Moderaterna saknar trovärdiga alternativ att gå till extra val på
Moderaternas Ulf Kristersson vill att korten läggs på bordet igen, i svensk politik. Han kräver att väljarna ska få fatta ett nytt beslut om vilka som ska styra landet de närmaste åren. Ett extra val är, sade han från riksdagens talarstol på onsdagen, ”det enda som nu egentligen skulle kunna lösa ut den politiska paralyseringen”.
Det är inte enbart en oppositionsledares tomma prat.Tillsammans med vänsterpartiet och sverigedemokraterna är Kristersson beredd att söka förödmjuka regeringen så mycket att den inte ska ha något annat val än att låta medborgarna återvända till valurnorna.Små nålstick och stora blamager om vartannat, ska trötta ut och demoralisera januarigänget.
Att förödmjukelsen även drabbar de gamla allianskollegerna inom centerpartiet och liberalerna, och möjligen skapar en del problematiska prejudikat för framtida budgetprocesser, bekymrar i allt mindre utsträckning moderaternas ledning. Förtroendet och förtroligheten från åtta gemensamma regeringsår är snart helt borta på riksplanet.
Istället har nya, oväntade lekkamrater dykt upp. Vänsterpartiet skickar flitigt inviter högerut om gemensamma aktioner mot januariavtalet, vilket lär fortsätta även sedan Jonas Sjöstedt avgått. Samtidigt visar opinionsmätningar att högeroppositionen i form av Sd, M och Kd är snubblande nära egen majoritet. De tre betraktas i praktiken som en konservativ koalition i vardande.
Dessutom famlar socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna vidare efter en gemensam, begriplig strategi som handlar mer om vad de vill åstadkomma än vad de vill blockera. Så länge som januaripartierna i den andan vägrar att bekänna sig fullt ut till ett samarbete de hävdar är en demokratisk ödesfråga, är det plättlätt för oppositionen att ta grepp om sakdebatt efter sakdebatt och sätta dagordningen. De möter erbarmligt svagt motstånd just nu.
***
Mot den bakgrunden är det inte förvånande att moderatledaren börjar bli kaxig och ivrig. Men hur ser Ulf Kristerssons egna kort ut egentligen?Faktum är att de är förunderligt svaga. Kristersson har i dagsläget inte mycket att lägga på bordet, annat än ett annat partis, sverigedemokraternas, höga opinionssiffror. För en statsministerkandidat är det onekligen tunt.
Moderaterna saknar helt enkelt trovärdiga, regeringsdugliga alternativ att luta sig mot. Att de ropar på extra val är därför, ur det perspektivet, vågat.
För i den stund partiet tvingas svara på frågor om vilken regering man vill söka mandat för, blir det pinsamt vagt. Kristerssons lycka hittills är att januaripartierna inte förmått uppträda tillräckligt samordnat, konstruktivt och rakryggat, för att kunna syna oppositionen ordentligt. Det är också rimligt att flest kritiska frågor ställs till de partier som faktiskt styr landet, att det nuvarande regeringsunderlagets svagheter granskas och diskuteras först.
Men när oppositionspartierna till höger inte bara talar retoriskt om, utan aktivt söker tvinga fram extra val, är det ett minimikrav att även de så smått börjar berättar hur deras alternativ ser ut.Moderater och kristdemokrater verkar hysa en förhoppning om att centerpartiet och liberalerna efter nästa val ska vara villiga att ändå testa ett upplägg med alliansen plus sverigedemokraterna som regeringsunderlag.
Det förefaller mer verklighetsfrämmande för varje dag i takt med att de hånfulla glåporden flyger fram och tillbaka på sociala medier mellan framför allt M/Kd och C. Där tycks något ha gått sönder i relationen för rätt lång tid framåt. Både på partiledarnivå och – inte minst – mellan delar av riksdagsgrupperna.
Och att liberalerna (som just nu får Hamlet att framstå som tvärsäker i jämförelse) gradvis skulle byta sida i regeringsfrågan under Nyamko Sabuni, och sedan kunna göra ett tillräckligt bra val för att bli den faktor som hjälper Kristersson att bli statsminister, känns också tveksamt.
Nej, om Kristersson vill bli regeringschef inom närtid är det sannolikt som ledare för ett konservativt block med egen majoritet i riksdagen. Men på vilket regeringsprogram i så fall, och med vilken intern sammanhållning i M och Kd när det visar vad uppgörelser med Sd innebär i praktiken?
Hur skulle avtalet mellan M, Kd och Sd se ut, punkt för punkt? I den ekonomiska politiken, i näringspolitiken, i EU-politiken, utrikespolitiken, i miljöpolitiken, i kulturpolitiken, i rättspolitiken, i socialpolitiken, i integrationspolitiken, i arbetsmarknadspolitiken? Vad förenar dem, när ett par krampaktiga träffar i opposition ska utvidgas till dagligt regeringssamarbete?
Alla som vet någonting om moderaternas moderna historia, och som följt Ulf Kristerssons personliga bana från 1990-talet och framåt, inser att M och Sd kommer från helt olika traditioner och med väldigt skilda instinkter, till ett sådant samarbete.
En annan relevant fråga är hur stor Ulf Kristerssons och hans närmaste medarbetares auktoritet över den egna riksdagsgruppen skulle vara i ett läge, när kompromisser ska göras med Sd snarare än med liberaler, och ett antal M-ledamöter kanske ligger närmare Sd i viktiga frågor än den egna partiledningen? Ta in Kd, som kommer från ytterligare en annan idétradition, i ekvationen, och den blir ännu mer svårlöst.
Elefanten i rummet är också omöjlig att bortse från. Om styrkeförhållandena mellan de tre i dagens opinionsmätningar består, vore det ju minst sagt udda om Sd som största parti i praktiken skulle dominera samarbetet, utan att själva finnas med och ta ansvar i regeringen. Hur ska det fungera?
Och om sverigedemokraterna ändå ska sitta med i regeringen, men utan att Jimmie Åkesson får statsministerposten, uppstår ju frågan hur många och vilka departement Sd ska få leda som kompensation? Man behöver inte gallskrika över detta eller överdramatisera, för att ändå kunna konstatera att svaren på sådana och liknande frågor har stor sakpolitisk betydelse för det svenska samhällets utveckling.
***
Det regeringsalternativ moderaterna har att gå till extra val på just nu, med klara vinstchanser, är ett där Ulf Kristersson skulle vara så kallad juniorpartner till Åkesson och sverigedemokraterna. Borde inte moderaterna börja svara på hur de ser på den situationen? Historiskt sett har regeringskoalitioner i Sverige avkrävts tydliga besked i god tid om hur arbetsfördelningen ska se ut. Det är nödvändigt för att väljarna ska veta vilka de ekonomiska, sociala och utrikespolitiska konsekvenserna blir av olika valresultat, och för att ett ansvarsutkrävande ska kunna ske efteråt.
Januaripartierna har uppenbara problem, och verkar inte veta vad de vill med sitt samarbete. Det har jag kritiserat under hela mandatperioden. Att oppositionen utnyttjar regeringssidans tillkortakommanden är självklart och legitimt.
Men socialdemokrater, miljöpartister, centerpartister och liberaler behöver inte rycka upp sig särskilt mycket för att kontrasten till det långt mer osäkra, instabila högeralternativet ska bli påtaglig. Det börjar lukta övermod på flankerna.
**********’
Fler krönikor på liknande tema:
Alla bor i gästrum, ingen tar ansvar för helheten – ett år med januariavtalet
