Nej till främlingsfientligheten som del av framtida regeringsunderlag

Dags att vakna; markarbete pågår. Det krattas just nu subtilt i delar av den svenska debatten, både till höger och vänster, för tanken på sverigedemokraterna som legitimt, odramatiskt regeringsunderlag.

Gränsen mot främlingsfientlighetens parti relativeras steg för steg, när diskussioner om kommande regeringar förs. Många små och några stora testballonger stiger upp lite här och var.

Lätt förändrade, avdramatiserade adjektiv. Gamla reservationer som plockas bort i stillhet. Perspektiv som ställs om. Sedan länge stängda dörrar som plötsligt står på glänt i en bisats, och vidgas ännu lite till i nästa.

Förskjutningen har redan pågått i flera månader, men är så kamouflerad och långsam, att den knappast märks om man nöjer sig med att bara studera enskilda debattinlägg eller intervjuer.

Först över tid blir dramatiken som pågår synlig.

Allt oftare fattas, i texter, utspel och resonemang, en liten spärr, som satt där förr. En viktig reservation, ett hit men inte längre, en hållning trots allt, som markerade gränsen för det acceptabla, börjar utelämnas.

Invändningarna mot samarbete med sd reduceras till ett par få sakfrågor – migrations- och integrationspolitiken – och framställs i övrigt, på alla andra områden, som en pragmatisk avvägning bland många andra.

För de som inte kan acceptera att blockpolitiken är död, för de som vägrar erkänna att den spelat ut sin roll som relevant form för både regerings- och oppositionsarbete, för de som i den gamla blockgränsen ser livets fröjd och mening, är sverigedemokraterna som indirekt del av ett regeringsunderlag – för moderaterna eller socialdemokraterna – förstås en lockande tanke.

”Isolera och lyft ut migrationsfrågorna, och samarbeta sedan fritt kring resten. Låt nästa regering räkna med Sd som en del av sitt parlamentariska stöd. Sd, Kd, Mp eller V som förhandlingspartner – spela roll!” Ungefär kommer resonemanget att gå på inflytelserika håll inför nästa val.

Det är ett både farligt, ytligt och bedrägligt sätt att se på samhällsutveckling och regeringsarbete, i synnerhet som Sd i Sverige har så många extrema motsvarigheter på andra håll i Europa, som bara väntar på att få börja marschera genom institutionerna.

För det första går det inte att isolera sakfrågor från varandra på det radikala sättet. En regering måste ha en etisk grundhållning som håller samman hela den förda politiken. Att normalisera ett parti som sd – vars hela världsbild och drivkraft är främlingsfientligheten och nationalismen – på vissa områden, och tabubelägga det på andra, är en omöjlig spagat. Rasism kan ta sig uttryck i och söka utnyttja nästan alla politiska frågor. Tron att dess möjligheter att skända, söndra och förstöra skulle vara begränsad till enbart migrationspolitiken är naiv.

För det andra skulle en sådan ärelös räddning av en redan havererad blockpolitik innebära att de på både kort och lång sikt bästa regeringsalternativen sköts upp ytterligare många år.

Jag vidhåller från tidigare krönikor att svensk politik i dag – utifrån 2000-talets ekonomiska, sociala, tekniska och ekologiska utmaningar – är som mest intressant i skärningspunkten mellan liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv. När det gäller migrationspolitik, integrationspolitik, miljö- och energipolitik, utrikespolitik, integritetspolitik, klyftor mellan centrum och periferi, framtidens välfärd, nya demografiska strukturer och förändrade förutsättningar för näringsliv och arbetsmarknad i en digitaliserad ekonomi.

Även i de under det här året så hett omdiskuterade frågorna kring brottslighet, social oro och polisens arbete, resurser och förutsättningar, är det i mötet mellan det liberala, gröna och socialdemokratiska, som balansen och handlingskraften bäst kan upprättas utan populism eller myter.

Förutsättningarna för att motverka sociala slitningar, ekonomisk nedgång, svagare civilsamhälle, tappad konkurrenskraft och ökad främlingsfientlighet i Sverige skulle öka om reformer utformades i ett blocköverskridande samarbete, exempelvis mellan S, L, C och Mp. Svårigheterna att komma överens vore inte större för en sådan regeringskoalition än för de två senaste, även om problemen delvis skulle uppstå i andra slags frågor.

Det skulle dessutom ge en stark konservativ opposition i form av M och Kd, och en socialistisk opposition i form av V, och effektivt marginalisera Sd.

Illusionen, däremot, om alliansen och de rödgröna som två relevanta, existerande regeringsalternativ fördummar och förlamar svensk politik.

Förr eller senare måste partierna säga som det är: Antingen bryts blockpolitiken på allvar eller så blir nästa regering väldigt beroende av Sd. Och när konservativa börjar antyda att det senare kanske vore att föredra, eller åtminstone inte vore värre än något annat, måste liberaler ta entydig, principiell ställning mot att ett främlingsfientligt parti ska ges inflytande över regeringsarbetet. Söker man en av vår tids viktigaste konflikter, finns den där.

En bibehållen blockpolitik till priset av Sd som regeringsunderlag vore ett historiskt misstag och oförlåtligt svek.

**************************

Några tidigare krönikor på temat:

En växande, farlig känsla av politisk hemlöshet

Sverige, landet utan regeringsalternativ

Decemberöverenskommelsen var ett haveri i svensk politik

Blockpolitiken och DÖ fördummar Sverige

Alliansen i långsamt förfall – dags att avveckla den

Liberaler borde bejaka att miljöpartiet sitter i regeringen

Bryt både DÖ och blockpolitiken

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>