Dagens huvudledare handlar om förslaget från Lars Leijonborg om en nationell kvalitetsranking av landets högskolor och universitet.

Okej, låt mig säga det på en gång: om någon har nostalgiska bindningar till Rådhustorget som det ser ut i dag eller tycker att den typen av torg är det bästa som hänt svenska stadsbilder sedan betongen uppfanns har jag respekt för det. Smaken är olika och det är inte min avsikt att såra någons preferenser.

Men det här är min personliga åsikt: Det är något med Rådhustorget i Umeå som inte stämmer, något saknas på just den plats där man tvärtom förväntar sig något extra, något som tynger ned istället för lyfter upp, energin tar slut där den borde laddas.

Hur gärna man än skulle vilja att det vore en plats att skryta om eller visa upp, så kan man inte ljuga för sig själv – var det verkligen så här det var tänkt?

Visst händer det en del saker – möten, beachvolleyboll, kulturevenemang, happenings – då och då som piggar upp. Visst kan ett folkvimmel vackraste sommardagen eller juligaste decemberlördagen vara trevligt. Och små antydningar till marknadsliv finns förstås.

Men till vardags är det ändå en plats som en regissör med planer på att göra en deppig film om oss vilsna själar skulle älska att rigga upp kamerorna vid.

Tom Waits skulle spela in en skramlande video där.

Ingmar Bergman skulle ha låtit Gunnar Björnstrand stirra upp mot himlen ovanför hustaken med tvivel och leda i blicken.

Rådhustorget är nästan alltid en viss besvikelse, det går inte att komma ifrån; lite grått, lite deppigt. Stadens mittpunkt saknar plan och puls, man skyndar förbi den, drar upp kragen lite och känner sig som en huvudrollsinnehavare i just en deppig film om vilsna själar.

Inte heller besökare av Umeå lär bli begeistrade av intrycken.

Det blåskimrande taket på själva rådhuset just nu kvällstid är vackert, jag gillar det, men den lilla detaljen understryker nästan bara hur dött det i övrigt är när skymningen lagt sig. För bristen på permanent ljussmyckning höst- och vintertid är ett av problemen.

Rådhustorget, liksom Vasaplan, är märkligt outnyttjat när det gäller intressant och åtminstone lite påkostad ljussättning, konstnärlig utsmyckning, mer levandegörande torgkänsla eller ett sammanhängande kulturprojekt av något slag som förvandlar det till ett mål i sig, inte bara en passage mellan olika inköpsgator.

Kanske finns det inget behov rent ekonomiskt eller besökarmässigt att lyfta Rådhustorget – det centrala läget gör förmodligen att alla ändå söker sig till gatorna och affärerna runt omkring, stämning och atmosfär likgiltigt, men nog borde det finnas aktörer som skulle lockas av tanken på att få göra något bättre av en plats med sådan outnyttjad potential?

Jag har konstaterat tidigare här på bloggen att det händer en hel del med Umeås stadsbild för tillfället. Vad händer med Rådhustorget? Hur ser planerna ut – på kort sikt och på lång sikt, vem tar initiativet?

Jag är inte längre så fascinerad över ideologiska beteckningar, deras egenliv och själsliv, hur de används av anhängare och motståndare.

När man under loppet av en och samma dag kan bli avfärdad som både socialist och nyliberal inser man att det där med beteckningar är något som inte bara är intellektuellt stimulerande – för det kan det vara – utan dessvärre också tacksam lera i smutskastandets konst.

Men skulle jag beteckna mig själv som något idag så säger jag antingen frisinnad liberal eller socialliberal, utan att för den skull ha något emot att kalla mig enbart liberal heller.

Nåväl, på dagens ledarsida gör jag hur som helst ett av mina alltså alltmer sällsynta inhopp i debatten om ideologiska beteckningar.

Jag rycker ut till försvar för socialliberalismen (ni som har tillgång till papperstidningen kan notera att texten där innehåller ett subtilt grammatiskt fel i sista meningen, det är dock rättat här):

’Om att bli kallad en överhetsvurmande teknokrat

’Om socialism är att få stryk av klassens flåbuse för att styrka ger makt, skriver Mattias Svensson, från Timbro, i senaste numret av tidskriften Liberal Debatt, ’så är socialliberalism att mästras av klassens ordningsman’. Socialliberalismen föder, menar Svensson, ’förmynderi, överhetsvurm och teknokrati’. Han sågar socialliberalismens positiva frihetsbegrepp som ett slags förtäckt socialistisk statsdirigism.

Det är inte varje dag man blir kallad för överhetsvurmande teknokrat. Efter en sådan utskällning spärrar man onekligen upp ögonen och behöver inte dricka kaffe på en vecka.

Som inte bara lös, porös, aningslös socialliberal i största allmänhet, utan därtill frisinnad anhängare av en restriktiv alkoholpolitik tillhör jag förmodligen en speciellt föraktfull kategori.

Men man ska vara tacksam för välformulerade kritiker. Och inte bara det: man ska lyssna noga på kritiken också.

Om jag börjar där: Mattias Svensson har definitivt en poäng i att socialliberalismen riskerar att bli onödigt klåfingrig med en övernitisk tro på att politiken kan lägga verkligheten till rätta.

Jag tycker att den typen av kritik är befriande, eftersom den går emot vänsterströmmen i svensk debatt och rensar i det värsta missmodet.

Men problemet med det väldigt teoretiska, sterila frihetsbegrepp – i hög grad befriat från insikten om att reella målkonflikter existerar och att världen inte alltid är en lycklig bullerby där alla är glada och framgångsrika – som vägleder många av socialliberalismens kritiker är att det briljerar på papper men fallerar i en komplex och konfliktfylld verklighet.

I den bästa av världar skulle kanske välfärdssystem, vissa gemensamma institutioner och positiva rättigheter inte behövas. Socialliberalismen kan framstå som obegriplig för den som isolerar frihetsbegreppet från människors interaktion och samlevnad.

Men eftersom socialliberalismen inte är utformad för att glänsa på papper utan för att öka friheten i det långt ifrån enkla och sorglösa samhället, så måste den eftersträva förankring i mänsklig erfarenhet. Det kräver en ständig balans för att inte sluta i klåfingrighet. Därför är även lätt urspårad kritik nyttig.

Inte för att socialliberalismens behöver skämmas för sitt frihetsbegrepp, utan för att den vinner på att förbli lyssnande hellre än försöka vara fördömande tvärsäker.’

Dagens huvudledare handlar om Sveriges televisions kampanj ’Fri television.’

Som en läsarkommentar vänligt påpekade i efterhand var mina V75-funderingar inte helt klockrena denna vecka heller.

Men jag vore väl inte travintresserad om jag inte kände ett visst behov av försvarstal: hade inte Mireille Ås galopperat mitt på upploppet (med segern klar) hade min analys av V75-1 varit helt korrekt. Det var, som man säger, surt.

V75-2: Nursery Rhyme var bra och även om jag rankade Lie Detector och Sissel Godiva högre så fanns hon med som rekommenderat streck. Helt okej även där alltså.

V75-3: Persos Yankee fick ett lopp i dödens, men var ändå inte lika bra som tidigare. Att fundera kring honom som chansspik var en miss. Acclaim – vilken vinterhäst, han såg finfin ut.

V75-4: Ja, gardering var rådet och det var väl helt korrekt. Mörtvedt Jerkeld var bra.

V75-5: Min spikidé Wellino Boko var grym från dödens som tvåa, får han vara fräsch tror jag att han vinner derbyt nästa år. Men Sahara Dynamit var också grym och en värdig vinnare.

V75-6: Lost without You hade jag ingen koll på. Favoriten och mitt tråkiga tips Jay Jay Okocha galopperade bort sig.

V75-7: Rutger Raket var ju ingen överraskning, men spelmässigt hade det varit klokt att gå kort i loppet, inte gardera friskt som jag tyckte.

Jag får ladda för revansch nästa gång.

Jag har inte haft så mycket tid att fördjupa mig i veckans omgång tyvärr och så hade jag datastrul på förmiddagen, men här kommer ändå mina tankar lopp för lopp inför dagens V75:

V75-1:
5 Mireille Ås, har sett fin ut i de senaste loppen, med rätt resa så sveper hon förbi dem sista 100. Favoriten 2 Mary är också ett givet streck – kan leda runt om. Streck för de två borde räcka långt.

V75-2:
En intressant Breeders Crown-final för de treåriga stona. 2 Lie Detector och 3 Sissel Godiva känns som huvudet högre än de andra, men det är sent på säsongen för unghästarna och jag skulle nog gardera med 9 Helene Tilly och 1 Nursery Rhyme. 12 American Glide är storskrällen.

V75-3:
4 Persos Yankee är jämn och pålitlig på en hög nivå och det här motståndet ser lämpligt ut. Ska han vinna i gulddivisionen är det vid ett sådant här tillfälle. Tänkbar spik trots att 11 Acclaim har årstiden på sin sida och 5 Super Light har större hårdhet. 1 Crown Kemp och 10 Flying Herkules blir aktuella först vid större gardering. 12 D.J.Seabrook hade känns hetare från ett bättre läge.

V75-4:
Öppet, stor gardering rekommenderas. 2 Faksen J:r och 6 Hallsta Lotus känns mest intressanta på strecken.

V75-5:
2 Sahara Dynamite är förstås en topphäst, men jag tror att om någon häst i kullen kan plocka ned honom från dödens så är det 9 Wellino Boko. Han kan vara en chansspik.

V75-6:
6 Jay Jay Okocha tycker jag är en berättigad favorit.

V75-7:
Också ett öppet lopp som kräver en del streck med tanke på att 5 Rutger Raket är ojämn och 12 Go On Pale har ett uselt läge. Intressantast på strecken tycker jag att 1 Thunderbolt, 4 Blue Canyon och 6 Mob Muscle känns.

Lycka till, som det brukar heta i radiosporten.

I min lördagskrönika den här veckan ger jag mig i kast med globaliseringen och konstaterar att det inte var bättre förr, tvärtom.

’Globalisering, hopp och solidaritet

Vi kan inte påstå att vår västliga värld är bra, sade Eyvind Johnson i ett berömt och omdiskuterat tal 1951, "inte ens vår egen lilla del, den nordiska som finns i den västerländska."

Men, fortsatte han, "vi vet att den är bättre än slav- och vasallrikenas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland. Vi bör nog vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt – men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre."

Han talade om en annan tid med andra utgångspunkter och utmaningar än vår. Men grundhållningen förblir relevant. Engagemang måste springa inte bara ur medvetenhet om världens fasor, missförhållanden, orättvisor, förtryck och övergrepp – och de är många – utan också ur insikt om på vilket sätt solidaritet, frigörelse, lyft och utveckling åstadkoms i världen.

Det finns otaliga exempel på naiv, inskränkt optimism som inte vill erkänna problem överhuvudtaget och därför skapar ohjälplig passivitet. Och det finns lika många exempel på destruktivt samtidshat utan perspektiv, som fastnar i förljugen nostalgi eller abstrakt utopism.

En av dem som ofta fått symbolisera det förstnämnda är filosofen Leibniz. Gud skulle inte, menade han förtröstansfullt, ha skapat världen om den inte vore den bästa av alla tänkbara världar.

Det var denna tanke som Voltaire senare gjorde dräpande satir på i romanen Candide. Hur mycket elände och fasa ynglingen Candide än upplever framhärdar hans lärare Doktor Pangloss i åsikten att de lever i den bästa av världar.
Inställningen vore lika ohållbar i dag.
Men i vår tid är tendensen snarare att det destruktiva samtidshatet får ett uppsving. Många vill tala om vilken eländig tid vi lever i. Ofta lyder analysen: det är globaliseringens fel. Det är en svårbegriplig slutsats.

Spännvidden i åsikter, perspektiv och ideologiska utgångspunkter hos globaliseringsförespråkarna är stor.
Men det som förenar de flesta av oss är en övertygelse om att det inte var bättre förr.

Är man intresserad av den officiella statistiken från internationella organisationer kring fattigdom, välstånd, hälsa, säkerhet, miljö, livschanser och rättigheter rekommenderas Johan Norbergs rapport till Globaliseringsrådet: "Fyra decennier av framsteg".

Den ger en god bild av hur ekonomisk utveckling, handel, internationellt utbyte, spridandet av idéer, kunskap och teknik över gränserna påverkat den övergripande välfärdsutvecklingen i positiv riktning de senaste 40 åren.
Det gäller inte alla regioner, inte alla år och inte alla politiska sakområden, men sammantaget går det åt rätt håll.

I sin sammanfattning skriver Norberg: "Decennierna sedan 1960 har vi förmodligen upplevt den största förbättringen av mänsklig levnadsstandard som någonsin har inträffat. Den extrema fattigdomen, undernäringen, analfabetismen, barnarbetet, spädbarnsdödligheten och andelen som saknar säkert vatten har mer än halverats under denna tid".

Globaliseringen är inte den enda förklaringen till de framsteg som gjorts eller ett helt oproblematiskt fenomen. Av Johan Norbergs rapport kan också starkt åtskilda slutsatser dras beroende på vilken ideologisk utgångspunkt man har.

VK:s mångårige chefredaktör Matts Balgård skrev en gång: "Alla samhällsfrågor är inte lösta och det är inte bara administration och naken maktkamp som återstår. Det kommer nya politiska generationer, som ser på samhället med nya ögon ur nya synvinklar. Deras synsätt och värderingar måste också ta form i idéer och utopier om det samhälle de vill skapa. Och eftersom den totala enigheten (lyckligtvis) aldrig torde kunna uppnås i något samhälle, så kommer politiska motsättningar och strider alltid att uppkomma mellan olika idéer och strävanden."

Man får inte tro att globaliseringen betyder ett slut på historien, politiken, ideologierna.
Men globaliseringens positiva effekter är viktiga för det oerhört angelägna arbetet med att stärka den internationella solidariteten, främja demokrati och mänskliga rättigheter, effektivisera fredsinsatser och akut nödlindring, stimulera samarbete och långsiktig utvecklingshjälp.

För Leibniz har ju fortfarande alldeles oerhört fel. Klimathotet och miljöförstöringen står i centrum nu. Epidemier, svält, övergrepp och förtryck är ett faktum i många regioner. Och att det blivit bättre för flertalet är en klen tröst för de stora grupper som fortfarande lider, även i rika länder.

Vi har oändliga skäl att arbeta ihärdigt och intensivt för en bättre värld, utan skygglappar och skönmålning. Men engagemanget måste bygga på en ärlig historieskrivning. Då bör vi akta oss för att tala så illa om vår samtid att vi missar allt det väldigt positiva som faktiskt skett, hur mödosamt långsamt det än går och hur deprimerande mycket som än återstår.’

Tysklands vice förbundskansler och arbetsmarknadsminister Franz Müntefering (s) meddelade i veckan att han avgår ur den tyska regeringen.

Han anför allvarliga privata skäl för sitt beslut som man inte har någon anledning att ifrågasätta, men spekulationerna hade redan innan varit många den senaste tiden om den 67-årige Münteferings fortsatta politiska arbete, efter det nederlag han led i maktkampen mot partiledaren Kurt Beck om a-kassereglerna och de svårigheter han har haft med att driva igenom hjärtefrågan om minimilöner.

Franz Münteferings avgång kommer att sätta regeringskoalitionen mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna på svåra prov och innebära ännu större svårigheter för Angela Merkel att bedriva inrikespolitisk reformpolitik.

Även om ingen omedelbar kris förestår så symboliserar ändå Münteferings tack och adjö regeringens tilltagande problem och långsamma upplösning.

Genom sin ålder, upphöjda position och övertygelse om att den reformpolitik som inleddes under Gerhard Schröders tid som förbundskansler varit lyckad, har han blivit en antipopulistisk och stabiliserande faktor när partikamrater börjat förberedda sig för nästa val med utspel och positionering.

Han har inte stått över partipolitiken, men har varit en av få som i sin ministerroll fullt ut gått in för den stora koalitionsregeringen.

När han nu avgår, med sin ställning underminerad av den egna partiledaren, står det också klart att från och med nu kommer valrörelserna – i delstaterna och sedan inför förbundsdagsvalet 2009 – att vara viktigare än regerandet för de stora i tysk politik.

Tyska tidningar har förstås skrivit mycket om detta. Heribert Prantl i Süddeutsche Zeitung och Christoph Seils i Die Zeit är två av kommentarerna.

I natt var det dags för demokraternas presidentkandidater att drabba samman i en ny debatt.

Time har satt betyg på debattörerna och CNN har en analys för den som vill få en snabb överblick.

Det verkar som om Hillary Clintons kampanj har en förmåga att komma tillbaka efter tillfälliga motigheter och en kapacitet att hantera problem snabbt innan de växer sig för stora som gör att motståndarnas kritik inte riktigt biter.

Det är inte glimrande eller helt övertygande, men effektivt och än så länge tillräckligt. Hennes favoritskap i demokraternas primärval har förstärkts, det är min känsla, utan att utgången för den sakens skull är given.

Clinton-Giuliani i slutomgången förblir tipset.

Du som tittar så fjärran,
som fanns något där borta
där räven brukade passera tidiga mornar
innan hundarna skällde –

där dimman över fälten smyger in bland träden
som ett barn
och leker med kottar och grenar utom synhåll,

någonstans där borta såg vi björnen,
men det är många år sedan nu –

och vissa vintrar lät vi skidspåret
löpa tvärs genom skogen,
för att ha något att dyka upp ur på sista sträckan
när speakern inuti våra huvuden vrålade –

jag älskar denna rosa soluppgång,
som huttrar med rinnande, kloka ögon

och du står på den stora stenen
och spanar igen som en kapten
på din barndoms främre däck –