Etikett: Borg

En stafettpinne att bära vidare, inte putsa och ta för given

Av , , 1 kommentar 4

Anders Borg har blivit utsedd till Europas bästa finansminister av Financial Times.  Det är inte oförtjänt. Men hur väl ett lands ekonomi, arbetsmarknad, sociala trygghetssystem och näringsliv står rustat inför en flerårig krisperiod, beror på beslut, prioriteringar och strategier över längre tid än bara en eller ett par mandatperioder. Och inte alla de besluten som bäddar för långsiktigt hållbar välfärd är populära eller oomstridda när de fattas.

Hur ett lands ekonomi klarar sig i en svår lågkonjunktur avgörs av hur långsiktig politiken varit decennierna dessförinnan. Anders Borg bär en stafettpinne som han fått av tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar. Vad drar alliansen för slutsatser av det, och vad drar oppositionen för slutsatser? Om det handlar den här lördagskrönikan.
 
——————————————
 
En stafettpinne att bära vidare, inte putsa och ta för given
 
Att Financial Times i veckan utsett Anders Borg till Europas bästa finansminister och gett honom epitetet “trollkarl” har fått stor uppmärksamhet senaste dagarna. Det har utlöst lite av politikens motsvarighet till de stämningar som svenska internationella idrottsframgångar brukar ge.
 
Bortsett från de som ockuperar de bittraste, partipolitiska skyttegravarna – och den tröttsamma bitterheten är lätt att bortse ifrån – har de flesta välkomnat nyheten som ett gott tecken på att Sverige har en hyfsat stark och välskött ekonomi, som står relativt robust trots den globala finanskrisen. För det är givetvis det utmärkelsen honorerar: landets ekonomi och statsfinanser i stort.

Lite nesligt förstås att Bloomberg, i sin tv-intervju med Borg efter utmärkelsen, geografiskt markerade Schweiz i stället för Sverige på Europakartan. Aldrig får man vara riktigt glad. Men man kan ju inte få allt.
 
Tvåa på Financial Times lista ligger Tysklands kristdemokratiske finansminister Wolfgang Schäuble. Han har en längre och mer dramatisk politisk karriär bakom sig än nästan alla andra nu aktiva europeiska politiker, och håller emot både slarviga utgiftsökningar och lättfärdiga intäktsminskningar för allt vad tygen håller, till stor irritation även inom den egna regeringen – och utan att alltid lyckas.
 
Jag kan inte se annat än att både Borg, som övriga EU lärt känna som han med hästsvansen, och Schäuble, som är en av toppolitikens fortfarande mycket få rullstolsbundna politiker (följden av ett attentat mot honom i början av 90-talet) förtjänar det beröm de får som representanter för två länder som visat mer inrikespolitisk framförhållning och långsiktighet än de länder som nu krisar värst.
 
Men hur väl ett lands ekonomi, arbetsmarknad, sociala trygghetssystem och näringsliv står rustat inför en flerårig krisperiod, beror på beslut, prioriteringar och strategier över längre tid än bara en eller ett par mandatperioder. Och det är talande att det är just Sverige och Tyskland som nu får beröm för sina någorlunda välskötta ekonomier. Det har något gemensamt, som kanske både de nuvarande regeringsallianserna i respektive land, och en del av deras motståndare inom respektive opposition, har svårt att riktigt erkänna.​
 
Både Borg och Schäuble kan nämligen skänka några tacksamma tankar till tidigare socialdemokratiskt ledda regeringar som trots högljudd kritik och stora demonstrationer, stod upp för behovet att göra nödvändiga reformer för ekonomisk balans, hållbara trygghetssystem och en välfärd där ekvationerna går ihop på lång sikt.

I Sverige var det Göran Persson som på 90-talet under mottot “den som är satt i skuld är inte fri” genomförde en del av de åtgärder som var nödvändiga efter tjugo års försummelser i svensk inrikespolitik, efter en steg för steg undergrävd ekonomi från tidigt sjuttiotal och framåt.
 
I Tyskland var det den rödgröna regeringen (socialdemokrater och gröna) under Gerhard Schröders ledning som med sitt reformprogram Agenda 2010, lanserat 2003, rättade till allvarliga strukturproblem i den tyska ekonomin.

Allt blev inte bra, det kostade dem väljarstöd och till slut regeringsmakten, och Schröder lär aldrig få förlåtelse hos vänsterfalangen inom sitt parti. Men i dag är ändå de flesta bedömare överens om att Agenda 2010 är en viktig förklaring – det finns givetvis flera – till att Tyskland klarat sig bättre ekonomiskt och med lägre arbetslöshet genom krisen än exempelvis Frankrike, Italien och Storbritannien.

Modet som de tidigare regeringarna hade att genomföra reformer i tid, och stå för det trots att de reformerna var impopulära hos en del interna partifalanger, visar sig nu ha varit en räddning för jobb, välstånd och välfärd på längre sikt.

Borg och Schäuble för stafettpinnar vidare som burits fram på båda sidor om blockgränsen, och som flera olika partier kan ta åt sig äran för.
 
Men förmår alliansen och socialdemokraterna i Sverige att var för sig dra rätt slutsatser av den långa historien bakom guldet för Sverige i Financial Times ranking? Det finns en del tecken som tyder på att svaret är nej i båda fallen.
 
Jag tror att det var det sambandet mellan regeringsduglighet, kraft att stå emot interna frasradikaler med förlegade fiendebilder och möjligheten att faktiskt vinna väljarnas förtroende att leda regeringar som Thomas Östros sökte betona för sitt parti via den omdiskuterade Agenda-intervjun tidigare i veckan. För politiskt trovärdighet krävs orken att prioritera och välja. Det var hans angelägnaste budskap i intervjun, inte den förtäckta kritiken av Håkan Juholt.
 
Väljarmajoriteten befinner sig ungefär där i mitten där den alltid befunnit sig, ofta långt från de demonstrationer som i medierna framställs som "folket". Försvinner ett parti ut i ett falanghörn och tuggar teser, tar andra över. Börjar några framstå som slapphänta och utan kurage att faktiskt utöva regeringsansvaret, ger väljarna andra chansen. Det var huvudförklaringen till de gamla moderaternas problem och socialdemokratins styrka förr, och det är huvudförklaringen till de nya moderaternas och miljöpartiets tillväxt på socialdemokratins bekostnad i dag.
 
Orkar inte Juholt stå emot intern falangpopulism, kommer han aldrig att kunna växa till statsministerkandidat. Det är den kanske största utmaning som han och Tommy Waidelich står inför, att våga lita mer på vad osentimentala väljare försöker berätta om partiets relevans än på vad nostalgiska partifrälsta önskar vore verkligheten. Juholt härdas nu, men ska han klara sig gäller det att han i den processen härdas också mot interna floskler och introvert partijargong.
 
Alliansen, å andra sidan, med Reinfeldt och Borg i spetsen har förvaltat Sverige genom finanskrisen på ett kompetent sätt. Men har de idéer, kraft och långsiktighet nog, efter fem år i regeringsställning, att ta tag i vår tids stora strukturproblem, att rikta in politiken på strategiska investeringar i infrastruktur, företagsklimat, forskning, utbildning och energiomställning? Har man vilja att göra en djupare analys av den moderna arbetsmarknaden med dess nya typer av missförhållanden och möjligheter? Har man några ambitioner att börja en upprensning i skattesystemets lapptäcke?
 
Var Sveriges finansminister hamnar på rankingen om 20 år, avgörs av hur långsiktig och förutseende politiken är i dag.
 
För var den där mitten i samhällsdebatten ligger avgörs av hur perspektiven och värderingarna i samhället förändras och förskjuts, i mer långsiktiga processer. Det är därför opinionsbildning och idéarbete bortom opinionsmätningar och enskilda valresultat är så viktigt.

Det är därför det är nödvändigt med politiker och partier som vågar stå för något även när de åsikterna inte har högkonjunktur – och inte bara anpassar sig utifrån dagskonjunkturen. Det är därför regelbundna maktskiften för samhället framåt – när olika politiska sidor över tid både får lära sig nödvändigheten av var regeringsansvar innebär i praktiken och tid utan tyngden av dagligt regerande att utveckla idéer, se djupare på och förutse framväxande problem i samhället.
 
Orkar alliansen längre göra något som förändrar och förskjuter perspektiven, som innebär ett politiskt risktagande, som förutser mer än reagerar? Orkar något av oppositionspartierna?
 
————————————
 
Till sist…ljusfestivalen i Umeå kommer i rätt ögonblick varje år. Men den påminner, i sin fina knapphet, också varje år om hur mörkt det är i övrigt i stan om vintern, och väcker en längtan efter fler ljusinstallationer, hela vintern lång.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Av , , Bli först att kommentera 7

Veckans budgetdebatt i riksdagen och regeringens begynnande idélöshet, som döljs av oppositionens problem, är ämnet för den här lördagskrönikan.

—————————————-

Stilla vilar lejonen när de smälter maten

Det är när en regering övergår från att vara säkrare på vad den har velat än på vad den vill, som varningsklockorna börjar ringa. I veckans budgetdebatt i riksdagen kunde finansminister Anders Borg vila på lagrarna utan att riskera något.
Han är svensk mästare i att vila på lagrarna i sin retorik och få det att framstå som något lika självklart och majestätiskt som när lejonen sträcker ut sig efter jakt, gäspar och smälter bytet dagar i sträck i skuggan undan en gassande sol.

När dessutom det största oppositionspartiets nyvalde ekonomiska talesman, med ett otacksamt uppdrag att företräda en politik som inte lagts fast ännu, har som vanligaste replik att ”det får vi återkomma till” är det lätt för en populär, bevisat stresstålig och omdömesgill finansminister i en tuffande ekonomi att slicka sig om munnen och från skuggan under trädet övertyga om sin och kollegornas regeringsduglighet.

Men regeringen ska inte ta för givet att socialdemokraternas lealösa tillstånd kommer att vara särskilt länge till, eller att socialdemokraterna överhuvudtaget kommer att vara det oppositionsparti som bjuder svårast och tyngst motstånd under mandatperioden i de ekonomiska debatterna. Veckans budgetdebatt var den lättaste Anders Borg haft, och torde så, borde så, förbli.

Anders Borg har ett förtroendekapital och en ställning som få andra svenska efterkrigspolitiker haft, och det i en tid när förtroendet för politiker i allmänhet och för regeringen i synnerhet enligt SOM-institutets senaste mätning, är mycket högt även vid en historisk jämförelse.

En populär politisk ledare står alltid inför valet att bli samlare på eller investerare av sitt förtroendekapital. Av samlaren och investeraren gör investeraren mest nytta. Förr eller senare förflyktigas även höga opinionssiffror. Olycklig den som inte använde dem till något, riskerade dem för en övertygelse, satte dem på spel för något nödvändigt men svårt, något viktigt men omstritt. Och fanns där ingen övertygelse bakom, var siffrorna oförtjänta från början.

Både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt är än så länge mer samlare än investerare när det gäller sina unika förtroendekapital; och samlare av den där visserligen skickliga, men också pedantiskt putsande sorten, som drar ned gardinen för att inte samlingen ska utsättas för onödigt solljus.

Och faktum är att det är betydligt lättare för ett oppositionsparti att i början av en mandatperiod komma undan med otydliga besked om vad man vill, än för en regering som redan blivit omvald en gång. För Tommy Waidelichs dilemma – att företräda en politik vars långsiktiga inriktning och syften ingen har formulerat och kring vilken ingen intern enighet är i sikte – kommer under den här mandatperioden att bli även Anders Borgs dilemma, om inte alliansen förmår att erbjuda en samhällsanalys bortom förra mandatperiodens reformer och med bredare perspektiv än jobbskatteavdrag och arbetslinje.

De tre mindre allianspartierna har var för sig intressanta idéer om hur regeringen bör utvecklas framöver, men de spretar åt olika håll, två av dem är hårt pressade av svaga opinionssiffror och inte ens tillsammans är de nära att balansera upp moderaternas dominerande ställning hos väljarna. Därför är det med rätta på Reinfeldt och Borg de flesta spanar när det gäller regeringens övergripande avsikter. Och stilla vilar lejonen när de smälter maten.

Regeringens problem i den ekonomiska politiken är inte att den inte rusar iväg med symbolhandlingar som gör mer skada än nytta eller söker låtsas om att reformutrymmet är större än vad en ansvarsfull hushållning tillåter. Länge i den svenska debatten har handlingskraft och engagemang likställts med ökade utgifter och nya, byråkratiska detaljregleringar på låginkomsttagares, småföretagares och andra i det glömda Sveriges bekostnad. Anders Borg rusar inte iväg, när han talar i budgetdebatterna.

Men problemet, ett växande problem, en källa till tilltagande frustration och undran, är vad regeringen gör inom det reformutrymme som finns. Och då handlar det inte så mycket om exempelvis det femte jobbskatteavdraget i sig – ett vallöfte som infrias. Misstanken som gnager är snarare att den mest konkreta tanke statsministern och finansministern har inför fortsättningen inte är sänkta arbetsgivaravgifter, lättnader för småföretagen, höjda tak i socialförsäkringarna, korrigerade sjukförsäkringsnivåer, avskaffad värnskatt, en generell skattereform bort från lapptäckena, eller för den delen ökade investeringar i utbildning, energiomställning och infrastruktur, utan ett sjätte jobbskatteavdrag.

Revyförfattaren Urban Jönsson skrev på twitter skämtsamt att ”femte jobbskatteavdraget låter lite sovjetiskt på nått sätt. Som Skola nr 5 eller Produktionsenhet nr 13.” Det är den fara som regeringen löper om den inte ser upp: det som inledningsvis var nödvändiga och efterlängtade strukturreformer, riskerar, om de får uppföljare på uppföljare med allt svagare betydelse för utvecklingen i ekonomin och på arbetsmarknaden, att framstå som idélöshet och mekanisk upprepning.

Strategiska, nödvändiga och förutseende reformer som inte drivs på av akut nödläge, men som justerar missförhållanden, sker sällan i en stämning av allmän uppslutning, glada tillrop och omedelbart bifall. Men det hör till det politiska ansvaret att leda, tänka vidare även när ingen opinion kräver det, stimulera debatter, ge perspektiv, förutse och påminna om det angelägna men bortglömda.

Nytillträdda regeringar som inte vill riskera för mycket med hänvisning till vikten av återval, omvandlas lätt i regeringar som inte vill ta svårare debatter med hänvisning till att det faktum att de blivit omvalda visar att väljarna är nöjda. Det är regeringar som är bättre på att undvika fatala misstag än att möta långsiktiga problem.

Det är inte bara i kristider som en regerings prioriteringar prövas, utan även i lägen när reformutrymmet är stort. Alliansen borde utnyttja de goda tiderna och sitt starka politiska förtroendekapital för att lyssna på utredningsinstituten, tala med oppositionen och på allvar fördjupa sig i de stora frågorna om klimatet för småföretagande och investeringar i hela landet, behovet av breda, stabila uppgörelser om socialförsäkringarna, nytt skattesystem, välfärdens framtida finansiering under nya demografiska förutsättningar och omställningen till en förnyelsebar, ekologiskt hållbar tillväxtmodell.

Men man tar inte tag i de svåra utmaningarna längre, är inte internt överens och har inget annat val än att smälta gamla idéer en vända till. Och klockan tickar.

När konjunkturen vänder igen kan det vara för sent att lyfta blicken och ta i svåra frågor. Paradoxen just nu ser ut så: regeringen är starkare än någonsin, och svagare än någonsin, där den vilar under trädet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Give us a poem, Reinfeldt!

Av , , 1 kommentar 10

Min lördagskrönika den här veckan om läget inför valet, lite grand med anledning av Fredrik Reinfeldts besök i Umeå i dag:

—————————————————-

Hur vore det med lite poesi, Reinfeldt?

”Man driver kampanjer med poesi”, sa Mario Cuomo i en berömd liknelse. ”Man regerar i prosa.” Citatet brukar användas för att betona det där med prosan.
Statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg är prosaister av rang i ett land där prosan av hävd värderas högt. Och deras begåvning gäller en speciell typ av kärv, instruerande prosa.
De kan som inga andra läsa högt ur politiska bruksanvisningar och få det att låta tryggt och relevant.
De skulle byta ut valtalet mot en monteringsinstruktion från Ikea, och vi skulle inte märka stor skillnad. Inga frustrerade utbrott över felmätta brädor och borttappade skruvar där inte; inga svordomar över Kamprad. Istället en mild kärlek till centimetermått, skruvnycklar, plasttappar och ett par extra ”vi är inte riktigt färdiga än”-moment. Vårproppen Billy sätts ihop med lugn och tålamod – Anders Borg visar hur.
Jag ironiserar inte.

Förmågan att regera i nykter prosa, utan att löpa åstad och överreagera, kan under en djup global lågkonjunktur vara skillnaden mellan stabil krishantering som räddar ekonomin och panikslagna misstag som äventyrar den. När Reinfeldts och Borgs förtroendesiffror ligger högt över oppositionsledarna Sahlins och Östros är det en av förklaringarna.
Men prosa och bruksanvisningar enbart vinner inga val, och är inte tillräckligt för att ett politiskt ledarskap ska vara framgångsrikt över längre tid. Nu handlar inte längre i första hand om den gångna mandatperioden, utan om den kommande.
Bruksanvisningar berättar om sånt som redan konstruerats och standardiserats. Ett valår kräver större originalitet; en friare tanke, en blick framåt. Alliansen behöver påminnas om det där med poesin.
Var är lyrikerna?

Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg varnade i söndags för risken att alliansen börjar framstå som en trist och teknokratisk höger om den aldrig formulerar visioner och berättelser utifrån värden som ”jämställdheten, jämlikheten, den etniska mångfalden, miljöengagemanget, toleransen i hbt-frågor och den liberala synen på barn och ungdomar”.
Jag tror att det ligger mycket i det. Den återkommande oförmågan att ta tydlig ställning för den personliga integriteten, en av vår tids största liberala utmaningar, och den misstänkliggörande attityden i flera utspel inifrån partierna kring asyl- och flyktingpolitiken, har ökat den risken.
Liberalismen har tolkats på ett alldeles för snävt sätt, delvis bländats ut; grundläggande liberala instinkter har saknats i lägen när de varit som viktigast. För det har alliansen redan fått betala ett pris under mandatperioden, även om man inte skiljt sig stort från socialdemokraterna. Frågan är om man dragit slutsatser av det.

En del har även förklarat miljöpartiets uppgång med att alliansen gradvis, i förutsägbar blockpolitisk klinch med socialdemokraterna, tappat bort en idealistisk, fritänkande dimension i politiken.
Vill man förstå läget inför valet är just politikens idealistiska dimension, berättelserna bortom de tunga budgetposterna och stora strukturfrågorna, ingen dålig utgångspunkt.
Ofta avgörs val av små, ganska subtila väljarrörelser. Att fördjupa ett redan existerande stöd förändrar inte så mycket. Sitter spiken redan inslagen i väggen kan man under stort spektakel ändå damma till den med en slägga, men det ändrar ingenting.

Hur ser opinionen ut så här ett knappt halvår före valet? Moderaterna håller enligt de flesta mätningar sin historiskt sett höga nivå och har greppet i nästan alla förtroendemätningar. Socialdemokraterna och vänsterpartiet har det omvänt och vid historiska jämförelser fortsatt tungt. Slutsatsen ligger nära till hands att det är miljöpartiets uppgång och mittenpartiernas sammantagna tapp som förklarar de rödgrönas ledning, och att det är i det traditionellt grönsocialliberala gränslandet mellan regeringsalternativen som chansen för små, men avgörande väljarflöden är som störst.

Om alliansen tror att utbyggd kärnkraft, vägpaket, skattesänkningar för pensionärer, flerbarnstillägg och bensinpriser är den typ av frågor som – oavsett vad man anser om dem – kommer att vända väljarflöden från miljöpartiet till mitten blir det ett tufft uppvaknande i september. Då har man inte förstått att tolka opinionsmätningarna rätt, då har man tappat samhällskritiken. Blir alliansens framtoning för mycket teknokrati, nöjd förvaltning och traditionell valbudgetpopulism kommer man nästa mandatperiod att utgöra en stark opposition.

Förvaltningsfaran gäller även delar av valrörelsens mest centrala områden: jobben och välfärdssamhället. Oförmågan hos alliansen, på grund av intern splittring, att ta tag i komplexet kring socialförsäkringssystemens framtid, arbetsmarknadens regelverk och småföretagens villkor förstärker intrycket av en regering som börjat administrera mer än gestalta.

Alliansen talar gärna om välfärdssamhället. Men den vet inte för vilka socialförsäkringsprinciper den står (man borde ta entydig ställning för den generella välfärden).
Den vet inte vilken typ av arbetsmarknad den ska planera för (man borde våga öppna för en dansk flexicurity-modell anpassad till den nya, rörliga tjänste- och småföretagarekonomin). Den verkar inte beredd att fullt ut prioritera villkoren de företag som ska skapa jobben (man borde ge sänkta arbetsgivar- och egenavgifter förtur framför ytterligare jobbskatteavdrag) .

Regeringen kan vara nöjd med mycket som den genomfört sedan 2006: skattesänkningar som stärker låginkomsttagarnas egenmakt, nödvändiga reformer inom hela utbildningsväsendet, insatser för ökad valfrihet och högre kvalitet inom offentlig sektor, avskaffande av det förlegade apoteksmonopolet, upprättad arbetslinje, klok hantering av finanskrisen, förändringar som ger minskad byråkrati och regelbörda för företagen, stimulanser av tjänstesektorn, nya öppningar för arbetskraftsinvandring, en könsneutral äktenskapslagstiftning, stärkt demokratiprofil i biståndspolitiken – det har hänt en hel del.

Annat finns, som sagt, på minussidan. Många missförhållanden i samhället gör det berättigat att fortsatt tala om utanförskap och det glömda Sverige. Både oförmågan att ge svar i centrala framtidsfrågor och tendensen till teknokratisk framtoning delar alliansen med de rödgröna – som ännu mindre vet vad de vill. Men alliansen fick 2006, till skillnad från raden av socialdemokratiska minoritetsregeringar, mandat för utveckling av något nytt, inte administration av något statiskt. Ambitionen bör inte vara lägre den här gången.

I dokumentären ”When We Were Kings” om matchen mellan Muhammad Ali och George Foreman i Zaire 1974 berättas om ett minnesvärt tal Ali en gång höll för studenter vid Harvard. ”Give us a poem!”, ropade en av studenterna plötsligt, ge oss en dikt. Alis korta svar har blivit klassiskt: ”Me. We.”
I dag besöker Fredrik Reinfeldt Umeå. Han kommer att följas av hela raden partiledare – prosaister allihop, ingen av dem lyriker. Det är en chans att lyssna till vällovliga, instruktiva bruksanvisningar. Men vi borde ropa något till dem också:
”Give us a poem!”

1 kommentar
Etiketter: , , , , ,