Socialdemokratin vid sitt gamla vägskäl

I min lördagskrönika den här veckan tar jag en titt på några aspekter av socialdemokratins historia och konstaterar att vissa typer av slitningar alltid präglat partiet.

——————————————————————-

Nordebo, lördag: inför valet 2010

 

Socialdemokraterna vid sitt gamla vägskäl

 

”Det talas om att Hjalmar Branting alltid hade ”Kapitalet” i portföljen”, skriver Herbert Tingsten i en av sina tankeböcker, “men hans skrifter tyder på mycket begränsad kunskap; greppet att alltid föra med sig en bok tyder, som min och många andras erfarenhet visar, snarast på att man inte står ut med att läsa den, har samvetskval över detta och hoppas på en sinnesändring som aldrig kommer.”

Tingsten – som själv under en längre tid var socialdemokrat och fick LO:s uppdrag att beskriva socialdemokratins idéutveckling, innan han, delvis som följd av det arbetet, blev liberal – träffar här ett evigt socialdemokratiskt dilemma: slitningen mellan pragmatism och dogmatism, mellan problemlöseri och testuggeri, mellan vad bredare väljargrupper intresserar sig för och vad kampretoriken uttalar.

Spänningen fanns där från början. Med Karl Marx var socialdemokratin aldrig bekväm, fast hans terminologi fortsatte att slänga omkring nere i partiportföljen till långt in på 1970-talet. Socialdemokratin har överhuvudtaget aldrig mått bra av dogmer.

 

Socialdemokratin som idérörelse – om man lite schematisk söker skilja ur den aspekten från partiets övriga historia som folkrörelse – är född ur konflikt och splittring kring tidiga marxistiska framtidsteorier under 1800-talets andra hälft. I det skede när den gryende socialismen ännu brottades med frågan om huruvida förändringar skulle uppnås genom reformism eller revolution, demokrati eller proletariatets diktatur, om huruvida mödosamt parlamentariskt arbete var vägen att gå eller inte för dåtidens arbetarrörelse, så utgjorde den svenska socialdemokratin ett entydigt och pålitligt svar för reformism, demokrati och parlamentariskt arbete.

Det var det ursprungliga socialdemokratiska vägvalet, ett medvetet steg bort från Marx själv, i en marxistisk idédebatt där andra grupperingar valde andra, mer bokstavstroende vägar.

Och det var, i vissa aktivistkretsar, en kontroversiell strategi att vilja arbeta för reformer inom det existerande samhällets ramar. Svekdebatten började direkt. Den drogs igång av dem som inte fick, eller anade att de inte skulle få, internt gehör.

 

Läser man Brantings egna skrifter återkommer denna slitning gång på gång som tema. I den debatt om statssocialism som fördes mot slutet av 1800-talet formulerade Branting 1892 med övertydlig åskådlighet den pragmatiska ”från fall till fall”-linje som också blev partiets:

”Det synes under sådana förhållandena vara mera skäl att i varje särskilt fall klargöra socialdemokratins intresse i ett statssocialistiskt förslag, om vi ha orsak att vara för eller emot, än att konstruera upp allmänomfattande förkastelsedomar, från vilka man i praktiken skulle nödgas göra undantag. (…) Låt oss socialdemokrater alltid dra fördel av det för oss nyttiga fullkomligt fördomsfritt, varhelst vi finna det. Varför skulle vi icke unna även våra konservativa motståndare att någon gång gå våra ärenden, liksom ju ej så sällan de liberala ha vänligheten att göra?”

 

Det påminner om den hårda, samtidiga striden inom den tyska socialdemokratin om revisionism kontra mer renlärig marxism i vilken revisionisten Eduard Bernstein – som snart nog skulle få helt rätt – hade skrivit: ”Socialdemokratins inflytande skulle bli större om den hade mod att emancipera sig från en föråldrad fraseologi och synas vara vad den är: ett demokratiskt-socialistiskt reformparti”. (Citatet återfinns i Brantings egen skrift ”Socialdemokratin, dess uppkomst och utveckling” från 1909.)

Även i sitt mest berömda tal, vid författningsdebatten 1918, när det demokratiska genombrottet äntligen stundade, snuddar Branting vid det: ”Vi har alltid i hela vår politik sökt driva det uppnåeliga till gagn för arbetarklassen.”

Det uppnåeliga: även i triumfens stund en maning till pragmatism.

 

Socialdemokratins parlamentariska framgångsrecept under 1900-talet i Sverige blev också att alltid i kritiska lägen välja pragmatismen framför dogmatismen, möjliga reformer framför omöjlig marxism. Och att senare i regeringsställning konsekvent söka dämpa de statssocialistiskt mest långtgående kraven på samhällsomvälvning och istället söka dra nytta av och implementera andra partiers idéarbete, oftast det liberala och frisinnade, för att vara i bättre samklang med bredare väljargrupper än dogmatisk socialism skulle tillåta.

Den insikten växte fram under Brantings långa partiledartid. Den var själva grundkärnan i Per-Albin Hanssons folkhemtema, där en konservativ term och ett socialliberalt tankegods tillsammans skulle forma ett socialdemokratiskt adjö till den hårda klasskampsretoriken. Och Tage Erlander kunde sin historia.

 

Den socialliberala marknadsekonomi och välfärd som präglar det moderna Sverige har formats genom en växelverkan och kapplöpning mellan liberalt och socialdemokratiskt idéarbete – och en ömsesidig lyhördhet för det bästa hos båda.

De gamla goda tiderna har aldrig existerat. Det gäller för det mesta här i världen, även för politiska partier. Bilden av ett socialdemokratiskt förflutet där idealen var självklara, alla överens och barrikaderna riktade åt ett håll är falsk.

Vänstersocialister har alltid – sedan långt över hundra år tillbaka – pyrt av missnöje över partiets utveckling. Det är inget modernt fenomen som ibland görs gällande i påståenden om vad partiet ”brukade stå för”, utan tvärtom en ursprunglig socialdemokratisk förlossningsvärk som aldrig klingat av.

Skäll från missnöjda falanger om att partiet gått till ”höger”, blivit för liberalt och svikit sina ideal är lika gamla som partiet självt, och har drabbat alla socialdemokratiska partiledare genom historien, utan undantag. De gånger som partiledningarna inte orkat stå emot det interna falangmissnöjet har partiet nästan alltid fått problem hos väljarna. Att partiet förlorade regeringsmakten under sitt radikala sjuttiotal var ingen slump.

 

Det är också värt att notera hur socialdemokratins opinionsutveckling just nu – efter månader av retorik anpassad till partiets vänsterfalanger, långt från de förnyarambitioner Mona Sahlin formulerade i början av sitt partiledarskap – är tämligen svag. Oppositionens uppgång tycks istället kopplad till miljöpartiet.

Mona Sahlins problem är att hon – till skillnad från sina företrädare – tvingas hantera de här klassiska motsättningarna i opposition, utifrån en för socialdemokratiska förhållanden svag parlamentarisk ställning och i ett skede när partilandskapet håller på att förvandlas och omöjliggöra att enskilda partier ensamma dominerar debatten.

Tiden med statsbärande partier är, tack och lov, sannolikt förbi. Men historiska erfarenheter kan ge vägledning ändå. Det spekuleras inför hösten val om huruvida Mona Sahlin och socialdemokraterna ska satsa på förnyelse och söka utmana alliansen om mittenväljare eller med en vänsterprofil söka konkurrera med Lars Ohly och vänsterpartiet om vänstersocialistiska röster.

Det är ett klassiskt dilemma för socialdemokratin. Hur medvetet är partiet om egna, tidigare erfarenheter från vägval av motsvarande slag? Det får stor betydelse för valrörelsen och valutgången.