Etikett: oppositionen

För många ledamöter i Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Av , , Bli först att kommentera 7

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter och har alliansregeringen frusit fast i polarisen? Det är frågeställningarna i veckans lördagskrönika.

——————————————————————

För många ledamöter från Västerbotten och alliansen fast i packisen?

Utan att googla nu: hur många av Västerbottens riksdagsledamöter kan ni räkna upp namnen på? Och om ni kan namnen, vilka frågor brukar de driva? I vilka utskott sitter de? Om det var svårare än väntat behöver inte ledamöterna från länet deppa ihop. Problemet med okända folkvalda ser inte bättre ut någon annanstans. Det gäller alla delar av landet och alla partier. Och doldisskapet är ibland större än vad de i de flesta fall hårt arbetande politikerna förtjänar (ibland även helt förtjänt, dessvärre).

Alliansregeringen påminner allt mer om ett polarskepp som ramats in av och frusit fast i packisen, och nu förlorat makten att styra över sitt eget öde.
Statsminister Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring vid riksmötets öppnande i veckan förstärkte intrycket: nu driver man långsamt i väderstreck som större meteorologiska och geologiska förlopp i världspolitiken och världsfinansen, och minoritetsregerandets utmaningar, bestämmer, i väntan på att skeppet ska brytas sönder av trycket från isen och sjunka så att slädarna måste packas och expeditionen splittras upp i mindre grupper, eller att skeppet ska räddas av någon plötslig ränna öppet vatten och få ny styrfart.

Just Västerbotten har på senare år snarare haft en överrepresentation av nationellt ledande politiker med regional förankring, så problemet har inte varit lika påtagligt här. Men nu har debatten på nytt dragit igång om det inte vore dags att radikalt minska på antalet ledamöter i Sveriges riksdag.

I veckan gick ett antal ganska tunga företrädare för moderaterna och socialdemokraterna ut med krav att riksdagen borde bantas. Man motiverar det med att många ledamöter är anonyma och mest fungerar som röstboskap utan inflytande eller initiativförmåga. Problemet är av naturliga skäl mest påtagligt i de största partigrupperna, men debatten återkommer regelbundet.

Men hoppet om rännan minskar, det ter sig som en tidsfråga innan skeppet måste överges för nya färdmedel och kanske delvis nya färdkamrater. Moralen verkar sisådär på sina håll, när frostskadorna gör sig påminda hos dem med tunnast och mest slitna kläder, och hierarkierna inom expeditionen blir uppenbara. Några vintrar till, sedan är det 2014 och senast då ställs frågor på sin spets. Polarexpeditioner har sin karga charm, men också tydliga bäst före datum.

Ibland kopplas liknande krav ihop med funderingar om Sverige borde gå över till majoritetsval i enmansvalkretsar för att stärka de folkvaldas mandat och relation till väljarna, på partiapparaternas bekostnad. Tankegångarna är inte utan substans. Det ligger mycket i kritiken av de anonyma ledamöterna, deras oklara mandat och den låga nivån på debatterna i riksdagen. Ändå vore det olyckligt med en radikalt bantad riksdag, framför allt för Norrlands del.

Att alliansens ledning trots det har kvar väljarnas förtroende är ingen paradox. Även fastfrusna expeditioner behöver ledarskap och kan föda sina hjältar. Ett internationellt svep med blicken visar vad dåligt ledarskap kan ställa till med. Tendenserna har funnits länge, men sedan valet har alliansregeringen helt gått över till att förvalta och reagera på händelsernas gång, utan större ambitioner att bryta loss och försöka utmana väder och vind i något stort, dramatiskt risktagande.

Regeringen driver i packisen, sköter vardagssysslorna och bidar sin tid – och långsamt blir det allt mer oklart vad man bidar tiden för. Men som förtroendemätningar visar finns det inga andra politiker eller partier som väljarna tycker vore mer lämpade för just bidandet och avvaktandet.

Reinfeldt och Borg är som klippta och skurna för rollerna som allvarliga, sammanbitna ledare för den lilla tappra expeditionen Sverige, omgiven av den globala finanskrisens isiga vindar och mörka polarnatt. Deras retorik blir alltmer frostbiten, men går hem i ett läge när en osäker omvärld sänker förväntningarna på mer.

En riksdagsledamot som reducerar sig själv till lobbyist för det egna länet, eller tror att antalet skrivna motioner är ett mått på inflytande, gör varken nytta för länet (eftersom det inte är så man uppnår konkreta resultat) eller kommer ifråga som seriös kandidat för tyngre nationella uppdrag (vilket på sikt är betydligt viktigare även för hemlänet).

Men att det finns makthavare med en annan regional och lokal förankring – även om den inte dominerar varje uttalande – än bara i storstäderna är viktigt för hela landet, då perspektiven blir fler och landsbygdens erfarenheter skapar insikter som berikar den nationella politiken.

Och liksom det proportionella systemet i bästa fall håller fler frågor och infallsvinklar levande i debatten, så skapar den regionala förankringen fler ingångar för människor med olika bakgrund till politiken, än fallet skulle vara om makten helt försköts till en effektiv, tajt, resursstark elit i Stockholm.

Expeditionsledarna Reinfeldt och Borg läser av mätinstrumenten, säger något allmänt om väderläget, besiktigar matförråden, manar till återhållsamhet, men utan asketism, doserar lite om andra expeditioners misstag och vädjar om lugn, ansvar och sammanhållning. Inga experiment, inte utmana ödet, acceptera läget som det är och göra det bästa av situationen, men utan riskfyllda försök att trotsa ödet eller vrida det i annan riktning.

Storstadsdominansen kommer att öka, av demografiska och mediala skäl, år för år. Erfarenheter från andra håll i landet kommer att få ännu sämre genomslag än i dag. Skulle antalet riksdagsledamöter halveras är det många delar av landet som får långt till närmaste, inflytelserika rikspolitiker.

Alliansregeringen vill inte längre vara händelsen i sig i svensk politik, inte vara den som tar initiativ och gestaltar, utan bara ett pålitligt tickande i bakgrunden, som farfarsuret på väggen man tar en eftermiddagslur till. Några områden präglas fortfarande av reformgrepp – skolpolitiken är ett sådant – men i övrigt är det tunt.

Och oppositionen vill vara göken som regelbundet hoppar fram, gal och hindrar alla från att gå ner i djupsömn, utan att särskilt många ser galandet som ett regeringsalternativ. Det väntar en förvaltarbudget nästa vecka som kommer att kritiseras av en opposition utan något eget alternativ.

I ett sådant läge, mellan tickandet och galandet, borde mycket av initiativet förskjutas från regering och partiledningar till enskilda ledamöter. Nu har de utskåpade chansen att sätta agendan, väcka nya perspektiv, färga debatten, rycka åt sig uppmärksamheten, bygga upp egna plattformar, stärka riksdagsledamotskapets betydelse i svensk politik. Det kräver individuellt kurage, mod och kompetens, och det kräver att partiapparaterna vågar släppa kontrollen lite, bortom tomma partifloskler och intern kollektivism. Men det är också ett rimligt krav om inte kritikerna ska ges rätt.

Har Västerbotten för många riksdagsledamöter? Svaret är nej. Den regionala förankringen har ett stort värde, skulle man krympa riksdagen skulle det framför allt vara landsbygdens insikter som tystnade i riksdebatten. Men det är upp till, och hög tid att, de ifrågasatta ledamöterna visar att de existerar, att de kan, att de vill något själva och att de inte är överflödiga.

Chans att bredda de långsiktiga perspektiven

Av , , 1 kommentar 13

Oron i världsekonomin kräver större säkerhetsmarginaler även för Sveriges del inför 2012. Därför har nu även statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg dragit slutsatsen att en del av alliansregeringens utlovade reformer måste skjutas på framtiden, trots att den svenska ekonomin i grunden står stark.

Det gäller, sade de två moderaterna på en presskonferens i går, det femte jobbskatteavdraget, sänkt skatt för pensionärerna och höjd brytpunkt för statsskatten. Även andra reformer kan behöva anstå.

Beskedet är i ljuset av den ekonomiska turbulensen runt om i världen logiskt och väntat. Men det finns sannolikt fler skäl än bara behovet av säkerhetsmarginaler i budgeten bakommoderatledningens försiktighet.

Det parlamentariska läget är oklart, och spekulationerna har pågått ända sedan i våras om huruvida oppositionen i form av S, Mp, V och SD har haft för avsikt att gå samman för att stoppa just det femte jobbskatteavdraget, och huruvida regeringen då skulle vara beredd att ställa frågan på sin spets, med risk för nyval. Den konflikten uteblir nu, och det torde med tanke på den finansiella oron hälsas som något välkommet av de flesta.

Välkommet vore det också om i första hand allianspartierna och miljöpartiet tog tillfället i akt att skapa ett konstruktivt samtalsklimat och söka utgångspunkter för ansvarsfulla uppgörelser kring ekonomi, skatter och småföretagarpolitik. Förutsättningar borde finnas för breda, prestigelösa samtal även med socialdemokraterna om exempelvis socialförsäkringssystemen och strategiska satsningar på infrastruktur och forskning.

Till ansvarstagande i en osäker tid hör – här faller ett delat ansvar på alliansen, miljöpartiet och socialdemokraterna – att bryta med en destruktiv blockpolitik.

Det femte jobbskatteavdraget är inte fel, men inte heller den mest angelägna reformen för tillväxt och småföretagande när utrymmet för satsningar så småningom återvänder. Allianspartierna och delar av oppositionen får nu en chans att bredda perspektiven och bekänna färg.

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Av , , Bli först att kommentera 7

Veckans budgetdebatt i riksdagen och regeringens begynnande idélöshet, som döljs av oppositionens problem, är ämnet för den här lördagskrönikan.

—————————————-

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Det är när en regering övergår från att vara säkrare på vad den har velat än på vad den vill, som varningsklockorna börjar ringa. I veckans budgetdebatt i riksdagen kunde finansminister Anders Borg vila på lagrarna utan att riskera något.
Han är svensk mästare i att vila på lagrarna i sin retorik och få det att framstå som något lika självklart och majestätiskt som när lejonen sträcker ut sig efter jakt, gäspar och smälter bytet dagar i sträck i skuggan undan en gassande sol.

När dessutom det största oppositionspartiets nyvalde ekonomiska talesman, med ett otacksamt uppdrag att företräda en politik som inte lagts fast ännu, har som vanligaste replik att ”det får vi återkomma till” är det lätt för en populär, bevisat stresstålig och omdömesgill finansminister i en tuffande ekonomi att slicka sig om munnen och från skuggan under trädet övertyga om sin och kollegornas regeringsduglighet.

Men regeringen ska inte ta för givet att socialdemokraternas lealösa tillstånd kommer att vara särskilt länge till, eller att socialdemokraterna överhuvudtaget kommer att vara det oppositionsparti som bjuder svårast och tyngst motstånd under mandatperioden i de ekonomiska debatterna. Veckans budgetdebatt var den lättaste Anders Borg haft, och torde så, borde så, förbli.

Anders Borg har ett förtroendekapital och en ställning som få andra svenska efterkrigspolitiker haft, och det i en tid när förtroendet för politiker i allmänhet och för regeringen i synnerhet enligt SOM-institutets senaste mätning, är mycket högt även vid en historisk jämförelse.

En populär politisk ledare står alltid inför valet att bli samlare på eller investerare av sitt förtroendekapital. Av samlaren och investeraren gör investeraren mest nytta. Förr eller senare förflyktigas även höga opinionssiffror. Olycklig den som inte använde dem till något, riskerade dem för en övertygelse, satte dem på spel för något nödvändigt men svårt, något viktigt men omstritt. Och fanns där ingen övertygelse bakom, var siffrorna oförtjänta från början.

Både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt är än så länge mer samlare än investerare när det gäller sina unika förtroendekapital; och samlare av den där visserligen skickliga, men också pedantiskt putsande sorten, som drar ned gardinen för att inte samlingen ska utsättas för onödigt solljus.

Och faktum är att det är betydligt lättare för ett oppositionsparti att i början av en mandatperiod komma undan med otydliga besked om vad man vill, än för en regering som redan blivit omvald en gång. För Tommy Waidelichs dilemma – att företräda en politik vars långsiktiga inriktning och syften ingen har formulerat och kring vilken ingen intern enighet är i sikte – kommer under den här mandatperioden att bli även Anders Borgs dilemma, om inte alliansen förmår att erbjuda en samhällsanalys bortom förra mandatperiodens reformer och med bredare perspektiv än jobbskatteavdrag och arbetslinje.

De tre mindre allianspartierna har var för sig intressanta idéer om hur regeringen bör utvecklas framöver, men de spretar åt olika håll, två av dem är hårt pressade av svaga opinionssiffror och inte ens tillsammans är de nära att balansera upp moderaternas dominerande ställning hos väljarna. Därför är det med rätta på Reinfeldt och Borg de flesta spanar när det gäller regeringens övergripande avsikter. Och stilla vilar lejonen när de smälter maten.

Regeringens problem i den ekonomiska politiken är inte att den inte rusar iväg med symbolhandlingar som gör mer skada än nytta eller söker låtsas om att reformutrymmet är större än vad en ansvarsfull hushållning tillåter. Länge i den svenska debatten har handlingskraft och engagemang likställts med ökade utgifter och nya, byråkratiska detaljregleringar på låginkomsttagares, småföretagares och andra i det glömda Sveriges bekostnad. Anders Borg rusar inte iväg, när han talar i budgetdebatterna.

Men problemet, ett växande problem, en källa till tilltagande frustration och undran, är vad regeringen gör inom det reformutrymme som finns. Och då handlar det inte så mycket om exempelvis det femte jobbskatteavdraget i sig – ett vallöfte som infrias. Misstanken som gnager är snarare att den mest konkreta tanke statsministern och finansministern har inför fortsättningen inte är sänkta arbetsgivaravgifter, lättnader för småföretagen, höjda tak i socialförsäkringarna, korrigerade sjukförsäkringsnivåer, avskaffad värnskatt, en generell skattereform bort från lapptäckena, eller för den delen ökade investeringar i utbildning, energiomställning och infrastruktur, utan ett sjätte jobbskatteavdrag.

Revyförfattaren Urban Jönsson skrev på twitter skämtsamt att ”femte jobbskatteavdraget låter lite sovjetiskt på nått sätt. Som Skola nr 5 eller Produktionsenhet nr 13.” Det är den fara som regeringen löper om den inte ser upp: det som inledningsvis var nödvändiga och efterlängtade strukturreformer, riskerar, om de får uppföljare på uppföljare med allt svagare betydelse för utvecklingen i ekonomin och på arbetsmarknaden, att framstå som idélöshet och mekanisk upprepning.

Strategiska, nödvändiga och förutseende reformer som inte drivs på av akut nödläge, men som justerar missförhållanden, sker sällan i en stämning av allmän uppslutning, glada tillrop och omedelbart bifall. Men det hör till det politiska ansvaret att leda, tänka vidare även när ingen opinion kräver det, stimulera debatter, ge perspektiv, förutse och påminna om det angelägna men bortglömda.

Nytillträdda regeringar som inte vill riskera för mycket med hänvisning till vikten av återval, omvandlas lätt i regeringar som inte vill ta svårare debatter med hänvisning till att det faktum att de blivit omvalda visar att väljarna är nöjda. Det är regeringar som är bättre på att undvika fatala misstag än att möta långsiktiga problem.

Det är inte bara i kristider som en regerings prioriteringar prövas, utan även i lägen när reformutrymmet är stort. Alliansen borde utnyttja de goda tiderna och sitt starka politiska förtroendekapital för att lyssna på utredningsinstituten, tala med oppositionen och på allvar fördjupa sig i de stora frågorna om klimatet för småföretagande och investeringar i hela landet, behovet av breda, stabila uppgörelser om socialförsäkringarna, nytt skattesystem, välfärdens framtida finansiering under nya demografiska förutsättningar och omställningen till en förnyelsebar, ekologiskt hållbar tillväxtmodell.

Men man tar inte tag i de svåra utmaningarna längre, är inte internt överens och har inget annat val än att smälta gamla idéer en vända till. Och klockan tickar.

När konjunkturen vänder igen kan det vara för sent att lyfta blicken och ta i svåra frågor. Paradoxen just nu ser ut så: regeringen är starkare än någonsin, och svagare än någonsin, där den vilar under trädet.

Dra rätt slutsatser av de höga elpriserna

Av , , 2 kommentarer 5

De skyhöga elpriserna och vilka slutsatser vi bör dra av dem på lång sikt är ämnet för några funderingar i den här krönikansom kritiserar både kärnkraftslobbyns bluff och klimatdebattörernas feghet.
 
——————————————
Dra rätt slutsatser av de höga elpriserna
 
De höga elpriserna upprör åter känslorna. Det är begripligt med tanke på den börda på privatekonomier och viktiga industrier som de senaste vintrarna inneburit. Vad som är mindre gripligt är kortsiktigheten och fegheten i debatten från politikers, mediers och profilerade debattörers sida när det gäller vilka slutsatser som bör dras. Klimatdebattörerna har gått och gömt sig, kärnkraftslobbyn har glada dagar och indignation mynnar sällan i resonemang.
 
För att börja med det senare finns det en punkt där indignationen är i högsta grad berättigad. Oligopolsituationen på elmarknaden är en skandal som hämmar normala och för konsumenterna gynnsamma marknadskrafter att verka. Det är ett akut problem. De stora jättarna Vattenfall, Fortum och Eon dominerar, samarbetar i grumligt korsägande, har föga incitament att agera för lägre priser och hindrar på ett oacceptabelt sätt rationell konkurrens på elmarknaden. Det är inte avregleringen som är problemet, utan att den inte är genomförd fullt ut, att den fastnat i ett läge som ligger mycket långt ifrån sund marknadsekonomi.
 
I övrigt gör kärnkraftslobbyn som den brukar, hakar på en rådande diskussion och starka stämningar – för ett år sedan var det klimatfrågan, nu är det elpriserna – för att på omvägar vinna stöd för en framtida utbyggnad av en ändlig och dyr energiresurs.
Det är en dogmatisk kampanj som blandar ihop det korta och det långa perspektivet, som inte vill diskutera kostnader för, konsekvenser av, osäkra omständigheter kring och olösta frågor gällande hela förloppet från uranbrytning till avfallslagring som kärnkraften inrymmer.
 
Nya kärnkraftverk är så dyra att bygga, omständliga att underhålla och osäkra att driva – om de inte hårdsubventioneras som hittills – att de bara går ihop ekonomiskt om elpriserna hålls höga under lång tid.
 
Försöken att låsa fast stora delar av energiförsörjningen vid kärnkraft för resten av 2000-talet underskattar också potentialen och tempot i teknikutveckling, entreprenörskap och forskning kring de förnyelsebara alternativen med samma tidsperspektiv. Att utmåla nya kärnkraftverk som ett sätt att sänka elpriser är att vilseleda. Att satsa på förnyelsebart vore med största sannolikhet bättre ur prissynpunkt och tryggare ur försörjningssynpunkt för det kommande halvseklet än att bygga nya reaktorer för drift många decennier framåt.
 
Men där är vi inte ännu. Därför slår hackande reaktorer på elpriset. Och en snabb avstängning av reaktorer skulle driva upp priserna ännu mer – eftersom kärnkraftverken står där, byggda, hårdsubventionerade och producerande faktum sedan lång tid tillbaka. Trots att förklaringarna till denna vinters elpriser vanligen börjar med låga nivåer i vattenmagasinen, finns alltså ett uppenbart samband mellan existerande kärnkraftskapacitet och elpriserna.
 
Men behovet av kärnkraft på kort sikt ska inte förväxlas med vad som är rationellt att satsa på långsiktigt. Även om en förtida avveckling av kärnkraften är omöjligt både för ekonomi och elförsörjning måste omställningen till det förnyelsebara, bort från det ändliga, inledas någon gång – av ekonomiska skäl lika mycket som miljömässiga.
 
Om vi ska kunna garantera en säker, ren och ekonomiskt rationell energiförsörjning för kommande generationer måste vi inse att ingen framtida ekvation kommer att gå ihop – ekonomiskt och ekologiskt – om inte de förnyelsebara alternativen tar över. När nuvarande kärnkraften tjänat vore en välavvägd, realistisk brytpunkt att sikta på.
 
Kärnkraftslobbyn försöker utnyttja både klimatfrågan och elpriserna för att mana på energipolitiken in i en storskalig och dyster återvändsgränd. För drabbade av skyhöga räkningar vore det ingen tröst och ingen räddning. Den bluffen bör genomskådas.
Men även oppositionen som varit så heta på att synas i klimatfrågan de senaste åren, och som inte vill bygga ny kärnkraft, uppträder just nu med allt annat än ryggrad och integritet. För de höga elpriserna är ju till inte ringa del konsekvenser av klimatpolitiska prioriteringar, skatter och utsläppsrätter. Ekonomiska styrmedel driver upp avgörande marginalpriserna på det som importeras i form av fossila bränslen i lägen med inhemskt underskott.
 
Men det är ju själva poängen med ekonomiska styrmedel på miljöområdet, att en omställning bort från i det här fallet smutsiga energikällor ska stimuleras. Man måste försvara helheten i en sådan process, som ofrånkomligen tar tid och som kommer att belöna dem som är tidigt ute. En del av de höga elpriserna hänger ihop med en miljö- och klimatpolitik som många debattörer, ohämmat påhejade av trendkänsliga medier, slagit fast är en livsnödvändighet. Jamen, stå för det då, det var ju rätt.
 
För dem som anser klimathotet överdrivet, inte ser något behov att ställa om från ändliga energikällor till förnyelsebara och håller klimatpolitikens styrmedel för onödiga, är elprisdebatten betydligt enklare intellektuellt. Men inget parti inom alliansen eller den rödgröna oppositionen parti har, på goda grunder, intagit någon sådan hållning.
 
Därför är exempelvis socialdemokraternas kritik mot regeringen för höga elpriser nu tomt, ryggradslöst och populistiskt hyckleri, talande för ett parti i en fas av intellektuell förvirring med en självbild utan verklighetsförankring. Och var är miljöpartiet i debatten om elpriserna? Vill man inte förknippas med B sedan man demonstrerat för A? Är det inte roligt längre?
 
Elpriserna tynger hushåll och industrier. Men inget blir bättre av att vi drar felaktiga slutsatser för framtiden eller förlorar modet att stå upp för en omställning till det förnyelsebara som är nödvändig, rätt och på lång sikt den med marginal billigaste och tryggaste lösningen.