Silbersky och Carins mördare

I går morse hörde jag i riksradions P 1 advokaten Silbersky gå till häftigt angrepp mot NSD:s chefredaktör för att NSD publicerat namn och bild på den som tog livet av Carin Stenvall. NSD påstods ha brutit mot medias etiska regler. En vilt sluggande Silbersky mot en sakligt resonerande chefredaktör. Till saken hör att vi i Sverige är väldigt ömfotade när det gäller publicering av brottslingars namn jämfört med många andra länder. Frågan är vilka drivkrafter Silbersky har. Han tycks ha närmast fri tillgång till radions mikrofoner och TV:s kameror så fort ett grovt brott begåtts och det får en att undra över public service etiska regler. Advokatens drivkrafter kan vara två. Att vara en brottslingens riddare in i det sista men också att signalera att den aktuella brottslingen bör byta ut den tillsatte offentlige försvararen mot Silbersky själv, alltså ren marknadsföring av sig själv. Media borde inte vara okunniga om att advokaters inkomstmöjligheter stiger med mediaexponeringen. Och vad säger att linslusar är de bästa advokaterna?

I det aktuella fallet var väl publiceringen av namnet den enda angreppspunkt S kunde hitta eftersom rättsväsendet uppenbarligen skött allt väldigt professionellt. När S blev trängd av reportern i P 1 och NSD:s sakligt resonerande chefredaktör motiverade han angreppet på NSD med att ’det inte ens var säkert att ett brott begåtts’. Då tog jag mig för pannan. Enligt mitt sätt att se vann NSD-redaktören ’debatten’ skyhögt men Silbersky var säkert nöjd ändå. Hans mål-kund-grupp är ytterst liten och budskapet gick säkert fram.