Umeå riskerar att bli alltmer irrelevant i den nationella debatten

Kameran har fångat några av dem mitt i steget, nyanlända till Mariehem en solig höstdag i slutet av augusti 1965. Det är lätt att känna ett styng av avund. De är så tydligt i rörelse. På väg in i ett Umeå de på några få år skulle prägla för lång tid framåt, och ut i liv och karriärer som skulle föra dem till många öden och platser i världen.

Här sammanstrålade unga studenter från skiftande sociala, ekonomiska och kulturella bakgrunder. Ofta med de akademiska nybyggarnas temperament, i en tid när hela samhället började bryta upp från gamla normer och hierarkier. Undra på att det gick hett till ibland, uppstod attraktioner och konflikter, i kärlek och politik, i aktioner och studier.

Och det är lätt, så här ett halvt sekel senare, att även fyllas av viss ömhet för dem, där de möter oss med sina väskor, ambitioner, övertygelser, och frustrationer. Ännu är allt öppet, allt möjligt, allt osäkert. Fönstren står öppna och slår i vinden.

På nästan alla bilder: ständigt dessa packningar. Det rådde, skrev VK 1 september 1965, dagen efter att 370 studenter flyttat in i nya bostäder på Mariehem, ”ett virrvarr av ungdomar kånkande på packlådor dignande av böcker, på säckar och svällande koffertar, skidor och gitarrer”. En student ”anlände med en segelbåt på biltaket”.

Där står på en av bilderna Gunnel Sahlin från Jönköping. Bengt-Olof Fredlund från Stjärnhov. Nils Simonsson, från Strömsund och Ove Nilsson från Linköping. Det vilar omisskännligt sextiotal över scenen. Glasögonbågarna, de stränga, allvarliga. Minerna de beslutsamma, forskande. Dagen efter publicerar VK en bild på Karl Svedberg från Mariestad, som tidigare studerat i Göteborg och som med reporterns ord ”garderat sig för lappsjuka” med golfklubbor på ena axeln och skidor på den andra. Han går med rejäla kliv.

Fotograferna visste vad det var de fångade: deras bilder bär pionjärårens estetik och stämning, fortfarande varm, förväntansfull och orolig i arkiven.

Och så denna stora, fria hösthimmel som ingenting tycks skymma.

En flygbild i VK visade studentbostadsområdets två punkthus och fem lamellhus. I bakgrunden anades, vackert, det som då kallades Tavlesjön. Här pågick ett experiment: att skapa ett akademiskt centrum med nationell relevans i en del av landet som haft det längre till makten än alla andra.

***

De som fortfarande lever, är fårade, ärrade veteraner nu. Men då var de unga, barn av den tidiga efterkrigstiden, uppväxta i ett långt mer homogent, konservativt Sverige än dagens. För några år blev Umeå deras gemensamma hem. En del stannade kvar, och bor här ännu. Fråga ut dem, be dem berätta, brygg nytt kaffe, lyssna. De var där, när Sveriges femte universitet började röja sig plats på gamla skogs- och betesmarker.

Man glömmer lätt att det bara hade gått 20 år sedan andra världskrigets slut, när Umeå universitet grundades. Det fanns då levande minnen ända tillbaka till branden 1888.

Dåtidens Umeå, som studenterna kom till, var en stad som i dag så smått börjat falla i glömska. Vi kan knappt föreställa oss hur den tedde sig, med andra drivkrafter, annan uppfattning om sin regionala tillhörighet och annan sammansättning än den senare universitetsstaden Umeå. Jag tycker det är talande, de ord som Bertil Köhler skrev i VK, 1 oktober 1965, i en återblick på Umeå från förr och den förvandling som inletts:

”Jag hann uppleva inledningen till den utveckling Umeå senare genomgått. Jag arbetade där i en brytningstid, när det gamla började få stryka på foten. Sedan dess har Umeå hunnit bli universitetsstad. Jag har i andra hand följt denna utveckling och upplever det som en personlig tillfredsställelse. (…) Genom mitt vemod upplever jag just nu att Umeå alltjämt är en vacker stad, den har definitivt vunnit på sina absoluta ansiktslyftning. Att man ändå känner en viss saknad över det som försvunnit beror givetvis helt och hållet på att man själv är retuschör i den imaginära bilderbok ens minne bläddrar i.” Han konstaterar också att: ”Universitetet i Umeå är det bästa som hänt Norrland.”

Gång på gång Norrlandsperspektivet.

***

När de nya studenter samlades uppe på höjden ovanför staden om kvällarna och blickade ut över landskapet, kunde de se Västerbotten börja breda ut sig mot horisonten. Kanske anade några av dem både älvdalarna och skogstrakterna, på vägen västerut mot fjällen.

Alla dessa olika, skiftande bygder med sina lokala historier, maktförhållanden, politiska tendenser, ideologiska nyanser, kulturtraditioner, föreningar, näringar och människor som tillsammans skapade en mångfald och lite motvilligt, men ändå ofrånkomligt, i båda omvärldens och egna ögon, formade något som redan då kallades för Norrland av en del, norra Sverige av andra.

För så är det ju, att olika bygder och regioner står för lite olika saker, berättar om sina skilda erfarenheter och först tillsammans utgör en helhet. Det behövs många regionala röster, för en djupare och klarare förståelse av ett samhälle som är så utsträckt och skiftande som det svenska.

I ledaren 17 september 1965, dagen då universitetet invigdes, skrev VK att det var ”en stor dag för hela Norrland”, i ”gemensam glädje”, med ”oöverskådlig framtida betydelse för hela Norrlands utveckling”. Dagen efter skrev VK i huvudledaren om landsbygdens och norra Sveriges utmaningar, och betonade att det nya universitetet också hade som en viktig forskningsuppgift att ”studera sin egen uppbyggnad och dess återverkan på bygd och utveckling i övre Norrland”.

Senare på året rapporterade tidningen också om “en sammankomst av speciellt intresse och stor betydelse för den framtida utvecklingen i Norrland” som ägt rum på geografiska institutionen vid Umeå universitet med planeringsdirektörerna på de fem nordligaste länens länsstyrelser närvarande. Målet med samarbetet var “att få geografiska institutionen i Umeå att fungera som gemensamt diskussionsforum för befolknings- och näringsplanering i norrlandslänen”. Särskild uppmärksamhet ägnades glesbygdsfrågor och en samordning inför den väntade befolkningsminskningen.

Högre utbildningar fanns förstås redan sedan ett antal år tillbaka i Umeå när universitetet grundades, och de studenter som kom mot slutet av 1960-talet var inte de första. Men universitetet gav staden en både regional och nationell roll av helt nytt slag. Därför är 1965 ett år att utgå från i en diskussion om Umeås roll i svenskt samhällsliv.

***

Det Umeå som började ta form då hade betydelse för hela landet. Som experiment, satsning, förebild, alternativ, i en tid när många omvälvande saker hände samtidigt i samhället de åren: Strukturomvandlingar i ekonomin. Tilltagande urbanisering. Utbyggnad av välfärden. Satsningar på högre utbildning för fler. Stärkt engagemang och politisk medvetenhet i kampen för jämställdhet och tolerans. Framväxten av ny internationalistisk ungdomsrörelse.

Det märks även i VK:s spalter månaderna kring universitetets invigning, hur starkt oroligheter i omvärlden gör sig påmind. Många texter ägnas – mitt i diskussionerna om Rådhustorgets utformning, bråkiga ungdomar och kulturdistributionens principer – åt de stora världsfrågorna. Vietnamkriget står redan i centrum.

Umeå universitet hade en lång förhistoria, som gick decennier tillbaka. Men i efterhand känns det logiskt att verksamheten tog fart när den gjorde.

När Umeå av tidningen Expressen utsågs till ”Årets stad 1966”, pekade lovorden om initiativkraft, framtidstro och föredömlig samhällsinsats kanske mer framåt mot en roll Umeå skulle få senare. Men de saknade inte fog för sig.

Som universitetsort i norr, ett tillväxtcentrum med progressiv hållning, ett lokalsamhälle med någorlunda mångfald och tolerans, en miljö för alternativrörelser inom ramen för ett brett, politiskt samarbete, en urban punkt i landskap av kulturbygder, kunde Umeå i sina bästa stunder – det har funnits andra stunder också, långt fler än den officiella självbilden vill medge – förena skilda perspektiv och sammanföra erfarenheter som tidigare saknats i debatten.

Umeå har tidvis haft en röst, hållning och utveckling, har gjort prioriteringar och lyckats gå före i viktiga frågor, på ett sätt som väckt intresse och respekt på en nationell nivå.

***

År 2016 är saknaden av den rösten och hållningen stor och tilltagande. I en tid av dramatiska spänningar och nya samhällsomvandlingar borde Umeå med sin ställning, sin mångfald, sina resurser och sina traditioner ha mycket att säga övriga landet. I frågor som rör migration och integration, minoriteters rättigheter, ekonomi och arbetsmarknad efter digitalisering och automatisering, relationen mellan stad och land, miljö och hållbarhet utanför metropolerna, framtidens småföretagande och grunderna för välstånd och välfärd.

Här finns både utrymme och behov av ett Umeå som, trots friska lokala motsättningar och hård debatt, ändå förmår stå för något slags moralisk och intellektuell hållning, som visar vägar framåt när andra sviker eller hukar.

Men istället riskerar Umeå, i politiskt avseende, att upplevas som alltmer irrelevant och inkonsekvent.

Trots goda undantag, kännetecknas Umeås politiska debatt av tilltagande navelskåderi, blandat med en ängslig anpassning till nationella jargonger och utspel som tillämpas på lokala förhållanden utan intellektuell självständighet och kraft. Det saknas resning, modet att gå före, viljan att ta risker, att investera tyngd och prestige för grundläggande värderingar, i konflikt med en sorglig tidsanda.

För att bara snudda vid de två största partierna: Socialdemokraterna lider sedan valet av Hans Lindberg ovilja att säga mer än han absolut måste, oklarheten kring hans interna mandat och hans tendens att vilja vara många till lags, även om det kräver motstridiga besked beroende på sammanhang. Jag skulle önska att han sjöng ut oftare och tydligare, så att den lokala debatten fick någonting fastare att förhålla sig till.

Och moderaterna med Anders Ågren i spetsen – som hade haft ett gyllene läge att konstruktivt använda det tomrum socialdemokraterna frivilligt skapat – har valt att lägga sin kraft på sunkiga, djupt beklämmande utspel mot tiggare och EU-migranter. Det är möjligt att den jakten på några procentenheter extra i nästa val kommer att lyckas, men till vilket pris.

Tid och förtroende har gått förlorat under hela mandatperioden, på de flesta håll i umepolitiken.

Nu vänds ögon och öron oftare i andra riktningar, till andra platser i landet, för inspiration, energi, initiativ eller idéer av djupare slag, för meningsutbyten som lyfter frågor, hittar nya aspekter och visar nya möjligheter, istället för dem som som bara kopierar eller avvaktar andra.

Umeå borde ha mer att säga övriga Sverige, i ett läge när fler förebilder med hållning behövs. Det är synd, i en stad med en historia som förpliktigar, att de ambitionerna verkar saknas.

 

*****

Några tidigare krönikor om Umeå:

Något själlöst vilar över Ikea-euforin i Umeå

Skenhelighet i mantrat om det toleranta Umeå

Har Umeå universitet en framtid?

Umeå riskerar att falla platt mellan stolarna

När byar och kommundelar förvandlas till det glömda Sverige

Umeå måste undvika att bli Sverige floskelstad

Ett Västerbotten passerar revy

Är Umeå universitets storhetstid redan över?