Bränsleslukande och bränslensnåla politiker är utgångspunkten för en liten signerad betraktelse av mig på dagens ledarsida. Metaforerna är förstås lite vågade att ge sig in i för en som inte har körkort:

’Enligt uppgift lär Lennart Holmlund (s) och Anders Ågren (m) i går ha mötts i ett s.k. miljöbilsrally, med uppgift att köra en sträcka så bränslesnålt som möjligt.
Ur ett politiskt perspektiv är det intressant att fundera kring hur bränslesnåla eller bränsleslukande olika politiker är när det gäller maktutövning, ledarskap och opinionsbildande arbete.

En del rullar på tyst, effektivt och i lugn takt, gör inte av med mycket energi, sprider inga moln av gräl eller rubriktörstande utspel kring sig, hörs bara av den som lyssnar noggrant och håller det politiska arbetet rent, konstruktivt och sobert. De tillryggalägger å andra sidan sällan längre sträckor, behöver alltid starta i tid för att hinna fram och har ofta bara plats för en resväska i taget.

De bränsleslukande politikerna däremot bullrar, gasar, bolmar, tutar och kör på gränsen till det omdömesgilla, ibland på fel gräns. Men de hörs å andra sidan, ibland kan de nå längre och komma fortare fram med större last än andra; ofta till priset av en nedsmutsad politisk miljö, en del krockar och oväntade motorstopp.

Över tid ligger förstås idealet någonstans mitt emellan. Hur Umeåpartiernas ledande företrädare, kommunalråd och gruppledare ska karaktäriseras utifrån detta överlåter jag åt läsarna att bedöma och diskutera.’

Under rubriken Blickpunkt Västerbotten skriver vi i dag om fritt vårdval.

Spelmonopolet var ämnet för vår huvudledare i går.

Hillary Clinton vann natten demokratiska primärval i Pennsylvania tämligen övertygande. Det förändrar inte grundläget: Barack Obama har fortfarande en klar ledning, Hillary Clinton är fortfarande nästan chanslös att hämta in hans försprång i valda delegater.

Men det förändrar stämningen och psykologin tillräckligt för att Hillary Clinton ska kunna argumentera för varför hon fortsätter sin kampanj. Obama lyckas inte vinna i de stora och i senhöstens slutliga presidentval avgörande delstaterna trots ett stort finansiellt övertag. Det lär väcka en del tvivel kring hans förmåga att besegra John McCain, och det lär Clinton inte vara sen att utnyttja.
Om inget sensationellt inträffar kommer alltså primärvalskampen inom det demokratiska partiet att rulla på ytterligare en tid och genom ytterligare några delstater, och om inte Hillary Clinton mot förmodan skulle ge upp så blir det förr eller senare de så kallade superdelegaterna som avgör.
Om det sedan sker innan eller under konventet är fortfarande en öppen fråga.

Vilka slutsatser kan man egentligen dra så här långt av det demokratiska partiets långa, händelserika och uppslitande primärvalsprocess?
Å ena sidan gäller nog, trots allt, fortfarande att den intensiva kampanjen gett demokraterna en möjlighet att mobilisera, engagera och värva sin utan uppmärksamheten och hettan kring den utdragna duellen inte hade varit lika stor. Grundtipset, om än naggat i kanten och omsvärmat av reservationer och frågetecken, är fortfarande att både Obama och Clinton bör besegra John McCain senare i år.

Men det som borde vara ett stort övertag är bara ett marginellt övertag.

För, å andra sidan har gradvis, och inte minst under den senaste månaden, farhågorna om att bitterheten och de hårda tagen i kampanjerna ska få en nedslitande, uppslitande, demoraliserande och polariserande effekt på det demokratiska partiet börjat besannats.

Anders Rönnmark har skrivit intressant i Tidningen Ångermanland om en av de mest uppmärksammade kontroverserna i kampanjen inför primärvalet i Pennsylvania.

I en signerad text på dagens ledarsida funderar jag lite kring en av utmaningarna som väntar alliansens inför nästa riksdagsval:

’Orkar alliansen med idéarbetet i regeringsställning?

När allians för Umeå anordnade ett möte i slutet av förra veckan för att diskutera situationen inför valet 2010 var Anna-Karin Alterå (c), statssekreterare i samordningskansliet på Rosenbad, inbjuden som talare. Hon gick igenom läget på den nationella nivån, vad regeringen åstadkommit så här långt under mandatperioden i relation till de löften som gavs 2006, och drog sedan några slutsatser inför nästa val. Av hennes genomgång framgick två saker:

(1) Alliansen har ett ansenligt, i ljuset av opinionsläget anmärkningsvärt stort, övertag på socialdemokraterna i de sakfrågor som debatterades mest intensivt under förra valrörelsen: jobben, välfärden, skolan. De reformer som genomförs ger resultat, är med något undantag innehållsmässigt populära bland väljarna, och vilar på värderingar som gör att alliansen sannolikt välkomnar varje meningsutbyte med en socialdemokrati som skriker högt för att dölja egen handfallenhet och idétorka.

(2) Infriade vallöften och kompetent förvaltning av gamla föresatser kommer inte att räcka som argument för återval från alliansens sida.
För allianspartiernas representanter på lokala nivåer runt om i landet blir det en utmaning att stå upp för regeringspolitiken som helhet, tillsammans och i alliansens namn, även när det är jobbigt, inte bara lyfta fram de egna partiernas ministrar när det är bekvämt. Men det är bara en nödvändig, inte en tillräcklig förutsättning för valseger 2010. Försöker man återanvända upplägget från 2006 kommer man att misslyckas. Val vinns inte på gamla meriter, utan med fräscha idéer.
Vilka de idéerna ska bli för alliansens del, vilken övergripande problembeskrivning de ska sammanfatta, är fortfarande en öppen fråga.

Att besvara den kommer att kräva ett vitalt idéarbete inom partierna och en effektiv samordning inom alliansen.
En sådan process är komplex och omständlig. Den tar tid. Än finns tid, men det brådskar för alliansen att komma igång. Socialdemokrater i regeringsställning brukar upphöra med att tänka nytt och framåt. Partiet fastnar gärna i passiv, arrogant administration. För alliansen gäller att undvika den fällen.
Man måste infria ställda löften, ta regeringsansvar och samtidigt hålla vidaretänkandet igång. Att vara den uppgiften mogen är nödvändigt för alla som vill återväljas i regeringsställning.’

Yrkeslärarna är ämnet för vår huvudledare i dag.

Högt tempo, många möten och mycket att göra hämmar bloggandet, och så måste man ju passa på att genom utevistelse och en del utflykter i omgivningarna andas in solljuset och den vaga värmen när våren nu äntligen börjar närma sig.
I går träffade jag en bekant på stan och råkade säga att det var skönt nu när det är sol och sommar. Det var en felsägning som avslöjade en attityd. Försoning med det mesta är ordet för dagen, även om jag inte packar undan vintermössan än. Och gruset knastrar på precis rätt sätt under cykeln.

I går var jag med på en panelldebatt som alliansen i landstinget anordnade och diskuterade vilka slutsatser man kan dra av senaste valrörelsen och den pågående mandatperioden inför nästa val, något det blir anledning att återkomma till. I dag ska jag vara med och lyssna på Regionalt toppmöte.

Och i slutet av veckan har jag lyckats pricka in en fiaskoartad trippelbokning med i och för sig intressanta åtaganden som gör att jag inte kommer att kunna gå på Umåker. Men jag ska komma med lite funderingar kring V75:an senare under veckan. Digger Crown är ju med till exempel, det borde väl kunna gå.

Jag försöker läsa mycket just nu för att skrubba språkkänslan ren och få tillbaka lite spänst i stilen. En som jag gärna återvänder till är Herbert Tingsten.
I en av sina ’tankeböcker’ – de betraktelser av stort och smått han skrev på äldre dar när blindheten hade börjat sätta in i slutet på sextiotalet och början på sjuttiotalet – skriver han om en skomakare som han brukade anlita i Roquebrune-Cap-Martin som sjunger lovsånger till Lappland och Jämtland.
’Mannen’, skriver Tingsten, ’är förälskad i Sverige sedan många år, först fängslad av bilder från vårt land, sedan av resor, framför allt i Lappmarken och andra nordliga områden med stora vidder, skogar, fjäll och sjöar.’

Det fortsätter att hända spännande saker i tysk inrikespolitik. Jag ska återkomma till det på bloggen och ledarsidan. Upsala Nya Tidning har en kommentar om ett samarbete med mersmak i Hamburg.

Den är veckan var det Miriam Nordfors som kommenterade några aktuella ämnen under rubriken ’Veckan som gick’.

Eleanor Clift i Newsweek erbjuder en förklaring till varför Bill Clinton kampanjar så engagerat som han gör för Hillary Clinton.