Jag har inte skrivit något om nationaldagen, eftersom nationaldagar är ett fenomen som jag har svårt att känna något speciellt inför. Att fira en nationaldag vore mig, personligen, främmande utan att jag för den sakens skull har något emot om andra gör det. Mitt förhållande till att Sverige firar en nationaldag är skeptiskt, men avspänt.

Däremot är det störande och pinsamt när firandet går över i försök att sätta ord på sörjiga och orimliga föreställningar om nationalkaraktärer och nationella egenskaper. Jag trodde att vi hade börjat komma bort från den typen av intellektuella återvändsgränder. Men efter att ha läst ett antal även liberala ledarsidor de senaste dagarna halvt, nervöst och högstämt glida ut i jakten på ’det svenska’ och i hyllningar av Sverige, så inser jag att det är en hållning på väg att tappa mark i debatten.

Förra året vid den här tiden bloggade jag lite grand om nationsbegreppet. Jag kör en repris:
Bara liberala virrpannor som är skeptiska till nationaldagen?
Nationaldagen handlar alltid om här och nu.
Vad är en nation – del 2?
Vad är en nation – del 3?

För ovanlighetens skull hade jag i går tid att titta på en hel tennismatch på tv. Och det var inte vilken match som helst: Rafael Nadals sätt att skåpa ut Roger Federer i finalen av franska öppna måste, med tanke på att Federer har chansen att bli världens bästa spelare genom tiderna om han håller sin nivå några år till, vara en av de skarpaste prestationerna någonsin. Federer spelade inte direkt dåligt, definitivt inte i de två första seten (i tredje var han knäckt mentalt), och varierade spelet så gott han kunde, provade olika strategier, men hade inte en chans i något skede.

Frågan är om Federer orkar ladda om till Wimbledon efter den förlusten, eller om Nadal är på väg att ta över initiativet även på andra underlag?

Miriam Nordfors kommenterar några aktuella ämnen på dagens ledarsida under rubriken ’Veckan som gick’. Det handlar bland annat om högskolerankingar och det amerikanska presidentvalet.

I dagens huvudledare skriver vi om vänsterpartiets kongress.

Många svenska skribenter har skrivit om det amerikanska presidentvalet de senaste dagarna, exempelvis Anders Rönmark på Tidningen Ångermanlands liberala ledarsida.

Barack Obama vs John McCain i höst är också föremål för en liten analys i min lördagskrönika på VK:s ledarsida denna vecka. Där tippar jag också i min lördagslista att Barack Obama även vinner den duellen: den ekonomiska oron gynnar demokraterna och George W Bushs impopularitet gör att John McCain får svårt att fullt ut nyttja sin säkerhetspolitiska erfarenhet i kampanjen eftersom det samtidigt riskerar att förknippa honom med Irakkriget och Bush i väljarnas ögon. Det tipset förutsätter dock för Obamas del att försoningsprocessen med Hillary Clinton och hennes anhängare går relativt snabbt och inte lämnar alltför mycket bitterhet kvar inom det demokratiska partiet. Joe Klein gör en läsvärd analys av det i Time.

Min krönika:

Barack Obama vs John McCain i höst
Mötet mellan Barack Obama och Hillary Clinton är av sådan betydelse, sade CNN:s David Gergen om det hemliga samtalet mellan Obama och Clinton natten till fredag svensk tid, att om Pulitzer-vinnande journalisten Theodor White (The Making of a President) hade varit i livet i dag, "skulle han ha skrivit ett helt kapitel om det".

Vad talade de om, hur var stämningen, berördes vicepresidentfrågan, vad vill Hillary Clinton, vad beslutar Barack Obama?
Demokraternas väg mot försoning och enighet efter en historisk men uppslitande primärvalskampanj kommer på goda grunder att stå i centrum för rapporteringen kring det amerikanska presidentvalet en tid till.
Men i det ögonblick som Obama och Clinton når en uppgörelse lär intresset skifta snabbt och definitivt över till höstens duell mellan senator Barack Obama, 47, och senator John McCain, 72.

Den stora åldersskillnaden på 25 år mellan Obama och McCain skulle kunna antyda att presidentvalet står mellan något nytt och något gammalt, en förnyare och en bevarare, en spoling och en åldring. Det är en förenklad analys.

Faktum är att både en seger för Barack Obama och en seger för John McCain skulle innebära ett epokskifte i amerikansk politik.
Tillsammans sätter de en parantes kring decennier av välbekanta och söndertjatade strider från de stormiga proteståren mot slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. Det var år som formade eller polariserade ett par generationer amerikanska politiker, till vilka bland många andra Richard Nixon, Ronald Reagan, Ted Kennedy, Bill Clinton, Hillary Clinton och George W Bush hörde eller hör.

Som född 1931 och i nordvietnamesisk fångenskap mellan 1967-1973 tillhörde John McCain varken det äldre politiska etablissemanget eller de demonstrerande studenterna den perioden för fyra decennier sedan.
Och som född 1961 har Barack Obama formats av en annan politisk kontext än det sena 1960-talets universitetsvärld.

John McCains distans till de mest förbittrade, konservativa strömningarna inom det republikanska partiet kan kosta honom viktiga röster från den egna partibasen, men vinna honom lika viktiga röster från oberoende väljare som imponeras av hans erfarenhet och självständighet.
Hans dilemma förblir att han måste bekämpa demokraternas beskrivning av honom som en republikan i George W Bushs anda när det gäller Irak och den ekonomiska politiken, samtidigt som han behöver stöd från republikanska intressegrupper och försöker dra nytta av den sittande presidentens på tillställningar där bidragsgivare ska fås att öppna plånböckerna.
Det är en delikat balansgång som redan tagit sig parodiska uttryck när McCain försökt undvika att hamna på bild med Bush.

Barack Obamas relativa ungdom gör honom till en mindre kontroversiell kandidat än Hillary Clinton – som förknippas med bittra politiska motsättningar – och kommer därför knappast att skapa samma automatiska motmobilisering inom det republikanska partiet som Clinton sannolikt skulle ha gjort.
Men han har samtidigt haft svårigheter att övertyga delar av demokraternas kärntrupper om att han är en av dem. Att Clinton avslutade primärvalen starkare än Obama, trots att det var uppenbart att hon inte längre hade någon realistisk chans att vinna partiets nominering, är inte bara ett bevis på Clintons uthållighet, utan också på Obamas imageproblem.

Han måste, för att ha en chans i höst, försöka vinna vita demokratiska Clinton-väljare i viktiga delstater som Pennsylvania, utan att förlora sin attraktionskraft på oberoende väljare.
Satsar han på Clinton som sin vicepresidentkandidat, eller på annat sätt vinner hennes oreserverade stöd, är han garanterad en enorm mobilisering inom det demokratiska partiet, men riskerar också att underlätta för John McCain att på samma gång vinna oberoende väljare och säkra ett stöd från den republikanska högern.
Väljer han bort Hillary Clinton mot hennes vilja är risken uppenbar att det utlöser förbittring inom demokraterna.

David McCullough noterar i sin stora biografi över John Adams en intressant skillnad mellan Adams och Thomas Jefferson: "Jefferson was devoted to the ideal of improving mankind but hade comperatively little interest in people in particular. Adams was not inclined to believe mankind improvable, but was certain it was important that human nature be understood".

Obama har under primärvalen varit de överfyllda arenornas och den briljanta, lite svepande retorikens mästare, medan McCain snarare haft sin styrka i det tuffa, konkreta småsnacket med en mer begränsad publik eller enskilda väljare.

Obama, anklagad för elitism, måste visa att han, som komplement till de lysande talen, även klarar av att diskutera konkreta sakfrågor – ekonomin, socialförsäkringarna – på ett jordnära sätt som knyter an till enskilda människors vardag. Och John McCain måste visa att hankan entusiasmera och lyfta väljarna med visioner, ingjuta hopp och glädje, inte bara frammana säkerhetspolitisk oro i en turbulent tid.

Det finns alltså många skäl till varför det här presidentvalet ser ut att bli ett av de intressantaste och mest eggande som hållits. Eller som programledaren för Meet The Press, Tim Russert, utbrast tidigare i år inför Supertisdagen:

"Welcome all, and do we have a lot to talk about. Well, this is it. It´s christmas, kids!"

Vänsterpartiet har systematiskt målat in sig i ett hörn under de senaste åren. När man nu upptäcker att man är rätt ensamma där blir goda råd dyra för ett parti i lätt kris.
Av de lovande tendenserna till uppgörelse med det förflutna och pragmatiskt nytänkande blev inget sedan traditionalisterna tagit ett fast grepp om partiet och nytänkarna motats bort. Partiets program och framtoning har varit hopplöst förlegat (även om man får pluspoäng för att man gått emot exempelvis FRA-förslaget med riktiga argument), vilket inte bara gjort väljarna tveksamma och utan också fått de tilltänkta samarbetsparterna inom socialdemokraterna och miljöpartiet att drömma om regeringsinnehav utan vänsterpartiet.
Sent omsider börjar det kanske gå upp för vänsterpartiet att en förändring är nödvändig om inte riksdagsexistensen ska vara allvarligt hotad, men förändringsberedskapen är inte särskilt stor, kommer sent och bara i begränsad form. Och återstår gör också en ordentlig uppgörelse med partiets gamla, vacklande demokratisyn.

I en signerad text på dagens ledarsida gör jag ett litet svep:

’Anne på Grönkulla och den okuvliga fantasin
Tacksamheten är evig; bilderböckerna, serietidningarna, romanerna, poesin, dramerna, musiken, filmerna, konsten, tv-serierna: allt det där som gav fantasin språngbräda när det var svårt att se någon väg framåt, som öppnade perspektiv när tillvaron vek upp skygglapparna, som gav förströelse när det var långtråkigt och jävlaranamma när det var motig, som tvingade fram tankar och tvivel när klischéerna höll på att ta över, som ruskade om eller bekräftade i rätta ögonblicken, som skapade hemliga allianser mot världen och helgade allianser med världen.

Där någonstans, djupt ner i minnet, dribblar Benny Guldfot, Alexander Lukas snubblar över en fyrklöver, Labolina skriker, Skalmans mat-och-sov-klocka skräller; där ska Alfons bara och Snusmumriken spelar munspel, där finns brödet som mätar hunger och kastanjen som blommar en sommar till utanför vindsfönstret på Prinsengracht; där stirrar Pettson ut genom fönstret; där hänger Troubadix i ett träd och Gaston skapar kaos; där störtar Kalle och Hobbe utför branten, Lucy drar undan bollen och Linus har sin filt: där drar Lucky Luke snabbare än sin egen skugga och där föds Windy en stormig natt; där somnar Oblomov på nytt och tre systrar drömmer om Moskva, där får någon sänkt sedebetyg och Kristina minns landet med ljusa sommarkvällar; där grubblar Raskolnikov; där växer vredens druvor och där lämnar några byaängarna för Jerusalem, där drar gondoldern genom femton tusen år, där löper Nirgal i trans över den nyss röda planeten, där får en snörmakare en idé, där lockar och skrämmer Kastalien, där är en man som var torsdag; där är Vatanen inte att leka med och där skapar Hari Seldon psykohistorien.

Och där döper Anne (med ett e) på Grönkulla om Barry´s Pond till Lake of Shining Waters och the Avenue till White Way of Delight, för fantasin kan besegra djupaste förtvivlan.

Anne på Grönkulla, av Lucy Maud Montgomery, läste jag första gången efter att ha sett Kevin Sullivans förtjusande tv-dramatisering. DN uppmärksammade i går att det är hundra år sedan den första boken i serien gavs ut.
Den tillhör mina roligaste, vemodigaste läsupplevelser. Medan jag skrivit den här texten tisdag kväll har jag bläddrat lite i den, och fängslats, gång på gång. Det är en sådan bok. Finare hyllning till den trotsiga, okuvliga fantasin finns inte.’

Det lär inte dröja länge innan beskedet kommer från Hillary Clinton att hon erkänner sig besegrad av Barack Obama. Men efter en lång kampanj finns fortfarande utrymme för lite klassiskt nagelbiteri: hur går Clinton vidare efter sitt nederlag, med vilken tonfall kommer hon att gratulera Obama och hur starkt kommer hon att engagera sig för honom i höstens val?

Och givetvis, hur blir det vicepresidentfrågan? För ett par månader sedan kändes det ganska uteslutet, men följer man den amerikanska debatten lite närmare har det blivit uppenbart att läget är ovissare i dag, färre avfärdar helt – framför allt i ljuset av Clintons starka avslutning primärvalskampanjen – idén med ett Obama-Clinton-team och fler förespråkar det öppet. Och för Obama är det givetvis en prioritet att skapa klarhet så snabbt som möjligt.
Så även där finns lite spänning kvar, även om grundtipset fortfarande är att försoningsarbetet inom det demokratiska partiet kommer att bygga på något annat än en vicepresidentnominering för Clinton.

Bill Clinton, ofta som en öppen bok, sänder en liten signal om att Hillary Clinton nog redan insett vad klockan är slagen i demokraternas primärvalskamp, även om det hittills bara är en del anhängare och rådgivare som medgett det mer oförbehållsamt.

Jag noterar i DN att det är hundra år sedan Anne of Green Gables (nej, jag snobbar inte, jag har enbart läst böckerna på engelska) av Lucy Maud Montgomery kom ut första gången.

Det är en av mina favoritböcker, jag läste den (eller snarare dem, åtminstone de två-tre första håller samma klass, sedan blir det gradvis sämre och sämre i serien omfattande åtta böcker) första gången efter att ha sett Kevin Sullivans förtjusande tv-filmatisering av bokserien.

Givetvis har jag inhandlat tv-serien på dvd, inklusive den tredje, onödiga omgången – ’The Continuing story’ – som kom 2000, men som inte baseras på de ursprungliga böckerna och som inte är särskilt lyckad.