Etikett: Brown

När väljarna ger nyttiga tankeställare

Av , , Bli först att kommentera 6

I min lördagskrönika den här veckan försöker jag praktisera den uppmaning som jag avger i texten, nämligen att tolka valresultat man personligen hade önskat skulle gått i en annan riktning med viss förståelse, trots att det svider.

Det handlar om senatsvalet i Massachusetts efter Ted Kennedys död, om den svåra konsten att tolka ett valnederlag på rätt sätt, om demokraterna i USA och om några förhoppningar utifrån allt detta inför höstens svenska val i kommuner och landsting runt om i landet:

———————————————————

När väljarna ger nyttiga tankeställare:

Plötsligt tycks de ideologiska kompasserna ha fått fnatt. Vissa valresultat får rutinerade politiska väderkorn att bryta ihop och springa totalvilse. Mönster som alla tagit för givna sedan årtionden krackelerar under loppet av en valvaka.

I grunden är det, även om man sympatiserar med den förlorande sidan, uppfriskande när bortglömda väljare vars åsikter tagits för givna, överraskar och visar att varje val är nytt, och att den enskilda väljaren inte tillhör någon annan än sig själv.

För oss som sympatiserar med Barack Obamas presidentskap, föredrar demokraterna framför republikanerna i amerikansk inrikespolitik och vill se grunderna i den föreslagna sjukförsäkringsreformen genomförda, var fyllnadsvalet i Massachusetts till senaten på flera sätt en rejäl besvikelse.

Den bittra paradoxen kunde, ytligt betraktad, inte vara större: Ted Kennedy – som mer än någon annan personifierat arbetet för en sjukförsäkringsreform, och som suttit för demokraterna i Washington sedan tidigt 1960-tal – går bort just som hans hjärtefråga är på väg mot ett avgörande. Han hyllas på alla möjliga sätt som en folkhjälte.

Men bara några månader senare bestämmer väljarna, de som varit Kennedy trogna i decennier och som 2008 gav Barack Obama stort stöd i presidentvalet, att han ska efterträdas i senaten av en okänd republikan, som gått till val på att utnyttja sin röst för att stoppa just det liggande sjukförsäkringsförslag över vilket Kennedys ande svävar.

I förstone verkar det obegripligt. Hur kan medborgarna i Massachusetts inom loppet av bara några år svänga så radikalt? Jag tror att demokraterna i USA gör ett jättemisstag om de söker svaret på den frågan i en panikslagen teori om att något hänt med väljarna, istället för en hypotes att något anses ha hänt med det demokratiska partiet.

Historiskt har det nästan alltid varit så, att när sådana för samtidens bedömare lätt chockartade, men demokratiskt helt korrekta valresultat räknats in, har väljarkåren anat och förstått något som medierna inte ännu fångat upp, och som de förlorande lägren givetvis inte gärna vill medge.

Så är det – även om det svider för en socialliberal att erkänna det och även om det republikanska partiet i USA inte rimligen kan sägas ha förtjänat framgången – med största sannolikhet även fallet i Massachusetts 2010. När samma väljarkår ger en präktig tumme upp åt ett parti och en reform ena året, och en brutal tumme ned åt samma parti och samma reform nästa år, är det rimligt att söka förklaringen i det styrande partiets förehavanden och reformens utformning, inte i väljarkåren.

Barack Obamas påfallande försiktighet och lyssnande attityd inför demokraternas valnederlag i Massachussets visar att han nog också bättre än de flesta förmår tolka de signaler väljarna sänder genom valet av Scott Brown.

Det handlar knappast om att en sedan decennier Kennedy-liberal väljarkår plötsligt bytt alla sina åsikter och blivit ärkereaktionär. Utan det handlar om att det demokratiska partiet, trots total kontroll över kongressen och trots en populär president i Vita Huset, inte lyckats övertyga om att det överhuvudtaget vet vad det vill. Partiet har alldeles på egen hand, utan möjligheter att skylla ifrån sig, sjabblat katastrofalt i just sjukförsäkringsfrågan.

En annan sak som Ted Kennedy var berömd för, utöver sitt engagemang för en sjukförsäkringsreform, var sin förmåga att smida fram partiöverskridande kompromisser i kongressen. Kanske röstade väljarna i Massachusetts i den andan, när man tog ifrån struliga demokrater supermajoriteten och markerade att man hellre ser ett nytt försök till en partiöverskridande uppgörelse.

Tolkningsmöjligheterna är många, men min poäng är att väljarna med säkerhet visste vad de gjorde och att det parti kommer bäst rustat till höstens mellanårsval som hellre söker förstå orsaken till den dramatiska omsvängningen, än oreflekterat jubla eller svära över den.

En slutsats ligger nära till hands direkt: Tacksamhet inför historiska insatser och sentimentala bindningar till en berömd familj vägde lättare för de rörliga, lyhörda marginalväljarna än vad partierna anses representera för de kommande åren.

Och det kan påminna oss om något väsentligt även inför de svenska valen på riksnivå och i kommunerna senare i höst.

Att acceptera och balanserat tolka demokratiskt korrekta valresultat man personligen ogillar utan att balla ur i förgiftade stämningar, hat, påhopp, förtal, sekterism, vulgärpropaganda, aggressivt beteende och illvilja är en svår konst. Men också ett test av demokratisk mognad, mänsklig fördragsamhet och respekt för medborgarna.

Man behöver bara följa svensk inrikespolitik med ena ögat och halvtaskig uppmärksamhet för att slås av hur svår den konsten är för många. För dem som vant sig vid att sitta vid makten och börjar betrakta det som en rättighet, men plötsligt får gå. Och för dem som misstänker att de aldrig kommer att nå den, och får känslan bekräftad gång på gång.

Ett annat inte ovanligt sätt att bearbeta bitterhet över ett valresultat är att börja skälla på väljarkårens omdöme. När föreställningen att ett parti ju egentligen – en ramsa man rabblar – företräder ”folket”, går på pumpen i mötet med väljarmajoriteten, slutar det lätt med auktoritära tirader över att människor är köpta, korkade eller lurade som röstar på motståndarna. Snart befinner man sig i spegelvärlden, där bortvalda pampar börjar önska sig ett annat, fogligare folk som röstar ”rätt”.

En tredje vanlig förklaringsmodell som dåliga förlorare flyr till är att alla som inte gick och röstade i själva verket, i något slags hemlighet då får man förmoda, hör till den egna sidan och att det demokratiska valresultatet därför inte är fullt legitimt. Som frånkände man människor deras ställning som fria, självständiga individer som fattar i ordets rätta mening suveräna beslut.

(Allra lättast är det för oss att fly in i sådana attityder när det handlar om demokratiska val i andra länder, som vi har relativt begränsad kunskap om, men som vi av historiska eller andra skäl känner oss engagerade i. USA är, förstås, typexemplet. De svenskar som bott utomlands någon period och följt det nya landets medierapportering om Sverige, brukar snabbt kunna dra slutsatsen att den förmedlade bilden är, milt sagt, skev och stereotyp. Detsamma gäller för svenska mediers rapportering om andra länder. Man får en aning om vad som pågår, men sällan någon fylligare bild. Vill man ha det får man gå till det aktuella landets egen media. Det är ytterligare ett skäl till viss ödmjukhet när man försöker tolka valresultat ute i världen.)

Misstron mot väljarnas omdöme ekar återkommande i historien. Under den långa vägen från auktoritära styresformer till demokratiska rättsstater har de flesta länder i sina konstitutionella grubblerier brottats med gnagande tvivel på om man verkligen kan lita till en helt frisläppt väljarkår, om inte begränsningar, dämpande och fördröjande system, något över folkviljan upphöjt, behövs för att inte allt ska gå på tok.
Så försvaras som bekant monarkin än i dag. Samma tankegångar var framträdande i det konservativa motståndet mot demokrati och lika, allmän rösträtt i början av seklet. Äldre typer av tvåkammarsystem byggde ofta på inställningen att folkviljan måste just dämpas och fördröjas.

Eller som när Alexander Hamilton, en av USA:s grundarfäder, vid det konstitutionella konventet 1787 – utan att få gehör – argumenterade för ett halvmonarkiskt system med senatorer som valdes på livstid, men vars uppdrag inte gick i arv. På sätt och vis kan man säga att väljarna i Massachusetts agerat i enlighet med Hamiltons teorier. I det här fallet råkade det gynna en beundransvärd liberal som förstås inte valdes på livstid, utan valdes om gång på gång ända till sin bortgång. Men ur ett principiellt liberalt perspektiv finns det mycket redan kring fixeringen vid bestämda efternamn, speciella familjer och dynastitendenser som är tvivelaktigt.

Kampen för liberalism och demokrati har ofta handlat om att bekämpa just olika auktoritära överheters misstro mot enskilda medborgares omdöme, förmåga och ansvarskänsla. Och i det ingår att bejaka att makt skiftar, att politiska uppdrag inte är någons egendom och att valresultat inte är på förhand givna. Kanske var det även i den andan som väljarna i Massachusetts röstade 2010.

Låt oss hoppas att även de svenska väljarna på lokala nivåer, runt om i kommuner och landsting där makten inte växlat på åratal, bjuder på en eller annan knall och överraskning, röstar för förändring där bedömare och statistiker inte väntat sig det, låter en del stereotypa antaganden om olika ”blåa” och ”röda” regioner komma på skam och bjuder mångårigt makthavande partier som betraktar sina lokala återval som något självklart på lämpliga tankeställare.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,