Den ringmärkta fågeln i Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling”
Sommarserie: 10 minnesvärda scener i svensk litteratur – del 8. Den ringmärkta fågeln, i Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling”, ur samlingen ”Min punkt” från 1960.
***
”Jag fick en fågel i mitt nät,/ och han var gul som solen,/ och han var svart som sorgen./ Jag ville länge hålla fågeln kvar/ men fäste ändå snabbt/ korrekt/ snart en nummerring/ omkring hans vänstra ben./
Hans röda ögon med pupiller/ ur en nattens sorg/ blixtrade emot mitt bröst./ Hans vackra, vassa näbb/ så vilt dynamiskt bet/ en rodnande ring av smärta/ omkring min högra handlov,/ innan han med svarta vingar lyfte/ sin gula kropp till flykt/ mot vaga horisonten.”
(Ur Anna Rydstedts dikt ”Sommargylling” i samlingen ”Min punkt”, 1960)
***
Till de poeter Anna Rydstedt (1928-1994) jämförts med genom åren hör så olika storheter som Edith Södergran, Gunnar Ekelöf och Nils Ferlin.
Eftersom hon under studenttiden i Lund på 1950-talet räknades till en löst sammansatt grupp författare kallad ”Lundaskolan”, nämns hon också ofta i samband med Majken Johansson, Ingemar Leckius (då Gustafson), Bo Strömstedt och Göran Printz-Påhlson.
Om Anna Rydstedt har nära vännen Göran Sonnevi, som hjälpte till att sammanställa Rydstedts sista, postumt utgivna diktsamling, Kore (1994), skrivit en berörande dikt: ”Jag kommer att länge tala med dig, Anna, också /när du är död”.
Litteraturvetaren Anna Smedberg Bondesson skrev i sin avhandling ”Anna i världen. Anna Rydstedts diktkonst” (2004), om hur Rydstedt försökte ”problematisera och överbrygga vår västerländska kulturs klyfta mellan det kroppsliga och det själsliga, men också mellan livet och konsten.”
När Svenska Dagbladets kultursida 1989 skulle välja ut årets bästa böcker lyfte tidningens lyrikkritiker Tom Hedlund fram Anna Rydstedts ”Genom nålsögat”. Samma år hade både Tomas Tranströmer och Kristina Lugn kommit med nya böcker, men Hedlund valde ändå Rydstedts samling och kallade den ”en markant kulmen i ett alltför litet uppmärksammat författarskap”.
***
Det sistnämnda är ett återkommande tema i allt som skrevs och skrivs om Anna Rydstedt: Att hon trots stora teman, fina recensioner, prestigefulla priser, många läsare, tacksamma skrivarkollegor, dokumentärfilmer och utställningar aldrig fått det erkännande och den status, hennes poesi förtjänat.
Hon iakttas och aktas. Hennes närvaro noteras i samband med annat. Men hon ställs sällan helt i centrum.
Det är märkligt med tanke på hur melodisk, gripande, mångsidig och rik på konkretion hennes poesi faktiskt var. Både genom sin, i ordets rätta och bästa bemärkelse, ”lantlighet” och sina skildringar av kampen att förbli människa i små som stora sammanhang.
Jan Olov Ullén, mångårig journalist vid Sveriges Radio, skrev år 2000 en fin bok – ”Kära, kära verklighet” – om Anna Rydstedt, där han nämnde hennes ”originalitet och totala brist på garderingar” som ett skäl till varför hon kanske ibland uppfattats som svår att ta till sig. Just så som det låter hos Anna Rydstedt, skrev han, ”låter det ingen annan stans”.
Och ju mer man läser henne, går tillbaka till den första hälften av författarskapet, 1950- och 60-talens samlingar, desto tydligare blir det hur egensinnig och naken hon var som poet.
Man blir kanske inte klokare av att läsa Anna Rydstedt, resonerade Ullén, ”men antagligen en smula modigare. Hennes poesi är alltid så ogarderad, innehåller inga tröstande lösningar, nöd- eller andra, eller över huvud taget tröst.”
Det motstånd hennes dikter kan väcka, dess stigande, ibland till slut dramatiska temperatur, märks dock inte nödvändigtvis vid första läsningen, utan snarare gradvis. Man vaggas in i en känsla av enkelhet och klarhet, nästan trygghet, som sedan börjar sjuda.
”Trädstubbe står där,/ skräpar efter stam,/ längtar efter krona./ Jag har glömt,/ vems stubbe jag är/ men klär mig än i löv/ och dricker vatten än/ i vårens dagar./ Får nog aldrig mer/ en stam och krona/ men bär varje vår nya löv/ på min stubbebark”
(Ur samlingen ”Lökvår”, 1957)
Läsaren och dikterna kokar upp tillsammans. ”Anna”, sade Birgitta Trotzig vid ett tillfälle, ”var inte mild, utan våldsam”. Hennes poesi, fortsatte hon, ”har en lyskraft på gränsen till upplösning (…) Färgerna och allting brinner!”
Det finns också hos Rydstedt en litterär medvetenhet och, inbäddad i lågmäldhet och ödmjukhet, ett ställningstagande för rätten att skriva, som gjorde att hennes diktning aldrig blev räddhågad eller upphörde.
Gunnar Balgård var inne på det temat när han i VK recenserade Jan Olov Ulléns bok år 2000:
”Hon hade tidigt en känsla av kallelse, av målinriktning mot dikten som ledde till förkovran genom svårigheter. En sådan inre visshet är det som skiljt ut henne från andra, mindre uthålliga aspiranter på litteraturens fält. Jag erinrar mig till exempel Britt-Mari Eklund från Norsjö, som vid tiden för debuten visade prov på en talang väl i nivå med Rydstedts, men också röjde ovisshet om sin rätt att vistas i poesin. Kring den saken har Anna Rydstedt varit helt beslutsam.”
***
I en tid där poesin marginaliserats, borde Anna Rydstedts dikter, ständigt på gränsen till att ”återupptäckas”, ha förutsättningar att locka läsare tillbaka in i lyriken.
Karl Vennberg, som uppskattade henne, skrev i en recension av ”Genom nålsögat”: ”Hur ofta skrivs poesi som inte ens tondöva kan stå emot.”
I förordet till utgåvan av Anna Rydstedts samlade dikter som kom förra året slår Daniel Pedersen fast: ”…om man vänder blicken mot vad som skedde inom svensk poesi efter 1950 med viljan att på nytt inventera och återupptäcka poeter som fallit ur den samtida litteraturdiskussionen, så lyser Anna Rydstedts namn extra klart.”
Ändå tror jag inte att hennes författarskap någonsin blir den punkt till vilka alla loggar in samtidigt, i en plötslig trend och hyllningsvåg.
Kanske var hon för fristående, sökande och mångsidig, i sitt brottande med livet, med ”att vara Anna i världen”, för att kunna reduceras till enkla formler och rekryteras till några givna ändamål. Det vilar en, delvis skenbar, enkelhet över hennes poesi, men hon är aldrig bekväm för läsaren.
Kanske var hon också för lantlig i sitt anslag, i sina rötter, för att helt begripas av dem med urbana näsor i vädret. Hon går inte heller, trots goda försök, att placera i något väldefinierat fack eller i någon särskild epok.
Hon glider undan etiketter, och förblir därför siktbar. Hon är mycket på en och samma gång.
I hennes dikter finns en förankring i ett öländskt landskap och i ett bondearv. Djuren dyker upp överallt. Där finns det ständigt återkommande religiösa och andliga temat. Där finns skildringen av förhållandet till föräldrarna. (”Klipp fåren, mor/ så att jag får vantar snart/ grå vantar som lavar,/ där jag sover så gärna/ med näsan bland lavar/ nära min mor”.)
Där finns metapoesin om ordens och skrivandets betydelse, ”när liv är svårt/ ja, svårare än svårt”.
Där finns hela tiden en underliggande spänning mellan jaget och världen, mellan att följa sig själv och delta i ett större skeende.
Och hon har skrivit den vackraste dikt som finns, om hur viktigt det kan vara att få småprata om vädret:
”Le något mera lagom åt oss,/ som även talar om vädret –/det sant demokratiska samtalsämnet/alla emellan/ Så många vänliga ord har givits människor emellan/ på tal om vädret./ Några ensamma har fått mod att leva./ Vi ses kanske bara i vädret,/ men vi kan väl tala om vädret ändå,/ som kanske blir vackert en annan dag./ Låt oss inte överge den sista kommunikationen.”
(Ur ”Jag var ett barn”, 1970)
***
Om dikten jag inledde med, har Jan Olov Ullén skrivit att den ”med sin enkla skönhet och samtidigt djupt komplicerade livsproblematik hör till Anna Rydstedts bästa dikter…Samtidigt undflyr dikten all tolkning. På sin höjd kan vi ringmärka den. Livet låter sig inte fångas”.
Anna Smedberg Bondesson konstaterade att samlingen ”Min punkt” från 1960, som dikten återfinns i, handlar om ”att vara både det största och det minsta samtidigt” och är ”en fantastisk förening av det mest privata och det mest generella.”
Det finns en ensamhet i dikten om fågeln i nätet, som griper mig. Ett snuddande vid livet, vid något eftertraktat. Ett komplicerat hopp om gemenskap och meningsfullhet, som måste bygga på frihet, för att inte fängslas och förstöras. Det som betyder mest kan inte tas för skänkt. Att vara människa är aldrig lätt hos Anna Rydstedt, att vara människa i världen.
********
Här finns del 1-7 i serien att läsa:
Sara Alelia och den döda flickan i Hildur Dixelius ”Prästdottern.”
Det vilda norrskenet i Astrid Värings Frosten
Knivarna som slipas på Branehög, i Selma Lagerlöfs ”Herr Arnes Penningar”
Ned med dem som tala om krig, av Pelle Molin
En dröm och en brand i Fredrika Bremers ”Hertha”
Nils Ersa med sedlarna, i Valdemar Lindholms ”När gammelgården såldes”
”Stanna inte i slakteriet!” – Evmaios varning i Eyvind Johnsons ”Strändernas svall”
