Etikett: Budgeten

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Av , , Bli först att kommentera 7

Veckans budgetdebatt i riksdagen och regeringens begynnande idélöshet, som döljs av oppositionens problem, är ämnet för den här lördagskrönikan.

—————————————-

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Det är när en regering övergår från att vara säkrare på vad den har velat än på vad den vill, som varningsklockorna börjar ringa. I veckans budgetdebatt i riksdagen kunde finansminister Anders Borg vila på lagrarna utan att riskera något.
Han är svensk mästare i att vila på lagrarna i sin retorik och få det att framstå som något lika självklart och majestätiskt som när lejonen sträcker ut sig efter jakt, gäspar och smälter bytet dagar i sträck i skuggan undan en gassande sol.

När dessutom det största oppositionspartiets nyvalde ekonomiska talesman, med ett otacksamt uppdrag att företräda en politik som inte lagts fast ännu, har som vanligaste replik att ”det får vi återkomma till” är det lätt för en populär, bevisat stresstålig och omdömesgill finansminister i en tuffande ekonomi att slicka sig om munnen och från skuggan under trädet övertyga om sin och kollegornas regeringsduglighet.

Men regeringen ska inte ta för givet att socialdemokraternas lealösa tillstånd kommer att vara särskilt länge till, eller att socialdemokraterna överhuvudtaget kommer att vara det oppositionsparti som bjuder svårast och tyngst motstånd under mandatperioden i de ekonomiska debatterna. Veckans budgetdebatt var den lättaste Anders Borg haft, och torde så, borde så, förbli.

Anders Borg har ett förtroendekapital och en ställning som få andra svenska efterkrigspolitiker haft, och det i en tid när förtroendet för politiker i allmänhet och för regeringen i synnerhet enligt SOM-institutets senaste mätning, är mycket högt även vid en historisk jämförelse.

En populär politisk ledare står alltid inför valet att bli samlare på eller investerare av sitt förtroendekapital. Av samlaren och investeraren gör investeraren mest nytta. Förr eller senare förflyktigas även höga opinionssiffror. Olycklig den som inte använde dem till något, riskerade dem för en övertygelse, satte dem på spel för något nödvändigt men svårt, något viktigt men omstritt. Och fanns där ingen övertygelse bakom, var siffrorna oförtjänta från början.

Både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt är än så länge mer samlare än investerare när det gäller sina unika förtroendekapital; och samlare av den där visserligen skickliga, men också pedantiskt putsande sorten, som drar ned gardinen för att inte samlingen ska utsättas för onödigt solljus.

Och faktum är att det är betydligt lättare för ett oppositionsparti att i början av en mandatperiod komma undan med otydliga besked om vad man vill, än för en regering som redan blivit omvald en gång. För Tommy Waidelichs dilemma – att företräda en politik vars långsiktiga inriktning och syften ingen har formulerat och kring vilken ingen intern enighet är i sikte – kommer under den här mandatperioden att bli även Anders Borgs dilemma, om inte alliansen förmår att erbjuda en samhällsanalys bortom förra mandatperiodens reformer och med bredare perspektiv än jobbskatteavdrag och arbetslinje.

De tre mindre allianspartierna har var för sig intressanta idéer om hur regeringen bör utvecklas framöver, men de spretar åt olika håll, två av dem är hårt pressade av svaga opinionssiffror och inte ens tillsammans är de nära att balansera upp moderaternas dominerande ställning hos väljarna. Därför är det med rätta på Reinfeldt och Borg de flesta spanar när det gäller regeringens övergripande avsikter. Och stilla vilar lejonen när de smälter maten.

Regeringens problem i den ekonomiska politiken är inte att den inte rusar iväg med symbolhandlingar som gör mer skada än nytta eller söker låtsas om att reformutrymmet är större än vad en ansvarsfull hushållning tillåter. Länge i den svenska debatten har handlingskraft och engagemang likställts med ökade utgifter och nya, byråkratiska detaljregleringar på låginkomsttagares, småföretagares och andra i det glömda Sveriges bekostnad. Anders Borg rusar inte iväg, när han talar i budgetdebatterna.

Men problemet, ett växande problem, en källa till tilltagande frustration och undran, är vad regeringen gör inom det reformutrymme som finns. Och då handlar det inte så mycket om exempelvis det femte jobbskatteavdraget i sig – ett vallöfte som infrias. Misstanken som gnager är snarare att den mest konkreta tanke statsministern och finansministern har inför fortsättningen inte är sänkta arbetsgivaravgifter, lättnader för småföretagen, höjda tak i socialförsäkringarna, korrigerade sjukförsäkringsnivåer, avskaffad värnskatt, en generell skattereform bort från lapptäckena, eller för den delen ökade investeringar i utbildning, energiomställning och infrastruktur, utan ett sjätte jobbskatteavdrag.

Revyförfattaren Urban Jönsson skrev på twitter skämtsamt att ”femte jobbskatteavdraget låter lite sovjetiskt på nått sätt. Som Skola nr 5 eller Produktionsenhet nr 13.” Det är den fara som regeringen löper om den inte ser upp: det som inledningsvis var nödvändiga och efterlängtade strukturreformer, riskerar, om de får uppföljare på uppföljare med allt svagare betydelse för utvecklingen i ekonomin och på arbetsmarknaden, att framstå som idélöshet och mekanisk upprepning.

Strategiska, nödvändiga och förutseende reformer som inte drivs på av akut nödläge, men som justerar missförhållanden, sker sällan i en stämning av allmän uppslutning, glada tillrop och omedelbart bifall. Men det hör till det politiska ansvaret att leda, tänka vidare även när ingen opinion kräver det, stimulera debatter, ge perspektiv, förutse och påminna om det angelägna men bortglömda.

Nytillträdda regeringar som inte vill riskera för mycket med hänvisning till vikten av återval, omvandlas lätt i regeringar som inte vill ta svårare debatter med hänvisning till att det faktum att de blivit omvalda visar att väljarna är nöjda. Det är regeringar som är bättre på att undvika fatala misstag än att möta långsiktiga problem.

Det är inte bara i kristider som en regerings prioriteringar prövas, utan även i lägen när reformutrymmet är stort. Alliansen borde utnyttja de goda tiderna och sitt starka politiska förtroendekapital för att lyssna på utredningsinstituten, tala med oppositionen och på allvar fördjupa sig i de stora frågorna om klimatet för småföretagande och investeringar i hela landet, behovet av breda, stabila uppgörelser om socialförsäkringarna, nytt skattesystem, välfärdens framtida finansiering under nya demografiska förutsättningar och omställningen till en förnyelsebar, ekologiskt hållbar tillväxtmodell.

Men man tar inte tag i de svåra utmaningarna längre, är inte internt överens och har inget annat val än att smälta gamla idéer en vända till. Och klockan tickar.

När konjunkturen vänder igen kan det vara för sent att lyfta blicken och ta i svåra frågor. Paradoxen just nu ser ut så: regeringen är starkare än någonsin, och svagare än någonsin, där den vilar under trädet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,