Alla bor i gästrum, ingen känner ansvar för helheten – ett år med januariavtalet

Tre frågor om januariavtalets första år:

***

Ett år har gått sedan januariavtalet undertecknades av S, Mp, C och L. Hur har det fungerat?

Sakpolitiskt kan januariavtalet inte utvärderas förrän vid slutet av mandatperioden, men själva avtalet är åtminstone betydligt bättre än sitt miserabla rykte.

Flera av de reformer och satsningar som återfinns där skulle, med små variationer, ha blivit regeringspolitik också i alternativa koalitioner. Åtskilliga punkter har förespråkats under många år av januariuppgörelsens hårdaste kritiker.

En del ansatser i kompromisserna mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna vore dessutom omöjliga i andra typer av samarbeten. Att blockpolitiken bröts gjorde det möjligt att dyrka upp en del gamla, sega låsningar. De inblandade partierna borde definitivt inte skämmas för att de försöker hitta gemensamma utgångspunkter, även om inget av dem kan få precis som de vill hela tiden och i varje detalj.

Det förblir en dumhet att inte alla partier sitter med i regeringen, men det är fortsatt rätt att det här regeringsunderlaget ges en chans.

***

En klar majoritet av väljarna ogillar januariavtalet enligt nya mätningar. Är inte samarbetet ett historiskt praktfiasko redan nu?

Det är trendigt och klickbart att totalsåga allt som har med januarisamarbetet att göra, som vore det en ren inkompetent katastrof, ett fullständigt kaos. Men det kanske säger mer om samhällsdebattens drifter än om sakpolitiken på många områden.

De 73 punkterna spretar i alla väderstreck. Det är sant. De är ofta vaga, godtyckliga, isolerade från varandra och utan en gemensam övertygelse. Men så brukar det vara när flera partier med olika traditioner och världsbilder ska komma överens.

Utskåpningarna av januariavtalet bygger delvis på en historielös romantisering av tidigare regeringar och konstellationer. Även under alliansens regeringsår, i synnerhet mellan 2010 och 2014, var det tidvis plågsamt uppenbart att det samarbetet börjat trampa vatten. Och Göran Perssons sista mandatperiod som statsminister var inte alls den fest av beslutskraft och tydlighet som man kan tro när man hör hur ”han som bestämmer”-nostalgin sprider sig.

Carl Bildts regeringsår i början av 1990-talet var ju inte direkt ett under av stabilitet, lika lite som Ingvar Carlssons dessförinnan. Och ett tips: strunta i de tårdrypande, delvis förljugna hyllningsporträtten och titta lite närmare på hur Palmes och Fälldins regeringar vardagsfungerade innan ni slår fast att det var överlägset bättre förr.

En del av de samhällsproblem som nu står i centrum har vuxit fram under decennier. Så att januarisamarbetet hackar placerar snarare in det i en lång tradition av darrig regeringspolitik. Något jätteundantag är det inte.

Skulle oppositionspartierna till höger få ta över med kort varsel och moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater tvingas enas om ett regeringsprogram, skulle många av de problem och mycket av den godtyckliga spretighet som präglar januariavtalet snabbt återkomma i liknande  – och, tror jag, värre – tappning.

Vad som däremot är ett entydigt fiasko är hur de fyra partierna, socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, uppträder och agerar, eller snarare inte agerar, tillsammans. De vågar inte stå upp för samarbetet, ber hela tiden om indirekt ursäkt, vrider sig i vånda inför alla punkter som inte är deras egna heliga kor och antyder gång på gång att de är så illa tvungna att stå ut med varandra.

Inget av de fyra partierna verkar tro på helheten. Få begriper vad de överhuvudtaget vill få sagt. Undra på att stödet i opinionen försvinner.

De återkommer i otaliga variationer till att syftet framför allt är att med konstgjorda medel stoppa andra partier, inte till att åstadkomma något konstruktivt, positivt, gestaltande i egen kraft. Det är att lämna walk over inför nästa val och i all opinionsbildning.

En stor anledning till missnöjet med januariavtalet är sannolikt också intrycket att regeringen på viktiga områden är vanskött och tvehågsen i det dagliga – inte minst i arbetet mot gängvåld, grov brottslighet och bombdåd – och att samarbetet därför saknar riktning, vilja och övertygelse.

Då hjälper det inte att flera sakpolitiska uppgörelser, departement och budgetprocesser faktiskt sköts kompetent, med avtalet som utgångspunkt i bakgrunden. Den som vill ställa en fråga till januarisamarbetet som projekt har ändå ingen att vända sig till.

***

Om inte ens partierna själva vet varför de samarbetar, vore det inte bättre att gå till extra val i så fall?

Jag tycker illa om extra val som princip, och brukar kalla mig för januarisamarbetets både första och sista entusiast. Men frågan är definitivt inte oberättigad. Om det här förblir ett regeringssamarbete där alla låtsas bo i gästrum och ingen vill ta ansvar för den gemensamma disken, då förtjänar det inte att sitta hela mandatperioden ut. Givetvis tappar väljarna tror på januariavtalet, när samtliga partier som undertecknat mest bara verkar vantrivas.

Människor är skittrötta på spelet. Vill ert eget samarbete och stå för det fullt ut. Argumentera för vad ni vill själva med er koalition och låt väljarna bedöma vad era motståndare vill. Tror ni inte på ert eget avtal får ni lämna plats för andra som vågar stå för sitt. Halvdanheten just nu duger inte. Det är ett av budskapen i mätningarna. Januaripartierna borde lyssna och vakna.

************

Läs också:

Ett konservativt block tar form – vad gör de andra?

S, Mp, C och L måste bestämma sig