Engla igen

Så kom då det tragiska besked som var att vänta. Engla är död. Det är extra jobbigt att konstatera att hennes död kunde ha undvikits om samhället fullgjort sin främsta plikt, nämligen att vara en garant för medborgarnas liv och säkerhet. Den 42-åringe mördaren hade polisen tipsats om både 2006 och 2007 för mordet på Pernilla i Falun 2000 enligt medier. Fantombilden från det mordet uppges ha en påfallande likhet med 42-åringen. Varför har 42-åringen med anledning av dessa tips inte DNA-testats tidigare? Fullständigt obegripligt och oacceptabelt. Väktarstaten är inte mycket att ha om väktarna sover på sin post. De som tipsat 2006 och 2007 har anledning fråga sig vad det är för mening att engagera sig och tipsa polisen om allvarliga brott. Skulle orsaken vara våra rigida regler mot DNA-tester har tillskyndarna av dessa regler en del att svara på nu. Ett grundtips är att tystnaden kommer att vara kompakt från det hållet. En befogad fråga är hur många människoliv som ska offras på integritetens altare. Det är ju den som är argumentet för att Sverige DNA-testar en bråkdel av vad som är vanligt i t ex Storbritannien. Det finns uppenbarligen ett stort antal flerfaldigt sexbrottsdömda svenskar som inte är DNA-testade, naturligtvis i frihet och utan verksamma åtgärder för att hindra ytterligare brott. Enligt brottsforskare är större delen av sexbrottslingarna notoriska återfallsförbrytare. Trots det släpps de ut efter ’avtjänat straff’ precis som för vilket brott som helst utan verksamma åtgärder mot deras sexualdrift, bristande empati och impulskontroll, själva roten till det onda. Ingen tvångsmedicinering, ingenting. I svåra fall borde kastrering vara villkor för frisläppande. Vårt samhälle har i fallet Engla havererat och regeringen borde snarast tillsätta en haverikommission. Egentligen borde en haverikommission tillsättas för varje barn- eller kvinnoöverfall med syfte att kraftigt minska den stora brottsofferskörden. Ingen vill uppleva det som nu hänt i Dalarna igen men risken är uppenbar att nya onödiga offer kommer att krävas. Den som är med och fattar beslut om mjäkiga DNA-regler eller permissioner och frisläppanden löper minimal risk att själv drabbas i sin familj. Men för den som drabbas är sannolikheten 100 %, precis som för Tage Danielssons Harrisburg. Det är bara att den sannolikheten inte är känd i förväg. Ett DNA-register för alla män borde med lämpliga säkerhetsregler inte vara farligare än att vi alla har personnummer som offentliga.