Det här är en viktig påminnelse av Anders Rönmark om att ord faktiskt betyder något i den politiska debatten. Slösar man med dem hur som helst står man snart tomhänt när det verkligen gäller.

Upsala Nya Tidning och Göteborgs-Posten är två av tidningarna vilkas ledarsidor kommenterar det liberala utspelet i FRA-frågan.

GP sammanfattar det så här:
’Visserligen klingar det lite falskt när riksdagsledamöter som trots tveksamheter antingen höll sig undan eller röstade för FRA-lagen nu tar till brösttoner mot lagen. De borde ju tagit chansen vid själva omröstning. Men hellre senkommen ångervecka än ingen alls!’

Och UNT:
"De fyra rikdsagsmännen hade kunnat fälla förslaget, och det är inte utan att man funderar över varför protesten kommer först nu. Varför inte för en månad sedan? Det är en styrka, skriver artikelförfattarna, att ta intryck av goda argument och engagerade människor. Och visst har de rätt. Självklart får man ändra sig, ibland är man till och med tvungen. Varför skulle vi annars ha något sådant som debatter, om inte för att försöka övertyga varandra?’

Jag tycker att det måste vara den rimliga inställningen: att välkomna om ledamöter, som sannolikt varit skeptiska till lagen från början, lyssnar till kritiken och, även om det sker sent, också vågar yttra sin egen kritik offentligt. Det är väl precis det som vi önskat skulle ske när vi fortsatt driva frågan även efter riksdagens beslut? Med det vill jag antyda att jag inte riktigt förstår poängen med slutklämmen i den här DN-artikeln av Hanne Kjöller.

Gårdagens välkomna DN-debatt-artikel om FRA-frågan av ett antal framträdande folkpartister är ämnet för vår huvudledare i dag.

Och jag tar i en signerad text på ledarsidan upp det glädjande faktum att folkpartiets riksdagsledamot från Västerbotten Maria Lundqvist-Brömster var en av undertecknarna:

’Ett välkommet liberalt ställningstagande i FRA-frågan

Ur ett länsperspektiv är det med stor tillfredställelse man noterar att folkpartiets riksdagsledamot från Västerbotten Maria Lundqvist-Brömster återfinns i fint sällskap bland undertecknarna av den debattartikel i Dagens Nyheter som vi ägnar huvudledaren åt ovan.

Att ta intryck av en intensiv debatt, att visa lyhördhet inför en välinformerad opinion bland allmänhet och egna anhängare, och sedan våga erkänna att ett tidigare ställningstagande var feltänkt och förhastat – eller framskrämt av en partipiska mot den inre övertygelsen – det visar på styrka.
Vi har ända sedan FRA-debatten inleddes för över ett år sedan efterlyst och hoppats på ett ställningstagande av det slaget från allianspartiernas riksdagsledamöter i länet.
Maria Lundqvist-Brömsters nya hållning kommer visserligen sent till uttryck. Men att hon finns med bland de profilstarka liberaler som nu går emot sin ledning och kräver en omprövning av beslutet är lika fullt en klar merit för partiliberalismen i Västerbotten. Hon gör därmed också folkpartiet i länet en god tjänst inför nästa val.

Det är uppenbart att en hel del av alliansens riksdagsledamöter vid fri röstning utan partipiska skulle ha tagit ställning mot FRA-lagen i dess nuvarande utformning.
Att detta faktum omvittnas och kommer på pränt är utmärkt. Arbetet för att få regeringen att lyssna på kritiken och börja om från början med den infekterade frågan tycks nå allt högre upp i de interna hierarkierna. Och de aktiviteter som pågår i rampljuset inom folkpartiet och centerpartiet, men sannolikt även bakom kulisserna inom moderaterna och kristdemokraterna, kan fortfarande ge resultat innan FRA-lagen närmar sig ny behandling i riksdagen.
Någonstans börjar vi kanske redan nu ana en ny, fräschare och friare syn på de enskilda ledamöternas mandat och uppdrag – en möjlighet och en skyldighet till mer betonat personval inför 2010.

FRA-frågans nya utveckling ger också stöd åt förhoppningarna att debatten ska hjälpa till att förskjuta tyngdpunkten i de ständiga avvägningarna mellan integritet och olika slag av brottsbekämpning.
FRA-frågan står nu i centrum. Men den är bara en liten del av ett stort och länge försummat område som förtjänar djupare debatt och större medvetenhet – till stöd för den hotade och lätt bortglömda personliga integriteten.’

I går kommenterade Jenny Wahren några aspekter av den avslutade Almedalsveckan för ledarsidan under rubriken ’Veckan som gick’.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om klimatfrågan. Det är den första i en serie av två lördagskrönikor i ämnet. Den andra, som behandlar klimatdebatten mer konkret, kommer nästa vecka.

’Två inspiratörer att lyssna till i klimatfrågan

"Det har varit ett uppblossande av planetens medvetenhet som har givit en art den oerhörda möjligheten att leda eller missleda sin egen och andra levnadsväsens evolution."
Rolf Edberg i Droppar av vatten, droppar av år (1984)

Vissa böcker och författare man läser intensivt i ungdomen formar ens världsbild för decennier framåt. Även sedan deras språk och referenser förlorat något i aktualitet, och mer ropar som vittnen från förr än som röster i samtiden, återvänder man gärna till dem; för att pröva attityder och resonemang i aktuella frågor.
Vilsen och kluven rensar man undan lager av fraser, förenklingar och trender som ligger slarvigt och nonchalant kringslängda i dagsdebatten, för att i ungdomens inspiratörer hitta ett stabilare underlag för analyser och avvägningar.
Ibland blir återläsningen en plågsam påminnelse om egen förslappning och tankeoreda. Ibland blir den en bekräftelse av samband och linjer i samhällsdebatten som lever och överbryggar generationer.

Två av mina tidiga inspiratörer upptäcktes i föräldrahemmets bokhyllor:

Rolf Edberg (1912-1997) var socialdemokratisk chefredaktör och riksdagsledamot, senare ambassadör och landshövding, alltid engagerad internationalist, men kanske framför allt en enastående miljöförfattare.
I mina ögon är han en föregångare till en sådan poetiskt populärvetenskaplig författare som, tyvärr bortgångne, astronomen Peter Nilsson och nära släkt med Harry Martinssons sakkunniga daggdroppslyrik.
Jag tror att den första bok jag läste av honom var "Spillran av ett moln" (1966), redan då en klassiker. Han lyfte i sina associationsrika vandringar genom litteratur och landskap fram människans ansvar för naturvärdena och fick de små och stora miljöhoten att kännas på och mellan raderna, utan att det blev hysteriskt.

Och Tor Ragnar Gerholm (1925-2007), professor i fysik, samhällsdebattör, kärnkraftsanhängare, medgrundare av Ratio och författare, vilkens bok "Fysiken och människan" (1962), bidrog till att jag så när började studera fysik och astronomi på universitetet, istället för som det i sista stund blev, historia och teatervetenskap. Han står fortfarande strängt vakande i bokhyllan och fnyser åt ohållbara generaliseringar och tendensiösa överdrifter.

När jag läser eller skriver om klimatfrågan vandrar tankarna ofta till deras verk.
Det är nog ingen dålig intellektuell kroppshållning om man försöker hitta en balans i den rasande och kaotiska klimatdebatten: Det ena benet i Rolf Edbergs poetiskt-ekologiska skarpsyn och ihärdiga försök att väcka en slumrande opinion; det andra i Tor Ragnar Gerholms skeptiska hållning med strikta krav på vetenskaplig rationalism och saklig prövning.
Det ena utesluter inte det andra, men i vår tids klimatdebatt hade de stått i olika läger, båda med berikande argument.

Tor Ragnar Gerholm var fram till sin död häromåret en av dem som menade att klimatdebatten spårat ur i överdrivna skräckscenarier utan förankring i trovärdiga vetenskapliga slutsatser. Rolf Edberg hade däremot säkerligen glatt sig åt att se klimatfrågan föra med sig ett brett och emotionellt laddat genombrott för miljömedvetenheten.

När jag följer klimatdebatten håller jag båda i handen: Rolf Edberg i lättnaden över att klimathotet nu tas på allvar, att debatten lyfts från att handla om huruvida växthuseffekten existerar till vad den kräver; Tor Ragnar Gerholm när det gäller tron på teknisk utvecklingsoptimism, kraven på rationellt motiverade beslut och motviljan mot katastroffloskler.

Klimatdebatten består förenklat av fyra övergripande frågeställningar: (1) Finns det en förstärkt växthuseffekt? (2) Är den farlig? (3) Vad krävs för att motverka den? (4) Vilka medel, mekanismer och insatser bör vi satsa på?
Vi har svarat definitivt ja på den första frågan och svarat med största sannolikhet på den andra. Det efterlängtade lyftet kom när beläggen för en förstärkt växthuseffekt orsakad av mänsklig verksamhet blev allmänt accepterade – inte minst genom FN:s klimatpanel IPCC – och därmed även insikten om att åtgärder brådskade: lokalt som globalt, individuellt som strukturellt. Prognoserna är fortfarande osäkra. Det är viktigt att inte förneka den seriösa kritik som riktats mot IPCC:s antaganden. Klimathotet är reellt, klimatfrågan däremot diffus och komplex. Men en övergripande slutsats låter sig dras: omställningen till hållbar utveckling och hållbar tillväxt måste inledas nu.
Det i sig ger å andra sidan inte särskilt mycket konkret vägledning för det politiska beslutfattandet.

Vi har en hyfsat klar bild av hur mycket utsläppen måste minska de kommande decennierna när det gäller den tredje frågeställningen – och de måste minska rejält.
Men på den fjärde frågan finns inga givna svar som går att härleda ur svaren på de tre tidigare. Även i klimatfrågan kan värderingar och handlingsrekommendationer skilja sig åt radikalt trots att probleminsikten är gemensam.
Klimatfrågan har blivit som lägerelden kring vilken alla samlas i ring. Vilka mönster, hot och möjligheter man ser avteckna sig i lågorna, i vilken riktning associationerna och slutsatserna går, beror i hög grad på vilken världsbild och vilka ideologiska instinkter man hade när man kom.’

Sverigedemokraterna hamnade i centrum under Almedalsveckan på flera sätt, inte minst genom att de etablerade partierna började använda risken för att sd kommer in i riksdagen vid nästa val åt att angripa och skuldbelägga varandra.
Det är en illavarslande taktik som ger sd onödig uppmärksamhet och fel sorts uppmärksamhet, och som faktiskt ökar risken för att sd lyckas ta sig över fyraprocentspärren.
Det vore en olycka som borde tvinga fram något slags mittensamarbete över blockgränsen för att hålla sd utanför inflytande, och då vore det tacknämligt om de etablerade partierna hade behållit ett hyfsat samtalsklimat med varandra. Jag tror mer på lösningen med en bred mittenregering, i det trista fall att sd blir riksdagsparti, än med minoritetsregerande. Men det förutsätter att en partierna har viss beredskap för det.

Alex Voronov var inne på det temat i en krönika i Eskilstuna-Kuriren under veckan, och även Expressen och Dagens Nyheter har funderat kring vad sd-ledamöter i riksdagen skulle betyda för regeringsfrågan.

Jag kan inte släppa den rafflande Wimbledonfinalen mellan Nadal och Federer. Kvaliteten i nästan varje enskild boll, det psykologiska dramat, känslan av att uppleva en blivande klassiker som var uppenbar hela femte set – sånt kan jag leva länge på, jag är sedan barnsben väldigt svag för stora idrottsdramer.

Det höll inte på att bli några opinionssidor i VK dagen efter Wimbledon-finalen. Söndagskvällen var en blandning av nervöst kringvandrande i lägenheten framför tv:n, och korta besök då och då vid datorn för att redigera och skriva under reklampauserna. Och eftersom finalen drog ut så länge på tiden krympte avståndet till deadline snabbt. Det var så olidligt spännande.

För den som undrar höll jag på Federer, men det var en match där nog de flesta, liksom jag, lämnade sådana aspekter helt därhän och bara kände tacksamhet för vad spelarna bjöd på tillsammans.

Och jag är inte ensam om att ha fascinerats av historiska paralleller. Jag undrar om eleganten Federer kan komma tillbaka i duellerna med naturkraften Nadal framöver – efter utskåpningen i Paris och rysaren i Wimbledon. Federer kan fortfarande nå Sampras rekord i antalet Grand Slam-titlar, men frågan är om han inte måste slippa möta Nadal på vägen i några turneringar i så fall. Å andra sidan: var det något som Federer bevisade i finalen i söndags så var det just mental styrka.

Blir det en ny final Nadal-Federer redan i US Open?

I en signerad text på dagens ledarsida skriver jag om energifrågan:

’Energisamtal viktigare än partiprestige
Socialdemokraternas invit till övriga partier i går om blocköverskridande samtal kring den framtida energipolitiken bemöttes med skepsis av näringsminister Maud Olofsson.
Centerledaren vill avvakta besked från EU senare i år om hur de exakta kraven på minskade koldioxidutsläpp och ökade andelar förnyelsebar energi för svensk del kommer att se ut.
Hon uppmanade socialdemokraterna att under tiden komma överens internt inom parti och opposition istället.

Men samma uppmaning kunde ju riktas även till alliansen och regeringen, som lagt väsentliga delar av energipolitiken på is för hela mandatperioden och i synen på kärnkraft rymmer allt från avvecklings- till utbyggnadskrav.
Taktik och rackarspel, försök från enskilda partier och politiker att framstå som initiativtagare, hör till spelet när låsta områden ska öppna upp för gemensamma överläggningar.
Den tendensen förstärks när de interna spänningarna är stora och lockar till avledningsmanövrar.

Men till slut kvarstår faktum: den svenska energipolitiken måste få en mer långsiktig utformning. Och det bör ske genom så breda uppgörelser och kompromisser som möjligt. I önskemålen om att frågan ska komma upp till behandling snabbt sammanfaller kraven på en hållbar, ambitiös klimatstrategi med nödvändigheten av en konkurrenskraftig energiförsörjning.
Och det finns ingen anledning till pessimism.

Ensidiga positioner – koncentrerade till kärnkraftsfrågans olika läger – lär få vika för vad samförståndet förutsätter.
Redan nu är det uppenbart att krav på en förtida avveckling av kärnkraften är ansvarslösa, och inte heller krav på en obekymrad nyutbyggnad bör få helt okritiskt gehör i nästa energiuppgörelse.
Men balansen kan just därför bli helt rätt.

För både alliansen och oppositionen är det en fråga med sprängkraft, som det borde finnas ett ömsesidigt intresse av att avtaktisera.
Vem som svarar på vems inbjudan är i de flestas ögon mindre viktigt än att överläggningar kommer igång.
Några partier driver redan tydliga linjer i energifrågan. Det är utmärkt. Utan klara ståndpunkter och analyser kan inga konstruktiva samtal föras om komplicerade avvägningar.
Fler borde bekänna färg och alla bekymra sig mindre om var olika inbjudningar har poststämplats och istället börja leta lämpliga datum i sina kalendrar.’

Ett intressant fenomen som man skulle kunna skriva mer ingående om, men som jag ändå vill blogga kort, ettikettfixerat och lite ytligt kring: Ofta är det i samtal om andra länders inrikespolitik som ideologiska skillnader klargörs eller framstår som överdrivna.

Vänsterpartiet är förstås ett typexempel, där gamla reflexer nuförtiden ofta blir uppenbara först i partiets eller vissa falangers förhållningssätt till auktoritära regimer på olika håll i ute i världen. Vänsterns Kuba-grubblerier är ett ständigt aktuellt exempel, men även synen på dagens Venezuela eller olika inslag i Mellanösternkonflikten.

Det amerikanska presidentvalet är ett annat exempel på fenomenet. Många högerliberaler håller som bekant på McCain och jublade över Karl Roves närvaro i Visby inte bara för hans meriter som strateg, utan också för det politiska innehåll hans brutala kampanjmetoder hjälpt till makten (Bush/Cheney).
Då vaknar min i återkommande debatt med socialdemokratisk makt och världsbild lätt inslumrade identitet från förr som vänsterliberal/socialliberal (kalla det vad ni vill) till liv.
Jag "höll" passionerat på Bill Clinton, på Al Gore och på John Kerry. Och nu "håller" jag på Barack Obama, även om John McCain är betydligt mer sympatisk till sina politiska utgångspunkter än George W Bush.

Självklart är ingenting svart-vitt – McCain har poänger att vinna gentemot Obama både när det gäller frihandel och Irak, och jag delar högerbloggarnas intensiva och positiva intresse och sympati för amerikansk politik.
Vid en samlad bedömning av kandidaterna och av partierna i USA, kryddat av en stort mått magkänsla, är det ändå inte svårt för mig att ta ställning för vem jag hoppas ska vinna.
Och i förhoppningarna på en kandidat som Obama blir det lättare att hitta åsiktsfränder strax till vänster om mitten.
Men i nästa stund brukar min kritik av inslag i Obamas utrikespolitik direkt skapa ett nytt avstånd även vänsterut. Och så där håller det på, fram och tillbaka, med tydligare ideologiska skiljelinjer till vänster och höger än här hemma, men också med en del nya, överraskande allianser åt både vänster och höger.

Även i synen på tysk politik uppstår ett liknande fenomen. Där har jag bekänt att mina sympatier i hög grad ligger hos de gröna, i det liberala gränslandet till FDP.
Hade jag haft rösträtt i de två senaste tyska valen skulle jag ha stött koalitionen mellan SPD och de gröna hellre än en koalition mellan CDU/CSU och FDP. I flera aktuella delstatsval skulle jag göra samma prioritering. Och jag hoppas att de gröna och FDP ska finna varandra och tillsammans som vågmästare stärka det liberala inslaget i den tyska regeringspolitiken – nästan likgiltigt om det sker med SPD eller CDU/CSU.
Den hållningen kan provocera en del högerdebattörer till anklagelser om smygsocialism.
Å andra sidan hoppas jag att de gröna och FDP ska gå in i ett grönliberalt samarbete kring regeringsfrågan för att det skulle bidra till att blockera det delvis djupt osympatiska vänsterpartiet Die Linkes inflytande för lång tid framåt. Och jag har väldigt svårt för SPD:s senaste vänstersväng, och blir därmed också plågsamt påmind om de grönas starka vänsterfalang. Och så där håller det på.

Jag tror att det är vanligt: hur man värderar och bedömer andra länders inrikespolitik avslöjar intressanta instinkter som ibland inte får utlopp i den egna inrikespolitikens detaljupptagna och pragmatiska vardagsdebatt.

I en ledare på dagens ledarsida kommenterar vi återigen FRA-debatten, illustrerad av Niklas Eriksson. Och för en som har tillgång till papperstidningen rekommenderar jag Sven-Olof Moliis krönika på ledarsidan "Gror bragdens ära blott på stridens mark?" (Ej på nätet).