Det har inte funnits tid till bloggande de senaste dagarna. Våra senaste ledare och krönikor:

Vår huvudledare i torsdags handlade om varför individuell föräldraförsäkring är ett bra förslag.

David Nyström skrev en krönika om olika partiledartyper från de senaste decennierna i svensk politik.

Mats Olofsson skrev signerat om nämndemansdebatten.

Vår huvudledare i går handlade om riksbankens räntebesked och regeringens höjning av pensionerna.

Lisa Redin skrev en krönika om hållbara transporter.

I dag skriver vi om att regeringen nu visar hur en politik för fler jobb och minskat utanförskap ger resurser till satsningar på en rad områden, men att reformutrymmet fortfarande är stort och bör tas i anspråk under mandatperioden.

Att projektet Staden mellan broarna tar ett steg framåt lät välkomnas av de flesta, även om det återstår en hel del frågetecken och det i sig inte innebär att någon enighet råder om hur området på bästa sätt borde gestaltas och utnyttjas.
Att det hela börjar bli lite mer konkret är ändå utmärkt. Stadsbibliotekets framtida placering och läget för det tänkta kulturens hus lär bli den stora tvistefrågan. Redan de första reaktionerna tyder på det.
Jag tycker att det vore något djupt sympatiskt med att en offentlig mötesplats för kultur skulle ges det kanske mest attraktiva läget i staden, förhoppningsvis i en helhetslösning som ersätter den anskrämliga parkeringsplatsen med en gestaltning som sätter tillgängligheten och estetiken i främsta rummet ända ner till vattnet.

I en kommentar till ett par repliker på dagens VK-debatt har jag en signerad text på dagens ledarsida om den nya skolpolitiken.

’Den nya skolpolitiken förtjänar beröm

Innan jag söker sammanfatta varför jag är varm anhängare av den övergripande inriktning som skolpolitiken fått sedan regeringsskiftet vill jag för nyansens skull börja med en reservation: Det är inte alla utspel i Jan Björklunds och folkpartiets skolpolitik som vunnit mitt gillande.
Jag är emot ordningsbetyg och litteraturkanon, har varit kritisk till njuggheten mot vuxenutbildningen (något som nu ändras), är skeptisk mot det för snäva behörighetsbegreppet och väljer hellre ord som kreativ arbetsmiljö i skolan än ordning och reda. Det är några exempel på invändningar jag haft.

Men vid en samlad bedömning av de förändringar som den nya skolpolitiken står för och som Jan Björklund drivit fram blir omdömet mycket positivt.
Det finns och har funnits allvarliga problem i den svenska skolan. De dåliga arbetsmiljöerna och mobbningsfallen har varit för många, en för hög andel elever har lämnat skolan utan tillräckliga kunskaper i kärnämnena och allt för ofta har barn med sämre förutsättningar och extra behov av tidig hjälp osynliggjorts och övergivits. Socialdemokraterna har hopplöst svårt att erkänna de här problemen. Den nu inledda reformeringen av skolpolitiken identifierar och tar dem på allvar, bland annat genom att via tidigare utvärderingar möjliggöra effektivare stödinsatser. Så kan sociala klyftor minskas.
Att påtala allvarliga brister står inte i motsättning till att lyfta fram de många positiva exempel och lyckade miljöer som svensk skolvardag också bjuder, och står inte i motsättning till att samma problem finns även i andra länder.

Ett av de allra mest behjärtansvärda inslagen i den nya skolpolitiska hållningen är den skärpta attityden mot mobbning, våld och trakasserier i skolan. Många av oss som engagerat oss i de frågorna är lättade över att förnedringens år nu är över då svensk skolpolitik tycktes styrd av relativiseringar som kom snubblande nära att skuldbelägga offren. Grundläggande trygghet är en förutsättning för kreativa skolmiljöer.

Den som inte tror att många inom lärarkåren är upprörda över förslaget att elevbetyg på lärare ska vara del av chefsutvärdering och kanske lönesättning har, vågar jag påstå, dålig koll på vad lärarna tycker. Hela förslaget bygger på en förvriden uppfattning om relationen mellan lärare och elev och har föga med elevinflytande att göra. Tvärtom kan det genom undermineringen av lärarkåren bidra till ökad otrygghet för elever i konfliktsituationer om lärarens status är oklar. Förslaget nedvärderar yrket, frånkänner det en del av dess professionella ställning.

Svensk skolpolitik har varit som bäst när liberala och socialdemokratiska traditioner sammanfallit. För båda har skolans som demokratisk och socialt frigörande och utjämnande kraft, med en positiv syn på läraryrket och breda bildningsideal, varit en central punkt. Att alla ska få chansen har varit en ledstjärna. Värdesättandet av ämneskunskaper har förbundits med målet att forma självständiga, fria individer.
Mycket i den nya skolpolitiken knyter an till de traditionerna. Problemet är att socialdemokratin i allt för hög grad vänt dem ryggen.’

Vår huvudledare i dag handlar om säkerheten inom rättspsykiatrin.

På krönikeplats skriver Mats Olofsson om regeringens omsvängning i presstödsfrågan.

I lördags hade jag förmånen att utanför Folkets hus få hålla i en timmes utfrågning av miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson samt ett av Grön Ungdoms språkrör, Jakop Dalunde. (En bild från det hela finns här där jag står och ser förvirrad ut med en ostpåse i handen, vilken jag sedan lyckades tappa bort i pressrummet efteråt, och innan dess hade jag glömt min ryggsäck bredvid scenen i hällande ösregn – organisatoriskt var det inte min dag.) Det var intressant, gav svar och väckte nya frågor. Ett par reflektioner så här i efterhand.

Eftersom jag tillhör dem som gärna vill se tätare kontakter mellan allianspartierna och miljöpartiet, både på kort och lång sikt, tycker jag alltid att det är spännande att lyssna till nyanserna och tonfallet i miljöpartiets syn på dels vänsterpartiet, dels tanken på ett samarbete med exempelvis något mittenparti.
Intrycket jag fick av utfrågningen här i Umeå bekräftade det de flesta väl redan har: miljöpartiet har uppenbart svårt för vänsterpartiet och skulle helst av allt vilja bilda en regering tillsammans med bara socialdemokraterna. Det senare alternativet är det miljöpartisterna hoppas och tror mest på.
Man är ändå noga med att inte definitivt utesluta tanken på ett samarbete i liberal riktning. Även om tonfallet mot alliansen är mycket hårdare än det är mot socialdemokraterna, så är dörren åtminstone inte helt stängd och i ett läge där exempelvis sverigedemokraterna får något slags vågmästarställning är det nog inte alls uteslutet att miljöpartiet skulle kunna finnas med i ett blocköverskridande samarbete för att hålla sd borta från inflytande.

Jag tycker att miljöpartiet låser sig alldeles för hårt vid socialdemokraterna i regeringsfrågan, på sakligt svaga grunder. Att man är tydliga med sin aversion gentemot vänsterpartiet är hedervärt, men på samma sätt som alliansen borde vårda det långsiktiga samtalsklimatet med miljöpartiet borde miljöpartiet avhålla sig från att falla ned för djupt i oppositionsretorik med vänsterklang om man vill behålla något lite av den självutnämnda statusen som potentiellt blocköverskridande parti. Kanske ger den kommande medlemsomröstningen om partiets utträdesparagran i EU-frågan en antydan om vilken partiidentitet miljöpartisterna runt om i landet vill satsa på: ganska traditionellt vänsterparti med gröna tendenser eller grönt parti med liberala tendenser?

Det var annars ett frågetecken som bestod även efter utfrågningen: hur ska språkrören, som vill att miljöpartiet ska sluta argumentera för ett svenskt utträde ur EU, kunna hantera den debatten om medlemmarna om några veckor röstar för att behålla utträdesparagrafen?

Man hinner tyvärr aldrig ta upp mer än hälften av det man tänkt i sådana där debatter, men en fråga som jag hann med att fråga om var kärnkraften. Och det är tydligt att den frågan kommer att bli en av de svåraste för oppositionen att hantera: miljöpartiets avvecklingslinje låter sig svårligen förenas med den växande kärnkraftsvänliga opinionen bland allmänheten och inom socialdemokraterna.
Förhandlingarna på den punkten mellan s, mp och v inför valet kan bli en rysare – om nu inte frågan hinner lyftas upp på en blocköverskridande nivå innan dess. Men även i det senare fallet lär miljöpartiet få det mycket svårt att vinna gehör för sin linje hos den socialdemokratiska ledningen. Frågan är då om man är beredda att gå med på kompromisser och finnas med i en uppgörelse eller hellre ställer sig utanför just den framtida kärnkraftspolitiken.

Gårdagens ledare handlade om Lars Ohlys vädjande om samarbete med s och mp och om den socialdemokratiska rådslagsgruppens förslag om en ny modell för föräldraförsäkringen.

Anders Rönmark kommenterade några aktuella ämnen under rubriken ”Veckan som gick”.

Caroline Lundström hade en signerad text om försvarsmaktens bristande självkritik.