Låt misstroendeförklaringen falla – men lyssna på människors rop om hjälp
Misstroendeförklaringen mot Morgan Johansson bör avvisas, men den verkliga samhällsskandalen är rånen, bomberna och skotten, och dess underliggande orsaker. Det finns alla skäl för regeringssamarbetets fyra partier att lyssna mycket noga till ropen på hjälp som kommer från många håll i samhället just nu. Satsningar som inleds på att bekämpa brottsligheten och förebygga dess sociala och ekonomiska orsaker, kommer sannolikt att behöva bäras av flera olika regeringar, i gemensam gottgörelse och gemensam uthållighet, skriver jag i den här krönikan.
***
Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson bör avvisas. Den är överilad, kontraproduktiv och slarvig. Dessutom utgör stödet från moderaterna och kristdemokraterna en stenbumling i ett inrikespolitiskt glashus där få undkommer ansvar för problem som växt fram under flera decennier och olika regeringar.
Att reducera den till en enskild ministers ställning är att banalisera krisen, ge den fel tidsperspektiv och väcka falska förhoppningar om snabba, grova lösningar som inte finns. Partier som kommer att söka mandat att styra landet under nästa mandatperiod, bör tänka på vilken nivå de håller även i opposition.
Men upprördheten i landet och debatten bör inte gälla en vanlig misstroendeförklaring som stöds av tre oppositionspartier, utan de svåra oroligheter som råder i delar av samhället, med bombdåd, rån, drogkrig och skjutningar. Söker ni en skandal, bör ni börja där. Låt inte spelet i riksdagen förskjuta fokus från huvudsak till bisak.
Morgan Johansson har inte varit bra som justitieminister. Hans insatser de senaste fem åren inbjuder inte till några lovord. Att han devalverat en viktig statsrådsroll genom för sitt ämbete ovärdigt uppträdande på Twitter, som visste han inte skillnaden mellan departementsarbete och buskpropaganda, gör också att det bär emot att försvara honom överhuvudtaget. En misstroendeförklaring på lösa grunder är i vissa avseenden att bemöta honom på hans egen nivå.
Med det sagt är det orimligt att utmåla Morgan Johansson, hans tid som justitieminister eller den nuvarande regeringens politik, som ensamt huvudproblem bakom den nya vågen av våld och gängkriminalitet.
***
Några ord ändå om misstroendeförklaringen: Att oppositionen i ett land använder olika metoder för att sätta press på en regeringen och påvisa missförhållanden är fullt legitimt. Skulle majoritetsläget vara omvänt i riksdagen skulle säkerligen också debatten vara spegelvänd, med misstroendeförklaringar och manifestationer åt motsatt håll.
Det hör helt enkelt till en oppositions grunduppgifter att söka ställa de styrande till ansvar. I så måtto finns inte mycket att säga om processen som tagit fart den här veckan.
En misstroendeförklaring kan läggas fram, och kan få önskad effekt, även när det står klart från början att den inte kommer att få stöd av en majoritet i riksdagen. Det finns också fler dimensioner i förfarandet än bara ett enskilt statsråds vara eller inte vara.
I det här fallet kan man ana åtminstone två andra taktiska syften – utöver att markera själva misstroendet – bakom försöket att fälla Morgan Johansson.
Förstår man inte dem, blir man en lekboll i händerna på högerns skickligare strateger.
(1). Genom att väcka en provokativ misstroendeförklaring kan Sd, med stöd av M och Kd, lura sina kritiker att ryggsmärgsreagera på ett ogenomtänkt, fisförnämt sätt. Locka dem i en enkel fälla.
För om upprördheten och indignationen från regeringen med stödpartier plötsligt enbart handlar om misstroendeförklaringen, inte dess bakgrund, kan etablissemangets företrädare snabbt framstå som mer bestörta över en omröstning än över brottslighet, otrygghet och djupa samhällsproblem i människors vardag. Mer illa berörda av anklagelser mot en inte särskilt lyckad justitieminister än av många oskyldiga brottsoffers svåra trauman, när det skjuts, barnrånas och bombas.
Sådant kan få makthavare och deras stödtrupper att framstå som rena teoretiker. Helt empatilösa och privilegierat verklighetsfrånvända. Mer intresserade av den fina fasaden än av drabbade människors vånda där bakom. Som om inget politiskt ansvar överhuvudtaget kan utkrävas ens på ett sådant centralt område som lag och ordning.
Det är en strategi som dessvärre delvis redan fungerat i det här fallet. En del liberala debattörer och vänsterdebattörer som kommenterat Sd:s utspel har gått i den gillrade fällan. Greppet om och initiativet i sakfrågan har de därmed släppt frivilligt. Det är som om de absolut ingenting har lärt av de senaste tio årens svenska samhällsdebatt och opinionsutveckling.
(2). Genom att tvinga centerpartiet och liberalerna att bekänna sig till det nuvarande regeringssamarbetet och avvisa misstroendeförklaringen, vill M och Kd sätta ytterligare opinionspress på sina tidigare allianskollegor. Göra dem medansvariga för varje dålig nyhet på brottsområdet framöver.
Det skulle också göra det långsiktigt svårare för C och L att fortsätta låtsas sväva i ett slags mellanting mellan oppositionsarbete och regeringssamarbete (vilket de i realiteten ägnar sig åt och borde bekänna sig till). Antingen tvingas C och L knyta upp sig till socialdemokraterna långsiktigt, och därmed lämna oppositionsfältet helt fritt för M, Kd och Sd. Eller så stressas de att vid kommande, liknande situationer börja distansera sig från regeringen och återknyta en del allianstrådar. I båda fallen skulle det gynna den nuvarande oppositionen inför nästa val.
Den strategin tror jag personligen inte kommer att fungera särskilt väl för M och Kd. Både liberalernas och centerpartiets ledningar har behållit kylan den senaste veckan, utan att överreagera eller förlora fokus.
Inget av de två partierna är intresserade av nyval eller nytt inrikespolitiska kaos, åtminstone inte för tillfället. Även statsministern har, tycker jag, lyckats undvika att reagera alltför arrogant på oppositionens initiativ.
Och eftersom det finns goda och starka skäl att avvisa misstroendeförklaringen som oberättigad och vilseledande, löper också moderaterna och kristdemokraterna risk att med sin misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd framstå som mer intresserade av politiskt spel än av att vilja lösa problem för vilka de själva också rimligen har ett medansvar.
***
Men en misstroendeförklaring är också en oppositions sätt att göra det övertydligt hur allvarliga vissa problem blivit. Markeringen blir viktigare än själva utfallet av omröstningen i riksdagen. Och det finns alla skäl för regeringssamarbetets fyra partier att lyssna mycket noga till ropen på hjälp som kommer från många håll i samhället just nu.
Det är rop på hjälp inte från extremister, haverister eller nättroll, utan från vanliga medborgare som fruktar för sin trygghet, upplever livskvalitet gå förlorad, ser sina barns rörelsefrihet inskränkas, känner obehag inför en förfärlig våldsutveckling och ser hur miljöer ockuperas av kriminalitet.
Jag är övertygad om att det nuvarande regeringssamarbetet står och faller med bland annat hur det uppfattas kunna bekämpa vågen av bombdåd, skjutningar och rån mot unga. Trots andra viktiga frågor, är det där statens handlingskraft och uthållighet prövas mest. Att återupprätta tryggheten på gatorna är i alla avseenden en rättvisefråga.
Därför ska socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna akta sig noga för att försöka utmåla oppositionens kritik som extrem, upprörande eller farlig. Som anhängare till uppgörelserna mellan S, Mp, C och L – inte bara för den här mandatperioden, utan också nästa – vill jag varna kraftigt för snorkiga näsor i vädret i brottsdebatten. Det är etablissemanget när det är som värst.
Det finns mycket få i Sverige som på det här området har någon moralisk rätt att kasta första stenen eller svära sig fria från ansvar. Men också mycket få som har några skäl att förfasas över andras rädsla i självgodhet. Nästan ingen i politiken eller i samhällsdebatten i stort, inte bland oss i medierna, inte i kulturlivet eller inom den högre utbildningen.
Här har ett helt samhälles styrande kretsar misslyckats, underskattat oroligheter, prioriterat bort rättsväsendet, trivialiserat brottslighetens råare och allt yngre uttryck, blundat för framväxande sociala orättvisor mellan olika miljöer i landet och i städer, varit tröga med att reagera på varningar.
Här måste ett brett, samlat politiskt etablissemang lära av misstagen, och ta nytt långsiktigt grepp om situationen, tillsammans och ödmjukt. Misslyckandet är ett faktum, på många gator och torg just nu.
En del saker är redan på gång i den andan, inom både brottsbekämpning och straff. Det betyder inte att det finns några mirakelvägar framåt. Redan flera av de åtgärderna, exempelvis ökad övervakning, har fått berättigad och hård kritik från både vänster och höger, för att vara mer symbolhandlingar än effektiva insatser. Annat, som verkar mer framkomligt, blockeras fortsatt på grund av motsättningar mellan partierna.
De resursfrågor som måste lösas – fler poliser, mer kapacitet genom hela rättskedjan och inom socialtjänsten, tydligare konsekvenser vid ungdomsbrottslighet, en ny strategi mot narkotikahandeln, kanske fler fängelser, ett återupprättat brottsofferperspektiv och många tidiga, förebyggande insatser inom kultur- , förenings- och fritidsverksamheter – alla de kommer att ta tid och kräva tålamod. Decennier av försummelser kräver decennier av hårt arbete.
***
Misstroendeförklaringen är en återvändsgränd och ett tidsslöseri. Justitieministern kan inte, trots fel, göras ensamt ansvarig för sociala och rättsliga missförhållanden som grott under lång tid och flera olika politiska ledningar. Men att oppositionen opponerar är ganska naturligt. Låt inte det förvrida sinnena.
Den verkliga samhällsskandalen är rånen, bomberna och skotten, och dess underliggande orsaker. Satsningar som inleds nu på att bekämpa brottsligheten och förebygga dess sociala och ekonomiska orsaker, kommer sannolikt att behöva bäras av flera olika regeringar, i gemensam gottgörelse och gemensam uthållighet.
Låt oss lära av tidigare misstag och rikta fokus på faktiska samhällsproblem i tid den här gången.
****************”
Några gamla krönikor på området:
Brottsligheten kan bli stor valfråga 2010
