En dröm och en brand i Fredrika Bremers Hertha, 1856
Sommarserie: 10 minnesvärda scener i svensk litteratur. Del 5 – En dröm och en brand i Fredrika Bremers Hertha, 1856.
***
”Jag är trött, Alma, åt det myckna och meningslösa talet om kärlek och kärlek”, säger Hertha till sin syster när de talar förtroligt sent en kväll, efter ett gräl med fadern och innan de tar sina opiumdroppar för natten. ”Jag ville”, fortsätter hon, ”att man talade mindre om kärlek och mer om rättvisa; sann rättvisa, i synnerhet att man öfvade den mer i världen.”
En revolt är på väg. För kvinnans frigörelse vid mitten av 1800-talet, hennes rätt till myndighet, utbildning och ledande yrken, mot fördomar och diskriminerande strukturer.
Det som sedan följer, i Fredrika Bremers roman ”Hertha” från 1865, är två av svensk litteraturs mest betydelsefulla kapitel. Först en mardröm om orättvisor, vanmakt och förtryck som sätter Herthas själ i brand. Sedan en våldsam eldsvåda, som sätter hela den gamla stadens ordning i lågor.
Efter drömmen och branden kommer, i romanen och i det svenska samhället, mycket att ha förändrats och en frigörelse inletts, som fortfarande pågår.
***
Herthas dröm är intensiv, frenetisk, personligt och politiskt laddad och ”flyttade henne flera år framåt i tiden och lät henne se åtskilligt som komma skulle”.
Som ”en själ, nyss född på jorden” med en ”längtan till ljuset och lifvet” börjar hon sin vandring i drömmen och söker efter en plats där hon som kvinna får arbeta med vetenskaperna och de fria konsterna på samma villkor, ges samma frihet och inflytande, som män, söka utbildning och yrkesliv utan diskriminering, . Hon presenterar sig som ”en människa, som söker befrielse för en förtryckt del af mänskligheten” och som ”gråter, emedan det det hvilar en förbannelse öfver mig och mitt kön, som bannlyser oss från de frias arbete och glädje”.
Men var hon än kommer, och hur vackra, allmängiltiga ord hon än möts av inledningsvis, stängs portarna för henne gång på gång när hon framför sin konkreta vädjan. Hertha rör sig i drömsekvensen från land till land, från miljö till miljö, från kultur till kultur. Rom, Frankrike, Tyskland, England, norrut, söderut – överallt samma förakt, svepskäl, misstänkliggöranden, aggressioner eller likgiltighet, inför kravet på jämlikhet.
Till slut har hon återvänt till utgångspunkten, ”i gråstensbergets famn” och känner att allt till det yttre är som förr, men att hon själv inte längre är densamma, där hon sitter utan hopp och med en önskan ”blott att få dö”.
Det enda som ännu glöder, är en låga i hennes hjärta, ”orolig och brännande”, och den går över i själen. Och istället för att värma och välgöra, vill den nu straffa omgivningen. ”Hon själf var förvandlad till ett farligt väsen, som spridde omkring sig förstörelse. Lågan i hjärtat spridde sig genom alla hennes lemmar och allt, hvad hon vidrörde, antändes däraf. Hennes hand hade blifvit en glödande brand.” Hon hör någon viska ”mordbrand” i hennes öra. Hon hör klockor klämta och larmtrummor virvla. Människor ropar.
Då Hertha vaknar igen, i vrede och häftig ångest, står huset och staden i lågor och brinner för fullt. Den verkliga branden visar sig vara anlagd av en annan, men symboliken är omisskännlig.
Ur ruinerna efter släckningsarbetet ska något växa, som förvägrades Hertha i drömmen. Uppbyggnadsarbetet av staden och samhället, är början på den sociala omvälvning för kvinnans frigörelse, som är hjärtpunkten i Fredrika Bremers författarskap och livsinsats som samhällsdebattör.
Litteraturvetaren Birgitta Holm skriver på ett ställe att Hertha är romanen där Bremer på nytt vänder ”blicken inåt och återfinner sin vrede och frihetslängtan samtidigt som hon med hela sin mognade erfarenhet och sitt ordnande förnuft kan gestalta den omvärld som väckt hennes vrede, kärlek och längtan.” (Ur ”Fredrika Bremer och den borgerliga romanens födelse”, 1981).
***
Gång på gång i litteraturvetenskapliga skildringar och analyser av ”Hertha” har åsikten framförts att det inte är någon av Fredrika Bremers litterärt starkaste verk. Romanen, hävdas det ibland, är framför allt intressant som debattinlägg om ogifta kvinnors rätt till myndighet (en sådan reform beslöts av riksdagen två år efter det att Hertha getts ut och det var ett av Fredrika Bremers uttalade syften med boken).
Jag håller inte med om det. Hertha är enligt mig Fredrika Bremers även litterärt mest levande och intressanta roman. Trots sitt rykte som pamflett känns den paradoxalt nog som det minst tidsbundna av hennes verk, kanske just därför att den har en så utpräglad idédimension och spretar till stilen.
På samma sätt som Dostojevskijs stora, spretiga, idéburna romaner – ofta befängt kritiserade för att brista i konstnärlig stil och medvetenhet, och anklagade för att vara alltför upptagna med idéer för att betraktas som formfulländade – har Hertha förbli öppen och relevant, även litterärt, bortom sin egen tid.
***
Fredrika Bremers egen samhällssyn och reformagenda har av naturliga skäl åldrats och tappat i relevans i takt med samhällsutveckling, framsteg och nya erfarenheter. Den som vill hitta saker hos henne att kritisera utifrån ett 2000-talsperspektiv, behöver inte leta så länge. På samma sätt som det alltid går att på lösa grunder kidnappa historiska gestalter som inte längre kan värja sig, tillskriva dem åsikter vi inte vet om de skulle ha hyst och respektlöst använda dem i diverse dagsaktuella debatter.
Det är oundvikligt och drabbar alla föregångare, när decennier och sekler gått. De som gick före och ledde utvecklingen, eller kastade sig in polemik med liv och lust, kommer förr eller senare att se som förlegade av dem som saknar förmåga att umgås med andra tider och perspektiv än de egna. I synnerhet om pionjärerna satte igång förändringar som efter deras död gick längre än de själva vågade drömma. De måste betraktas utifrån den tid de verkade i.
***
”Hertha är ingen lycklig bok”, har Carina Burman konstaterat. ”Spår finns fortfarande av den gamla idealrealismen, men bredvid de tidigare romanernas kolorerade handteckningar är Hertha som en fläckad daguerrotyp.” (Ur ”Folk jag aldrig mött”, 2011).
I sin Bremer-biografi 2001 skrev Burman om hur romanen togs emot: ”Den svenska reaktionen på Hertha blev minst sagt blandad. Boken fann visserligen nåd hos en del män – och flera kvinnor – men ingen av Bremers övriga romaner har väckt så mycket kritik. Här fanns det inget som förmildrade romanens budskap. Den bittra medicinen fick sväljas utan honung”.
Hertha var Fredrika Bremers bästa och mest minnesvärda verk. Det förde inte bara svensk samhällsdebatt, utan också hennes författarskap framåt. Eller som hon själv skrev i ett brev: ”…jag tackar Gud för ett verk, som med alla dess brister och ojämnheter dock är det mest betydande, mest samvetsfulla, som jag ännu skrifvit, som bär inom sig ett framtids — ett evighetsfrö.”
Ola Nordebo
***************************
Del 1-4 i serien finns att läsa här:
Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”
Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten
Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”
