Humanoriastudier och Svenskt Näringslivs rapport på temat är ämnet för den här lördagskrönikan:
—————————————–
Att plugga på utan att ha bestämt sig
”Här blott få världens mäktige och furstar höra vad de sällan eller aldrig hör – sanningen; vad de blott aldrig eller sällan sett, se de här: – människan. Så stor och mångfaldig är de bättre teatrarnas förtjänst om bildningen; och icke mindre om förståndets odling.”
(Friedrich von Schiller i ”Några ord om teaterns moraliska värde för ett samhälle”, i svensk översättning av August Strindberg).
Sällan har väl en rapport från en stor, seriös intresseorganisation blivit så unisont utskälld att högsta ledningen redan dagen efter känner sig tvingad att distansera sig från innehållet.
Svensk Näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv. Om ungdomars irrvägar mellan skola och arbete” tolkades, faktiskt inte utan grund, som ett generellt angrepp på nyttan av humaniorastudier inom högre utbildning. Det mest uppmärksammade förslaget i rapporten är att man borde sänka studiestödet för konst- och humaniorautbildningar där det ekonomiska utfallet inte kan förväntas bli det önskade och där examen inte mynnar i en tydlig karriärväg, för att styra studenter bort från dem.
Rapportförfattarna skriver: ”En möjlighet skulle därför kunna vara att styra lånedelen efter beräknad avkastning på olika utbildningar. Man kan också tänka sig göra ett sammanslaget mått där man tittar till flera faktorer som exempelvis om man klarar sin utbildning inom avsatt tid, hur lång tid det tar att få ett relevant/ kvalificerat jobb och vad man har för inkomst.”
Vi som läst några av de där påstått onyttiga, slöa humanioraprogrammen (mina huvudämnen var teatervetenskap och historia, jag är alltså partisk här) utan karriärplaner har liksom hört invändningarna mot våra studieval förr, och fick tidigt lära oss slagordet: ”du ska inte ta nån skit bara för att du läst humaniora”. Vad det betyder i praktiken har Svenskt näringsliv fått erfara de senaste dagarna.
För till synes nästan alla med humaniorabakgrund i svensk debatt – det vill säga väldigt många – har redan på goda grunder hunnit såga förslagen som ogenomtänkta, kortsiktiga och förlegade. Det blåste upp till en riktigt liten sommartromb över alla parti- och blockgränser, till försvar för humanistiska studier – som både ekonomisk samhällsnytta och demokratiskt egenvärde. Och redan igår gick SN:s vd Urban Bäckström ut och distanserade sig från de kritiserade förslagen i rapporten. Det var klokt.
Jag ska upprepa några av de mest uppenbara invändningarna strax. Men låt mig säga först, att den ytliga syn på högre studier som löper genom rapporten och de befängda förslag till studiestödsreformer den landar i är inga skäl att inte läsa rapporten i sin helhet (den är på 35 sidor).
För i den görs också iakttagelser, påpekas problem och diskuteras målkonflikter som alla med intresse för högre utbildning, jämlika livschanser och kamp mot social och ekonomisk snedrekrytering i samhället, borde ta till sig och grunna på.
Dels diskuterar rapporten ungdomsarbetslösheten med viktiga infallsvinklar, dels tar den upp många studenters långa studietider och sena examen och de förhållandevis låga ekonomiska incitamenten för studier. Den kritiken bör man inte vifta bort lättvindigt. Den brukar framföras regelbundet av studentorganisationerna.
Att studier håller hög kvalitet, håller vad de lovar och inte tar orimligt lång tid är allra viktigast för de studenter som inte har några ekonomiska resurser hemifrån i ryggen utan är helt beroende av studiestöd och vid sidan om-arbete, och avgörande för att fler ska våga inleda högre studier överhuvudtaget.
(Att det olyckliga och onödiga införandet av studieavgifter för utomeuropeiska studenter fått följden att färre nu söker sig hit, är en stor förlust för de svenska lärosätena.)
Att högre studier måste löna sig mer än de gör i dag är att påtala sociala och ekonomiska självklarheter som bara överprivilegierade kan blunda för. Kvalitetsperspektivet blir ännu viktigare i just de kurser och program som inte mynnar i någon självklar yrkesidentitet, utan har sitt värde – även sitt värde för moderna arbetsgivare som förmår se det – i att ge tidlös och bred bildning, insikter och förståelse som förbereder för många olika roller.
Att kritiskt diskutera kvalitet, genomströmning och studievägledning inom humaniora är alltså inte bara legitimt, utan en skyldighet för dem som tar arbetet mot snedrekrytering på allvar. Rapporten är värd att läsa även för oss som skakar på huvudet åt slutsatserna.
Vilka är då problemen med rapporten?
Det är inte i första hand de konkreta förslag som läggs eftersom de uppenbart helt saknar stöd i debatten. Problemet är den underliggande synen på högre utbildning i allmänhet och humanistiska studier i synnerhet som utgår från ett rent, kortsiktigt och dåligt uppdaterat nyttotänkande, med en instrumentell och otålig syn på människan.
Rapporten varnar för att högre studier ska bli en arbetsmarknadsåtgärd, men anlägger själv ett perspektiv som handlade högre utbildning om att få ut unga människor till väldefinierade yrken på snabbast möjliga tid. Utrymmet för att mogna, välja om och i ordets fina mening “bilda” sig, saknas. Det blir ett statiskt synsätt på ekonomin och arbetsmarknaden.
Humanistiska utbildningar är snarast mer relevanta och viktiga för dagens och morgondagens näringsliv, än för gårdagens. Kritiken mot högre utbildning utan tydliga karriärmål som ett irrelevant slöseri med tid är förresten lika gammal som universitetet som fenomen. Och att inte alla kurser i förstone framstår som vettiga eller seriösa är priset man får betala för friheten från ett överhetens femårsplanstänkande.
Friheten att testa, att lita till studenters egna omdömen och mognadsprocesser, att ge människor chansen att söka sig fram, är en förutsättning för en oberoende högre utbildning som står över kortsiktiga prognoser och har fler uppgifter i ett demokratiskt samhälle än att leverera till näringslivet.
Humaniora behöver inte skämmas en sekund för sin existens. Demokratiska bildningsvärden bortom nyttotänkandet måste förvaras. Men just därför ska utbildningarna hålla bästa kvalitet och tåla granskning. Studenterna har rätt att ställa höga krav. Kan Svenskt Näringslivs rapport bidra till en sådan diskussion om kvalitet och resurser inom humaniora kan det faktiskt komma något positivt ut av den.
