En regeringschef som vill representera allmänintresset och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som försöker hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr.

————————————————-

Vill, kan och orkar Juholt bryta mönstret?




Jag förstår inte, varför frustar inte Håkan Juholt av otålighet att få polemisera öga mot öga med alliansen inför storpublik? Varför är han inte nästan blind av lust att söka ta grepp om samhällsdebatten, breda ut sig med analyser och alternativa perspektiv, få visa de jävlarna (vilka de nu är) och alla tvivlare, och medier och motståndare, och alla väljare, vad han går för, att han står för något med relevans för fler än hejarklacken, att han är en kraft starkare och intressantare än väljarna upptäckt ännu, att han kan utmana Fredrik Reinfeldt?

Kände han den otåligheten, frustade han av det skälet, var han blind av den lusten, skulle han inte ägna många sekunder eller någon prestige åt pseudofrågan vems talarstol hans egen står bredvid i en tv-studio.

Socialdemokraternas partiledare fortsätter att trassla in sig i frågan om hur debattörerna bör vara uppställda vid Sveriges Televisions partiledardebatter. Juholt framhärdar i sitt bojkotthot att inte ställa upp i fortsättningen heller, om uppdelningen, rätt naturlig, blir regeringspartier – oppositionspartier. Han hävdar dessutom att han har både vänsterpartiet och miljöpartiet med sig (vilket båda förnekar).

Första gången verkade det som om han – ett bottenrekord i dåligt självförtroende hos en socialdemokratisk ledning i Sverige – vore rädd för att blandas ihop med sverigedemokraterna, eller inte kunna hantera Jimmie Åkesson i en debatt om denne inte stod på andra sidan studion. Nu, när han väcker bojkottfrågan till liv igen, inger Juholt intrycket att han faktiskt inte kan skilja viktigt från oviktigt, och att han inte litar på att väljarna kan det heller.

Det börjar bli läge att på allvar fråga sig vilka rådgivare som omger Juholt, när det knappt går en dag utan nya strul kring hans uttalanden och påståenden. Existerar rådgivarna, och har de något inflytande på sin ledare, borde de:

(1) uppmana honom att skilja viktigt från oviktigt, välja sina strider och skippa fåniga konspirationsteorier som får de redan (men allt färre) frälsta att jubla, men alla andra att skaka på huvudena, och som bara ökar tvivlet på om han är sitt uppdrag vuxen.

(2) inte underskatta tv-tittarnas omdöme, perspektiv och förmåga att till eget tänkande. Frånkänner han dem kapaciteten att skilja substans från ytligt trams, kan det lätt tolkas som att han betraktar medborgare i allmänhet med samma misstro.

(3) ta debatten och helt enkelt vinna den, överraska och övertyga, suga åt sig strålkastarljuset, uppträda, tala och argumentera så att ingen bryr sig om vem som står var och bredvid vem i studion.

Det sista är lättare sagt än gjort, men den oppositionsledare som inte känner sig redo för en sådan utmaning, som inte knappt kan bärga sig att anta den, som i stället fastnar i småsaker och låsningar bortom varje rimlig prioritering av tid och prestige, är knappast lämpad för uppdraget.

Jag har ända sedan han valdes till partiledare hört till dem som menat att Juholt kan visa sig bli en mycket svårare utmanare för Fredrik Reinfeldt än många tror. Och jag har varit övertygad om att han skulle bli en bättre, mognare och friare politiker, efter hyresersättningsturbulensen, om han satt kvar och redde ut stormen.

Det finns något i hans sätt att resonera, när han slutar söka stryka hejarklacken medhårs, och tänker lite friare, som är osminkat, sympatiskt och intressant. Han har en jordnära, praktisk, orädd kommunpolitiker i sig som han borde plocka fram oftare. En Juholt som bejakade den sidan av sin politiska framtoning skulle kunna bilda en intressant kontrast – båda typerna behövs – till andra nya partiledare/språkrör som Annie Lööf och Gustav Fridolin, som direkt i unga år kliver längst fram på den nationella mediescenen, till synes färdigstöpta och färdigformulerade från början.

Men för att Juholt ska kunna vända socialdemokratins nedgång krävs att han vågar vara obekväm inåt, utmana gamla beteendemönster, söka upp väljarna hellre än partifunktionärerna. Fredrik Reinfeldt lyckades vid sitt tillträde vända upp och ned på en hel del gamla föreställningar om moderat politik – men inom ramen för en klassisk konservatism.

Juholt har potential att åstadkomma något motsvarande för socialdemokratin. Han skulle kunna bryta mönstren, dumpa fördummande retorik, ge upp inaktuella fiendebilder, vrida och bända fram helt nya frågeställningar, problemformuleringar och perspektiv i debatten som inte förljuget drömmer sig tillbaka till 50-talet, utan som tar sitt avstamp i dagens verklighet – som för hela idédebatten framåt, inte söker släpa den decennier bakåt i tiden.

Mona Sahlin försökte, med krisinsikt, inleda en sådan självkritisk omprövning inom socialdemokratin, men fick inte tillräckligt internt stöd – delvis för att opinionssiffrorna var så höga ändå. Kanske är Juholts problem nu det omvända. Förra mandatperiodens tillförsikt att allt skall förbli vid det gamla har ersatts av panik och interna utrensningsförsök. Rummen börjar tömmas.

Kanske är de som inte låter sina identiteter slukas upp helt av Partiet och vi-och-dem-ruset, utan håller dörrar på glänt till världen utanför, på väg att förlora i inflytande. Allt medan en kärna finns kvar som drömmer om att allt ska kunna bli som det varit, och som i förlorade väljarna ser förrädare som har fräckheten att ge stöd åt andra partier. Ett moment 22 är på väg att uppstå: går det för bra dör självkritiken ut, går det för dåligt dör den också ut. Klarar Juholt att bryta det mönstret?

Juholts start som oppositionsledare har – till den slutsatsen kommer allt fler utanför den kärna som alltid har en sekteristisk automatpilot inställd på lovsång – varit under all kritik och en stor besvikelse. Och den kritiken har inte ett dyft med hyror eller kvitton, eller med låga opinionssiffror, att göra, utan med frånvaron av konsekvens, eftertanke och träffsäkerhet i uttalanden och utspel, med den oberäkneliga fladdrigheten i ställningstaganden och med bristen på fingertoppskänsla.

Det är inte över för Juholt ännu. Men är det något som krävs för att han ska kunna återvinna företroende, är det att han tar alla chanser att förknippas med politik igen, men sakfrågor, idéer och samhällsanalyser, med nya ansatser mot missförhållanden i samtiden som förvaltaralliansen inte orkar ta sig an. Men bortom tröttsamma fiendebilder, omtuggad 90-talsretorik och interna ritualer.

Jag börjar dock misstänka att Juholt inte vill, att han är på väg att bli en ledare som gör sitt parti lyckligt genom att krympa det, genom att tala till de dogmatiska, som inte orkar hålla en folkrörelsebredd.

Då har vi en regeringschef som vill representera allmänintresset, som varnar för visioner och ogillar ideologi, och en oppositionsledare som kämpar för att hålla en nostalgisk partikärna på gott humör, medan väljarna flyr. Det finns anledning att känna viss oro inför valrörelsen 2014.

Juholt tutade och körde – mot comeback eller avgång?

Av , , 3 kommentarer 8

Håkan Juholts kris, som består av två olika kriser, är ämnet för den här krönikan, i papperstidningen i morgon med teckning av Niklas Eriksson.

————————————————————–

Juholt tutade och körde – mot comeback eller avgång?

Håkan Juholt bara frustade på, tutade och körde, som hade ingenting hänt. Det var en märklig blandning av teatral verklighetsförnekelse och imponerande disciplin. I dagens partiledardebatt i riksdagen nämnde han, trots ett enormt pressuppbåd, inte turbulensen kring sin person alls, utan uppträdde i sedvanlig stil – demonstrativt stridslystet, som hade han skrivit sitt tal för flera veckor sedan, när allt fortfarande var som vanligt.

Det var en övertydlig signal framför allt till det egna partiet om att han vill sitta kvar, att han inte tänker avgå frivilligt och att hans interna kritiker kommer att tvingas avsätta honom aktivt om de vill få en annan partiledare.

Om det räcker för att rädda hans partiledarskap är osäkert. De socialdemokratiska nerverna är spända nu. Men Juholt hade inte mycket att förlora och man kan inte frånkänna honom tålighet i ett utsatt läge. För det är ett utsatt läge han befinner sig i.

Det är sällan i första vågen uppgifter dyker upp som till slut leder till en politikers avgång. När en så kallad ”politisk affär” summeras kan de första rubrikerna ibland framstå som harmlösa i jämförelse med dem som följde.
Det som fäller avgörandet är ofta sådant som uppdagas, görs och läcks i ett senare skede, när drevet går bredare skallgång och alla är på helspänn.

Möjligen är det vad som håller på att hända för socialdemokraternas partiledare Håkan Juholt nu, när uppmärksamheten kring hans felaktiga hyresersättningar vidgas till att handla om hur han hanterat och kommenterat frågan den senaste veckan, men även om sakpolitik, ledarskap och ideologiskt omdöme. Det som började som ett problem med ersättningar, och som jag tror att han hade kunnat klara ut med bevarade sympatier – väljarna är lika trötta på mediala drev som på att politiker inte följer regler – har förvärrats för honom de senaste dygnen.

I tisdags berättade hans egen assistent – som nu övertalats, får man förmoda, att ta en ”time-out” – att Juholt varit informerad om reglerna tidigare än vad han själv hävdat. Kanske har något missförstånd uppstått i den interna kommunikationen, kanske lyssnade Juholt inte på vad han fick berättat för sig, kanske tyckte han inte att det lät viktig, kanske är han en slarver.

Jag är beredd att acceptera många sådana förklaringar, jag tror inte att politiker är ute efter att sko sig själva och jag tycker, som jag skrev i går här på sidan, sällan att avgångskrav är det bästa sättet att reagera på när politiker gör misstag. Det som blir ett problem för Juholt är att krishanteringen passar in i ett större mönster av osäkert, motstridigt uppträdande.

Väljarna kan tycka illa om drevet, och ha förståelse för misstagen, men trots det känna tvivel över huvudpersonens lämplighet och kompetens som just politisk ledare. Mycket tyder på att det är väljarnas reaktion i det här fallet.

Men värre och mer allvarliga för Juholt och hans trovärdighet som partiledare är ändå uppgifterna som presenterades i Aktuellt på tisdagskvällen och som bekräftades av riksdagsledamoten Maryam Yazdanfar i en intervju med Dagens Arena i dag.
De säger att Juholts stab gett klartecken åt partiets justitiepolitiker Morgan Johansson att ställa sig bakom förslaget från Malmöpolitikern Ilmar Reepalus (S) om ett tillfälligt medborgarskap för nyanlända invandrare – ett förslag Juholt timmar senare tog avstånd ifrån när kritiken blev stark.

Stämmer den beskrivningen, att Juholts partiledarstab gett grönt ljus åt ett principiellt oacceptabelt och sverigedemokratiskt präglat förslag, kan situationen snart bli ohållbar för Håkan Juholt, med ett rämnande internt stöd.

Det märktes i debatten i går, att många socialdemokrater – tack och lov – har svårare att acceptera ett sådant ideologiskt klavertramp, än strul med hyresersättningar. Några debattörer betonade skillnaden mellan om Juholt personligen, vilket han förnekar, sagt ja till förslaget och om bara hans stab gjort det.

Den skillnaden är inte oviktig, och det finns ingen källa för något annat än hans stabs agerande. Men även i det senare fallet väcks allvarliga frågor om Juholts sätt att organisera sitt partiledarskap.

Allt detta utspelar sig mot bakgrund av det slutna rackarspel inom S som föregick valet av Juholt. Han var en kandidat som dök upp på slutet, långt ifrån något förstanamn, i djupt splittrat läge. Det har talats om att han kuppades igenom. Socialdemokraternas valberedningsarbete var överhuvudtaget pinsamt från början, en parodi, och ter sig i dag ännu mer misslyckat, när andra partier arbetar med öppna processer och tydliga kandidater.

Socialdemokraterna är ett vilset och sargat parti, som har svårt att hitta sig självt i en oppositionsroll. Konflikter som fanns när Juholt tillträdde finns kvar. Att personer och falanger som kände sig stå tomhänta när Juholt städade runt i partiets toppskick, nu finns med och agerar i bakgrunden är ett rimligt antagande.

Det som pågår är en intern maktkamp partiet borde ha värkt ut öppet direkt efter förra valet. Men man sabbade det. Att det största oppositionspartiet famlar och ramlar, ideologiskt och personellt, kan aldrig vara bra. Det är inte bra för oppositionen och inte bra för regeringen.

Jag har varit nyfiken på att få se hur ett juholskt partiledarskap skulle utvecklas med tiden, om han skulle våga bryta invanda mönster, överraska. Jag är fortfarande nyfiken på vad han skulle göra av en andra chans, om det skulle frigöra honom lite från navelskådande ritualer och sekteristisk jargong.

Han blir säkert en bättre, mer eftertänksam politiker av det här. Men om han har det som krävs, är det dags att visa det nu. Det kanske är för sent ändå. Tålamodet hos väljare och parti är på väg att ta slut.

Håkan Juholt och konsekvenserna

Av , , 1 kommentar 1

Måste politiker i Håkan Juholts situation alltid avgå? Är det den enda tänkbara slutsatsen? Eller finns det andra sätt för dem att gottgöra misstag? Jag börjar som många andra luta åt att det är kört för Juholt, att han inte kommer att kunna sitta kvar särskilt länge till, men tror att lite större tålamod, lite större insikt om människors felbarhet, skulle göra gott ibland som komplement – inte ersättning – för den berättigat hårda kritiken.

Situationen förvärrades för Håkan Juholt i dag när hans assistent motsade partiledarens egna uppgifter kring vilken information som förelegat om regelverket för hyresersättningar. Har Juholt farit med osanning, gör det läget allvarligare. Affären har också oavsett vilket fått sådana proportioner att Juholt kommer att få svårt att återvinna förtroende till nästa val. Skillnaden i konsekvenserna för kvinnor respektive män i sådana här situationer har redan diskuterats livligt inom och utom socialdemokratin. Minnet av hur Mona Sahlin behandlades av sitt parti för något som var mindre belastande, finns kvar. Juholt har inte heller övertygat som partiledare hittills. De senaste turerna, och märkliga uttalanden, fogas till en helhetsbild. Hade han stått starkare politiskt, hade det interna stödet varit mer oreserverat.

Det som kan hjälpa honom är att hans parti är så sargat parti att det inte orkar med ett nytt partiledarval. Men av kommentarer från socialdemokratiska skribenter att döma vacklar stödet och ökar tvivlen.

Men borde Juholt avgå? Jag kan känna att det är lite sorgligt att erfarenheten av att ha agerat grundligt fel inte riktigt har plats i politiken. Kritiken mot dem som agerar som Juholt är nödvändig, men kanske borde den oftare kompletteras med visst slugt tålamod? Politiker kan, om de inte förvärrar läget i själva krishanteringen, mogna av sånt här, få ödmjukhet och perspektiv, tona ned fiendebilder som gör dem till bättre politiker efteråt. Det är ett sätt att betala tillbaka, att visa att man fattat, att leva upp till en andra chans. Får Juholt den chansen?

Uppdaterad:
Skulle däremot uppgifterna i kvällens Aktuellt om Juholt, Morgan Johansson och det skandalösa förslaget om tillfälligt medborgarskap stämma, som säger att Juholt gav klartecken till förslaget för att sedan kappvända några timmar senare när kritiken kom, tror jag att det är läge att på allvar börja fundera kring namn och efterträdarfrågan. Bekräftas den versionen tillkommer en sakpolitisk dimension av helt nytt slag till Juholts problem.

 

Politikers läsvanor och svår utmaning för Annie Lööf

Av , , 3 kommentarer 12

Annie Lööf som föreslagen ny centerledare, centerpartiets situation och den socialliberala paradoxen, ett inledande sidospår om politikers läsvanor och några avslutande ord om synen på landsbygden, är ämnena för den här krönikan.

Ayn Rand-diskussionen som nämns nedan utlöstes bland annat av den här underhållande ledartexten av Aron Lund på Upsala Nya Tidnings liberala ledarsida. Jag förhåller mig dock mer försiktigt vad gäller tolkningen av politikers läslistor nedan än den gode Lund.

Så, en socialliberal västerbottnings syn på det hela:

————————————————————-

Politikers läsvanor och svår utmaning för Annie Lööf

Kanske är det en skröna, men befälhavaren för nordstatsarmén under det amerikanska inbördeskriget Ulysses S Grant, senare president 1869-1877, lär ha sagt att han bara kände till två melodier: ”en av dem är Yankee Doodle, och den andra är det inte.”

Det finns, om man går igenom både högt respekterade och djupt vanryktade politiker genom historien, inget generellt samband mellan deras bildningsvärld och kulturvanor och deras politiska insatser och värderingar.

Där finns i alla läger bokmallar och cineaster (i en senare tid), musikälskare och konstfreaks. Men där finns också dem som knappt öppnade en bok frivilligt och som betraktat besök på kulturevenemang som ett tjänstestraff.

Jag har som en av få dogmatiska trossatser i livet att det är viktigt att läsa. Om det är serietidningar, dikter, biografier eller baksidan på mjölkpaketet, spelar mindre roll. Det är viktigare att läsa mycket än att följa instruktioner om hur man läser rätt. Men jag ser det som trösterikt att det inte finns något facit.

En del politiker har kompenserat brist på intellektuell orientering, eller brist på förankring i samhällets vardagsliv, genom val av medarbetare med andra intressen. Andra har visat att beläsenhet och aktiva kulturvanor lika lite som kulturförakt och antiakademisk hållning är något skydd mot brutalitet, dogmatism och likgiltighet inför andra människors öden.

I USA brukar Vita Huset lämna ut uppgifter om vilka böcker den sittande presidenten planerar att läsa under semestern. I år blev det fyra skönlitterära verk och en faktabok för Barack Obamas del. Ingen lär tro annat än att det är en oerhört genomtänkt lista, komponerad utifrån vilka signaler den ska sända utåt, snarare än en lista över vad presidenten helst vill läsa.

I Sverige har det väckt mycket uppmärksamhet att Annie Lööf – i går föreslagen till ny ledare för centerpartiet – har angett nyliberala ikonen Ayn Rand som en av sina favoritförfattare, och att statsminister Fredrik Reinfeldt enligt egen uppgift läst fyra böcker under sin semester, samtliga skrivna av deckarförfattaren Camilla Läckberg.
Det förstnämnda har tagits som intäkt för att Lööf är en systemskiftesivrare till höger. Det sistnämnda har setts som ett uttryck för statsministerns bristande kulturella nyfikenhet.

Jag tror att nyckeln till Annie Lööfs ideologiska samhällssyn bör sökas i vad hon själv sagt, och jag tycker att det är en sund instinkt att läsa flera böcker på rad av samma författare om man hittar någon vars verk man gillar.

En boktext är ju dessutom bara på sin höjd halva jobbet, aldrig en läsupplevelse i sig. Resten står läsaren själv för genom att tolka, fylla i, korrigera, dra paralleller, slutsatser och reagera inombords. Vad en bok betyder för en läsare, kan vi andra aldrig helt veta. Det är därför det är sunt att berätta om egna läsupplevelser och vara försiktig med att fördöma eller etikettisera andra utifrån vad de gillar att läsa.

****

I takt med att nomineringarna från distrikten trillat in har det blivit uppenbart att Annie Lööf legat bäst till för att få valberednings stöd som ny centerpartiledare. När nu de två övriga kandidaterna Anna-Karin Hatt och Anders W Jonsson nomineras till viceordförandeposterna, lär valet på stämman i höst bli en ren formsak.

För centerpartiets möjligheter till en nystart är det förmodligen rätt val. Lööf hör till den nya generation politiker (tillsammans med exempelvis Birgitta Ohlsson och Gustav Fridolin) som har möjligheter att locka väljare från olika håll och skapa nya, oväntade allianser som bryter förväntad mönster.

Att många (jag hör till dem) i utgångsläget är lite brydda över vad hon står för behöver inte vara en nackdel inledningsvis. Politiker mognar, växer i sina roller. Många överkompenserar åt ett håll motsatt det förväntade. Det händer något när man tvingas ta ansvar, när parollen prövas mot verkligheten. Hur Lööf utvecklas som partiledare vet vi lika lite som vi ännu vet var Juholt landar när det hettar till.

Men centerpartiet tar också en risk. Debatten om ideologiska prefix är en av de tröttsammaste som finns. Men den har förts i centerpartiet. Anna-Karin Hatt och hennes anhängare har hela tiden betonat sin socialliberalism, i underförstådd polemik mot Lööf. Hatt har med både socialliberalismen och med sina hänvisningar till folkrörelsetraditionen varit något för centerpartiets identitet viktigt på spåren.

Det är en paradox i svensk politik att samtidigt som de flesta partier kan betecknas som i realiteten socialliberala, är den socialliberala idédebatten sorgligt i skuggan av den liberalism som formulerats från Timbro-sfären (klumpigt sammanfattat) och andra med tyngdpunkterna längre högerut.

Valet av Lööf hälsas, det var intrycket i går, med störst jubel från dem som brukar betrakta oss socialliberaler som motståndare. Hur det stödet går att omsätta i väljarstöd för ett parti i kris, utan att C isoleras på en flank, återstår att se. Lööf måste lyckas med att bli den som bygger nya väljarallianser som överraskar, lirkar upp gamla låsningar och bryter mönster. Men det kan bli svårt att undvika att göra någon för partiet viktig grupp besviken i ett läge när C inte har råd med det, och centerpartiet är inte ensamt om att vilja hitta ett sådant nytt, brett väljarstöd.

På en punkt är dock kritiken, oavsett om den kommer från föregångare som anser att allt var bättre förr, eller från teatraliskt bekymrade motståndarpartier, nys och nonsens: synen på landsbygden. De unga centerpartisterna, nyliberala eller ej, säger fler intressanta och tänkvärda saker om landsbygden än de bittraste kritikerna tillsammans. Ibland hävdas att centerpartiet ägnar sig för mycket åt företagarfrågor och sviker landsbygden. De som målar upp den motsättningen är landsbygdens verkliga dödgrävare.

Där åsikterna samlas om kvällen

Av , , Bli först att kommentera 1

Några funderingar om de svenska partiernas oundvikliga dilemma, om den tänkbara nyansskillnaden mellan åskådning och ideologi även i partipolitiska sammanhang och några ord om utmaningarna för miljöpartiets kommande språkrör och för socialdemokraternas nya partiledare.

——————————————-

Där åsikterna samlas om kvällen

Jag tycker mycket om en bild av Göran Tunström i boken "Under tiden":

"Jag är en människa utan världsåskådning. En och annan åsikt äger jag nog: ägg ska vara löskokta, film är bäst på bio, det är vackrast när det skymmer.
Men hur många åsikter ska man ha för att kunna kalla det en åskådning? Jag tycker att själva ordet "världsåskådning" låter tryggt. Det är en stor inhägnad gård, dit de under dagen fritt strövande åsikterna om kvällen stilla lunkar in för att sova sida vid sida. En sådan gård är lönsam. Den avkastar – tack vare den harmoni som råder mellan åsikterna – goda skördar. Eller "stora" skördar. Alla åskådningar är ju sannerligen inte positiva, inte humana. Många gårdar bygger murar omkring sig, smyckar dem med taggtråd och glassplitter, sänder ut patruller för att jaga inbillade eller reella hot."

I den politiska debatten talar vi oftare om ideologi, än om åskådning. Det senare begreppet brukar ofta uppfattas som något mer stillsamt, personligt och existentiellt. Ideologi uppfattas som något mer kollektivt, demonstrativt och politiskt handfast. Men kanske skulle det bli färre låsningar i det politiska samtalet om vi lät ideologibegreppet vila emellanåt och talade lite oftare om åskådningsgemenskap?

Ideologier kännetecknar framför allt rörelser under uppbyggnad med konkreta mål som ännu inte är förverkligade eller som är direkt hotade.

Därför har etablerade partier, som fått väljarnas förtroende att förvalta sina framgångar, starka kodord kopplade till minnena av ideologiska ungdomsdagar. Men när de växer och vinner, och de reformer man krävde inledningsvis redan är genomförda, tar åskådningarna över; kanske vore det ett sätt att beskriva det. De ideologiska slagorden slungas fortfarande, men få bryr sig, eftersom de blivit intern ritual med svag verklighetsanknytning.

Det som håller samman etablerade politiska partier av någorlunda bredd och demokratisk förankring i samhället, är sällan bestämda, detaljerade uppsättningar av ställningstaganden som marscherar kollektivt i disciplinerad ordning från ett val till nästa.

För de bredare rörelserna av folkrörelsekaraktär har det snarare varit känslan av att det ändå finns ett slags hemma där ett större antal, närbesläktade men inte sammanfallande, åsikter kan samlas i någorlunda harmoni om kvällen och utbyta erfarenheter.

Gränsdragningarna mellan den ena partiåskådningen och den andra kan med tiden vara lika godtyckliga som gränserna mellan gårdarna i en by där åkrar arrenderas ut kors och tvärs och där den administrativa kartan till slut saknar koppling till naturgeografin. Och när inte ens åskådningen, känslan av en hemmagård om kvällen, längre förenar, börjar rörelserna att dö eller bli rena administrativa enheter.

Framgångsrika partier förmår upprätthålla en grundläggande gemenskap med brett vingspann, utan att bli sekteristiska testuggare eller rena förvaltningsapparater.
Det är en utmaning för små partier som vill växa och inkludera, och för tidigare stora partier som ser väljarna tröttna och lämna.

Socialdemokraterna var det parti under 1900-talet som klarade den balansen bäst. De senaste valen har det varit alliansen, framför allt de nya moderaternas ledande företrädare, som vunnit väljarnas förtroende för regeringsansvar. På flera håll i Europa, mest påtagligt i Tyskland, vars partilandskap påminner om Sveriges, är det rörelser med socialliberal och grön framtoning, som ibland kan provocera internt, som ligger närmast att utmana de största partierna i mitten.

I Sverige kommer 2010-talet att präglas av en kamp om den strategiskt viktiga positionen mellan folkpartiet, miljöpartiet och centerpartiet, medan moderater och socialdemokrater tävlar ett par mandatperioder till om förvaltarförtroendet.

Det är mot den bakgrunden man måste analysera både Håkan Juholts första tid som socialdemokratisk partiledare, och miljöpartiets byte av språkrör. De senare kommer att kunna dra slutsatser av sina tyska partikamraters framgångar med att bygga breda, intressanta, fristående allianser av gröna, liberala och även värdekonservativa strömningar som inte exkluderar någon sida av blockgränsen.

Och Juholt måste inte bara muntra upp sitt eget parti internt, utan också övertyga de fritänkare som ännu samlas till gården om kvällen men som börjar hoppa av, att de förblir välkomna. Han måste också matcha Reinfeldt som statsministerkandidat. Då får han akta sig för att försöka väcka mossiga, sekteristiska fiendebilder som väljarna underkänt två val i rad till liv.

"Ett tiominuters-tal tar mig en vecka att skriva. Ett femminuters-tal tar mig två veckor att skriva. Men om ni vill att jag ska hålla ett tvåtimmars-tal kan jag börja tala direkt.”
(Woodrow Wilson)

Det är omöjligt ännu att avgöra vad Juholt vill med sitt partiledarskap. Långa, interna tal på kongresser inför ombud och journalister, ingen publik som är representativ för väljarna utanför, är dåliga vägledare. Sådana tal kan innehålla allt och därför inget, behöver inte prioritera. Historien visar att en politisk ledare ibland betonar på ett sätt internt för att vinna lugn och legitimitet för att genomföra något annat. Och makt och ansvar förändrar människors utblick.

Även Juholts ledarskap kommer att konkretiseras först över tid. Kanske fastnar han i gamla vänster-höger-mönster och redan urladdade slagord. Att han inte lyfte fram småföretagarna i sitt kongresstal var svagt. Den nationalistiska vurmen för statlig spritproduktion kändes unken.

Men kanske överaskar han när det blir allvar genom ansatser kring nya samhällsproblem som gårdagens retorik inte fångar och som alliansen försummat. Andra delar av talet var fräschare. Juholt har varit svårdefinierad hittills i sina intervjuuttalanden och i sina val av personer på nyckelpositioner kring sig. Det ger honom en viss, intressant handlingsfrihet. Vad kommer han att använda den till?

Från folkrörelser till hållna tummar i spelluckan

Av , , Bli först att kommentera 9

Håkan Juholt blir av allt att döma ny socialdemokratisk partiledare, och det kan mycket väl visa sig bli ett lyckat namn för socialdemokraterna i nuvarande läge, jag tror att han kan överraska. Men processen som ledde fram till förslaget lämnar allt övrigt att önska och var pinsam i sin slutenhet och brist på förtroende för de egna medlemmarna. Om partiernas och folkrörelsemodellens kris handlar veckans lördagskrönika.

————————————————

Från folkrörelser till hållna tummar i spelluckan

”Men bland det socialdemokratiska partiets medlemmar äro vi förvissade om att en känsla är övervägande: önskan att visa herrar splittringsmän att partiet ämnar skaffa kongressens beslut gehör; och de som icke vilja foga sig i partidisciplinens enklaste regler näppeligen på längden skola få skäl att rosa marknaden."
(Hjalmar Branting om anarlistfalangen tidigt 1890-tal )

Politiska partier har alltid varit en blandning av hårda falangstrider och sammanbitna kompromisser, slutna hierarkier och öppna folkrörelseprocesser. De som med tårar längs kinderna talar om svunna ideal och forna paradis inom sina partier och rörelser – en form av mytomani medierna länge älskat att kittla under hakan – brukar ha historielösheten och oviljan att bli störda i nostalgin gemensamt.

Ändå finns det i dag större skäl att tala om folkrörelsemodellens kris än någon gång under den svenska demokratins historia. Och eftersom hela det politiska systemet är uppbyggt med folkrörelsestrukturer som utgångspunkt är det ett faktum som kräver en akut debatt. Antingen förmår partierna att modernisera sina arbetssätt eller så behöver det svenska partiväsendet reformeras grundligt för att vidga snabbt krympande kontaktytor mot medborgarna.

De senaste veckorna har socialdemokraternas sätt att välja ny partiledare kommit att stå som symbol för en folkrörelsemodell i vanrykte. Kritiken har varit som starkast inifrån partiet. Det går inte att säga annat än att den är berättigad, och att den indirekt träffar de flesta partier.

Vad den socialdemokratiska valberedningens ordförande Berit Andnor lyckades med på presskonferensen när hon skulle presentera förslaget till ny partiledare var att skryta upp just det hierarkiska, exkluderande och slutna tillvägagångssättet som förebildligt för en öppen folkrörelse. Det kändes som ett indirekt begravningstal över folkrörelsemodellen på bästa sändningstid. För om socialdemokraternas sätt att välja partiledare 2011 är ett uttryck för prima, präktiga folkrörelseideal ber jag att i sorg få ta tillbaka mina bekännelser som varm anhängare av modellen.

Vad Berit Andnor borde ha sagt och skulle ha vunnit respekt för, är naturligtvis: Självklart inser jag att den här processen varit en soppa, sluten och bortstötande, ovärdig en modern folkrörelse. Det har verkligen varit bedrövligt att behöva utföra uppdraget på det sättet. Men det var det uppdrag vi fick, att göra som vi alltid gjort, vi försökte göra det bästa av situationen, men nu kommer vi att använda allt vårt inflytande för att se till att ingen ny valberedning tvingas eller ges chansen arbeta på samma sätt.

Men det sa hon inte.

Slutsatsen är inte att det var stort annorlunda förr. Man kan kanske argumentera för att förfarandet hade större legitimitet när partierna sett till antalet aktiva medlemmar och förankring i det omgivande samhället involverade långt fler bakom kulisserna. Den breda kontaktytan finns inte längre på samma sätt. Partierna har börjat välja ledare utan att de valda kan hänvisa till något innehållsmässigt mandat.
Man gissar och hoppas. Så var det med Mona Sahlin. Hon sade vad hon verkligen tyckte när hon tillträdde och när hon tackade för sig, men företrädde dessemellan en linje hon inte trodde på själv. Och så blir det för Håkan Juholt om han väljs till partiledare.

Det är mycket möjligt att han blir en lyckad partiledare. Jag hör till dem som tror att han kan komma att överraska många och kanske just tack vare sin inledande vänsterstämpel blir den som med traditionell gråsossepragmatism vågar placera socialdemokratin i den mittfåra där partiet har sitt ursprung. Att Juholt är okänd för de flesta är ett övergående fenomen och förmodligen enbart en fördel. Människor förändras i ledarställning. Och om en politikers uppsyn, dialekt och bakgrund spontant småroar och förvirrar etablissemanget i huvudstaden är det vanligtvis goda nyheter när det gäller genklang hos väljarna.

Men om Juholt som partiledare, det är själva poängen, kan vi bara spekulera. Han har inget tydligt mandat. Han väljs som en from förhoppning i en spellucka; måtte han inte galoppera. Det är intellektuellt fattigt. När medlemmar i ett parti måste delta i stora gissningsleken om vad partiledaren kommer att stå för bortom allmängiltiga fraser, har något gått snett.

Den stora anledningen till att kritiken är så stark nu, trots att processen bara följer en gammal tradition, beror till stor del på att internet och sociala medier vant de flesta vid en känsla av större öppenhet och insyn i gemensamma angelägenheter, kortare vägar till delaktighet och flackare hierarkier. De gamla instinkterna att lyssna och lyda uppåt och sluta sig samman kring gemensamma fraser när ledningen sagt sitt, har slutgiltigt blivit förlegade.

Ett viktigt skäl till varför folkrörelsen som form behöll sin vitalitet så länge, över flera generationer och flera olika större samhällsförändringar, var dess förmåga att förnyas och utvecklas organisatoriskt, trots myter om motsatsen. Just nu klarar inte partierna av den förnyelsen. Förr eller senare börjar det knaka.

”– Vad fan menar ni med ”något nytt”? frågade jag argsint.
– Blanda leken, Truls, så tar vi oss en priffe! Jo, svarade den gamle kärnfasta partivännen, jag menar ett nytt samhälle, en omvälvning på en gång, med ett hiskeligt brak, som inte tar så lång tid. Och det skall du göra!
Jag sköljde i mig göken och steg alldeles ursinnig upp.
– Jaså, ett nytt samhälle, och det skall jag göra. Ypperligt! Nej, säg inte ett nytt samhälle, det är för litet, det skulle ni också tröttna på. Nej, låt oss säga en helt ny värld, en ny sol, en ny måne och nya stjärnor, allting nytt. Och det skall jag göra. Och så en stor kvarn, som kan mala om era gamla fruntimmer till sköna jungfrur och er själva till ungsvenner med bruna lockar och ögon blå. Och allt detta skall jag göra! Då vill ni vara med och agitera! Tack för göken! Och spela nu i fred er priffe, medan jag går hem och försöker laga om den gamla världen!
Partivännerna sågo något stötta ut, men de voro snart inne i sitt spel – fullkomligt nöjda med den värld de levde i.”
(Ur en betraktelse av Axel Danielsson i Arbetet, 9 maj 1893)

Varför inte börja reparationen av folkrörelsemodellen med hur partiledarna väljs. Inför öppna primärval eller se till att kongresserna betyder något. Släpp kontrollen, lita på interndemokratin. Se till att ha flera kandidater som går att skilja åt, som vågar säga flaska och som medlemmarna kan välja mellan. Skrota hela det ängsliga valberedningstänket. Gör kongresserna till händelser att minnas, där spänningen låg i luften, debatten gick het, transparensen var stor, utgången inte var regisserad, rapportörerna inte dresserade, kandidaterna lyckades övertyga osäkra med sina tal och framträdanden, där något faktiskt stod på spel och där sedan legitimiteten i slutresultatet efter votering inte gick att ifrågasätta. Folkrörelsemodellen håller på att gå under. Försök rädda den eller överge den, men låt inte det politiska systemet sjunka till botten under stolta deklarationer om att allt står rätt till.

För övrigt… Om Juholt väljs har Sverige bara ”1,5” kvinnor som partiledare i en riksdag med åtta partier. Skulle Maud Olofsson avgå under mandatperioden och ersättas av en man återstår bara ”0,5” – ett av miljöpartiets två språkrör. Det är inga argument mot de manliga partiledarna var för sig, men som helhetsbild är det givetvis ingen slump, utan en pinsamhet för ett land som gärna skryter inför andra om sin jämställdhet. Och så finns det de som inte tycker att man ska diskutera samhällsstrukturer i jämställdhetsdebatten.