Coronakakofonin är ofrånkomlig i en demokrati – och bättre än alternativen

Av , , Bli först att kommentera 0

Coronavirusets intensiva förlopp gör långtgående försiktighetsåtgärder, med en bred mobilisering av samhällsresurser, nödvändiga. Men vi måste också knyta an till ett medborgarideal, när kriser kommer. Snarare än att uppträda som passiva statsundersåtar, lättmanipulerade kunder eller självupptagna narcissister. Den stora gemenskapen, de många små sfärerna, den individuella värdigheten – på alla nivåer, ställs vi inför vägval just nu, skriver jag i den här krönikan.

***

Den må te sig parodisk, coronakakofonin som nu tagit fart i medierna och på nätet.

Rykten, anklagelser, spetsfundigheter, glåpord, klickkampanjer, gissningar, grumliga prognoser, omtvistad statistik och motstridiga expertutlåtanden tumlar kring så snabbt att enskilda fakta blir svåra att identifiera.

För medborgare som vill få en klar, nykter bild av läget tar det tid att sålla fram relevant information och pålitliga uttalanden ur ett kaotisk flöde. Många lycksökare – politiska och kommersiella – passar på att höras maximalt med egna agendor.

Att hellre överdriva och larma, än att tona ned och ta det lugnt, är också en inneboende logik i all medial samhällsdebatt. Eftersom ingen vill bli anklagad i efterhand för att ha underskattat ett allvarligt hot, när liv och trygghet står på spel, väljer många att för säkerhets skull ta i lite extra.
Överdrifter som inte slår in glöms snabbt bort. Underdrifter förlåts aldrig.

De som vägrar att säga mer än de har belägg för, eller antyder att en beredskap faktiskt är hyfsad bra, väcker snabbt irritation och hån. Dreven får omedelbart vittring, när någon tar sig en minuts betänketid eller inte bekräftar värstascenariot.
Att däremot få kritik för att ha varit onödigt upphetsad är inte lika farligt. Det sker sällan någon utvärdering i efterhand, om vad panikåtgärder ställde till med på längre sikt.

Alarm, inte förtröstan, är tidens instinkt. För tänk om vargen kommer redan första gången. Och alarm säljer hur som helst bättre, vilket med få undantag är utslagsgivande för hur aktörer beter sig och prioriterar.

Så när offentligheten rusar i flock, är det gärna mot panikrummet.

***

Men med det sagt: En sådan tidskrävande kakofoni, i högtidstalen kallad yttrandefrihet, är ändå vida att föredra framför auktoritär maktkoncentration. Även i ett läge av stor osäkerhet är den fria, öppna debatten, mer effektiv och tillförlitlig än totalitär monolog. Att förtryckarna är handlingskraftigare än demokratierna är en myt.

Det var en repressiv regims försök att med tvång dölja och förtiga situationen, som gav coronaviruset ett nästan ointagligt försprång från början. Och skillnaden i ärlighet, information och transparens mellan folkstyre och despoti blir sällan så påtaglig som i det här fallet.

Att många kan komma till tals på olika sätt, garanterar att kritiska frågor ställs snabbt, att lögner inte förblir oemotsagda och att ingen makthavare får ensamrätt över verklighetsbilden.

För det är ju inte så att bara etablerade institutioner sitter inne med all sanning och alla viktiga perspektiv. Ibland, ofta, är det helt andra röster, utan titlar, rentav maktlösa och misstrodda av etablissemanget, från offentlighetens marginaler, som kommer med avgörande bidrag.

Att sålla i det komplicerade, kaotiska flödet, och att tvingas använda ett eget omdöme för att upptäcka, värdera och bedöma helhetsbilden, är en ofrånkomlig del av att vara medborgare i en demokrati. Vi blir, över tid, klokare tillsammans i ett fritt samtal. Även när det är svårt att överblicka och kan låta som en kakofoni. Det är så vi hjälper varandra att utbyta erfarenheter, reflektera kritiskt och, när det krävs, gå till beslutsam handling.

***

Hur allvarligt coronaviruset är i jämförelse med tidigare, liknande hot, och hur det kommer att spridas i Sverige de närmaste veckorna, går fortfarande inte att avgöra utifrån vad internationella och nationella experter säger. Ingen entydig bild av fakta och självklara prognoser har vuxit fram.

Både de som säger att faran är överdriven och de som säger att katastrofen är nära, har svårt att hitta rena belägg för påståendena. Men deras argument och teser är värdefulla, även när det inte handlar om tvärsäker statistik. De tvingar oss, och makthavare, till vakenhet och medvetenhet om hur situationen utvecklas.

Såväl bland oss som inte har egen sakkunskap som bland dem med expertkompetens, håller de allra flesta öppet för båda möjligheterna. Och det i sig ger ett klart besked om hur beslutsfattare och medborgare nu bör agera.

Coronavirusets intensiva förlopp gör långtgående försiktighetsåtgärder, med en bred mobilisering av samhällsresurser, helt nödvändiga.

Sverige har kommit igång med båda. För att hantera konsekvenserna av den spridning som skett och lär fortsätta, och samtidigt, så gott det går, begränsa coronavirusets framfart. Men fler beslut lär vänta när coronafallen ökar i antal och sprider sig till nya städer. Det kräver också i lika hög grad ett ansvarstagande på individnivå. Att så många som möjligt förhåller sig omdömesgillt, i sin omgivning och i ett läge där vi har problem att hantera tillsammans.

***

Coronavirusets spridning visar hur viktigt det är i ett fungerande samhälle att det finns en balans och tillit mellan gemensamma institutioner, som har försetts med auktoritet och mandat, och medborgare, som i slutändan inte kommer undan det egna ansvaret, samvetet och omdömet.

Och hur ingenting räcker, om det inte finns en samordning mellan det lokala och regionala, via det nationella upp till internationella samarbetsorgan.

Den stora gemenskapen, de många små sammanhangen, civilsamhällets olika sfärer och den individuella värdigheten – på alla nivåer, ställs vi inför vägval just nu. Hur ska vi agera och hjälpas åt?

Vi uppfordras att agera mer som medborgare i en demokratisk folkrörelsetradition. Jämlika, fria och ändå beroende av varandras ansvarstagande och hänsyn.

Vi låter oss inte tystas eller hunsas inför missförhållanden, men lyssnar noga på vad helheten och solidariteten med utsatta grupper kräver. Utifrån ett hänsynstagande till dem som är mer utsatta, ska rekommendationer om allmän försiktighet i vardagen ses.

Vi får inte panik, men rycker inte på axlarna. Vi tar inte någon överhets ord, vare sig de är lugnande eller skrämmande, för givna sanningar, vi låter ingen makthavare komma undan med felbeslut, men underminerar inte heller slarvigt gemensamma institutioner för några extra klick. Alla är medansvariga, institutionerna är våra.

Jag tänker på vad Waldemar Svensson, i sitt frisinne, sa en gång:

”Och den som på allvar vill syssla med politik – och samtidigt bevara sin själ – får vara beredd på ett hårt jobb. Men det är ett arbete som måste göras. Den folkliga självstyrelsen står och faller med de enskilda människornas vilja och förmåga att motsvara dess krav.”

Det gäller även för den demokratiska medborgaren, bortom politikens formella rum.

Vi måste knyta an till ett sådant medborgarideal, när kriser kommer. Snarare än att uppträda som passiva statsundersåtar, lättmanipulerade kunder eller självupptagna narcissister, där bara den totala lydnaden, den tillfälliga impulsen eller det egna jaget existerar.

Även i en demokrati kan någon ibland behöva ges sista ordet, när ett beslut ska fattas. Därför måste det finnas en tillit till institutioner och valda representanter för att samhället ska fungera. Men den ”någon”, och det ”sista ordet”, ska vara enormt sammansatt av många erfarenheter och insikter, förmedlade och granskade i en fri debatt.

Visst kan man sucka över kakofonin ibland, men den är långt bättre än alternativen.

Bli först att kommentera

Skulle vi rösta på de ideal och hjältar vi talar högt om?

Av , , Bli först att kommentera 3

Efter en svärmisk hyllning av kapprustningen som framtidsmodell – med hjälp av helig patriotism, nya vapen och fler soldater ska länder avskräcka varandra från att gå i krig – lyfter ministern sitt glas till skål för freden. Men Marta, huvudpersonen, som lärt sig genomskåda propagandan, svarar omedelbart:

”Det där dricker jag inte för…Den väpnade freden är ingen välgärning. Och vi vill inte bli förskonade från kriget för lång tid, utan för alltid.”

Mot makthavarnas tro på ofrånkomlig kapprustning ställer hon fredsrörelsens krav på permanent avrustning, i en av litteraturens mest tänkvärda epiloger. Sonen Rudolf får i en avslutande replik blicka framåt:

”Och även om vi står närmare barbariet än de flesta tror, så står vi kanske också närmare den ädla humaniteten än många vågar hoppas. Den furste eller den statsman är kanske redan född som ska fullborda den bragd, vilken i alla tiders historia ska gälla som den ärorikaste och mest lysande av alla bragder, nämligen genomförandet av den allmänna avrustningen (…) Leve framtiden! Vi ska inte, så som de gamla fraserna säger, sträva efter att göra oss värdiga våra förfäder, utan i stället våra barnbarn!”

Bertha von Suttners fredsroman ”Ned med vapnen” från 1889, har, liksom författarens hela livsgärning, förblivit häpnadsväckande aktuell. Inte som pamflett, det är överhuvudtaget ingen pamflett. ”Ned med vapnen” är både litterärt mer sinnrik och politiskt mer sammansatt än så. Men som ett intellektuellt disciplinerat, klokt och medryckande verk om militarismens farliga lockelser och fredstankens möjligheter.

Von Suttner skrev med journalistens näsa för det väsentliga och med romankonstnärens känsla för språk och berättelser. Som så många av 1800-talets stora romaner är ”Ned med vapnen” en blandning av dagstidningsreportage, från ett där och då, och tidlös, allmängiltig filosofi. Läsaren får följa huvudpersonen på en utvecklings- och bildningsresa, bort från ungdomens fantasier om slagfältens ärofyllda död fram till en avsky inför krigisk nationalism.

Men fick hon egentlig rätt, Bertha von Suttner, som dog 71 år gammal 1914, när första världskriget bröt? Hon som tidigt varnade för att nästa krig skulle bli ”ett fasansfullt allvar” och en ”gigantisk katastrof”, och som i spetsen för en fredsrörelse sökte förebygga det med decennier av arbete för civilisation, kultur, samarbete över gränserna och internationell rättsordning.

Eller fick hon alldeles, sanslöst fel, när vapnen höjdes över kontinenten istället för att sänkas? Hon som i slutet av 1800-talet förutspådde att människan stod på tröskeln till humanitet och rättfärdighet, och trodde att avrustning skulle vara praktisk genomförbar och kunna leda till en förädlad mänsklighet för alltid.

Sanningen är väl att hon hade rätt i sina farhågor, fick fel i sina förhoppningar, men hade ett budskap som om det hörsammats hade kunnat rädda 1900-talet från katastrofer. Historien tog en annan väg, men var det oundvikligt? Diskvalificerar nederlaget idealen? Självklart inte.

Barnen och barnbarnen, som Rudolf talade om, skulle bli världskrigens generationer. Att Adolf Hitler föddes just år 1889, samma år som Ned med vapnen kom ut, kan stå som symbol för det öde som väntade fredstanken romanen drömmer om.

Men det europeiska samarbete som växte fram ur ruinerna från 1950-talet och framåt, hade, å andra sidan, von Suttner som en av sina inspiratörer. Och hon var en förebild för många inom den antifascistiska motståndsrörelsen. En författare som Kurt Tucholsky (1890-1935), för att nämna någon med viss svensk anknytning, var exempelvis från tidig ålder djupt präglad av Bertha von Suttners böcker.
 
Ändå skulle ingen politiker i ansvarsställning ens år 2020 våga ge von Suttner helt rätt, ty världen förblir en sörja av hot och misstro. Vågar vi sänka garden, lägga ned vapnen, tro på evig fred? De flesta svarar nej, över hela den politiska linjen. Bertha von Suttner är bekväm att hylla i efterhand, men blir omedelbart obekväm när man läser henne på nytt.

Avrustning istället för kapprustning? Naivt eller klarsynt? För vad talar erfarenheten? Öppna gränser eller värna det egna först? Internationellt samarbete eller nationell kontroll? Tillit eller avskräckning för säkerhets skull? Över de vägvalen grubblar vi vidare, 130 år senare.

***

Sällan består ens hjältar alla prov. Med åren och växande egen livserfarenhet blir förebilderna en aning svedda och skeva. Ju mer man läser om dem och reflekterar över deras insatser, desto fler brister upptäcker man. Hur kunde ni göra så där, vill man ropa ibland, med facit i hand. Ändå inser man, att utan deras ord och handlingar skulle vi vara dummare, vilsnare, svagare och rotlösare. De var som människor är mest. Inte perfekta, men beundransvärda ändå, goda exempel i sina bästa stunder, varnande exempel i sina misstag.

Rudolf i romanen har ju fel när han målar upp en motsättning mellan förfäderna och barnbarnen. Vi kan varken stanna i det förflutna eller kapa banden till det. Det är vårt ansvar att förstå och förhålla oss till både rötter och framtid.

Häromåret fick Bertha von Suttner ny uppmärksamhet i Sverige tack vare den dramatisering för teater som Stina Oscarsson gjort av Ned med vapnen. Men det är väl tyvärr annars så att hon är en av de som väldigt många känner till, men ytterst få faktiskt har läst.

Bertha von Suttner är en av de historiska gestalter jag beundrar mest. Få har bestått tidens prov så väl. Varje gång jag läser om henne, håller jag tummarna för att världen ska lyssna den här gången, att hon ska få gehör. Det är det märkliga med historien, att vi får hjärtklappning av den, att vi aldrig helt ger upp, fast vi redan vet hur det blev.

Att det inte skulle bli lätt gjorde inte heller von Suttner någon hemlighet av. Redan i ”Ned med vapnen” låter hon Marta kämpa med tvivlet:

”Tanken att krigen måste upphöra började bli en fix idé hos mig. Jag blev aldrig kvitt skräckscenerna från Böhmen. Jag kunde fara upp om nätterna ur sömnen och känna mitt hjärta genomilas av tung sorg och mitt samvete av en tjutande uppmaning. Förhindra detta elände! Tål det inte! Gör något nu! Först när jag vaknat och hunnit reda ut mina tankar en smula kom jag till insikt om min vanmakt: Vad skulle jag kunna förhindra? Inget. Det var som om havet själv krävde av mig att jag skulle tömma det på egen hand.”

Hon fortsatte att försöka, livet igenom.

Går von Suttner att följa fullt ut, att tillämpa, ens i dag, för den som vill uppfattas som relevant? ”Ned med vapnen” var en av 1800-talets viktigaste romaner, ovärderlig och klarsynt i sitt humanistiska budskap. Men skulle vi rösta på den som valmanifest? Vad är det vi har lärt, egentligen? Det är aldrig så enkelt som vi skulle önska. Är det en ursäkt?

***

Fler krönikor på liknande tema:

Spinnerskan i månsken, hos Elin Wägner

Se upp för både förljugen nostalgi och samtidens hybris

Storartat fredsprojekt – farsartad pristagare

Bli först att kommentera