Offentliga sektorn och lönerna

Det heter ju att den av utlandet konkurrensutsatta industrin skall vara löneledande. Det är svårt att kritisera detta faktum. Effekten blir emellertid att de stora grupperna inom skola och vård är dömda förlorare på lång sikt. Vi har facit. Från 60-talet har det varit en enda lång utförsbacke. En annan orsak är bristen på privata alternativ. Finns det bara en arbetsgivare får man ta den allmosa som erbjuds eller flytta utrikes eller byta yrke. Det senare har många gjort och fler borde ta till fötterna som förhandlingsmodell. Får man bättre betalt som arbetare på en massafabrik än som lärare eller sjuksköterska borde fler prova på att byta yrke. Kunskapen och kompetensen har man kvar och är ingen svår ryggsäck att bära var man än hamnar på arbetsmarknaden. På 70-talet var jag lärare på ett gymnasium och vid en löneförhandling tyckte en ’MAO-blus’ att det var osolidariskt att kräva mer när det fanns folk på arbetsmarknaden som tjänade mindre. Enligt den kommunistiska modellen blir slutresultatet att alla blir jämlikt utfattiga. MAO-blusen har nästan fått rätt. Det är en synnerligen dålig affär att ådra sig stora studieskulder och arbeta inom landsting och kommun, med vissa undantag. Utbildningspremien är för många negativ och de mest drabbade härvidlag är högutbildade kvinnor.

Frågan är vad som händer med den ankommande arbetskraftsbristen. Kanske det blir sådan konkurrens om arbetskraften att även kommuner och landsting måste locka med konkurrenskraftiga löner. Först ut i den hetluften hamnar glesbygdskommunerna där ålderspyramiden är upp-och-nervänd. Men min huvudtes för bättre löneutveckling är att vi måste få betydligt fler privata alternativ inom vård och omsorg. I synnerhet inom Västerbottens län där privata alternativ hör till undantagen.