Skratt och allvar – om skådespelaren och dramatikern Ferdinand Raimund

Min lilla lördagsspalt ”Ord inför helgen”, som brukar handla om poesi och litteratur, växte till en minikrönika den här veckan:

****

Humor är alltid en lindans mellan garv och allvar. Och hemligheten bakom en lyckad komedi är att kombinera charm och lustigheter med en skarp blick för tillvarons baksidor, att få publiken att skratta och tänka efter samtidigt.

Den österrikiske skådespelaren och dramatikern Ferdinand Raimund (1790-1836) ansågs av sin samtid behärska den konsten som få andra.
Både när han själv uppträdde på scenen i olika roller och när han så småningom började skriva egna pjäser, i den stil som norske litteraturvetaren Jon Nygaard i sin teaterhistoria kallar för ”folklig äventyrsform”.

Raimund lär har varit en fängslande kombination av elegant briljans och tung melankoli, i perioder plågad av psykisk ohälsa. Hos honom, så föreställer jag mig det, trängdes en insikt om livets jäklighet med ett hopp om ett lyckligt slut. En brygd för teaterlidelse.

Det går att ana även i hans muntra, slagfärdiga verk. Den allra sista repliken i hans allra sista komedi, ”Slösaren” från 1834, lyder: ”Man måste vara nöjd”. I scenen dessförinnan har en tiggare, utsänd av den goda fen Cheristane, räddat huvudpersonen Julius Flottwell från att i en tillfällig känsla av livets meningslöhset begå sjävmord. Men pjäsen slutar, som genren krävde, med en ny tillförsikt.

Återblicken värker ändå av det faktum att författaren själv bara ett par år senare tog sitt eget liv. Under tragiska, förvirrade omständigheter, efter att ha blivit hundbiten och fått en vansinnig skräck för rabies.

Ferdinand Raimund är en av teaterhistoriens många fascinerande och komplexa bortglömdheter. Föga omtalad i dag, men betydelsefull och berömd på sin tid. (Som en läsare påpekat gäller bortglömdheten förstås inte i hans eget hemland, där han hör till klassikerna, utan i en internationell kontext.)

Han är ett av de där namnen från den österrikiska Vormärz-epoken som glimtar förbi i teatervetenskapens otåliga språngmarsch från klassicismen fram mot romantiken och realismen. Ändå utgör han en viktig station längs den vägen. Teaterhistoriken Kurt Kahl, som skrivit en bok om honom, anser att Raimund, trots sina försonande budskap, kan ses som en föregångare till senare, samhällskritiska realister.

Raimund var framför allt en teatermänniska ut i fingerspetsarna. Tidigt som ung, och när han vantrivdes som lärling hos en sockerbagare, längtade han intensivt efter att få bli skådespelare. Snart satte han allt på spel för drömmen om teaterlivet. Det lyckades. Enligt teatervetaren Franz Hadamowsky, som redigerat hans samlade verk, blev Raimund snabbt känd för sin förmåga att som skådespelare skickligt och trovärdigt växla mellan olika karaktärer i en och samma pjäs.

Vi missar så mycket, när vi jäktar på i våra kulturhistoriska återblickar och bara stannar vid det vi redan känner till och redan har hyllat till leda.

I ett brev till en vän på sommaren 1831 skrev Raimund och tackade honom varmt för att han ”delat mina bekymmer, tröstat min sorg och tillsammans med mig fruktat och jublat.”

***********

Några liknande texter:

Har vi verkligen dödat draken?

Sprid makten och besjäla platsen

All fri kultur lever mellan stolarna

Nu spelar vi för sjutusan jäklar, väste Margreta Söderwall