Säg nej till förhandlingar med Sd
Problemet i svensk – och europeisk – politik år 2016 är inte att för många drar tydliga, konsekventa och principfasta gränser till främlingsfientlighet, extremism, nationalism och rasistiska tänkesätt, utan att för få gör det, både till höger och vänster.
Faran i svensk debatt år 2016 är inte att sverigedemokratiska perspektiv får ett för litet inflytande över diskussioner och dagordningar inom andra partier, i migrationsfrågor och på andra områden, utan att de får ett för stort genomslag.
Den utveckling som borde oroa alla liberala, gröna och socialdemokratiska krafter, är inte att Sd gnyr teatraliskt över att lämnas utanför seriösa partipolitiska överläggningar, utan att förmågan överhuvudtaget till breda samtal, förhandlingar och uppgörelser av kvalitet och långsiktighet i avgörande framtidsfrågor mellan de anständiga partierna sedan flera år är stadd i förfall.
Det partipolitiska landskapet och den parlamentariska situationen i Sverige har varit en bedrövlig syn ända sedan valet. Blockpolitiska illusioner har förhindrat de samarbeten som svensk politik behöver. Och de gånger som blocköverskridande samtal ägt rum har de i regel fått beklämmande innehållslösa, kortsiktiga eller panikslagna resultat.
Ett skäl till det har varit just fixeringen vid Sd. Den svenska debatten har nu under flera år varit som förhäxad inför sverigedemokraterna, så till den grad att nästan allt politiska tankearbete som inte kretsar kring hur just Sd ska hanteras har avstannat.
Och varje försök från exempelvis forskare, eller på ett område speciellt insatta skribenter, att väcka intresse och diskussioner i medierna om sådant som inte ger omedelbar klickbelöning och karriärskjuts via tillfälliga, snart bortglömda snackisar är ett sisyfosarbete.
Allt fler i offentligheten skriker om allt färre, allt mer förutsägbara ämnen och tävlar om att ”nå ut”. Stämningar piskas upp. Vanan att diskutera på grundval av fakta, kunskap och långsiktighet försvagas. Känsloutbrott ses som argument i sig. Och så ska det tas en massa hänsyn i förebyggande syfte, till de mest upprörda krigsropen.
Drunknar gör partiernas arbete med och samarbeten om framtidsfrågor som på allvar betyder något, och som kommer att kräva nytänkande av ett slag svensk politik är uselt förberedd på.
***
Hur ska framtidens skatteintäkter se ut när arbetsmarknaden förändras i grunden av automatisering och digitalisering?
När strukturomvandlingar inte längre skapar nya karriärmöjligheter, den traditionella medelklassen löses upp, konsumtion som skattebas krymper, morgondagens bolagsjättar flyr skatt på oanade sätt och den nya ekonomin riskerar att bryta för både välfärd och demokrati viktiga samband mellan produktivitetsökningar, utbildning, löneutveckling, välstånd och solidarisk trygghet i sociala marknadsekonomier?
Det är då det sker som många varnar för: Att de vinster digitaliseringen genererar till stor del går breda samhällsgrupper och generella välfärdssystem förbi, till förmån för ett fåtal koncerner, på ett sätt som hotar hela den sociala sammanhållningen (se krönika 13/5).
Den traditionella svenska, futtiga skattedebatten, om marginella förändringar och små rutor i ett lapptäcke alla regeringar tenderar att förvärra, kommer snart att te sig helt irrelevant.
En allt äldre befolkning, med många människor aktiva långt efter dagens pensionsåldrar, kommer att ställa vård och omsorg inför helt nya krav på mångfald och resurser. Och på högre löner och bättre arbetsvillkor för de anställda. Problemet i framtidens välfärd kommer inte att vara att det finns för få aktörer och för lite kapital som söker sig dit, utan bristen på båda.
Tvister om små vinster i välfärden kommer om något decennium att framstå som skrattretande jämfört med de dramatiska förändringar och frågor som väntar de politiska systemen.
Föreställningen att stängda gränser mot nödlidande, protektionism mot utländska idéer och monstruösa regelverk mot arbetare från andra länder ska dominera 2000-talets Europa, till skada för alla, är fruktansvärd.
Tron att klimatomställningen till en globalt förnyelsebar energiförsörjning ska bli enbart smidig, enkel och kunna väntas ut med hjälp av ett par nya generationer kärnkraftverk eller kvardröjande oljesubventioner är naiv.
Klimatomställningen kommer att kosta, och är ändå det säkraste och billigaste alternativet på lång sikt. Men det långa perspektivet är omodernt.
Hur kan vi undvika att i de små stegens tyranni tassa in i det totala övervakningssamhället, som bara väntar på en mäktig, samvetslös auktoritär ledare för att få avskaffa den sista resten av personlig integritet?
Och för dem som fortfarande inbillar sig att diktatorer, förtryckare, imperialister, religiöst fundamentalistiska patriarker och lobbystarka vapenmakter plötsligt ska försvinna i ett historiens slut, eller om man bara ger efter för deras krav tillräckligt mycket, är det dags att vakna.
***
Det går att räkna upp många andra samhällsförändringar som skapar liknande omställningar.
Konservativa, liberaler, socialdemokrater och socialister i Sverige står alla inför en del svåra, intellektuella nyprövningar, och med gamla, invanda käpphästar som gjort sitt. I ett sådant arbete, blir de grundläggande värderingarna helt avgörande.
Skulle man ge någon rekommendation till regering och opposition vore det att bjuda in färre till samtalen och faktiskt börja komma till konkreta resultat, än att bjuda in ännu fler, på ännu lösare grunder och haverera ännu värre.
Släng taktiserandet och metadebatterna på sophögen, och börja ta tag i större frågor i stället – så löser sig Sd-problemet sannolikt av sig självt och utan vare sig eftergifter eller fulspel. Sluta sök rubriker genom utspel som ständigt placerar Sd i universums mitt.
***
Förhandlingar mellan politiska partier bör ha seriösa och sakliga utgångspunkter, och vila på grundläggande demokratiska, humanistiska värderingar.
Det går därför att ställa några enkla frågor:
Skulle sverigedemokraterna tillföra något i sådana förhandlingarna, saknas deras röst och världsbild i dag? Företräder de perspektiv och principer som förtjänar att genom en inbjudan ges utrymme och legitimitet av de övriga partierna? Besitter de intresse för och kompetens i frågor som i dag är bortglömda och försummade? Skulle deras röst vid bordet berika samtalen intellektuellt eller moraliskt?
Svaren från liberaler måste rimligen bli nej på alla de frågorna.
Varför då skänka legitimitet, inflytande och status åt ett främlingsfientligt parti vars hela historia, politik och drivkrafter strider mot de grundprinciper som bär upp liberalismen och det öppna, liberala samhälle som i dag är under attack av extremister och extremisternas nyttiga idioter från så många olika håll.
Förlora inte nerverna. Fall inte för hysterin. Tappa inte perspektiven. Börja inte relativisera. Håll gränsen mot främlingsfientligheten, utan kompromisser. Just nu finns ingen viktigare liberal uppgift.
*********************
(Den här krönikan har även varit publicerad på vk.se)
Några tidigare krönikor på liknande teman:
Nej till främlingsfientligheten som regeringsunderlag
