Etikett: USA

Stor triumf för Obama, men oförändrat läge

Av , , 1 kommentar 1

När jublet har lagt sig, de teatrala poserna dämpats något och alla lugnat ner sig en aning, kommer det att stå klart att väldigt lite förändrats i och med nattens amerikanska presidentval. Åtminstone inledningsvis.

När Barack Obama vann presidentvalet i USA 2008 och tog över efter åtta år med George W Bush, innebar det ett stort skifte av maktförhållandena i Washington. Då gjorde väljarna klart att de efterlyste något nytt. När Obama nu återväljs fyra år senare, samtidigt som republikanerna behåller kontrollen över representanthuset och demokraterna på nytt vinner majoritet i senaten, förändras inte mycket alls.
Väljarna var inte entusiastiska över något alternativ, men föredrog att ge de nuvarande majoriteterna chansen ett par år till.

Obama kommer alltså att regera under samma splittrade förhållanden under åtminstone de kommande två åren som han gjort de senaste två åren, sedan mellanårsvalet 2010, när republikanerna vann tillbaka representanthuset.
Så även om den sett till elektorsröster klara segern är en personlig triumf för Obama, han höll nästan alla delstater som han vann 2008 och han höll i stort sett ihop sin breda väljarkoalition en gång till, har de amerikanska väljarna sett till att inte något av partierna fick storslam.

De politiska utmaningarna består också oförändrade. Arbetslösheten, de ekonomiska underskotten, risken för en ny nedgång i konjunkturen, de utrikespolitiska krishärdarna, det politiskt djupt splittrade amerikanska samhället – det som Obama inte fick bukt med under sin första mandatperiod, kommer han att brottas med även under sin andra.

Å andra sidan innebär Obamas seger att de strider han tagit – för sjukvårdsreformen, i viktiga värderingsfrågor, för en ny ton och nya prioriteringar i utrikespolitiken – fått väljarnas bekräftelse och välsignande. Samtidigt som republikanerna – som försökt knyta an till tepartyrörelsens hätska kampanjer mot Washington och tidvis försvunnit långt ut på en dogmatisk, gränsande till fundamentalistisk, ytterkant – fått en ny tankeställare.

Och det är kanske den mest intressanta frågan så här direkt efter valet, också för Obamas möjligheter att få mer gjort under sin andra period och förändra det politiska samtalsklimatet: vad drar republikanerna för slutsatser av nattens val?

Ett tänkbart scenario är att de mer hårdföra ytterkantsfalangerna försöker skylla på att Mitt Romney genom sin bakgrund var för mycket av en mittenkandidat, och att det hade gått bättre om republikanerna hade haft en kandidat med ännu tydligare konservativ profil.

Ett annat, och förhoppningsvis troligare, scenario är att det gamla relativt mittenorienterade republikanska etablissemanget, tillsammans med en del yngre, lovande republikanerna i kongressen och bland guvernörerna som ser chanser i presidentvalet 2016, börjar få nog av tepartyexperimenten och de hårdaste konfrontationerna med Obama, och nu försöker ta tillbaka kontrollen över partiet, göra det mer inkluderande och tolerant igen och föra det närmare fler väljargrupper.
En del nederlag för enskilda ärkekonservativa republikanska kandidater i kongressvalen skulle kunna skynda på en sådan analys.

Det, i kombination med att Obama inte kommer att kandidera någon mer gång och därför är friare i sitt eget agerande och inte utgör en potentiell motståndare för framtida republikanska kandidater, kan göra att tonläget i Washington förändras av valresultatet, trots att maktförhållandena förblir oförändrade.

Det vore en välgärning, och de två kandidaternas ömsesidigt storsinta och generösa tacktal i seger, som i nederlag (en gren där svenska politiker har mycket att lära) är en början, men håll inte andan i väntan på att det ska ske i större skala.

Men nu är det fortfarande valrus, klang och jubel – och den som har anledning att känna störst tillfredställelse och stöd, alla svårigheter som väntar till trots, är Barack Obama. Det känns bra.

1 kommentar
Etiketter: ,

I en kamp mellan två besvikelser förtjänar Obama fyra år till

Av , , Bli först att kommentera 4

Min summering inför det amerikanska presidentvalet.

Några tidigare krönikor på temat:

Varm våffla, romersk stridshjälm – men Obama då?

Det här i dag, något annat i morgon

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

—————————————————–

I en kamp mellan två besvikelser förtjänar Obama fyra år till

On balance är ett vackert uttryck på engelska. Det kan översättas på många sätt: Vid en samlad bedömning, på det hela taget, när allt kommer omkring, när man väger för och emot, i slutändan. Men ingen variant på svenska förenar samma eleganta lätthet och nyktra precision.

On balance, förtjänar Barack Obama fyra år till som president i USA. Väger man för och emot finns goda skäl att hoppas på att han når 270 elektorsröster vid sammanräkningen i natt.

Han förtjänar däremot inte, ännu i alla fall, den ikonstatus han fått i europeiska medier.

Obamas ekonomiska politik är oklar i bästa fall, förljugen i sämsta fall. Någon övertygande plan för hur USA ska komma till rätta med sina växande underskott har han inte presenterat. Han överlåter att tala riktigt varmt om företagande och företagare åt andra, vilket gör hans politik kortsiktigt begränsad till räddningspaket och stora stimulanser. Vad han vill med de kommande fyra åren är en gissningslek.

För ett bättre inrikespolitiskt klimat i USA, har han inte lagt många strån i kors. Han vill gärna framstå som en som står över det partipolitiska käbblet. Ändå är han mer partipolitiker än många av sina föregångare. I mötet med ett dogmatiskt, tidvis fundamentalistiskt republikanskt parti har stämningen förgiftats. Obama har inte störst skuld till det, men en del av skulden faller även på honom.

För dem som ogillar aggressivt negativa kampanjer, med personangrepp i centrum, har Obamas återvalskampanj varit en lång, plågsam besvikelse. Hans valstrateger har inte försökt att höja nivån på debatten, utan har satsat allt på att vinna i gyttjan.

Obama får också allt som oftast anstränga sig för att dölja en viss akademisk nedlåtenhet mot folk som tycker annorlunda eller inte förstår. Ta ifrån honom hans manus och han blir sårbar när han ifrågasätts, på ett helt annat sätt än exempelvis Bill Clinton, som blir bättre i mötet mellan sitt eget perspektiv, sina egna känslor, och andras.

Att Mitt Romney vann den första debatten över Obama var ingen överraskning för den som sett Obama på lite mer kaotiska presskonferenser.

Obama är en manuskripttalare och en rationell manuskriptpolitiker, som vill ha kontroll på situationen, lösa problem på egna villkor, utifrån egna definitioner av vilka problemen är och hur de bör uppfattas, intellektuellt och emotionellt. Det får väldigt sällan en president.

Utrikespolitiskt har det svajat mellan naivitet och råbarkad cynism. Hans effektivitet som diplomat kan ifrågasättas. Det rättsligt murkna dronkriget har utökats. Guantanamobasen är kvar. Obamas utrikespolitik är märkligt svårdefinierad. Utan Hillary Clinton som stabil och kompetens utrikesminister skulle han ha kunnat få större problem.

Men det Obama har gjort rätt och försökt åstadkomma, sett till den svåra situation han fick ta över, väger ändå tyngre än det som brustit.
Läget på arbets- och bostadsmarknaden har långsamt stabiliserats, från ruinens brant till något som börjar likna en återhämtning. De ekonomiska utsikterna ser ljusare ut än undergångsprofeterna trott vara möjligt.
Obamas miljö- och klimatpolitik kan inte få höga betyg, men jämfört med de republikanska motståndarna har han åtminstone en grundläggande analys om utmaningarna.

Han har varit rakryggad i viktiga värderingsdebatter, som exempelvis när homosexuellas rättigheter stärkts. De högst komplexa, svårtajmade besluten att dra ut trupperna ur Irak och Afghanistan har fattats på ett sätt som varken förefaller brådstörtat eller veligt. Han har normaliserat USA:s uppträdande och återgett presidentskapet ett intellektuellt allvar.

Kanske framför allt: den stora, laddade, omstridda sjukförsäkringsreform som ska ge fler grupper än tidigare ett någorlunda skyddsnät, har beslutats, och Obama har stått upp för den, tagit politiska risker för den, identifierat sig med den fullt ut.
Obama har i vissa lägen visat ett mod (alternativt en tjurighet) som bara stora politiker äger. Det som kanske däremot alltid reaktionssnabbe Clinton med sin slagruta för det uppnåeliga saknade.
Sjukförsäkringsreformen var inte perfekt i allt, men den var rätt i många detaljer och storartad som steg i riktning mot generellare välfärd.

Obamas lycka är dessutom att han i utmanaren Mitt Romney möter en politiker vars brister är lika många, men vars markanta avsaknad av principfasthet och pålitliga övertygelser hela tiden överskuggar hans förtjänster.

Mitt Romney hade kunnat bli en sympatisk, balanserad och måttfullt konservativ republikansk kandidat. Men han har försvunnit in i en dimma av motsägelser, omsvängningar och opportunism. Vad står han för? Det övertag Romney skulle ha kunnat få i den ekonomiska politiken, hans starkaste fråga, slarvas bort av republikanernas halsstarriga skattepolitik och särintresse- och utgiftslinje i försvarspolitiken. I utrikespolitiken framstår han som en lättviktare, utan egna ansatser och med en tendens till äventyrliga uttalanden. I miljö- och klimatpolitiken vore han ett allvarligt steg bakåt.

Kanske värst av allt: Romney företräder ett republikanskt parti som fått allt starkare inslag av, och visat oroväckande tolerans inför, extremism i de egna leden. Och han verkar inte vara beredd att ta någon intern strid i värderingsfrågor, mot de falangerna, utan anpassar sig till starkare viljor när helst han kan. Den politiska ryggraden är svårlokaliserad. Allt är möjligt, han kan landa lite överallt.

Man är inte en sämre människa för att man inte har vad som krävs för att bli en framgångsrik president. Kanske snarare tvärtom. Men man är en sämre presidentkandidat.

Som Economist skrev i sin ledare till stöd för Obama har båda kandidaterna potential att leva upp till sina bästa jag, men sorgligt nog har ingen av dem kampanjat som om de avser att göra det.

I en kamp mellan två besvikelser är fyra år till med Obama ändå klart att föredra. Fyra år till har han, on balance, förtjänat.

And down the stretch they come! Ryck tussarna nu, och vinn med en nos.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Det här i dag, något annat i morgon – och en tankelek

Av , , Bli först att kommentera 5

Mitt Romney och Paul Ryan är nu nominerade av det republikanska partiet till president- respektive vicepresidentkandidat. Om det, lite kort om Romney och Ryan, men först om faran i att betrakta andra länders väljare som idioter baserat på väldigt vinklade skildringar, handlar den här lördagskrönikan.

Några tidigare krönikor på liknande tema:

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Tidsanda, försiktiga väljare och Obama vs Romney

Historiens vingslag i farligt läge i USA

När för många kompromisser skymmer sikten

Den svåra konsten att tolka en valseger rätt

Obama sätter mycket på spel

För tidigt fredspris för Obama

————————————————-

Det här i dag, något annat i morgon – och en tankelek

Gör tankeleken att man skickade ett reportageteam till Sverige och valde ut några personer på yttre vänster- och yttre högerkanten. Några med viss politisk makt och representation i beslutande församlingar. Andra med inflytande i debatten och eller genom sina populärkulturella roller tämligen okritiskt mediegenomslag.

Gör tankeleken att man lät dem breda ut sig framför kameran eller notisblocket om varför det är rätt att hata andra grupper än den egna; varför våldsretorik är bra så länge den riktas mot rätt personer;

varför Sveriges traditionella, mytomspunna politiska föreställningar per definition är bättre än alla andras;

varför ursvenska ideal och vanor hotas av influenser genom invandring;

varför man bör undvika utländska produkter, för att utländska producenter saknar svenska värderingar;

varför den eller den blodbesudlade diktatorn är orättvist missförstådd;

varför vissa förtryckarläror bara har missbrukats och borde få chansen på nytt;

varför demokrati och rättsstat bara är relevanta principer ibland, men inte alltid; varför det inte är något problem att demonstrera tillsammans med extremister när man ju själv är uppfylld av det rätta;

varför det är rätt att sjunga nidvisor om motståndare som jävla svin på valmöten;

och varför allt ändå bara är en komplott från mediernas, socialisternas, liberalernas, feministernas, kristdemokraternas, köttätarnas, vegetarianernas eller – ”sätt in valfri grupp eller valfritt land här”:s sida.

Gör tankeleken att man sedan valde ut några extra grova twitter- eller kommentatorsflöden om hur ”vidrig” och ”avskyvärd” den ena eller andra alltid är som sagt något dumt, som exempel på hur debatten ”förs i Sverige”. Att man tog fram klipp från något debattprogram i tv där alla skriker i munnen på varandra. Att man följde de partianställdas buskpropaganda mot varandra på interna peppmöten och i kommentatorsfälten. Fuck de ena och remma upp de andra.

Att man tog upp några exempel på när stenrika särintressen pumpat in pengar för utpräglat negativa och personinriktade kampanjer mot utvalda politiker i slutet på valrörelser. Att man valde ut några fina klipp från riksdagen när de inte verbalt skickligaste ledamöterna snubblar på orden.

Det skulle, om man gjorde så, vara lätt att teckna en nidbild av Sverige som heter duga. För dem som inte känner till Sverige närmare, kanske bara har vaga föreställningar, skulle det onekligen låta skrämmande. Sverige som freakshow, på att rasa ner i paranoia, extremism och galenskap. Carl-Johan Vallgrens, skratta tills man får ont i magen-vision av Sverige i ”För herr Bachmanns broschyr”, vriden ner från fiktion till verklighet.

Gör den tankeleken när ni följer rapporteringen i Europa om det amerikanska presidentvalet. Om USA framstår som ett galenskapens näste på väg att slita sönder sig självt, med hat och fundamentalistiska, reaktionära politiker var man slår på tv:n eller slår upp tidningen, kanske vi helt enkelt inte får någon särskilt heltäckande bild.

Kanske skakar de flesta amerikaner på huvudet åt precis samma saker som den svenska tv-tittaren eller tidningsläsaren. Med den skillnaden att groteskerier i den egna vardagen kan man lättare urskilja och bedöma. Kanske är den politiska vardagen där inte så olik vår, vilket i så fall inte enbart borde nyansera bilden av USA, utan också bilden av Sverige.

Utgå inte från att andra länders väljare är idioter, är ett klokt råd, i synnerhet när man vill vara kritisk mot sådant som förtjänar skarp kritik. För annars blir kritiken mer självterapi och posering inför vänkotteriet än samhällskritik med förebyggande verkan.

***

I veckan har republikanerna i USA hållit partikonvent, och nominerat Mitt Romney till presidentkandidat och Paul Ryan till vicepresidentkandidat. Det är ett republikanskt parti i identitetskris, slitet åt ett håll av aktivistiska grupper i gråzonen mellan teparty och religiös dogmatism, och åt ett annat av ett mer moderat, socialkonservativt partietablissemang som tappat lite sin tidigare kontroll över partiet.

Den splittrade bilden kunde inte ha symboliserats mer tydligt än genom kombinationen Romney-Ryan.

Mitt Romney framstår som en i grunden ganska resonabel, men intill självupplösningens gräns principlös republikan, med riskkapitalistens pragmatiska inställning till vad som kan löna sig.

Det här i dag, något annat i morgon, men utan dogmatism och inläst på enskilda fall, och utan fler principer än nöden kräver.

Att han väcker så svala känslor beror på att han verkar ha så svala övertygelser. Nu har han, av taktiska skäl, drivit långt bort från det han stod för som relativt liberal guvernör i Massachusetts 2003-2007.

Var är principerna, var är hjärtat i den politiska gärningen? Även de som för hans talan verkar ibland se det som en lite naiv fråga, som om den delen av politiken – principer, orubbliga ståndpunkter- handlade om show, inte möjligheten att förutse en makthavares handlande och utkräva ansvar utifrån givna löften.

Paul Ryan, däremot, står tepartyrörelsen närmare, en katolsk tänkare och vältalig, ideolog med mycket bestämda åsikter, delvis långt ut på den republikanska ytterflanken. Han är en sån debattör som inte skyr en provokation, men som sällan förlorar en ordväxling om motståndaren är mer upphetsad än påläst. Och han är en referenssprutare av alltfrån Ayn Rand till Thomas av Aquino och Rage Against the Machine.

Demokraterna hoppas att Ryans kontroversiella förslag till budgetnedskärningar och reformer av sjukvårdssystemen ska skrämma bort marginalväljare, vilket kan vara fallet. Men i slutändan är det ändå presidentkandidatens åsikter som räknas. Romneys problem är att hans övertygelser lyser så svagt att de drunknar i skenet från Ryans.

Att Romney och Ryan kandiderar tillsammans är därför förvirrande för både väljarna och de själva – i synnerhet som debatten nu mer kretsar till Ryans kända och provocerande åsikter än Romneys vaga och skiftande. Men det är också ett ärligt besked om var det republikanska partiet befinner sig. Med ena foten i en intern, aktivistisk önskan efter mer renlärighet och den andra i en insikt om var väljarmajoriteten i mitten befinner sig – att ta steget fullt ut åt ett bestämt håll å ena sidan eller ha chansen att vinna demokratiska val å andra sidan.

Republikanske debattören och rådgivaren Mike Murphy skrev i senaste numret av tidskriften Time att republikanernas konvent var Romneys chans att tala direkt till de breda väljarlagren, efter en primärvalskampanj där han talat till de republikanska kärntrupperna.

“If he is smart” skrev Murphy, “Romney will avoid the often powerful temptation inside the convention hall to chase the cheap applause that comes from endlessly bashing the opponent. If Romney finds himself standing at the podium merely giving a hastily repainted version of his primary stump speech, he will lose the night.

The audience Romney needs to win isn’t the one that will be cheering on the floor of the hall in Tampa. It is the audience that will sit listening, warily, in living rooms across America. Romney should remember that the case against the incumbent has mostly been made. Obama’s economic failures have effectively made him the nation’s second choice for President. Romney will either convince general-election voters that he should become their first choice or he will to his peril remain their third.”

Det är en balansgång svenska partier är väl förtrogna med och som i princip alla gått igenom. Det sägs en sak intern på partimöten för att blidka aktivister med enögda och desperata fiendebilder, och en annan sak utåt för att inte skrämma bort väljare med mer nyanserade världsbilder och berättigad skepsis mot de som är för övertygade om sin egen förträfflighet och andras uselhet.

Att aldrig skräna med för att andra skränar, att aldrig rusa med för att andra rusar, är en bra princip för demokrater och humanister, men organisationer, liksom medier givetvis, drivs ibland av andra krafter.

Processen att först bli vald internt och sedan bli populär utanför mötesrummen är allt svårare för politiker. Romney har under de senaste åren stenhårt prioriterat det förstnämnda, till priset av ett rykte som vindflöjel.

Den nu avslutande republikanska partikongressen, en retoriskt sett tunn och ideologiskt sett spretig historia, lär inte ge det lyft som han skulle ha behövt för att begeistra fler än de som ser det som sin kampanjplikt att begeistras.

Romneys öde är att partiaktivisterna inte gillar honom (därav valet av Ryan) och partietablissemanget inte tror att han kan vinna (men de hade inget alternativ). Då brukar det vara svårt. Sådana kandidater har bara chansen om deras motståndare gör bort sig.

Nästa vecka är det demokraternas tur att samlas. Barack Obama, med sitt eget flexibla förhållande till gamla löften och principer, och en trist negativ kampanjstil hittills under 2012, är fortsatt knapp favorit att – i mina ögon förtjänt – vinna i november.

Barack Obama har inte övertygat mer än punktvis under sina år i Vita Huset och har via medarbetare utgjutit sig märkligt om den europeiska skuldkrisen på ett sätt som väcker tvivel om han insett allvaret i den egna amerikanska krisen, valets viktigaste fråga. Men han har ett antal större segrar bakom sig och har inte gjort bort sig tillräckligt i övrigt, för att inte både kunna mobilisera sina kärntrupper och blidka mittenväljare bättre än Romney. Och republikanerna uppträder inte som ett parti i tillräcklig balans för att ta över Vita Huset. De skulle snarare må bra av att odla framtidsnamn fyra år till.

Håll koll, dock, på de avgörande delstaterna. Ett plötsligt, svårförutsägbart skifte i en av dem, på grund av någon händelse, kan räcka för en överraskning när elektorsrösterna mer än opinionsprocent, hamnar i centrum. Och lita på att de amerikanska väljarna ser långt fler nyanser i valkampanjerna, än vi gör ett hav bort.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Av , , 1 kommentar 4

Mitt Romney, favorit att bli republikanernas presidentkandidat i USA och Barack Obamas utmanare i höst, är ämnet för den här veckans lördagskrönika. Är han egentligen en stark eller svag utmanare till Obama?

—————————————–

När det inte säger klick, inte verkar kärlek

Mitt Romney, favorit att bli republikanernas presidentkandidat i USA och Barack Obamas utmanare i höst, ser ut som någon vars innerligaste dröm är att få en rungande ovation, ett oreserverat jubel, som lyfter bortom det pliktskyldiga, det regisserade, det obligatoriska.

Mitt Romney ser, även när han vunnit, ut som någon som allra helst, om så bara för ett enda euforiskt ögonblick, skulle vilja få känna sina väljares kärlek. Det finns något rörande, vädjande i hans blick, något därinne som väntar och hoppas, att kanske ändå, kanske den här gången, ska de visa att de inte bara accepterar honom, utan känner något mer än så.

Men det säger inte klick. Gnistan uppstår inte vid vare sig första eller tionde ögonkastet. Hans öde är att även i sina anhängares ögon förbli ett förnuftigt, acceptabelt val efter långt betänketid, i brist på bättre och i skral – ibland alldeles för galet passionerad – konkurrens.

Amerikansk presidentvalspolitik har bjudit många exempel på sådana kandidater genom åren – kompetenta, moderata men utan den karisma och utstrålning som presidentvalskampanjer sätter på prov.
Några har vunnit ändå, som republikanen George Bush sr 1988. Några har förlorat, som demokraterna Al Gore (2000) och John Kerry (2004).

Även många presidenter med en obesvarad längtan efter att väcka varmare känslor hos sin omgivning, att bli ”accepterade” på djupare sätt, än bara genom formella framgångar, än bara genom respekt för kompetens eller makt, har bott i Vita huset. John Adams var den första, överskuggad av både sin föregångare och sin efterträdare. Richard Nixon är en annan, med samma fascinerande mänskligt vädjande blick mitt i en annars korrupt, sönderfallande gärning.

Mitt Romney utstrålar inte Barack Obamas skarpa, genomarbetade briljans i talarstolen, inte Bill Clintons medkännande, spontana intelligens, inte Ronald Reagans optimistiska, obekymrade folklighet och inte George W Bushs ”gå på baseboll och snacka som har vi varit bästa polare länge”-kvaliteter.

Men liksom Reagan (som försökte både 1968 och 1976), Bush Sr (som försökte 1980) och Gore (som försökte 1988), och på samma sätt som Bob Dole 1996, och John McCain 2008, anses han efter sitt försök att vinna nomineringen för fyra år sedan stå på tur i en inofficiell tågordning. Den aspekten pekas ut som viktig för republikanerna.

Och till skillnad från exempelvis Hillary Clinton – en av de bästa kandidater som aldrig blev president i amerikansk politik – som hade oturen att möta Barack Obama 2008, möter Romney ovanligt svagt motstånd i kampen om sitt partis nominering.

Flera av republikanernas på förhand starkaste namn – som New Jerseys guvernör Chris Christie – har trots påtryckningar valt att inte kandidera utan bida sin tid. Kanske har de skrämts av hur partiet radikaliserats och blivit mer bokstavstroende de senaste åren – under trycket från tepartyrörelsen – vilket gör det svårare för moderata kandidater att vinna nomineringen.

Kanske inser de att Barack Obama, uppe ur en djup svacka, trots alla problem i den amerikanska ekonomin blir en mycket svår motståndare även denna gång.
Bättre då att vänta fyra år, på lättare demokratiskt motstånd och ett mindre bokstavstroende, vindkantrat republikanskt parti, har sannolikt en sådan som Chris Christie resonerat.

Ensam kvar av dem med realistiska möjligheter att hävda sig mot Obama står därför nu Mitt Romney. Han är redan härdad och synad i sin kampanj 2008 och lär inte kapsejsa på det sätt som ett antal av hans republikanska motståndare hunnit göra redan innan primärvalen ens dragit i gång.

Med sin bakgrund som affärsman anses han besitta kompetens i den ekonomiska politiken. I jämförelse med de andra kandidaterna har han störst chanser att locka de oberoende mittenväljare som för fyra år sedan satte sitt hopp till Obama och som inte har något till övers för varken demokratisk eller republikansk dogmatism. Att Romney lyckades bli guvernör i Massachusetts tas som intäkt för att han – även om han har en mer konservativ profil i dag – inte skrämmer bort oberoende väljare.

Men det säger inte klick. Inte ens hos hans anhängare, som hyllar honom i tonarter som hela tiden avslöjar ett reserverat ”trots allt”, ett ”ändå”, ett ”i slutändan”, ett ”i jämförelse med de andra”. Det medför ett dilemma för Romneys kampanj.
Att vinna de oberoende väljarna är det ena, att mobilisera de egna kärnväljarnas är det andra, som krävs för att vinna ett presidentval. Romney kan få problem med både det förstnämnda och det sistnämnda.

För trots att han övergett ett antal tidigare, mer liberalt färgade ståndpunkter i tolerans- och värdefrågor, och trots att han inte längre vill kännas vid att den sjukvårdsreform han drev igenom som guvernör i Massachusetts var en förebild för den reform Obama drev igenom nationellt 2010 och som republikanerna bekämpat mer än någon annat sedan dess, litar inte partiets konservativa grupper på honom.

De misstänker honom för att vara smygliberal.

Och just på grund av de många åsiktsbytena riskerar Romney att även de oberoende väljarna ser honom som en så opålitlig vindflöjel att Barack Obamas egna åsiktsbyten (exempelvis det brutna löftet om att stänga Guantanamolägret) bleknar.

Eftersom mycket av vreden i amerikansk politik de senaste åren riktat sig mot etablissemangen både i Washington och finansvärlden kan även Romneys meriter som affärsman bli till problem, när han utmålas som representant för en hårdför finanskapitalism över huvudet på vanligt folk. Liksom många andra presidentkandidater har Mitt Romney även familjeband till andra högt uppsatta politiker. Hans pappa, guvernör i Michigan, försökte bli republikanernas presidentkandidat 1968, året då Nixon vann.

Det mesta talar ändå för att det blir Romney som utmanar Barack Obama i höstens amerikanska presidentval. Obama-lägret lär inte underskatta honom. Romney har blivit en bättre och säkrare kandidat för varje månad till skillnad från många andra som börjar i stor stil för att sedan floppa.

De enda gånger under efterkrigstiden som en vald president misslyckats med att bli omvald var när Ronald Reagan besegrade Jimmy Carter 1980 och när Bill Clinton besegrade George Bush sr 1992. Det som talar mot Obama är framför allt den höga arbetslösheten och den svajiga ekonomin – samt den allmänna trötthet inför det politiska etablissemanget som gjort det svårare för politiker att överhuvudtaget bli omvalda. Efter fyra år går det inte längre för Obama att lägga ansvaret på en impopulär föregångare.

Men en viss ljusning kan skönjas i USA:s ekonomi. Utrikespolitiskt har Obama sannolikt arbetat upp tillräckligt förtroende hos väljarna. I takt med att republikanerna radikaliserats och blivit allt mer kompromisslösa har Obama även fått det lättare att framstå som balanserad.

Och Obama har en långt starkare organisation bakom sig än både Carter och Bush sr hade, samtidigt som Romney får svårt att charma väljarna på det sätt som Reagan och Clinton var mästare på.

Den vädjande blicken lär bestå ända till valdagen, liksom förhoppningen att möjligen ändå, finns där djupare känslor. Men skulle jag gissa, om man ska kalla en förhoppning en gissning, får Romney ändå hålla ett tal som förlorare på kvällen den 6 november.

Det kanske, i så fall, blir hans bästa och ärligaste, som ofta när människan bakom får friare utrymme igen, löst från kampanjernas tvång och ritualer.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

När världens blickar vändes mot New York

Av , , Bli först att kommentera 5

Tio år har gått sedan terrordåden mot New York och Washington 2001. Om det handlar veckans lördagskrönika.

Några aktuella lästips på temat:

New York Times har en bra samlingssida här.

Peggy Noonan skriver gripande om New York här.

Die Zeit har en samlingssida här.

————————————————————

När världens blickar vändes mot New York

Ibland minns man något så intensivt att man glömmer bort vad det faktiskt var som hände. På söndag är det tio år sedan terrordåden mot New York och Washington utfördes. Nästan 3000 människor med olika nationaliteter, trosuppfattningar och livsöden dödades i ett direktsänt undergångsinferno som – hur motbjudande det än är att skriva – skulle förändra världen.

Bilderna av World Trade Centers brinnande och kollapsande tvillingtorn i New York har etsat sig fast i det kollektiva minnet. Diskussioner återvänder fortfarande dit; för att hitta förklaringar till olika politiska händelser tio år senare; för att diskutera den bottenlösa, tålmodiga ondska enskilda människor kan visa sig förmögna till, trots att omgivningen inte lägger märke till något särskilt; men också för att minnas det hjältemod – terrorns motsats – som ledde brandmän att rusa in kaoset för att leda räddningsarbetet när andra flydde därifrån. Många av dem dog när tornen rasade.

Vi är ofta alltför snabba med våra utropstecken. Men 11 september 2001 hände något som delade in historien i ett före och ett efter. Åren som följde är knivskarpa i rapportering och dokumentärer. Åren före 2001 blir suddiga och vaga när vi försöker beskriva dem, de skymtar bara otydligt bakom rökmolnet över Manhattan.

Men när en händelse blir så omskriven och genomanalyserad som terrordåden i september 2001, är det lätt att man till slut även förlorar själva ursprungshändelsen ur sikte. Då är det frestande att bara diskutera annat, passa på att utnyttja frågan för andra syften, ta chansen att zooma in detaljer, blåsa upp dem och klippa bort resten.

Det kan, i det här fallet och i svensk debatt, handla om hur en paranoid, djupt reaktionär antiamerikanism eller en paranoid, djupt reaktionär islamofobi, söker ta över återblickarna på 11 september och via olika typer av kollektiva skuldbeläggningar förvandla dåden till något annat än de var.

Vi kommer att se det i diskussioner kring tioårsdagen, hur en del vill utmåla dem som något nästan oundvikligt, ett självpåkallat straff av det amerikanska samhället eller som inledningen på ett civilisationernas krig. De gamla vanliga politiska agendorna rullar på som hade inget hänt. Förundran över fundamentalisternas groteska världsbild och rekvisita kan slå över i en fascination som bländar ut de vidrigaste grymheter. Terrorister, likgiltigt hur de motiverar sitt mördande, kan alltid räkna med nyttiga idioter i efterhand.

New York symboliserar mer än någon annan stad mångfald och tolerans. Att slå till där var naturligt för dem som mer än något annat hatar att människor som är olika, tycker olika, tror olika och ser olika ut, lever sida vid sida. Tioårsminnet av attentatet bör därför börja med en påminnelse om just vilket bestialiskt massmord det rörde sig om.

Men en återblick kan inte stanna vid det. Så mycket har hänt som en följd av 11 september att tioårsminnet är ett viktigt tillfälle att dra slutsatser av hela decenniet.
Jan Roos skriver i senaste numret av Die Zeit att det gått så lång tid nu att vi inte längre lever i världen efter 11:e september, utan i världen efter världen efter 11 september. Det ligger mycket i det.

Terrorhotet finns kvar. Regelbundet genomförs nya dåd. Gång på gång avslöjas nya, ibland långt gångna planer. Inför tioårsdagen är oron stor att något ska hända i USA. Det är hot det öppna samhället måste göra mycket för att marginalisera, men aldrig kan skydda sig helt mot.
Men att terrordåden 2001 förändrade världen, bortom ruinerna, har framför allt med reaktionerna efteråt att göra.

Många gick i fällan och spred just den ”vi och dem”-misstro, undergrävde det öppna samhället på just det ”med eller mot”-sätt, som terroristerna önskat. Andra tog chansen att plocka fram reaktionära program eller gamla krigsönskemål (Irak) ur byrålådorna, med kampen mot terrorn som ursäkt.

Vid en tillbakablick på det gångna decenniet är inte allt som hänt med relation till 11 september deprimerande. En del finns på pluskontot: den vedervärdiga talibanregimen i Afghanistan har störtats. Fler länder tar sitt ansvar för att bekämpa terrornätverken och förebygga terrorns grogrund. Otaliga krafter runt om i världen har – det glöms lätt bort – mobiliserats för tolerans, mångfald och förståelse över kulturella och religiösa gränser. Ny teknik har brutit ned gränser, förenklat kommunikation och förkortat avstånd till stor vinst för all demokratisk solidaritet.

Men i många avseenden har de gångna tio åren varit ett förlorat decennium. Mänskliga rättigheter och rättsprinciper hamnade långt ned på även demokratiernas prioriteringslistor i de smutsiga, skamlösa operationer som gick under rubriken ”kriget mot terrorismen”. En nervös, auktoritär massövervakningsiver bröt ut med terrorhotet som förevändning.

Den stora ekonomiska och politiska kris som plågar USA i dag, är till delar en följd av hur George W Bushs presidentskap utvecklades åren efter 2001.
Fördomar och aggressiv främlingsfientlighet, framför allt riktad mot muslimer, fick fäste i många västländer och har fört in främlingsfientliga partier i parlament runt om i Europa, som lever på att hålla misstron vid liv. Oskyldiga har fått lida av trakasserier, misstänksamhet och diskriminering, på grund av sina namn eller sin tro.

Det är ofrånkomligt att ställa frågan hur världen hade utvecklats om USA använt den internationella solidaritet man hade i ryggen direkt efter 11 september för andra syften än som skedde, och om några av de ofantliga summor som lagts ner på militära insatser, hade investerats i andra globala projekt – för demokratiarbete, sociala satsningar, kulturutbyten, forskning, miljöomställningar. Det hade sannolikt marginaliserat terrorn långt mer, och stärkt USA:s ställning betydligt.

Upproren i Mellanöstern och Nordafrika under året – kanske inledningen på en ny epok i historien – lär oss just det, att kampen mot terrorismen inte i första hand är militär, att den inte är någon kamp mellan civilisationer eller religioner och att den måsta vara värderingsburen. De folkliga resningarna i Nordafrika med krav på demokrati och frihet, och många olika grupper fredligt sida vid sida, kan vara det hårdaste slaget mot både militanta islamistiska och islamofobiska terrorfantasier hittills.

När omvandlingen kom till regionen var det inte någon talibanrörelse som drev på, utan en modern frihetsrörelse med uppträdande och mod som tvingar också västländer att titta sig i spegeln och förklara sina fördomar om regionen och sina skändliga, hycklande, mångåriga samarbeten med de förtryckarregimer som nu störtas.

Upproren kan fortfarande gå snett, kväsas av militärstyren, kidnappas av antidemokratiska krafter och sluta i ny intolerans. Men något är satt i rörelse som varje mödosam övergång till demokrati och rättsstat kräver. Och med tanke på hur lång tid, århundraden, som processen tagit för USA och Europa, med ohyggliga katastrofer på vägen, vore det arrogant med bristande tålamod inför vad som sker i Nordafrika.

Det kommer att ta decennier, men det har börjat – och det växte fram underifrån. Islamistiska fundamentalister och islamofober står avslöjade.
Terroristerna kommer inte att ge upp, men drömmen om demokrati och frihet är alltid starkare och det öppna samhället alltid mer uthålligt. Och ur ruinerna i New York, mångfaldens stad, växer något nytt fram.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

När för många kompromisser skymmer sikten

Av , , Bli först att kommentera 4

Kompromisser i all ära, ibland är det ändå fel väg att gå, och att underskatta väljarna, i en demokrati att alltid söka kompromiss. Jag resonerar i den här krönikan, här i en lite längre webbversion. kring det, kring den amerikanska inrikesdebatten och kör ett stickspår om legendariske Henry Clay som en intressant representant för både goda och dåliga kompromisser. Demokraterna och Barack Obama borde våga ställa grundläggande frågor mer på sin spets vid nästa års val i USA, är slutklämmen. Knyter an till huvudledaren häromdagen. I papperstidningen med sedvanligt träffande teckning av Niklas Eriksson.

——————————————————–

När för många kompromisser skymmer sikten

All legislation, all government, all society is founded upon the principle of mutual concession, politeness, comity, courtesy, upon these everything is based…Let him who elevates himself above humanity, above its weaknesses, its infirmities, its wants, its necessities, say, if he pleases, I will never compromise. But let no one who is not above the frailties of our common nature disdain compromises.
Henry Clay (1777-1852)

Under de senaste veckornas politiska käbbel om det amerikanska skuldtaket har många amerikanska debattörer och kommentatorer beklagat att kompromiss blivit ett fult ord i Washington, antydandes att annat var det förr. Några refererar nostalgiskt till forna epoker, när vidsynta, framstående kongressledamöter möttes över partigränserna i ansvarsfulla uppgörelser för nationens bästa. Underförstått i kontrast till de dogmatiker – vanligtvis exemplifierade med Tea Party-rörelsen – som dominerar i dag.

Henry Clay – mäktig kongressledamot under flera decennier, med tiden känd som ”den store kompromissmakaren” och förebild för bland andra en ung Abraham Lincoln – är en av dem som får symbolisera den ädla hållningen. Men det var förstås inte bättre förr. Inte heller på Clays och hans kollegors tid. Man kan nog utgå ifrån att det var värre, med hårdare stridigheter och färre skrupler.

Och de kompromisser som nåddes decennierna före inbördeskriget, för att rädda nationens sammanhållning, var inte alltid så ädla. Som händelseutvecklingen skulle vissa sköt de i flera fall – som i frågan om slaveriets ställning – bara upp ett nödvändigt, principiellt avgörande om grundläggande idéer som på sikt inte tålde någon kompromiss, ytterligare några år.

Som David S. Heidler och Jeanne T. Heidler skriver i sin biografi ”Henry Clay. The Essential American”:

”Clay´s sacriface was ultimately in vain, and the ungainly compromise he had helped cobble together was already unraveling as he died. The country had no more compromises in it, and only nine years later, the Union that Clay knew and loved would disappear.”

Kompromissen är en grundsten i demokratin och i ett fredligt samhälle. Men det kan även sägas om konflikten mellan ibland oförenliga idéer, till vilka ytterst medborgarna måste ta ställning i val. Demokrati är ett sätt att hantera konflikter, inte att avskaffa dem.

USA har de senaste veckorna befunnit sig i ett paradoxalt dubbeltillstånd. Å ena sidan var det på kort sikt akut nödvändigt att nå en kompromiss kring en ny höjning av skuldtaket, för att undvika svåra följder på hemmaplan och en ny kris i världsekonomin. Att pragmatiska ledare inom båda partier till slut tog ansvar för en sådan kompromiss lär de flesta vara tacksamma för, oavsett vad man anser om detaljerna i uppgörelsen.

(En bra utgångspunkt, som vi i Sverige är dåliga på att komma ihåg, när man försöker förstå andra länders inrikespolitik är att utgå ifrån att deras folkvalda inte är idioter bara för att de har andra vanor, andra traditioner, andra prioriteringar och andra sätt att arbeta och formulera sig på, än svenska. I Sverige har vi en arrogant ovana att betrakta andra länders inrikespolitiska skeenden som förvirrade, primitiva och omogna, när vi inte riktigt har kompetens och insikt nog att tolka det som sker.

Det gäller även rapporteringen om amerikansk inrikespolitik. Lika lite som halva svenska befolkningen består av bindgalna fundamentalister bara för att de inte röstar på det ena eller andra regeringsalternativet är hälften av de amerikanska väljarna halvgalna tokar. Den amerikanska kongressen har inte märkligare inslag än den svenska riksdagen. Och det finns förstås samma sansade, mittenpragmatiska majoritet där som här.)

Å andra sidan kräver det kommande decenniets hantering av underskott och knackig ekonomi sammanhängande, balanserade och långsiktiga strategier som inte kan utformas i sista minuten-kompromisser mellan i grunden oförenliga ståndpunkter. Det finns lägen när grundläggande frågor behöver få svar, snarare än skjutas och laddas upp ytterligare. Den amerikanska debatten befinner sig i ett sådant läge.

Hur ska skatteuttaget se ut och vilka ska bidra med vad till det gemensamma? Var går gränsen där en kortsiktig skattesubvention skapar en bestående orättfärdighet? Var går gränsen där en kortsiktig skatteintäkt ger ett långsiktigt tillväxttapp? Vilken roll ska staten spela för investeringar i forskning, energiomställningar och infrastruktur, är staten en del av lösningen eller en del av problemet? Hur generella och centraliserade ska de sociala trygghetssystemen vara? Vilka utrikespolitiska och militära förpliktelser är nödvändiga respektive omöjliga att upprätthålla? Är de socialliberala europeiska välfärdsstaterna förebilder eller avskräckande exempel?

Det är i sådana lägen politiska partier och ledare hellre ska vara tydliga med sina alternativ och gå till väljarna för klart besked, i tillit till demokratin, än att söka lappa och laga i nödtorftiga kompromisser för länge.

Tea Party-rörelsen, hur den än är, gör precis det – erbjuder ett extremt ensidigt, men också tveklöst ärligt alternativ. Problemet är att andra krafter, inom det demokratiska partiet, men även inom de pragmatiska delarna av det republikanska partiet, duckat, vikt undan och inte riktigt vågat stå upp för sina perspektiv, prioriteringar och alternativ; inte tagit debatten, inte litat på väljarna.

Så sätter en ytterkantsrörelse med begränsad representation dagordningen och pressar fram eftergifter. Och väljarna får inte någon tydlig fråga ställd till sig, avkrävs inte ett principiellt ställningstagande. Kompromisser i all ära, ibland är det inte så ädla längre. Ibland behövs också konfrontationen, innan motsättningarna laddas upp onödigt mycket och längre, och blir omöjliga att hantera. Demokraterna och Barack Obama borde våga ställa de grundläggande frågorna mer på sin spets vid nästa års val i USA, och ge väljarna ordet.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Historiens vingslag i farligt läge i USA

Av , , Bli först att kommentera 5

Förhandlingarna i USA om ekonomin och skuldtaket – och frågans historiska och idéhistoriska  bakgrund, med rötter ända ner till USA:s grundande, är ämnet för några resonemang i den här lördagskrönikan.

———————————————————-

USA och historiens vingslag i farligt läge

”The United States were born in debt, a debt so deep that it threatend to rend the young nation asunder. Thankfully, its most important policy makers found in history, precedent, and powerful market forces a way out of the morass. Their solution turned out to be merely temporary, however, because the founding generations , from the administrations of George Washington to those of Andrew Jackson, never found a way to reconcile Americas Jeffersonian heart with its Hamiltonian mind. Thomas Jefferson considered the national debt a monstrous fraud on posterity, while Alexander Hamilton called it a national blessing that would cement the young nation together and help it to prosper. Both, as it turns out, were right.”
Roger E. Wright i sin bok ”One nation under debt: Hamilton, Jefferson, and the history of what we owe”

Nationella budgetdebatter i USA är aldrig bara budgetdebatter. På ett annat och mer laddat sätt än i de flesta europeiska länder rör i USA frågan om statsskuld och underskott i de offentliga finanserna nationens självbild. Det är födelsemärken, med betoning på födelse, som kliar.

När presidenten Barack Obama, ledande demokrater och ledande republikaner suttit sig ned den senaste veckan för att förhandla om en höjning av det amerikanska skuldtaket innan den 2 augusti, en nödvändighet för att regeringen ska kunna fortsätta ta lån och undvika att landet blir oförmöget att betala sina utgifter med ekonomiskt kaos och akut kris som följd, har nästan 250 år av historia tittat dem över axeln.

I det som på ytan kan verka som en odramatisk och sedvanlig budgetprocess vaknar heta och motstridiga instinkter till liv, som slet redan i grundargenerationerna. Det handlar inte i de lägena inte så mycket om pengar, utan om den principiella, närmast filosofiska, synen på staten som sådan, dess ställning, uppdrag och omfång.

Motsättningarna om vad den federala staten bör eller inte bör vara och göra har ideologiska rötter som vindlar sig ner ända till tiden för den amerikanska revolutionen och självständighetskriget. De vibrerande under ytan i alla de första stora striderna om den nationella ekonomin, de nationella institutionerna, delstaternas ställning och om slaveriet.

Två starka strömningar formade USA samtidigt: den jeffersonska, länge utpräglat antiurbana, traditionen av intensivt motstånd mot en stark centralmakt, en vilja att decentralisera och värna delstaternas självstyre och djup skepsis mot federala institutioner.

Den andra starka strömningen var den federalistiska, länge urbant präglade, som brukar förknippas med Alexander Hamiltons, som såg behovet i den unga nationen av en utvecklad federal statsmakt och en mer expansiv offentlig ekonomi på ett antal områden för nationell sammanhållning, utveckling och investeringar. De båda strömningarna skiftade i styrka, flöt ihop och över i nya riktningar, men höll varandra i schack under USA:s första halvsekel.

Just underskott- och skuldfrågan finns med under ytan under hela perioden fram till och under inbördeskriget 1861. Och även därefter dyker den upp gång på gång i amerikansk historia, kopplad till motsättningar kring hela statsmaktens roll, som handlat om frågor långt större än bara om ekonomiska prioriteringar.

Men synen på budgetunderskott och statsskuld som tillstånd och politiskt medel har växlat både mellan de politiska lägren. Det var republikanen Ronald Reagan, som i synen på centralmakten anknöt till Jefferson, som under 1980-talet drev upp stora budgetunderskott och ökade statsskulden och George W Bush som gjorde detsamma på 2000-talet, medan demokraten Bill Clinton på 1990-talet lämnade efter sig offentliga finanser i bättre skick. Nu är det åter republikanerna som talar allra mest om att minska underskotten. Det skiftar, och till dagens situation har många sidor skuld.

För samtidigt som det för alla seriösa bedömare är uppenbart att en uppgörelse om att höja skuldtaket måste komma till före den 2 augusti, så är den åtgärden i sig ingen lösning på någonting långsiktigt, utan bara en bekräftelse på hur illa det ser ut med de amerikanska offentliga finanserna. Att höja skuldtaket är att ytterligare förvärra ett djupt problem för att vinna lite tid och undvika direkt kollaps.

Frågan om det amerikanska skuldtaket har två aspekter – en kortsiktig, pragmatisk och en långsiktig, principiell. Det kortsiktiga perspektivet är inte så komplicerat: Skuldtaket måste höjas för att inte en akut kris ska utlösas med risk för mycket allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser. Det här inte något läge att driva fram kaos för att hålla lätt sekteristiska ytterkantsrörelser från att börja protestera.

De republikanska dogmatiker som lyckas hålla sina mer sansade kongressledare som ideologiska gisslan och hotar med att inte höja taket bedriver därför, precis som tidskriften The Economist konstaterar i en ledare, ”ett cyniskt politiskt spel med höga insatser”.

På den andra kanten har det långsiktiga perspektivet, nödvändigheten av att få ner utgifterna för att undvika ont värre, ägnats för lite uppmärksamhet. Demokraterna talar gärna om vad man inte vill, men mindre om man vad vill istället.

Det långsiktiga problemet är inte i första hand de nuvarande amerikanska skuldnivåerna, som är för höga och som växer alldeles för snabbt, men som mot bakgrund av den djupa finanskris ekonomin just gått igenom ändå inte är bortom kontroll.

Som vanligt handlar det om vad som tornar upp sig i horisonten; dagens prognoser om morgondagens oväder. De mörka molnen handlar framför allt om hur pensions- och sjukvårdssystemen ska kunna finansieras om ett par decennier, när demografiska faktorer fått kostnaderna att öka dramatiskt.

Den efterlängtade, men i väljarkåren också kontroversiella, sjukförsäkringsreform som demokraterna och Barack Obama drev igenom 2010 för att ge tidigare oförsäkrade åtminstone ett grundläggande skydd och svaga grupper en starkare rättslig ställning, lanserades i hög grad som ett sätt att minska kostnaderna för sjukvården långsiktigt. Obama betonade gång på gång att syftet var att få utgifterna under kontroll. Att den kanske viktigaste åtgärden för att undvika drastiska sociala nedskärningar i framtiden är att hålla de offentliga finanserna i rimlig balans, är inget nytt perspektiv.

Konflikten handlar inte om huruvida underskotten måste minska eller inte, utan om hur det kan åstadkommas utan sociala och ekonomiska skadeverkningar som förvärrar situationen ytterligare i en ond spiral.

De flesta sansade bedömare menar att det krävs både breda besparingar och intäktsökningar genom skattehöjningar och minskade smit- och avdragsmöjligheter. Annars går ekvationerna inte ihop. Både demokrater och republikaner kommer att tvingas acceptera politiskt besvärliga åtgärder.

Men ändå är det uppenbart, när man summerar, att det är republikanernas hållning som är det stora problemet. Den republikanska ledningen har, till skillnad från Obama, tenderat att låta sitt partis mest extrema röster styra hela partiets position. Det är ett sammanbrott i sig. De känner fel historiska vingslag, i sämsta tänkbara ögonblick.

Kolumnisten David Brooks sammanfattar det väl i New York Times:

”If the debt ceiling talks fail, independent voters will see that Democrats were willing to compromise but Republicans were not. If responsible Republicans don’t take control, independents will conclude that Republican fanaticism caused this default. They will conclude that Republicans are not fit to govern. And they will be right.”

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Skulle Umeälven vägra flyta ut i havet?

Av , , Bli först att kommentera 15

Kommer någon att ropa ut över Rådhustorget: jag kandiderar! Det frågar jag mig i den hör lördagskrönikan, som önskar sig att några av de ledande socialdemokraterna i Umeå som förekommer i spekulationerna om vem som kommer att efterträda Lennart Holmlund så småningom, sannolikt efter nästa val, ska berätta i god tid och öppet att de vill.

Krönikan diskuterar också lite kring folkrörelsedemokratins problem, varför ett sådant scenario tyvärr är osannolikt i de flesta partier och vad norrländsk lokalpolitik – hädelse, hädelse! – kan lära av amerikanska primärval.

——————————————————

Ropa över Rådhustorget: jag kandiderar!

Skulle björkarna tappa löven, glasburen på Rådhustorget spricka, Standing man springa skrikande i riktning mot Vännäs, Gammliabacken lägga sig platt eller Umeälven plötsligt vägra flyta ut i havet om en eller – djärva, hädiska tanke – flera stycken ledande socialdemokrat(er) i Umeå redan nu gick ut i god tid och anmälde intresse av att om några år bli Lennart Holmlunds efterträdare?

Att det skulle resultera i en intern åthutning, inte från Holmlund, men från Janteföreträdare, på nästa partimöte (och att jag som journalist skulle ha svårt att motstå frestelsen att enligt standardformulär 1A spekulera om det som en misstroendeförklaring mot Holmlund och därmed förytliga debatten) förutsätter jag, men vad skulle de lokala väljarna tycka?

Det är svårbedömt, eftersom det i princip aldrig sker i svensk kommunpolitik, och mycket sällan på nationell nivå, att en politiker – det gäller de flesta partier – är öppen om att han eller hon kandiderar till något innan allt redan är klarlagt internt.

Ibland, som inför socialdemokraternas senaste partiledarval, går den under täcknamnet ”valberedning”, men annars finns den inte nedskriven någonstans, en av den svenska politikens heliga paragrafer: ni skola inte säga högt att ni vill. Ändå är den paragraf 1 i svensk partipolitik, när ledande positioner ska tillsättas.
Problemet, förutom Jantelagens allmänt nedbrytande och bortstötande effekt, är att om du inte får säga högt att du vill, så får du heller aldrig chansen att i rimlig tid och som inbjudan till öppet meningsutbyte säga vad du vill.

Och den som påstår att det är ointressant vilken enskild politiker som innehar en ledande post, att partitillhörigheten är det enda relevanta, har inte bara en tveksam människosyn, utan också en djup okunnighet om hur politik och organisationer fungerar. Ofta har det större betydelse för politikens innehåll och prioriteringar vilka enskilda politiker som väljs inom ett parti, än vilken koalition som får majoritet.

Svensk politik skulle vinna i demokratisk trovärdighet, både nationellt och lokalt, om det blev mer vedertaget och uppfattades som mindre dramatisk att enskilda politiker, eller medborgare utan partipolitisk bakgrund, säger högt att de eftersträvar en viss position, ansvar och makt. Förr eller senare måste attityderna förändras om inte den folkrörelsebaserade demokratin helt ska utarmas på aktiva medborgare och partierna sakna kontakter ut i det omgivande samhället. Någon måste bryta den marken.

Tänk om Åsa Ögren, Christer Lindvall, Hans Lindberg, Marie-Louise Rönnmark eller några av de andra lokala socialdemokrater som då och då förekommit i spekulationerna om Holmlunds efterträdare kallade till ett öppet möte, lite – åh, detta hädande! – i amerikansk primärvalstil, höll ett programtal om Umeås framtid och sa: jag vill och det här vill jag.

Jag tror inte bara att det skulle inge långt större respekt än de partiaktiva befarar, jag tror också att det skulle långsiktigt berika och demokratiska den lokala debatten på ett sätt som vi traditionalistiska folkrörelsesentimentalister hittills inte vågat erkänna.
Säg öppet att ni vill ta över, och jag lovar rakt upp och ner här för egen del att inte skriva en rad om att det skulle vara ett misstroende mot någon. Det som i dag låter helt verklighetsfrämmande, är faktiskt något som brådskar om svensk folkrörelsedemokrati ska ha en framtid.

Nu hör jag redan invändningarna: vi ska inte ha någon amerikanisering av svensk politik, och då rakt inte av norrländsk lokalpolitik. På det vill jag svara: ska vi ha en amerikanisering av svensk politik, och i synnerhet av norrländsk lokalpolitik, på någon punkt, så är det just den: att kandidater berättar öppet och i god tid inför ett val, att de söker väljarnas stöd, och att kandidater tas fram i transparenta processer.

Man kan göra sig lustig över det oproportionerligt stora intresse som visas i Sverige redan för amerikanska primärval, medan inte ens stora inrikespolitiska händelser i exempelvis Frankrike, Tyskland, Storbritannien eller Spanien får mer än pliktskyldiga notiser, trots att de senare vanligtvis har långt större betydelse för Sverige – via det europeiska samarbetet.

Att de franska socialisterna hamnat i tidsnöd och stora bekymmer sedan deras tilltänkte presidentkandidat Dominique Strauss-Kahn gripits misstänkt för våldtäkt i New York, och vilka konsekvenser det kan få för det franska presidentvalet nästa år och därmed för Frankrikes uppträdande i EU, har inte analyserats mer än notisartat.
De tyska socialdemokraternas interna debatt om tänkbara förbundskanslerkandidater eller de tyska grönas motsvarande debatt, är inte heller något som renderar uppmärksamhet, trots att betydelsen av sådana diskussioner förmodligen är minst lika viktiga för Sverige som startfältet inför republikanernas primärval i New Hampshire.

Det finns många orsaker till att amerikansk inrikespolitik fascinerar över Atlanten, en av dem är med säkerhet öppenheten när det gäller politikers kandidaturer, personligheternas närvaro och utrymme.

Man kan och bör ha många invändningar i övrigt mot amerikansk politik och hur amerikanska valrörelser fungerar, och några av de invändningarna gäller lika mycket svenska valrörelser, men formerna för hur kandidater väljs i öppen process och tvingas presentera sig för väljarna, är föredömliga i jämförelse med den grova karikatyr av folkrörelsedemokrati som de svenska partierna står för – lokalt som nationellt. Och den amerikanska debatten är, tvärtemot vad som ofta påstås, generellt inte ytligare eller grövre än en normal svensk valrörelse dominerad av tomma floskler och överdrifter.

Den stämning av hemlig byråkratism, internt smussel och nervös Jantehysteri som de flesta svenska partier utvecklat kring sina interna val har inte ett skvatt med lokala folkrörelsetraditioner att göra. Tvärtom, de är ett förräderi av de ursprungliga drivkrafterna bakom både föreningsliv och folkbildning.

Folkrörelsedemokratin avsåg aldrig stå i motsättning till personligheternas och de enskilda människornas betydelse, vilja och rätt att ta plats, utan syftade tvärtom till – i kamp med den starkes eller brutales tidigare rätt – att befria dem, ge dem större utrymme. Svenskt partiväsen är dåligt på det i dag.

Inte vore det så farligt om en lokalpolitiker i Umeå ställde sig på Apberget och istället för att först fråga en valberedning om lov ropade ut över Rådhustorget: jag kandiderar!

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

USA och EU får inte svika demokratirörelsen i Egypten

Av , , 2 kommentarer 10

USA och EU får inte svika kampen för demokrati i Egypten är grundspåret i den här krönikan, som kritiserar den grumliga, principlösa, antiliberala oro västvärlden verkar ha inför vad demokrati och fria val i arabvärlden ska föra med sig.

—————————————————

Svik inte kampen för demokrati i Egypten

Ständigt under 2000-talet har debattörer och politiker i västvärlden efterlyst en folkliga, fredliga, toleranta och breda demokratirörelser i Mellanöstern. Drömmen har varit att olika religiösa och sekulära grupper tillsammans ska visa vägen och i demokratisk, rättssäker ordning inleda en liberaliserings- och moderniseringsprocess i regionen. Positiva demokratiska exempel och en politik för jobb, sociala reformer, kulturell frihet och högre levnadsstandard för de stora grupper som lider under fattigdom kan bilda front mot fundamentalism och terror. Så ungefär har man resonerat.

Men när den demokratirörelsen plötsligt uppstår – just så imponerande bred, självdisciplinerad, fredlig, blandad och tolerant som man kan önska i en kamp mot gamla, unkna auktoritära regimer – och strömmar ut på gatorna med krav på frihet, demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter, då vrider ledarna i både USA och EU besvärat med tydlig olust på sig. Instinkten har inte verkat vara att säga ”äntligen, fantastiskt, ni behöver inte tveka om vårt stöd”, utan istället ”okej, fint, hmm, men…”.

Det har varit plågsamt att se såmånga humma om stabilitet, dosera djupt fördomsfullt och i strid med varje liberal instinkt om allt som skulle kunna tänkas gå snett om man ger människor i arabvärlden rätten att själva, i fria val efter fri debatt, utse sina makthavare. Läpparnas bekännelser av stöd för demonstranterna har grumlats av de bekymrade minerna och oviljan att ta tydlig ställning självklara principer.

Västvärldens officiella företrädare har under upproret i Egypten verkat genomsvettiga av nervositet för vad som ska hända när man lättar på locket av förtryck i en USA-allierad arabstat. Av oreserverad glädje över och erkänsla av principfastheten, mognaden och uthålligheten med vilken människorna i Kairo och andra egyptiska städer har organiserat sina protester, trots regimens våldsamma och brutala försök att stoppa dem, har mycket lite kunnat skönjas.

Medan ett av historiens finare kapitel om demokrati, frigörelse och utveckling kan vara på väg att skrivas, har ledarna i USA och EU varit noga med att klottra ner sina reservationer i nervösa fotnoter.

Till skillnad mot de blodigt nedslagna protesterna mot den fundamentalistiska regimen i Iran så har den här vinterns folkliga resningar skett mot regimer västvärlden länge hållit under armarna och vars förtryck man ansett vara ett pris värt att betala för stabilitet i regionen. Nu har den dubbelmoralen avslöjats av folkliga resningar.
För det som många av tvehågsna tänker, men inte säger högt, verkar vara att länder med starka muslimska strömningar nog ändå inte riktigt går att tilltro demokratiska rättigheter och fri debatt, för då – och i det ögonblicket väller sekel av lagrade fördomar fram – kan det ju sluta med extremism. Den inställningen, att demokrati inte alltid är rätt, att människor i vissa länder inte skulle vara mogna de rättigheterna, att det kan finnas förtryck som är att föredra att bevara, är en klassiskt antiliberal hållning, närd också av historielöshet.
Den måste västvärldens demokratiska krafter ta entydig ställning mot. Allt annat vore ett historiskt misstag.

Den extremvänster som genom hela sin historia hamnat snett i frågor om demokrati vs diktatur och som gång på gång valt att stödja förtryckarregimer så länge de varit emot liberal demokrati i allmänhet eller USA och judar i synnerhet, har inget att bidra med i den omvälvning som nu äger rum. De som sörjde Berlinmurens fall måste ha svårt att förstå rollfördelningen i Kairo just nu. De främlingsfientliga och extremt kulturkonservativa krafter som lika pålitligt havererar så fort religioner eller skilda kulturer i allmänhet, och araber eller muslimer i synnerhet, spelar en roll i diskussionen, saknar på samma sätt helt värdekompass i demokratifrågor.

Det här är en debatt som demokrater och liberaler – i vid mening – måste driva, vinna och stå pall i. Därför har det varit lite oroväckande att höra vaga reservationer även från liberalt håll inför utsikterna av en revolution i Egypten med hänvisning till det muslimska brödraskapets roll som en av oppositionsgrupperna. Med fundamentalistisk islamism kan inga kompromisser göras. Så långt är saken glasklar. Men kraven som nu driver proteströrelsen i Egypten handlar om demokrati och fria val. Vad finns det för skäl att tro att ett förtryckt folk som reser sig med modiga krav på demokrati och frihet skulle ge fanatiker och fundamentalister makten i ett fritt val, om brödraskapet i den nya situationen skulle utvecklas i den riktningen?

”Upplysningens framväxt i Nordamerika och i Europa behövde ända från den amerikanska oavhängighetsförklaringen till långt in på 1900-talet på sig. En lång, lång tid. Hur kan ni anse att muslimer borde kunna klara det snabbare än vad ni själva gjorde?”
(Helmut Schmidt, socialdemokratisk förbundskansler i Västtyskland 1974-1982, under ett tal inför medlemmar i Harvard club i USA 2007.)

Det muslimska brödraskapet är en omstridd grupp. En del liberala bedömare tonar ned deras extremism, påpekar att det finns en reformfalang som skulle kunna utvecklas i demokratisk riktning. Andra framhåller uttalanden som visar på djupt reaktionära, obehagliga åsikter. Att bedöma de olika oppositionsgrupperna är givetvis avgörande när man diskuterar den fortsatta händelseutvecklingen i Egypten. The Economist uttrycket det väl i en ledare:

”Revolutioner behöver inte bli som dem i Frankrike 1789, Ryssland 1917 eller Iran 1979. Protesterna som sveper fram över Mellanöstern har mer gemensamt med de folkliga revolutioner som förändrade världskartan under slutet av 1900-talet: fredliga (tills det att regimernas trupper dök upp), folkliga (ingen Robespierre eller Trotskij som styr saker bakom kulisserna), och sekulära (islam har knappt synts till). Framdrivet av medborgarnas makt kan upproret i Egypten leda till en transformation lika godartad som de i östra Europa.”

Alla demokratiseringsprocesser tar tid, kräver att många olika samhällsgrupper, även sådana som tidigare stått på auktoritär grund men som visar beredskap att delta inom och med respekt för demokratins ramar, inkluderas och får rum att mogna av ansvar och delaktighet. Det vore övermaga arrogant av Europa och USA, med den svåra historia av demokratisering och liberalisering, full av bakslag, återfall i förtryck, blodigheter och katastrofer på vägen, som de har bakom sig, att uttala sin misstro över en världsdel eller över befolkningar med andra religioner när det gäller demokratisk mognad. Demokratiska muslimska rörelser, även demokratiserade, reformerade islamiska rörelser av det slag som finns i Turkiet, kommer att ha roller att spela.

På torget i Kairo rapporteras kristna ha hjälpt till att skydda muslimer under deras bön. Det är en scen av oerhörd betydelse. Och muslimer bland demonstranterna har i otaliga intervjuer betonat att de kämpar för frihet, inte för någon ny auktoritär regim. Omvärldens misstro är fördomsfull och principlös.

Under den senaste veckan har jag ofta tänkt vad Abraham Lincoln sade en gång ”Om slaveri inte är orätt, är ingenting orätt” ("If slavery is not wrong, nothing is wrong.") Västvärldens grumliga oro för instabilitet och vad fria val kan föra med sig i arabvärlden är deprimerande. Om vi inte håller på att demokrati är rätt överallt, för alla, om vi inte litar på demokratin, om vi inte slår fast att förtryck alltid är orätt, vad återstår då?

2 kommentarer
Etiketter: , ,

När väljarna ger nyttiga tankeställare

Av , , Bli först att kommentera 6

I min lördagskrönika den här veckan försöker jag praktisera den uppmaning som jag avger i texten, nämligen att tolka valresultat man personligen hade önskat skulle gått i en annan riktning med viss förståelse, trots att det svider.

Det handlar om senatsvalet i Massachusetts efter Ted Kennedys död, om den svåra konsten att tolka ett valnederlag på rätt sätt, om demokraterna i USA och om några förhoppningar utifrån allt detta inför höstens svenska val i kommuner och landsting runt om i landet:

———————————————————

När väljarna ger nyttiga tankeställare:

Plötsligt tycks de ideologiska kompasserna ha fått fnatt. Vissa valresultat får rutinerade politiska väderkorn att bryta ihop och springa totalvilse. Mönster som alla tagit för givna sedan årtionden krackelerar under loppet av en valvaka.

I grunden är det, även om man sympatiserar med den förlorande sidan, uppfriskande när bortglömda väljare vars åsikter tagits för givna, överraskar och visar att varje val är nytt, och att den enskilda väljaren inte tillhör någon annan än sig själv.

För oss som sympatiserar med Barack Obamas presidentskap, föredrar demokraterna framför republikanerna i amerikansk inrikespolitik och vill se grunderna i den föreslagna sjukförsäkringsreformen genomförda, var fyllnadsvalet i Massachusetts till senaten på flera sätt en rejäl besvikelse.

Den bittra paradoxen kunde, ytligt betraktad, inte vara större: Ted Kennedy – som mer än någon annan personifierat arbetet för en sjukförsäkringsreform, och som suttit för demokraterna i Washington sedan tidigt 1960-tal – går bort just som hans hjärtefråga är på väg mot ett avgörande. Han hyllas på alla möjliga sätt som en folkhjälte.

Men bara några månader senare bestämmer väljarna, de som varit Kennedy trogna i decennier och som 2008 gav Barack Obama stort stöd i presidentvalet, att han ska efterträdas i senaten av en okänd republikan, som gått till val på att utnyttja sin röst för att stoppa just det liggande sjukförsäkringsförslag över vilket Kennedys ande svävar.

I förstone verkar det obegripligt. Hur kan medborgarna i Massachusetts inom loppet av bara några år svänga så radikalt? Jag tror att demokraterna i USA gör ett jättemisstag om de söker svaret på den frågan i en panikslagen teori om att något hänt med väljarna, istället för en hypotes att något anses ha hänt med det demokratiska partiet.

Historiskt har det nästan alltid varit så, att när sådana för samtidens bedömare lätt chockartade, men demokratiskt helt korrekta valresultat räknats in, har väljarkåren anat och förstått något som medierna inte ännu fångat upp, och som de förlorande lägren givetvis inte gärna vill medge.

Så är det – även om det svider för en socialliberal att erkänna det och även om det republikanska partiet i USA inte rimligen kan sägas ha förtjänat framgången – med största sannolikhet även fallet i Massachusetts 2010. När samma väljarkår ger en präktig tumme upp åt ett parti och en reform ena året, och en brutal tumme ned åt samma parti och samma reform nästa år, är det rimligt att söka förklaringen i det styrande partiets förehavanden och reformens utformning, inte i väljarkåren.

Barack Obamas påfallande försiktighet och lyssnande attityd inför demokraternas valnederlag i Massachussets visar att han nog också bättre än de flesta förmår tolka de signaler väljarna sänder genom valet av Scott Brown.

Det handlar knappast om att en sedan decennier Kennedy-liberal väljarkår plötsligt bytt alla sina åsikter och blivit ärkereaktionär. Utan det handlar om att det demokratiska partiet, trots total kontroll över kongressen och trots en populär president i Vita Huset, inte lyckats övertyga om att det överhuvudtaget vet vad det vill. Partiet har alldeles på egen hand, utan möjligheter att skylla ifrån sig, sjabblat katastrofalt i just sjukförsäkringsfrågan.

En annan sak som Ted Kennedy var berömd för, utöver sitt engagemang för en sjukförsäkringsreform, var sin förmåga att smida fram partiöverskridande kompromisser i kongressen. Kanske röstade väljarna i Massachusetts i den andan, när man tog ifrån struliga demokrater supermajoriteten och markerade att man hellre ser ett nytt försök till en partiöverskridande uppgörelse.

Tolkningsmöjligheterna är många, men min poäng är att väljarna med säkerhet visste vad de gjorde och att det parti kommer bäst rustat till höstens mellanårsval som hellre söker förstå orsaken till den dramatiska omsvängningen, än oreflekterat jubla eller svära över den.

En slutsats ligger nära till hands direkt: Tacksamhet inför historiska insatser och sentimentala bindningar till en berömd familj vägde lättare för de rörliga, lyhörda marginalväljarna än vad partierna anses representera för de kommande åren.

Och det kan påminna oss om något väsentligt även inför de svenska valen på riksnivå och i kommunerna senare i höst.

Att acceptera och balanserat tolka demokratiskt korrekta valresultat man personligen ogillar utan att balla ur i förgiftade stämningar, hat, påhopp, förtal, sekterism, vulgärpropaganda, aggressivt beteende och illvilja är en svår konst. Men också ett test av demokratisk mognad, mänsklig fördragsamhet och respekt för medborgarna.

Man behöver bara följa svensk inrikespolitik med ena ögat och halvtaskig uppmärksamhet för att slås av hur svår den konsten är för många. För dem som vant sig vid att sitta vid makten och börjar betrakta det som en rättighet, men plötsligt får gå. Och för dem som misstänker att de aldrig kommer att nå den, och får känslan bekräftad gång på gång.

Ett annat inte ovanligt sätt att bearbeta bitterhet över ett valresultat är att börja skälla på väljarkårens omdöme. När föreställningen att ett parti ju egentligen – en ramsa man rabblar – företräder ”folket”, går på pumpen i mötet med väljarmajoriteten, slutar det lätt med auktoritära tirader över att människor är köpta, korkade eller lurade som röstar på motståndarna. Snart befinner man sig i spegelvärlden, där bortvalda pampar börjar önska sig ett annat, fogligare folk som röstar ”rätt”.

En tredje vanlig förklaringsmodell som dåliga förlorare flyr till är att alla som inte gick och röstade i själva verket, i något slags hemlighet då får man förmoda, hör till den egna sidan och att det demokratiska valresultatet därför inte är fullt legitimt. Som frånkände man människor deras ställning som fria, självständiga individer som fattar i ordets rätta mening suveräna beslut.

(Allra lättast är det för oss att fly in i sådana attityder när det handlar om demokratiska val i andra länder, som vi har relativt begränsad kunskap om, men som vi av historiska eller andra skäl känner oss engagerade i. USA är, förstås, typexemplet. De svenskar som bott utomlands någon period och följt det nya landets medierapportering om Sverige, brukar snabbt kunna dra slutsatsen att den förmedlade bilden är, milt sagt, skev och stereotyp. Detsamma gäller för svenska mediers rapportering om andra länder. Man får en aning om vad som pågår, men sällan någon fylligare bild. Vill man ha det får man gå till det aktuella landets egen media. Det är ytterligare ett skäl till viss ödmjukhet när man försöker tolka valresultat ute i världen.)

Misstron mot väljarnas omdöme ekar återkommande i historien. Under den långa vägen från auktoritära styresformer till demokratiska rättsstater har de flesta länder i sina konstitutionella grubblerier brottats med gnagande tvivel på om man verkligen kan lita till en helt frisläppt väljarkår, om inte begränsningar, dämpande och fördröjande system, något över folkviljan upphöjt, behövs för att inte allt ska gå på tok.
Så försvaras som bekant monarkin än i dag. Samma tankegångar var framträdande i det konservativa motståndet mot demokrati och lika, allmän rösträtt i början av seklet. Äldre typer av tvåkammarsystem byggde ofta på inställningen att folkviljan måste just dämpas och fördröjas.

Eller som när Alexander Hamilton, en av USA:s grundarfäder, vid det konstitutionella konventet 1787 – utan att få gehör – argumenterade för ett halvmonarkiskt system med senatorer som valdes på livstid, men vars uppdrag inte gick i arv. På sätt och vis kan man säga att väljarna i Massachusetts agerat i enlighet med Hamiltons teorier. I det här fallet råkade det gynna en beundransvärd liberal som förstås inte valdes på livstid, utan valdes om gång på gång ända till sin bortgång. Men ur ett principiellt liberalt perspektiv finns det mycket redan kring fixeringen vid bestämda efternamn, speciella familjer och dynastitendenser som är tvivelaktigt.

Kampen för liberalism och demokrati har ofta handlat om att bekämpa just olika auktoritära överheters misstro mot enskilda medborgares omdöme, förmåga och ansvarskänsla. Och i det ingår att bejaka att makt skiftar, att politiska uppdrag inte är någons egendom och att valresultat inte är på förhand givna. Kanske var det även i den andan som väljarna i Massachusetts röstade 2010.

Låt oss hoppas att även de svenska väljarna på lokala nivåer, runt om i kommuner och landsting där makten inte växlat på åratal, bjuder på en eller annan knall och överraskning, röstar för förändring där bedömare och statistiker inte väntat sig det, låter en del stereotypa antaganden om olika ”blåa” och ”röda” regioner komma på skam och bjuder mångårigt makthavande partier som betraktar sina lokala återval som något självklart på lämpliga tankeställare.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,