Regeringen ska inte föra någon särpolitik i integrationsfrågan utan en generell politik, inte en politik för invandrare i utanförskap utan för människor i utanförskap, sa integrationsminister Nyamko Sabuni vid ett tal i Folkets Hus i Umeå i kväll.

Arbetet med att bryta utanförskap avgörs som så mycket annat framför allt på arbetsmarknaden och i klassrummen. Och i ett tydligt försvar av att grundläggande rättigheter ska omfatta alla, med ett avståndstagande från all diskriminering och alla typer av förtryckande hederskulturer.

Det var väl i stort sett även den socialdemokratiska regeringens utgångspunkter under förra mandatperioden.
Den borgerliga regeringen har med sin jobbpolitik och utbildningspolitik bättre chanser att lyckas med det generella anslaget, men det är även för alliansen ett arbete på lång sikt. Och jobben och kampen mot diskriminering på arbetsmarknaden är fortsatt nyckeln.

Nyamko Sabuni var kraftigt ifrågasatt när hon utsågs till statsråd. Även bland liberala opinionsbildare var skepsisen stor efter en rad kontroversiella förslag i boken "Flickorna vi sviker. Om hederskultur i Sverige" som hon gav ut förra året.

Jag var nog inte heller helt övertygad om att hon hamnat på rätt plats, i synnerhet inte när hon själv medgav att hennes portfölj mest talade för att hon skulle bli en prat- och samordningsminister utan egna verktyg och tydliga ansvarsområden.

Men jag tycker att Nyamko Sabuni är en av få nya ministrar som verkligen vuxit med uppgiften och förmått att formulera en stringent och rakryggad linje på sitt fackområde utan att vela eller bli anonym. Det borde väcka respekt även bland tidigare kritiker.

Hennes tydliga principiella sekulära rättighetslinje känns väldigt tilltalande.

Återstår att se om hon kan växa efter sina inledande månader som övertygande pratminister till att bli ett statsråd med konkreta resultat att peka på också.

Enligt en enkätundersökning i det kommande numret av tidningen Studentliv vill hälften av studenterna lämna sina studentkårer när kårobligatoriet avskaffas. Bara 15 procent är helt säkra på att de vill stanna som medlemmar.

Det visar för det första att kårobligatoriet är en tvångsanslutning som strider mot många studenters egna önskemål. Det visar för det andra att dagens studentkårer inte alltid har verksamheter som är tillräckligt attraktiva för att locka särskilt många till medlemskap och aktivitet på frivillig väg.

Många studenter har trots tvånget att vara med bara vaga föreställningar om vad kårerna gör eller står för. Ändå hanterar kårerna ofta stora summor pengar.

Ett avskaffat kårobligatorium skulle tjäna det dubbla syftet att få bort en osympatisk tvångsanslutning och att stimulera studentkårerna till mer vitala verksamheter med medlemmar som uttryckligen vill vara med.

Kårernas fortlevnad är viktig för att värna studentinflytandet och ett levande studentliv. Men de kan bara fylla den funktionen med trovärdighet om det principiellt förkastliga obligatoriet avskaffas.

Jag trodde nog nästa ärligt talat att det var ett skämt när jag, relativt nyinflyttad, i valrörelsen hörde inte bara kommunalråd som Lennart Holmlund (s) och Britt-Marie Lövgren (fp), utan även många andra tala om en fast förbindelse över Kvarken i form av en bro.

Spontant, när man är dåligt insatt i regionen, framstår det ekonomiskt, politiskt, tekniskt och ekologiskt som ett projekt där betongfundament ersatts av drömmerier.

Sedan dess har jag förstås läst på, lyssnat och insett att det inte är något skämt, utan en utredd, genomdiskuterad och lockande vision.

Men hur realistisk är den? Alla svävar lite på målet när det kommer på tal.

Jag har frågat rätt många personer i Umeå det senaste halvåret om deras funderingar kring brofrågan.
I princip alla ser det som något eftersträvansvärt och i linje med Umeås tillväxt och ökande betydelse att börja tänka i sådana stora banor.

Men i princip alla bekänner också genom lätt förlägna, ursäktande leenden att det nog krävs ett litet politiskt mirakel för att få loss de summor som krävs för ett nytt stort infrastrukturprojekt. Konkurrensen från söder är ju, milt uttryckt, inte svag.

En sak är viktig att framhålla: en bro är ingen lösning på problemen med färjetrafiken. Tidsperspektiven är helt olika, en bro är i bästa fall något som kan förverkligas långt in i framtiden.

I själva verket är nog dagens dåliga kommunikationer i finansiärernas ögon snarare ett argument mot en bro än för. Om inte ens färjetrafiken bär sig, finns det då verkligen, trots tillväxtorter, någon levande Kvarkenregion värd att satsa många miljarder på i form av ett mastodontprojekt?

Regionsamarbetet och regiontänkandet när det gäller utbildning, forskning, sjukvård, näringsliv, kultur, turism och handel måste därför utvecklas långt mer, eller kunna påvisa utvecklingspotential, innan det blir realistiskt att tro på några pengar för bron.

Regionens politiker och företag har inget att förlora på att driva frågan hårt och kämpa om pengar, tvärtom – de bör göra det.
Men bron kommer aldrig att byggas som om inte hårt arbete på andra områden förvandlat Kvarkenregionen från ett minne eller en förhoppning till en dynamisk realitet.
Därför är kanske samtalen inom regionen om varför det behövs en bro lika viktiga på sikt som det rena lobbyarbetet att få loss pengar.

Skolverkets barn- och elevombud Lars Arrhenius kräver att tre kommuner – Göteborg, Norrköping och Färgelanda – ska betala skadestånd för att de inte vidtagit tillräckligt åtgärder i fall när enskilda elever kränkts och mobbats.

Att barn- och elevombudet driver sådana här frågor är bra. Det hjälper ytterligare till att belysa de problem som finns i svenska skolor med olika former av våld och övergrepp där utsatta elever överges, skuldbeläggs eller tvingas bort därför att den ansvariga vuxenvärlden inte förmår hantera situationen, inte vill se missförhållandena eller drivs av politiska vanföreställningar som leder till de drabbade i slutändan måste flytta på sig.

En av de mest laddade och ärliga uppgörelser med mobbning som jag läst återfinns i Sven Delblancs bok Livet Ax (1991), där han i en gripande skildring av sin egen skoltid på 1930-talet talar om ordet mobbning som en folkhemseufemism och beskriver hur de vuxna ser tortyren med rosafärgade glasögon utan att ingripa.
Han landar i rådet till mobbade att slå tillbaka.

Det vore tragiskt om arbetsmiljön i svenska skolor är sådan att elever tvingas till liknande överväganden än i dag, men sanningen är nog att det är vanligare än vi vill erkänna.

När jag bläddrade fram VK:s debattsida i morse noterade jag att Umeås två ledande socialdemokrater verkar vara i luven på varandra.

Marie-Louise Rönnmark, socialdemokratiskt kommunalråd, går där i ett inlägg tillsammans med f d landshövdingen Georg Andersson till hårt angrepp på bland andra kommunstyrelsens ordförande Lennart Holmlund.

Lennart Holmlund förespråkade för några veckor sedan i en debattartikel i VK, tillsammans med ett antal andra ledande politiker i länet från olika partier, bildandet av en stor Norrlandsregion. Bland undertecknarna återfanns även Levi Bergström, socialdemokratiskt landstingsråd i Västerbotten.

Marie-Louise Rönnmark och Georg Andersson menar i dagens VK att Holmlunds och de andras debattartikel är ett odemokratiskt och fräckt försök att döda debatten.

Slutsats ett: de verkar, åtminstone i den här frågan, inte snacka med varandra i Umeås socialdemokratiska ledning.

Slutsats två: om de skulle snacka med varandra skulle det nog inte vara några vänliga ord som utväxlades mellan Lennart Holmlund och Marie-Louise Rönnmark om regionfrågan.

Slutsats tre: frågan om den framtida regionindelningen är ingen traditionell partipolitisk fråga, utan öppnar för allianser över partigränserna och för strider inom de enskilda partierna.

Okej, det är inte så att man inte varnat mig. Vänner och bekanta med bloggerfarenhet har påpekat för mig att en blogg är ett hungrigt tidslukande monster som käkar upp all fritid som kommer i dess väg och lämnar frustration och dåligt samvete som spillning efter sig.

Och just som jag skulle dra igång denna redan för några veckor slog influensan till i familjen som en fin vink från ovan om att det är hybris att ens försöka.

Så, varningarna är utfärda. Jag har inga ursäkter om detta blir vk.se:s motsvarighet till ett övergivet industriområde där gammal, rostig bråte skvallrar om att inget längre händer.

Men förhoppningsvis ska jag kunna motbevisa pessimisterna och bjuda på dagliga, snabba, spontana kommentarer framöver om det mesta som har med politik och samhällsdebatt att göra.