Inflationshotet är ämnet för vår huvudledare i dag.

Och under rubriken ’Veckan som gick’ kommenterar Anders Rönmark några aktuella ämnen. Det handlar bland annat om Barack Obamas utlandsturné och kampen mot den grova brottsligheten.

Min lördagskrönika den här veckan handlar om klimatfrågan och är en fortsättning från förra veckans lördagskrönika:

’Klimatfrågan och den gröna optimismen
För klimatpessimisten var förra veckans G8-möte en bekräftelse av onda aningar. Trots den enorma uppmärksamheten kring frågan lyckades G8-länderna inte komma överens om mer än att löst och vagt eftersträva en halvering av de globala utsläppen av växthusgaser fram till 2050 – jämfört med dagens nivå.
Det är bättre än ingenting, men långt ifrån vad som krävs i form av konkretion och tydliga delmål om vi ska kunna känna oss säkra på att undvika de allvarliga klimatkonsekvenser forskningen varnar för.

De rikaste länderna borde, också med ett dåligt samvete för egna försummelser som drivkraft, vara beredda att ta täten i arbetet för minskade utsläpp. De borde i sina åtaganden skynda före och se möjligheterna, inte som nu trula kvar i en vanföreställning om miljöomställning som något betungande och utvecklingshämmande.

Den svenska klimatberedningen angav i sitt slutbetänkande som ett övergripande mål att ökningen av den globala medeltemperaturen ska begränsas till 2 grader Celsius jämfört med förindustriell nivå.
Delmålen är minskade utsläpp jämfört med 1990 års nivå med fyra procent till 2012, 30 procent (inom ramen för EU:s klimatpolitik) till 2020, 75-90 procent till 2050 och 100 procent till seklets slut. Då skulle de svåraste konsekvenserna av klimatförändringarna förhoppningsvis undvikas eller gå att hantera bättre genom en förutseende planering (den andra, ofta bortglömda delen av klimatfrågan).

Beredningen slog också fast att de samhällsekonomiska konsekvenserna av en sådan ambitiös klimatpolitik för svensk del är rimliga i förhållande till nyttan av minskande utsläpp. Jag tror att det i historiens ljus kommer att uppfattas som en försiktig formulering.
Klimatfrågan kommer att ställa stora krav på ett nytänkande när det gäller förutsättningarna för vår livsstil och våra vanor, vad vi måste ändra, utveckla och ompröva i hur vi bygger, genererar och använder energi, driver resor och transporter och prioriterar vid politiska beslut.
Men just den omställningen kan bli startskottet för en imponerande och tillväxtalstrande utveckling på många områden. Klimatmedvetenheten håller på att sätta igång en suverän brainstorming som förvandlar dystra utsikter till hoppfulla möjligheter.

Där finns det nya intresset för vad individer eller regioner kan göra för en mer hållbar livsstil genom praktiska omställningar i vardagslivet av det slag VK skildrat i reportage på nyhetsplats och i krönikor på ledarsidan under året.

Där finns en ny politisk insikt om att gemensamma åtaganden, styrmedel och marknadsmekanismer – helst på global nivå och helst redan i går – krävs för att vi i den rika världen ska komma bort från vårt svåra beroende av miljöskadliga drivmedel och icke förnyelsebara energikällor, och för att fattigare delar av världen ska kunna skapa och öka sitt välstånd på miljömässigt hållbara sätt.

Men där finns också, i debatten, mer destruktiva, antiliberala inslag som under hänvisningar till klimathotet ser sin chans att i största allmänhet angripa gamla fiender som tillväxt, individuell integritet, frihandel, resor, konsumtion och teknikoptimism. I klimatdebatten trängs nu, i ett svåröverskådligt myller, allt från en optimistisk och tillväxtorienterad grön liberalism till socialistiska planhushållningsinstinkter.

Klimatdebatten har avancerat så långt att den är mogen en ny, mer komplex nivå där det inte längre räcker att tala om huruvida klimathotet existerar eller inte. Gradvis måste mer kritisk uppmärksamhet ägnas åt vilka metoder och insatser som ger resultat och vilka som, trots goda föresatser, är återvändsgränder i arbetet mot det klimathot de flesta inser är reellt.

Bara på den korta tid som klimatfrågan stått i centrum för mediernas uppmärksamhet har flera initiala och tvärsäkra sanningar om vad "klimathotet kräver" bytts ut mot en insikt om problemens komplexitet, och en del klimatrekommendationer i efterhand framstått som irrationella överreaktioner. Det är viktigt att klimatbeslut grundas i rationella analyser. Annars riskerar det sluta med att den som föreslår mest spektakulära åtgärder får sätta dagordningen.
Men då måste man också vara beredd att erkänna att även klimatfrågan inom sig rymmer lika stora ideologiska spännvidder som andra politiska frågor. Oron för klimatförändringarna kan vara gemensam utan att förslagen till åtgärder är det. Bara medvetenheten om klimathotet i sig ger ingen ledtråd om var man står inför enskilda beslut.

För gröna liberaler blir utmaningen dubbel: Dels att påminna om behovet av högre ambitioner när det gäller hur mycket och snabbt de lokala, nationella och globala utsläppen av växthusgaser ska minskas. Dels att driva på för en klimatpolitik grundad i liberal teknikoptimism, upplysningstradition och tro på individualism, entreprenörskap, frihandel, marknadsekonomi, resor och internationalism.’

Nelson Mandela, som fyllde 90 år i veckan, är onekligen en av de stora hjältarna i historien och en inspirationskälla för många politiskt engagerade världen över

Alex Voronov skriver utmärkt klargörande i Eskilstuna-Kuriren om debatten kring Johan Norbergs debattartikel i Expressen som jag bloggade om tidigare i veckan.

I en ledare i lördagstidningen kommenterar vi initiativet från sex folkpartistiska riksdagsledamöter i FRA-frågan:

’Utmärkt initiativ från riksdagsliberaler

Sex folkpartistiska riksdagsledamöter, däribland Maria Lundqvist-Brömster från Västerbotten, har enligt utsago beslutat sig för att inte stödja regeringens hårt kritiserade FRA-lag.
De kräver att misstanke om brott ska föreligga innan avlyssning sker, och Birgitta Ohlsson säger sig vara beredd att lägga fram en egen motion eller stödja någon av oppositionens.
Den begärda ändringen vore en rimlig och principiellt viktig förändring jämfört med det liggande förslaget.
Och det är hedervärt att de sex folkpartisterna driver en egen linje. Att det helt logiskt kommer kritiska frågor om varför de inte stod upp för sina åsikter när riksdagen gick till beslut första gången får de stå ut med. Och det är viktigt för trovärdigheten att de nu fullföljer sina uttalanden med handling i nästa skede.

Men det är en styrka att kunna lyssna till invändningar och erkänna att man hamnat snett i en fråga. Det måste också ha varit målet för opinionsbildningen efter riksdagsbeslutet: att få alliansledamöter att våga byta position. Och det är säkert inte bekvämt internt i riksdagsgruppen nu heller. Därför förtjänar de sex liberalerna beröm och respekt.
Och regeringen borde ta chansen att backa, lyssna och göra om.’

Mitt Wellino Boko-tips i veckan gick ju inte in. Men att han vinner Derbyt i höst vidhåller jag – för det var ett topplopp han gjorde utvändigt som tvåa bakom en annan kanonhäst

På V75 den här veckan tycker jag att Dumle Loss känns intressant i gulddivisionen. Det är intressant hur tipparpsykologin fungerar. När startlistorna kom hörde jag till dem som trodde att Triton Sund skulle kunna utmana självaste Commander Crove, men nu när den senare är struken börjar jag plötsligt få känsla för Dumle Loss, när det logiska förstås vore att spika Triton Sund – en häst som jag verkligen gillar.

Annars känns det som om man redan nu vill inleda spekulationerna inför US Open i tennis.

Med risk för viss tjatighet, en blogg avslöjar ju obarmhärtigt ens kulturella referensramar – den här recensionen av Mamma Mia utförd i all sin glada briljans av Mark Kermode, bör inte missas.

Star Wars-parallellen är nog klockren, men i övrigt finns en hel del att invända mot den här artikeln i Expressen av alltid synnerligen läsvärde Johan Norberg.

Den sammanfattar en kritik från höger mot regeringen och alliansen som tar sin utgångspunkt i en väldigt ensidig, fattig och begränsad definition av liberalismen och som vantolkar vad FRA-debatten handlat om.

Alex Voronov sammanfattar Johan Norbergs avsikter bra:

’Han använder FRA-lagen som förevändning att sätta likhetstecken mellan statlig övervakning, långtgående intrång i privatsfären, och det som brukar kallas välfärdsstat. Liberalismen reduceras till den uttolkning som i Sverige företräds av en liten krets runt tankesmedjan Timbro.’

Johan Norbergs resonemang börjar i FRA-frågan, men landar underförstått i en utskåpning av grunderna för – inte bara enskilda fenomen i – den socialliberala välfärdsstaten.

Det som gör hans artikel problematisk är språnget från det förstnämnda ställningstagandet till den sistnämnda kritiken, som handlade det om ett logiskt samband.

Den nyliberala motviljan mot välfärdsstat och socialliberalism är varken ny eller uppseendeväckande. De nya moderaterna, för att inte tala om de gamla folkpartisterna, har därför aldrig stått högt i kurs hos dem som avfärdar existensen av en välfärdsstat som ett problem i sig och därför inte är intresserade av på vilka olika sätt den kan liberaliseras, utformas, gestaltas och förändras så att den frigör enskilda individer och begränsar missgrepp och statlig klåfingrighet.

Eftersom alliansregeringen vill förbättra hur välfärden utformas och organiseras, inte riva upp arvet av socialal reformer och genomföra ett nyliberalt skifte i synen på statens sociala ansvar, har dess reformarbete överhuvudtaget i nyliberala ögon ett begränsat värde – det blir nästan någon negativt genom att det ger skenbar liberal legitimitet åt ett i grunden ruttet system – ungefär så uppfattar jag analysen.

Det är en nyanslös ideologisk grovindelning i rättrogna nyliberaler här och övriga bunten av lurade smysocialister där som – så har jag formulerat det tidigare här på bloggen – bara låter sig göras om man arbetar med ett väldigt teoretiskt, sterilt frihetsbegrepp, i hög grad befriat från insikten om att reella målkonflikter existerar och att världen inte alltid är en lycklig bullerby där alla är glada, lyckliga, starka och framgångsrika.

Ett frihetsbegrepp isolerat från människors interaktion, samlevnad och individuella egenheter fallerar i en komplex och konfliktfylld verklighet. Politiker som talar om att lyssna eller debattörer som talar om erfarenhet och pragmatism, blir naturligtvis provocerande för dem som vill se teoretisk rätlinjighet.

Okej, den debatten är inte ny och även den nyliberala kritiken är viktigt för att balansen inte ska gå förlorad när en vänstersocialistisk överhetscentrerad syn på välfärdsstaten hotar att tränga ut den socialliberala reformtraditionen.

Problemet med Johan Norbergs artikel är att han blandar ihop FRA-frågan med den nyliberala kritiken av alliansen på ett orimligt sätt.

Det intressanta med FRA-motståndet, och förutsättningen för dess genomslag i debatten, är ju dess bredd; att det samlat debattörer med en vitt åtskilda ideologiska utgångspunkter i en gemensam kritik av statlig övervakning.
I vissa avseenden har FRA-debatten visat hur vidsträckt, men också inflytelserikt, den liberala opinionsbildningen i Sverige är när dess många olika strömningar och traditioner samlas i en enskild sakfråga.
I FRA-motståndet kunde liberaler av alla möjliga olika slag agera sida vid sida – tillsammans med även liberalt sinnade socialdemokrater – för att sätta en ny dagordning och för lyfta en viktig debatt.

Johan Norberg, däremot, antyder i sin artikel att det inte går att vara principfast liberal i FRA-frågan utan att samtidigt också – av bara farten, som en logisk följd av FRA-debatten – avfärda den socialliberala välfärdstaten och alliansregeringens reformprogram.

Vilken tur att sådana kidnappningsförsök av FRA-frågan börjar komma först nu, och inte i ett tidigare skede, för då hade FRA-motståndet aldrig fått sådan kraft och verkan.

SNS har kommit med en ny rapport om opinionsmätningarnas betydelse: ’Medierna: folkets röst?’. Jag har inte hunnit titta i den ännu, så jag ber att få återkomma om forskarnas slutsatser, men jag hade redan här tänkt blogga om en aspekt av opinionsmätningar som blir uppenbar i mellanvalsperioder.

Likgiltigt om Tyskland, USA eller Sverige – de tre länder jag håller lite mer koll på: det är nästan alltid intressantare vad opinionsmätningar utlöser än vad de förutspår.

Ny opinionsmätningar lockar ofta till snabba, alltför snabba, framför allt alltför ensidiga, slutsatser – överslagshandlingen lurar runt hörnet – om hur det går för en regering, en opposition, ett parti eller en politiker.

Både nervösa reaktioner inom partier och organisationer och – jodå, medges – ivriga skriverier och spekulerationer i medierna gör att opinionsmätningarna får omedelbart genomslag, trots att nästan alla är överens om att deras värde som spåkaffesump inför exempelvis nästa val är mycket begränsade.

Debatten som följer på en opinionsmätning kan också få motstridiga konsekvenser: om kören av jämmer och domedagsprofetior blir för entydig, eller hejarklacken av hyllningar och vinnarreportage blir för dominant, kan det utlösa motreaktioner, väcka sympatier för de som hudflängs,

Och det är oftare trenden än själva resultatet som står i centrum.

Om John McCain skulle börja knappa in ordentligt på, eller kanske helt hämta in, Barack Obamas försprång i flera på varandra följande undersökningar under den kommande månaden, vore det en ganska naturlig utveckling inför ett presidentval med två kandidater – men följden skulle kunna bli en krisstämning inom Obamalägret, ett nytt go inom McCain-lägret eller kanske rentav, och paradoxalt nog, att Obamas kampanj får det lättare att mobilisera anhängare som sannolikt litet grand börjat ta en seger i höst för given.
Skulle John McCain däremot på nytt tappa mark kan säkert fler sådana här ombildningar av kampanjledning bli aktuella.

I Tyskland kom häromdagen en ny undersökning som, efter flera månader av förödande negativa skriverier om socialdemokratiska SPD och partiledaren Kurt Beck visade en lätt uppgång för SPD, samtidigt som huvudkonkurrenten kristdemokratiska CDU/CSU gick lätt tillbaka.

Jag skulle inte utesluta, om den nya trenden fortsätter, att det kan bero på nyväckta sympatier för den hånade Kurt Beck hos bredare väljarlager med skeptisk hållning till hela det politiska spelet och den politiska journalistiken i Berlin.
Men det kan också bero på att det nu framstår som osannolikt att Kurt Beck blir partiets kanslerkandidat, och att det gör SPD intressantare igen för väljare som ogillat hans oklara och svårtydda linje, inte minst i förhållandet till vänsterpartiet Die Linke.

Och i synen på framtida regeringskoalitioner är det, efter ett år där de traditionella tvåpartikoalitionernas utsikter beskrivits som mycket små och där den stora regeringskoalitionen mellan SPD och CDU/CSU beskrivits som handlingsförlamad och i praktiken redan upplöst, överraskande nog tvåpartikoalitionerna som får störst stöd.

20 procent föredrar en koalition mellan CDU/CSU-FDP, 17 procent vill behålla den stora koalitionen, 15 procent vill se en koalition SPD-de gröna.

De trepartikoalitioner i mitten som många tror kommer att bli vanliga i framtiden: SPD-de gröna-FDP eller CDU/CSU-de gröna-FDP får bara tummen upp av sju respektive åtta procent av de tillfrågade i undersökningen.

Jag tror att det är missvisande siffror. Opinionsmätningar fångar dåligt hur stort stödet för nya, banbrytande koalitioner skulle se ut när de väl kommer till stånd. Men det är, återigen, inte vad mätningarna förutspår, utan vad de utlöser i form av reaktioner, som är intressant.

Skulle fler mätningar ge samma reslutat skulle det kunna påverka hur de tyska partierna resonerar strategiskt inför nästa förbundsdagsval.

I Sverige håller sannolikt alla partier tummarna för att deras ofrånkomliga upp- och nedgångar i opinionen under mandatperioden ska få rätt tajming inför nästa val.
Höga siffror i halvtid kan i det avseendet vara förödande på två sätt: de inger det egna partiet en bekväm känsla av att redan ha vunnit som gör varje förändringsarbete trögare och det gör att trenden de kommande åren förmodligen blir nedåtgående.
På motsvarande sätt kan låga siffror i det här skedet av en mandatperiod få en internt och externt mobiliserande verkan på partier som kan se fram emot en uppåtgående trend när valet närmar sig. Trenden i en valrörelse är ofta viktigare är det faktiska styrkeläget.

Opinionsmätningar kan alltså få väldigt många olika och motstridiga effekter. Som utgångspunkt för gissningar om kommande valresultat är de inte mycket värda förrän en valrörelse verkligen drar igång på allvar. Men som betydelsefulla inslag i debatt och nyhetsrapportering förtjänar de uppmärksamhet.

Ett par bloggfria dagar har tillbringats i Hälsingland bland åskväder och blånande berg (Hälsingland kommer högt på min lista över vackra landskap), men nu börjar uppslagen rulla in igen. Som den här rubriken i senaste numret av ’Allt om vetenskap’: ’Färre fladdermöss – dyrare kaffe’.

Världen är full av komplicerade sammanhang.

För övrigt, är inte Wellino Boko den trolige derbyvinnaren i år? Det var i alla fall min känsla när han lekte med Dust All Over, som därefter var så bra i Sprintermästaren, från dödens senast. Då borde han ju kunna ta hem DD-2 ikväll från dödens om det krävs.