Att bara vara upprörd över andras rasism – vänstern har ett problem med antisemitism
Engagemanget mot antisemitism är en bra värdemätare på engagemanget mot rasism. Saknas det första, är det andra inte genuint. Blir det svalt och halvhjärtat, motvilligt eller nonchalant, när antisemitismen kommer på tal, med bortvända blickar, sänkta röster, pliktskyldiga fraser utan uppföljning, snabba försök att byta ämne, då är det svårt att ta upprördheten över annat på allvar senare.
Därför är det, när rasism och identitetspolitik (vänsterns som högerns) i kombination håller på att återlansera fascistiska tänkesätt, allvarligt att vänstern har ett uppenbart problem med antisemitism, och framstår som likgiltig inför vad som pågår i delar av de egna leden.
Det talas om nästan inget annat nu än om hur viktigt det är att göra front mot extremism. Men de orden ekar tomma, är snarare kontraproduktiva, när det blir uppenbart att de inte är allvarligt menade. Om de gör halt så snart det börjar brännas i närheten.
***
Jag tror inte längre, inte heller efter årets första maj, på att försöka linda in det uppenbara: Vänstern har ett problem med antisemitism, och är inte tillräckligt intresserad av att göra något åt det. Och så länge det består kommer all annan kamp mot rasism också att bli lidande.
Vi har skrivit om det flera gånger förr på ledarsidan, och det svider att behöva göra det igen, men faktum är att Umeå är ett ganska bra exempel på hur problemet ser ut. Det kan handla om den politiska vänstern, den akademiska vänstern, kulturvänstern, medievänstern: För ett samtal om rasism i allmänhet, eller om islamofobi, eller om förtryck av minoriteter, och ryggdunkningar och intensiva instämmanden är givna, omedelbara och energiska. Tack och lov.
Men ta upp antisemitismen, hatet mot och trakasserierna av judar, och en stämning av reservationer, försiktighet, obekvämhet och relativisering lägrar sig över rummet. Man säger inte emot, förstås, men reaktionen reduceras till det pliktskyldiga, och försöken att börja väva in Mellanösternkonflikten som en indirekt ursäkt är aldrig långt borta. Ta upp skandalerna inom brittiska Labourpartiet och viljan att se den strukturella rasismen i vitögat är som bortblåst.
Jag vet av egen erfarenhet från möten och samtal att även åtskilliga inom vänstern i Umeå är medvetna om och bekymrade över detta, och beredda att erkänna hur det ser ut. Men att det till och med i en stad med Umeås självbild och tradition, ännu 2019 är så svårt att väcka ett bredare engagemang och en djupare diskussion om antisemitismen runt omkring oss, är talande och tragiskt. Man inser hur jobbigt det i så fall måste vara på andra, mer oroliga håll.
Hade den här krönikan ägnats enbart åt högern och åt islamofobi, hade jag kunnat räkna med ett enormt stöd från det lokala etablissemanget i helgen. Nu, när den handlar även om vänstern och ett annat slags rasism, kommer det att bli en ganska besvärad stämning i stället. Så ser det ut i Umeå, och det finns ingen anledning att hymla om det.
För vågar man inte att ta striden mot judehatet, en obekväm strid att ta, eftersom den striden också måste ha udden vänsterut, är man inte mycket att hålla i handen vid andra kriser heller.
Förklaringarna ligger nära till hands. Dels är fixeringen inom vänstern vid Israel är så total, utan motsvarighet, så grotesk och förblindande, och så ofta förstärkt av latent antisemitism, att varje markering mot övertramp i den riktningen riskerar att kosta stöd, medlemmar och demonstranter. Jag tycker att regeringen gjorde principiellt rätt som erkände staten Palestina, och ser kritiken av hur palestinierna behandlas som fullt ut berättigad. Men det beslutet har hamnat i vanrykte på grund av regeringens övriga oförmåga att följa upp det på ett hederligt sätt, och tala klarspråk även om det förtryck som palestinska myndigheter och Hamas utövar.
Dels upplevs det som besvärligt att vara lika tuff när antisemitismen har islamistiska rötter, som när den har nazistiska rötter.
Den legitima kritik som kan, och i mina ögon bör, riktas mot ett antal tendenser inom högern – jag återkommer strax till det – saknar trovärdighet om vänstern samtidigt vägrar att erkänna att man själv har stora egna problem att hantera. En ovilja att konfrontera rasism när det riskerar att leda till dålig stämning. En ovilja att kritisera auktoritära regimer när de är både antiliberala och antivästliga, eller antisemitiska.
Mig får det i alla fall att dra slutsatsen att många, lika ofta till vänster som till höger, är hämningslösa kålsupare. Det går inte att erkänna någon sidas moraliska tolkningsföreträde, likgiltigt hur högt tonläget blir.
För det ska sägas att högern har ett motsvarande problem. En oförmåga att uppvisa samma engagemang och upprördhet när det hetsas mot asylsökande i allmänhet och muslimer i synnerhet, som när den – viktiga och försummade – debatten förs om exempelvis hedersförtryck och islamism i förorterna.
Kommer högern till makten inom en nära tid, står den inför samma dilemma som vänstern gör i dag: den kommer, om den inte vill svika alla ideal, att bli tvingad att göra sina mest brölande anhängare besvikna.
Under de generaliserande, ofta grovt främlingsfientliga kampanjerna mot de ensamkommande från Afghanistan – ett lågvattenmärke för svensk samhällsdebatt – begicks många övertramp som inte bemöttes från högerhåll av samma skäl som vänstern duckar inför antisemitism. Det skulle riskera att utlösa motreaktioner och dålig stämning i närstående led på sociala medier.
Så bedrövlig ser de politiska diskussionerna ofta ut. Så ihåligt är ofta olika politiska lägers engagemang mot rasism. Man är upprörd när det passar, och likgiltig när rasismen kommer inifrån den egna klacken.
***
Krönikor på liknande tema:
Judiska föreningen läggs ner – vågar Umeå fråga sig varför?
Umeå måste stå upp på allvar mot antisemitiskt hat
