I nya numret av Der Spiegel står att läsa om hur de tyska socialdemokraternas ledare Kurt Beck våndas över sin framtid.

Beck är i dag delstatschef i Rheinland-Pfalz och sitter inte, trots att han är partiledare, med som minister i den stora koalitionsregeringen i Berlin.

Nu brottas han och partikamraterna med frågan: när bör han söka en statstrådspost?

Han behöver sitta i regeringen inför nästa förbundsdagsval 2009 för att ha en chans att hävda sig i debatten mot kristdemokratiska förbundskanslern Angela Merkel.
Men ju senare han blir minister desto färre kontroversiella regeringsbeslut måste han försvara.

Kurt Beck tvekar om tidpunkten också av ett annat skäl – tänk om det går åt skogen för socialdemokraterna i valet 2009?
Då har han gett upp sin maktposition i den egna delstaten, utan att ha blivit förbundskansler.

Många politiker har brottats med samma problem, ungefär som hockeyspelare som tvekar om rätta tidpunkten att sticka över till NHL – det kan ju sluta i farmarlaget.

Hillary Clinton kandiderade inte i amerikanska presidentvalet 2004, då chanserna 2008 framstod som långt större.
Relativt unge senatorn Barack Obama har tagit en risk genom att ställa upp redan den här gången i stället för att vänta in en kanske lysande chans att vinna om fyra eller åtta år.
Ett nederlag, om det blir rejält, kan stämpla en kandidat för alltid.

Bäst på att vänta in det rätta läget och vänta ut hetsiga motståndare är utan tvekan Tysklands förbundskansler Angela Merkel.
Hade hon ställt upp i Robinson skulle hon nog varit oslagbar på plankan.

Kurt Beck vs Angela Merkel – båda då sannolikt ministrar i samma koalitionsregering – kan bli en spännande duell i tyska valet 2009.

Delegationen för fördelning av statsbidrag för kvinnors organisering och jämställdhetsprojekt har beslutat ge Feministiskt initiativ 400 000 kronor i etableringsbidrag.

Sådana bidrag får enligt förordningen inte lämnas till politiska partier eller föreningar som har för avsikt att ställa upp i allmänna val.

Nu har Fi lovat delegationen snällt och heligt att inte ställa upp i något val under 2007 – och fått sina pengar.

Eftersom det inte anordnas några allmänna val under detta år så kan löftet inte ha varit så svårt att avge för Fi:s representanter.

Feministiskt initiativ, ett politiskt parti som ställde upp i både riksdagsvalet och lokala val hösten 2006 och som öppet siktar på revansch 2010, har alltså fått statsbidrag som de rimligen inte är berättigade till.

Det är nog dags för Fi att bestämma sig för vad man är och vill.

Fredrik Reinfeldt är en politiker som uppenbarligen fascinerar – inte så mycket genom stor utstrålning eller käft, som genom en blandning av lugn vardaglighet och lätt gåtfullhet.

Nu diskuteras det, bland annat i helgens Godmorgon Världen i P1, om han varit för osynlig sedan regeringsskiftet.

Hans ledarskap ifrågasätts och beröms omväxlande.
En del menar att han inte varit närvarande nog när det blåst snålt kring regeringens statsråd. Andra menar att det tyder på en mogen, modern ledarstil.

Jag tycker att kritiken är lätt överdriven och säkert färgad av att många journalister vant sig vid Göran Perssons gåpåiga ledarstil. Reinfeldt vinner vid en jämförelse.

Det statsministern däremot misslyckats med är framför allt att lyfta perspektivet i debatten och återkommande påminna om den övergripande politik alliansens gick till val på och vann stöd för.

Nu har många sakfrågor behandlats som isolerade fenomen, den sammanhållna "berättelsen" från valrörelsen hörs inte längre så ofta.

På en punkt har dock Fredrik Reinfeldt varit alltför frånvarande – nämligen här i Umeå.

Han var den enda partiledare som inte dök upp under valrörelsen och han har inte heller synts till som statsminister.

Det senare kan man förstås, med tanke på statsrådens tidschema, ha förståelse för. Men frågan kvarstår: när kommer han?

På onsdag kommer socialminister Göran Hägglund till Umeå, utbildningsminister Lars Leijonborg var här för några veckor sedan. Mona Sahlin hade Umeå med som ett stopp på sin Sverigeresa. Maud Olofsson får väl anses tävla utom toton i den här frågan med tanke på sin förankring i länet.

När lyckas Umeås moderater locka Reinfeldt till ett besök i Norrlands huvudstad?

Kommmunalrådet Lennart Holmlund hyfsar nu sin ståndpunkt i frågan om överklagandena i samband med bygget av Botniabanan.

I förra veckan gick han till attack mot "överklagandeinstrumentet" som ett sätt för jurister att "sabotera" genomförandet av infrastrukturprojekt och vill inte se fler domstolsavgöranden.

Det är naturligtvis en ohållbar ståndpunkt i ett rättssamhälle.
I sin blogg nu på måndagen betonar han att han inte – tack för det – vill inskränka möjligheterna att överklaga.

Istället går han mer in på den punkt som debatten borde handla om: nämligen den nya, hårdare miljölagstiftning från 1999 som Botniabanan är ett av de första stora projekt att omfattas av.

I ett dokument från socialdemokraterna – "Miljö och hållbar utveckling. Tio år med en socialdemokratisk regering" – från förra mandatperioden står följande att läsa om miljöbalken:

"Ett av de viktigaste miljöpolitiska instrumenten är miljölagstiftningen. Efter ett gediget utredningsarbete infördes den 1 januari 1999 den nya sammanhållna Miljöbalken. Med miljöbalken har miljörätten fått en gemensam plattform. I balken samordnades femton lagar som rörde miljö, natur och hälsa. Lagstiftningen skärptes, bland annat genom införandet av allmänna hänsynsregler och miljökvalitetsnormer.
Miljöbalken är en milstolpe i den svenska miljölagstiftningens historia. Just nu arbetar regeringen med att utveckla Miljöbalken och samordna den med annan lagstiftning. En prioriterad fråga är att uppnå en effektivare handläggning av miljöärenden."

Det visar alltså att Lennart Holmlund – istället för kritik av de domstolsförhandlingar som är väl grundade i den nya miljölagstiftning hans eget parti skryter över – borde diskutera vad i miljöbalken som borde ändras.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är insatt i detaljer i den frågan, men miljöbalken har ju länge kritiserats för att skapa inte bara nödvändiga, utan också onödiga, merkostnader.
Även socialdemokraterna har, som ovan, sett det som en prioriterad fråga att utforma en effektivare handläggning. Lennart Holmlund är alltså långt ifrån ensam i den kritiken.

Det handlar om svåra avvägningar i en miljölagstiftning som inte kan viftas bort som irrelevant, men som heller inte kan försvaras som perfekt.

Men det borde framgå tydligare i Lennart Holmlunds inlägg att hans vrede i sak riktar sig mot det som hans eget parti ser som en ’milstolpe’ i svensk historia.

Det påstås ofta att massmedia, och framför allt kvällstidningarna, löpt amok i kändishysteri och frossande i stjärnornas privatliv.

Roligt att läsa är det ju knappast för vänner av något mer seriös nöjesjournalistik. Men jag är tveksam till om kändishysterin i sig, reportrar i jakt på hetaste skvallret från nöjesvärlden, verkligen är något nytt under solen.

En historisk återblick visar att det kanske i själva verket är ett gammalt fenomen som kommit tillbaka med full kraft.

Förr kallades kändisjournalisterna nämligen för teaterreportrar, och de var viktiga för tidningar som levde på lösnummerförsäljning.

En av Dagens Nyheters teaterreportrar från början av 1900-talet, Set Poppius, skrev så här när han i en historik ("Bakom Spalterna. Ur Dagens Nyheters historia") tittade tillbaka på sitt journalistiska uppdrag på DN 1910-1915:

"Den tidens teaterintresse hade emellertid en påfallande ytlig karaktär. Naturligtvis fanns det en publikelit som framför allt hyllade Konsten, men teaterintresset hos den breda publiken, den publik som tidningarna skulle leva på, präglades i hög grad av den rådande personkulten.
Nyhetsjakten inom teaterreportaget inriktade sig i mycket stor utsträckning på teaterfolkets privata göranden och låtanden, deras personliga meningsyttringar i alla möjliga frågor i samband med deras arbete, deras framtidsplaner, engagemangsfunderingar, konflikter med teaterdirektionerna osv.
Men så fanns det ju också bland den tidens teaterfolk ett överflöd på "stjärnor" som var föremål för en långt driven personkult. Teaterreporterns egentliga uppgift var att mata denna kult med idel brännbara ämnen."

Set Poppius går vidare med att beskriva hur det gällde att ha ett antal stamställen i Stockholms restaurangliv där journalister hängde omkring och umgicks med kändisarna för att inte missa något.
Och hur det skedde på direkt order från redaktionsledningarna med extra pengar för att täcka upp "ett mera konstant uteliv".

Han menar i sin återblick att den typen av journalistik från 1900-talets början tillhör det förgångna. Föga anade han nog att det bara var början.

Något särskilt nytt fenomen är nog alltså kändishysterin knappast. Den tar sig ständigt nya former, men fascinationen för celebriteter i sig är förmodligen gammal som människan.

En intressant debatt hölls i morse i P1-morgon mellan moderate riksdagsmannen Lennart Hedquist (för) och kristdemokraten och folkhälsoministern Maria Larsson (mot) om skatteutskottets diskussioner om att sänka skatten på öl och vin och samtidigt höja den på sprit.

Den visade ganska tydligt att argumenten för sänkta alkoholskatter nästan alltid bygger på en uppgivenhet om svensk alkoholpolitik och nästan alltid slutar i en acceptans av ökad konsumtion.
Det är en hållning som har många förespråkare, men regeringen bör inte göra den till sin.

Lennart Hedquist kompletterade en bit in i debatten också sitt förslag med antydda flummiga argument om att en sådan reform skulle ge en bättre form av drickande.
Ungefär som myten om att barn som får smaka av sina föräldrar eller får hjälp att köpa ut lär sig hantera alkoholen bättre, trots att undersökningar visar på raka motsatsen.

Det är sannolikt en folkhälsopolitisk återvändsgränd att med en sådan skatteskiftning försöka ändra djupt sittande alkoholkulturella vanor som istället måste bekämpas med åtgärder för sänkt totalkonsumtion.

I ett läge när införseln minskar och Systembolagets försäljning ökar verkar det märkligt att gå in och ge efter för ölsmugglingen på skatteområdet.

Folkhälsoperspektivet bör styra alkoholpolitiken, och ur folkhälsosynpunkt känns diskussionerna i skatteutskottet inte särskilt intressanta.

När jag började den här bloggen var jag nervös att det skulle bli för kort väg från det att pulsen rusar iväg i irritation över eller entusiasm inför något tills det att tankarna publiceras.

Är man lite småtrög som jag finns det en trygghet i att börja en ledare på förmiddagen i vetskapen om att tryckeriet drar igång först sent på kvällen.

Det första utkastet till en ledare knycklas i regel ihop, oläst av alla utom mig själv, lagom till lunch. Idéer och analyser hinner mogna bra över en eftermiddagsfika och lite småprat eller mejlande med kollegor.

Man läser på en gång till, prövar nya formuleringar, letar bästa linjen, noterar, med en metafor i VM-tider, vilka portar som är luriga och kräver uppmärksamhet.

Jag var rädd för att jag i min blogg skulle börja köra ur i resonemangen redan innan första mellantiden.

Nu inser jag att det är tvärtom.
Själva lockelsen och vinsten med de snabba bloggkommentarerna, meningsutbytet mellan olika lokala debattörer här på vk.se ligger i just den höga pulsen – i spontaniteten som tekniken möjliggör.

De ersätter inte, men kompletterar den vanliga, långsammare debattrytmen.

Inläggen på bloggarna kommer med lite mer syra och bett än mogna produkter brukar göra. Det provocerar fram grimascher, varvar upp diskussionen.

Tids nog kommer ju alltid det fördjupande materialet som får oss att samla ansiktsdragen igen.

En av mina favoritfilmer är verklighetsbaserade "Good Night, And Good Luck" från 2005.

Den handlar om hur ett gäng journalister på den amerikanska tv-kanalen CBS tar sig an konservative senatorn Joe McCarthy, som på 1950-talet spred skräck med en paranoid och antidemokratisk jakt på påstådda kommunistsympatisörer inom amerikanska staten.
Filmen är svartvitt, vilket passar till den strikta, strama, disciplinerade principfasthet som präglar huvudpersonen – den legendariske journalisten Edward R. Murrow, spelad av David Strathairn.

Verklighetens Murrow lämnade efter sig en rik samling briljanta citat. Några smakprov:

"Bara för att din röst når runt halva världen betyder det inte att du är klokare än när den nådde till andra änden av baren."

"Vi kan inte försvara friheten utomlands genom att överge den på hemmaplan."

"Ingen kan terrorisera en hel nation, om vi inte alla är hans medhjälpare."

"När politiker klagar på att televisionen förvandlar processen till en cirkus, så borde det klargöras att cirkusen redan fanns där innan, och att televisionen bara visar att inte alla aktörer var väl utbildade."

Som gammal teatervetare kan jag bekräfta att det sista citatet är helt korrekt. Problemet är förstås att framtidens politiker – om utvecklingen går snett – knappast längre kommer att ha en chans att nå ledande positioner om de inte är utbildade också för just cirkusen.

Filmen rekommenderas hur som helst varmt för den som vill få inblick i en viktig kraftmätning i amerikansk historia.

Det verkar framför allt vara moderaten och försvarsministern Mikael Odenberg som driver det integritetskränkande förslaget om att ge Försvarets Radioanstalt rätt att avlyssna alla telefonsamtal, alla sms och all e-post till och från utlandet.

Trots att flera remissinstanser sågat förslaget och varnat för att det strider mot Europakonventionen och grundlagen, att riskerna är för dåligt utredda och avlyssningen kraftigt skulle inskränka den personliga integriteten så har Lagrådet gett tummen upp och de övriga allianspartierna under lätt knorr tolererat att försvarsministern för frågan vidare.

Jag förstår inte varför det nu är så tyst från de liberala riksdagsledamöterna inom folkpartiet och delar av centerpartiet.
Och jag förstår inte varför inte övriga allianspartier redan från början sagt nej till det moderata statsrådets ambitioner att kraftigt utvidga statens befogenheter att snoka i människors privatliv.

Halten liberalism i en politisk övertygelse kan knappast mätas bättre än genom inställningen i sådana här frågor där den personliga integriteten och rättssäkerheten hotas.

Den typ av ekonomiska jämförelser som kommmunalrådet Lennart Holmlund använder i sin blogg när han räknar på hur mycket överklagandena kring Botniabanan kostat i jämförelse med kommunal samhällsservice är vid en ytlig anblick spektakulära.
Men de förblir demagogiska så länge han inte säger ärligt vilka slutsatser han drar.

Lennart Holmlund säger nämligen det populistiska A, medan han förtiger det svårare B.

Att politiska beslut från makthavare går att överklaga hör till demokratins och rättstatens grundprinciper, hur frustrerande och irriterande processer än kan vara. De principerna får vi inte börja kompromissa med på grund av otålighet i samband med vissa infrastrukturprojekt.
Vid enorma projekt som Botniabanan ökar antalet berörda, och därmed riskerna för långa processer.

Lennart Holmlund må vara frustrerad som många andra över Botniabanans förseningar. Men när han antyder att rätten att överklaga politiska beslut borde inskränkas eller tas bort borde han säga rakt ut vilket system eller vilka principer han vill se istället.

Så länge han inte gör det är hans utspel mest bara tom populism.