Etikett: de rödgröna

När jämställdheten glöms bort

Av , , 1 kommentar 4

I en krönika på dagens ledarsida skriver jag litet grand om jämställdhetsdebatten så här långt i valrörelsen.

—————————————————————-

När jämställdheten glöms bort

Kanske blir det ett av ögonblicken man efteråt lyfter fram som avgörande för valutgången: när Lars Ohly i SVT på frågan om delad föräldraförsäkring avfärdade ammande mödrar med att det finns bröstpumpar. Eftervalsanalyser pekar gärna ut sådant skum på ytan för att beskriva djupare väljarströmmar. Det var, retoriskt, en av valrörelsens klumpigaste repliker. Fram manades bilden av vänsterpartiets ovanifrånperspektiv med en byråkratiserande, anonymiserande syn på stat och samhälle, där partiet dikterar och enskilda människor ska veta sin plats.

Men låt mig erkänna en sak: i det här fallet jag är mer nedslagen av debatten som följde, än av Ohlys oskickliga sätt att försvara en av få ståndpunkter vänsterpartiet har i sitt program som är liberalt tilltalande: individualiserad föräldraförsäkring.
För bakom den frustande förtjusningen från allianshåll över vänsterledarens pumpproblem blottas den tilltagande marginalisering som jämställdhetsfrågan råkat ut för under valrörelsen. Föräldraförsäkringen är ett exempel så gott som något.

Att genom en individualisering, eller åtminstone en tredelning, av föräldraförsäkringen låta den följa samma principer som övriga socialförsäkringar, inte som i dag i realiteten vara kopplad till familjen, skulle självklart som alla reformer skapa avvägningsproblem. Men det skulle ta tag i en av de större kvarvarande orättvisorna i Sverige: ojämlikheten på arbetsmarknaden när det gäller löne- och karriärutveckling mellan män och kvinnor.

I en avvägning mellan friheter och ofriheter, när konsekvenser ställs mot konsekvenser, borde könsbunden ojämlikhet av det slaget väga mycket tungt som argument. Det skeva uttaget av föräldraledigheten är en av huvudorsakerna till att kvinnors ställning på arbetsmarknaden är betydligt svagare än mäns. Sådant har också följder för föräldrarnas närvaro, tid för barnen och för familjers möjligheter att bestämma själva. I bröstpumpshysterin försvann det perspektivet snabbt.

Bara om könsklyftan på arbetsmarknaden inte anses vara något problem, blir frågan om föräldraförsäkringens utformning så enkelspårig som värnarna av den nuvarande ordningen vill hävda. Och det kan ifrågasättas, om man ser på statistiken över hur många barn som ammas helt efter låt säga åtta månaders ålder, eller efter ett års ålder, hur relevant bröstpumpsdiskussionen vore ens med en reformerad föräldraförsäkring.

Men, och nu kommer det väsentliga, inget av regeringsalternativen går till val på att förändra föräldraförsäkringen. Alliansen satsar vidare på den ganska svaga jämställdhetsbonusen, men säger nej till en individualisering av föräldraförsäkringen. De rödgröna föreslår, sedan de som regeringsalternativ inte vågat stå för kravet på en tredelning, i sitt manifest ingenting alls. Som Svenska Dagbladets Göran Eriksson skrev i förra veckan i en nyhetsanalys är paradoxen nu att alliansen ”har en politik för att pappor ska ta ur mer av föräldraledigheten, de rödgröna har det inte.”

Det största problemet med de rödgrönas regeringsalternativ ur ett jämställdhetsperspektiv är dock något annat. För om alliansen har vårdnadsbidraget, försvaret av den nuvarande föräldraförsäkringen och irriterande tendenser till antifeminism som svaga kort, har de rödgröna samlat ihop en hand egna märkligheter som sänker deras trovärdighet på andra sätt.

De rödgröna gör en häpnadsväckande åtskillnad mellan ROT och RUT, med en patriarkalisk dunk i ryggen av företagande inom traditionellt manliga branscher och en föraktfull nedvärdering av företagande inom traditionellt kvinnodominerade branscher. RUT-debatten har skadat de rödgrönas trovärdighet i jämställdhetsfrågan.

Motståndet mot entreprenörskap, fler arbetsgivare och alternativa driftsformer på välfärdsområdet – något som verkligen skulle ha betydelse för kvinnors makt och frigörelse på arbetsmarknaden – visar också att vänsterpartierna när det blir allvar prioriterar socialistiska dogmer framför de stora möjligheter till effektiv jämställdhetspolitik som finns i en marknadsekonomisk välfärdsstat. Och så orkar man inte ens, som regeringsalternativ, föreslå en förändring av föräldraförsäkringen. Det är så tunt.

Och Så ambitionslösa är regeringsalternativen på området. Att alliansen, trots sitt snarast ökande ointresse och sitt avbrutna idéarbete, förmodligen skulle vinna på en hetare jämställdhetsdebatt, säger en del om hur svaga de rödgröna är i jämställdhetspolitiken. Lars Ohlys bröstpumpsreplik var faktiskt ett lovvärt undantag.

1 kommentar
Etiketter: , , ,

Vad får pendeln att slå, och åt vilket håll, 2010?

Av , , Bli först att kommentera 7

I sin nyutkomna och synnerligen läsvärda Palme-biografi tar Henrik Berggren upp hur Olof Palme under sitt sista år i livet intresserade sig för den amerikanska historiken Arthur Schlesingers tes om ”vågrörelser i historien”.

Schlesinger, skriver Berggren, ”menade att det sker en pendelrörelse mellan radikala och konservativa perioder i historien med ett intervall på ungefär femton år. Enligt detta schema hade en radikal topp kommit på sextiotalet för att följas av en konservativ våg på sjuttiotalet. Men det som framför allt intresserade Palme var det faktum att den amerikanske historikern – som arbetat åt John F Kennedy – förutspådde att förändringens vind skulle börja blåsa igen i slutet av åttiotalet. Det stämde också med Palmes egen bedömning. ” Om Schlesingers vågrörelseteori slog in kunde slutet av åttiotalet för Palme bli en “perfekt tid för att engagera sig i den intellektuella debatten”, skriver Berggren.

Jag är ingen större anhängare av schematiska modeller, tvivlar allt mer på tillämpligheten av grovhuggna ideologiska skalor när det gäller praktisk politik och anser just begreppen radikal och konservativ vara två av de mest missförstådda i samhällsdebatten.
Men vågrörelseteorins användbarhet, befriad från allt för skrikiga etiketter och med viss flexibilitet när det gäller tidsintervallen, bekräftas egentligen av de flesta demokratiska länders politiska utveckling.
Och faktum är att söker man de svenska val som ligger närmast vändpunkterna i Schlesingers vågrörelseteori under de senaste tjugo åren landar man på 1991 och 2006, de två senaste tillfällen som socialdemokraterna – det fram tills för några år sedan normbildande och statsbärande partiet – förlorat regeringsmakten i Sverige.

Nästa vändpunkt skulle, om man blickar framåt, komma någon gång kring valet 2018. Det är förstås onödigt, och kanske ogörligt, att spekulera i just nu, ett par veckor före ett fortfarande ovisst och öppet val 2010. Men vågrörelseresonemanget kan ändå med fördel tillämpas på den hittillsvarande svenska valrörelsen.

Om opinionsmätningarnas trender och majoritetens bedömning slår in, att alliansregeringen får förtroendet en mandatperiod till, så skulle det följa ett gammalt, etablerat mönster i den svenska demokratins historia. Men samma mönster talar också för att den extremt blockpolitiskt präglade valrörelse som vi nu upplever inte ger särskilt mycket vägledning för kommande mandatperioder därefter.

Vill man först vidga perspektivet kan man se ännu mer övergripande vågrörelser i 1900-talet. En stor vändpunkt kom med Per-Albin Hanssons folkhemstal 1928, som markerade ett definitivt avsked, för decennier framåt, till primitiv klasskampsretorik, marxism och vi mot dem-tänkande inom svensk socialdemokrati. Folkhemmet var ett över blockgränser och samhällsgrupper inkluderande projekt, inte ett konfrontatoriskt, exkluderande projekt.
Det i kombination med den strategiska fingertoppen till bondeförbundet lade grunden för ett flera decennier långt socialdemokratiskt regeringsinnehav, med stabilt stöd hos vad vi ibland kallar marginalväljare.

Utrikesläget gjorde de kommande tjugo åren speciella. Men i det första normala efterkrigsvalet 1948 – när socialdemokraterna uppvisade tecken på att vilja gå i socialistisk riktning med planekonomiska inslag – markerade väljarkåren genom att nästan halvera kommunisterna, försvaga socialdemokraterna något och skifta tyngdpunkten inom oppositionen till den mest principfasta försvararen av en fri, social marknadsekonomi, folkpartiets Bertil Ohlin.

En tredje vändpunkt kom vid slutet av femtiotalet, med ATP-frågan. Den icke-socialistiska oppositionens, och framför allt Bertil Ohlins, övertaktiska uppträdande återgav en då ganska tröttkörd socialdemokrati initiativet i den ständigt pågående reformstafetten med liberalerna. ATP-frågans moraliska dimension (ett försök till anständig, social rättfärdighet), inte dess tekniska aspekt (en långsiktigt ohållbar konstruktion) vägde i slutändan tyngst för väljarmajoriteten. Att liberalerna uppfattades fastna i den sistnämnda, medan socialdemokraterna betonade den förstnämnda, bidrog till ytterligare ett drygt decennium av socialdemokratiskt styre.

Sedan kom sjuttiotalets omvälvningar, maktskiftet som en logisk följd av socialdemokratins nya, socialistiska tongångar och sedan allt som hänt därefter. Ett större mönster går igen: när socialdemokratin blir för socialistisk, aggressiv och introvert söker marginalväljarna andra, liberalare alternativ. När de partier som utgör alliansen uppfattats som för stelbenta, borgerliga och socialt okänsliga, har marginalväljare gått till den pragmatiska socialdemokratin. Den pendelrörelsen brukar avgöra svenska val.

Vad som i historiens ljus kommer att ses som vår tids pendelutlösande frågor är inte lätt att säga. Integritetsfrågan är den kanske på sätt och vis allra viktigaste, men den spelar en begränsad roll i valrörelse, tyvärr. Därför finns andra kandidater, som förmodligen får större betydelse:

Skiftet från en storskalig industriekonomi till en mer småföretagarbetonad tjänsteekonomi, med de konsekvenser det har för behovet av gott företagsklimat och mångfald på tidigare monopoliserade, byråkratiserade områden.

Den demografiska utmaningen när trycket på välfärdssektorn hotar bli ohållbart om inte fler privata jobb och ökat välstånd tillför resurser.

Omställningen till en klimatsmart och förnyelsebar tillväxtekonomi där smutsiga och ändliga energikällor fasas ut till förmån för förnyelsebar energi och ny teknik, med de chanser för exportinriktat entreprenörskap det kan ge ett land som vågar gå före.

Behovet av högklassig, individanpassad och tydligt kunskapsinriktad undervisning inom både skola och högre utbildning för att som litet, exportberoende land kunna möta en allt starkare global konkurrens.

Behovet av ett gyllene möte mellan en snabbrörlig arbetsmarknad och robusta, generella, solidariska sociala försäkrings- och trygghetssystem som uppmuntrar till just rörlighet, flexibilitet och vidareutbildning under längre yrkeskarriärer och ett livslångt lärande, som ger människor nya chanser när det går åt helvete och som garanterar att en plötslig arbetslöshet eller sjukdom inte på kort tid kastar livet över ända.

Behovet av en human, öppen inställning till arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande, som närmar sig integrationsproblemen på ett konstruktivt, inte misstänkliggörande, sätt och som gör upp med de skamliga asylavvisningar som fortsätter nu precis som under den tidigare regeringen.

Alliansen har en mer övertygande berättelse om hur resurser till framtidens välfärd ska skapas genom arbetslinje, bättre företagsklimat, satsningar på valfrihet och nya jobb i framtidens tjänstebranscher och en kunskapsbaserad skola och kvalitetsinriktad högre utbildning. De rödgröna har mer brinn i ögonen när det gäller klimat- och miljöomställningen som en chans att skapa en förnyelsebar tillväxt och en svensk exportbransch, liksom ett principiellt tydligare budskap när det gäller framtidens socialförsäkringar och det livslånga lärandet.

Vilka av dessa stora områden som väljarmajoriteten anser kräver särskild uppmärksamhet de närmaste fyra åren, tillsammans med de klassiska frågorna om regeringsduglighet och ekonomiskt ansvarstagande, avgör sannolikt valet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Driv landsbygdens riktiga ödesfrågor istället

Av , , 2 kommentarer 11

Det kommer ingen lördagstidning den här veckan, så därför kom min "lördagskrönika" redan i dagens tidning. Den handlar om landsbygden, alliansen, de rödgröna, bensinskatter och de stora framtidsutmaningarna. Grundpoängen är att det är inte de rödgrönas förslag till bensinskattehöjning – det är rätt tänkt – som gör oppositionens politik kortsiktigt och långsiktigt negativ för landsbygden och Norrland, utan helt andra inslag i deras program. Alliansen borde kritisera de inslagen istället för att ägna sig åt bensinskattepopulism.

———————————————————

Driv landsbygdens ödesfrågor istället

Komedin Groundhog Day (Måndag hela veckan) från 1993 är en film jag ofta ser om. Den handlar om väderpresentatören Phil som tvingas uppleva exakt samma dag gång på gång under motsvarande tiotals, kanske hundratals år. Varje dag börjar allt om. Oavsett vad han gör ringer väckarklockan nästa morgon och allt är precis som dagen innan. Han är fast i en tröstlös repris av en oföränderligt grå måndag, till synes för evigt.

I valrörelsetider är det ibland lätt att känna sig försatt till den filmen. Mycket går igen. Nu verkar valrörelsen vara framme vid scener som den där Phil ständigt trampar i samma vattenpöl eller aldrig förstår varför allt han gör av gammal, arrogant vana bara ger kontraproduktiva resultat.

De rödgröna sviker för tillfället raskt hoppet om liberalt nytänkande kring arbetsmarknad, företagsklimat, utbildning och välfärd. Deras förslag är, så här långt, bedrövliga i sin brist på visioner och brist på intresse för de stora utmaningar välfärdssamhället står inför. Olika former av marginalskattehöjningar, sämre utkomst av jobb och utbildning, misstro mot enskildas valfrihet och begränsningar av framtidens företagande – blicken är i huvudsak riktad bakåt. Värst blir det för landsbygden.

Men alliansen väljer av något skäl att koncentrera sin kritik på annat. Samtidigt som de rödgröna börjat avslöja sitt program, ägnade sig alliansen i veckan åt en trist, inkonsekvent bensinskattepopulism.

Under förra mandatperioden gjorde delar av alliansen stor sak av bensinfrågan, krävde sänkt bensinskatt och uppträdde som vore miljöhänsyn och miljöomställningar något perifert och flummigt. Sen bröt den stora klimatdebatten ut, Fredrik Reinfeldt gjorde klimatpolitiken till chefsfråga och statsråd började tala om behovet av högre bensinpris i framtiden.
Nu är det valrörelse igen, klimatfrågan har svalnat – och vips är bensinskattefrågan het i alliansen igen. På fel sätt. Plötsligt utmålar man oppositionens förslag på en höjning med 49 öre som horribel. Debatten är tillbaka där den började, och delar av alliansen står med foten i vattenpölen, igen.

Förra året presenterade den gröna liberala tankesmedjan Fores en utmärkt och tänkvärd skrift – ”Köra bil på landet och rädda klimatet” av Jenny von Bahr som visar att en bensinskattehöjning mycket väl går att förena med bättre villkor för landsbygden. Det är precis som Martin Ådahl skrev i förordet att landsbygden blivit en olycklig gisslan i den här debatten:

”Dels därför att landsbygden verkligen är drabbad. (…) Men landsbygden används också i debatten som ett slagträ. Landsbygdsbor får spela den otacksamma rollen som bakåtsträvande motståndare till miljöanpassning, som alibi för att blockera nödvändiga förändringar.”

Det är en gisslansituation som är helt onödig.

Regeringens högljudda kritik av de rödgrönas bensinskatteförslag är populism mot bättre vetande precis som de rödgrönas högljudda kritik av regeringens arbetslinje och sjukförsäkringsreformer varit populism mot bättre vetande. Att höja bensinskatten vore rätt. Det stimulerar en omställning till andra färdmedel i storstadsområden, till en bränslesnålare fordonspark och till mer miljövänliga och långsiktigt rationella drivmedel – omställningar som kommer att bli nödvändiga ändå.

Bilen kommer att spela samma viktiga roll även i framtiden. Den är med rätta en frihetssymbol. Men den bensindrivna bilen är ett övergående fenomen. Framtiden hör andra drivmedel till. Att hoppas på sänkt bensinpris är miljöpolitiskt, energipolitiskt och nationalekonomiskt naivt.

Ju förr vi inser att ett sådant teknikskifte är på väg och tar oss an det, desto bättre rustade kommer vi att stå när det inte längre går att undvika. Gröna omställningar genom ny teknik och förutseende entreprenörskap är förnuftiga investeringar. Det land som är tidigt ute blir en vinnare.

Men förutsättningen för att det ska fungera utan regionala klyftor är rejäla, generösa avdragsregler, omställningsstöd och andra skattekompensationer riktade till de områden av landet där alternativ till bilen saknas. Fores pekade i sin rapport ut etanolkonverteringsbidrag, sänkt fordonsskatt och förlängd miljöbilspremie för landsbygden som tre tänkbara kompensationsåtgärder. Här kommer fler att behöva spånas fram. Men poängen är att det går. Den konstruktiva attityden borde alliansen ta fasta på, istället för att sticka huvudet i sanden.

Bilen är en förutsättning för att människor ska ha möjlighet att bo kvar, jobba och verka på Sveriges fantastiska landsbygd. Men att höja bensinskatten med en halv krona vore inget hot mot landsbygden. Alliansen vet och borde erkänna det, och istället kritisera de rödgröna på punkter där oppositionens politik faktiskt hotar landsbygden. Sådana saknas med förlov sagt inte.

Att döma av det som framkommit från oppositionspartiernas interna förhandlingar på olika områden hittills skulle nämligen en rödgrön regering från och med i höst få en rad negativa konsekvenser för landsbygden och Norrland. Men inte på grund av bensinskatten, utan av helt andra skäl.

För om alliansen i bensinfrågan står med foten i vattenpölen, har de rödgröna nått fram till scenen där Phil är oförmögen att förstå varför hans kontraproduktiva uppträdande hela tiden straffar sig, varför den eländiga dagen ständigt går i repris.
Vad vill de rödgröna gå till val på?

Minskade incitament för utbildning och entreprenörskap genom höjda marginalskatter, en virrigt motiverad och för investeringar skadlig förmögenhetsskatt, en mer negativ syn på tjänstesektorn och alternativa driftsformer i offentlig sektor och risken för skolpolitiska återställare till regeringen Perssons dagar kan bli mycket kännbart för landsbygden. Hur många gånger ska väckarklockan behöva ringa innan de rödgröna förstår?

Dessutom är det talande att den rödgröna oppositionen ägnat ofantligt mycket energi den gånga mandatperioden åt att kräva miljardstöd åt enstaka utvalda storbolag, men i jämförelse nästan inte haft något att säga om framtidens småföretagande utanför storstadsregionerna. Debatten om transportstödet som fördes här i Västerbotten gav samma bild. De rödgröna tycks ha väldigt svårt att sätta sig in i de små- och medelstora företagens verklighet och villkor.

Man sitter fast i det gamla, patriarkala storindustriella samhällets världsbild och instinkter. För en landsbygd i skriande behov av nyföretagande och jobb i framtidsbranscher har den världsbilden inte annat att erbjuda än vilseledande, passiviserande nostalgi. Sammantaget har oppositionen lanserat förslag som försämrar de strukturella förutsättningarna för nya jobb, tillväxt, forskning och företagande, och som just därför bådar illa för landsbygdens långsiktiga välfärd.

Så ser det ut. Alternativen lever inte i valrörelsen upp till det som står på spel. Gamla ovanor tar överhanden.

Det man inte ska glömma med Groundhog Day är att den slutar lyckligt. Phil hajar till slut vad det handlar om, vågar blotta sig för framtiden, bryta dåliga vanor och ta emotionella risker och ansvar, fast det är svårt. Plötsligt en morgon ringer väckarklockan till en ny, oviss och spännande dag.

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Inga skäl till pessimism för Norrland

Av , , 1 kommentar 7

Min krönika på dagens ledarsida:

—————————————————————–

Inga skäl till pessimism för Norrland

Vänsterpartisten Örjan Mikaelsson invänder på dagens debattsida att min krönika om Norrbotniabanan (19/12) förbigick en viktig förklaring till varför projektet inte fått klartecken, nämligen regeringsskiftet 2006.

Jag koncentrerade mig i min krönika på en annan och något bredare aspekt av frågan än just den partipolitiska: vikten av att Norrland uppträder någorlunda enat som en region kring krav på långsiktiga investeringar för att ha någon chans att vinna gehör i den hårda konkurrens om medel som råder.

Men jag tar gärna Mikaelssons, på den punkten, helt berättigade invändning att regeringsfrågan har avgörande betydelse för om projekt som Norrbotniabanan genomförs eller ej, som anledning att utveckla även det resonemanget.

Alliansregeringen är uppenbart inte lika intresserad av att prioritera Norrbotniabanan i den statliga investeringspolitiken som det rödgröna regeringsunderlaget var. Så är det.

Och det är ett problem; för allianspartierna eftersom det göder misstankar om att de mest satsar på att vinna storstäderna i nästa val, för Sverige eftersom Norrbotniabanan vore en nationell vinst, men framför allt därför att det kan ge en antydan om att framtidens infrastrukturpolitik riskerar att utformas utifrån andra aspekter än långsiktig, ekonomisk nytta. skälet till att Norrbotniabanan bör prioriteras är inte att den ska ligga i norr som en nådegåva, utan att den är samhällsekonomiskt rationell ur ett nationellt perspektiv. Norrbotniabanan är inte regionalpolitik. Det är själva poängen: ju mer infrastrukturpolitiken övergår i ett regionalpolitiskt tänkande – och därmed riskerar att fastna i röstmaximerande, partipolitiska strategier – desto sämre på sikt för det trots allt relativt glesbefolkade Norrland.

Regionalpolitiska hänsyn har alltid tagits, men om de betonas starkare i en tid när de flesta partier siktar på att vinna stöd i de befolkningstäta storstadsregionerna, då finns risken att Norrland sett sin sista riktigt tunga statliga investering, oavsett vilken regering som sitter. Det är något de som skriker högt efter just regionalpolitiskt motiverade stödinsatser borde tänka på.

I värsta fall kan det bli så i en framtid att ett regeringsalternativ som går till val på att satsa stora, statliga infrastrukturmedel på Norrland på förhand är dömt att hamna i opposition. Det är en utveckling som måste förhindras.

Då får inte frågan om infrastruktursatsningar fastna i partipolitisk prestige och taktik, utan måste lyftas över sådana hänsynstaganden. Därför begår alliansen ett svårt misstag om den skriver av Norrland som ett mindre intressant investeringsområde på grund av hur partisympatierna råkar se ut här. Norrbotniabanan är inte ett norrländskt, utan ett nationellt angeläget projekt. Där måste alliansen vakna till insikt.

Men politik är helhet, resonemang måste hänga ihop och resurser faller inte från ovan. För att medel överhuvudtaget ska finnas för sådana väldiga projekt måste svensk, och norrländsk, ekonomi sprudla av företagande, entreprenörskap och utbildning av toppklass. Där har de rödgröna många hemläxor kvar att göra. Och det leder mig över till den punkt i Örjan Mikaelssons replik som jag vill invända mot: frågan om vilken regeringspolitik som vore bra för Norrland.

Jag påstår: grunddragen i de reformer som genomförts sedan regeringsskiftet 2006 har förbättrat förutsättningarna för tillväxt, välfärd och befolkningsökning i Norrland; i de största kommunerna, såväl som i landsbygds- och glesbygdskommunerna. Det påståendet grundar sig på övertygelsen att Norrland med de människor, den kultur, de företag, den utbildning, de investeringar och de naturresurser som finns här, är en mycket konkurrenskraftig region som inte behöver be om ursäkt för något.

En mer positiv attityd från regeringshåll till nytt företagande, fler driftsformer inom offentlig sektor och till bättre villkor för entreprenörskap i traditionellt kvinnodominerade branscher är bra inte minst för ett Norrland där tunga industriinvesteringar ger hopp för framtiden i inlandet men måste kompletteras med en mer differentierad, mer jämställd och mindre sårbar arbetsmarknad, där jobb skapas i fler branscher.

En uppvärdering av kunskap, lärande och ämneskompetens, liksom av modern yrkesutbildning, i skolan, är bra inte minst för ett Norrland som i övrigt erbjuder en utmärkt högre utbildningsstruktur. Bättre ekonomiska skattevillkor för låg- och medelinkomsttagare är givetvis bra även för människor i Norrland med lönelägena som råder här. Och där alliansen mörkar, halkat snett eller fastnat – som exempelvis socialförsäkringarna, delar av familjepolitiken och småföretagarklimatet – har även Norrland skäl att vara otåligt.

Norrland behöver ingen speciellt för norr utformad politik för att klara sig. Den negativa, fördomsfulla synen på regionen måste tvärtom motverkas, likgiltigt om den odlas på hemmaplan eller i andra delar av landet.

Norrland har redan i dag, inte minst om man tar den nordliga, gränsöverskridande dimensionen med i beaktande, alla förutsättningar som krävs för att bli en vinnarregion, om de generella, liberala förutsättningarna för företagande, utbildning, forskning, välfärd och investeringar i landet är goda.

Men då krävs också att värdefulla investeringar som Norrbotniabanan inte motarbetas från regeringar av regionalpolitiska skäl.

Både alliansen och de rödgröna kan anklagas för att, på olika sätt, underblåsa en alltför negativ syn på Norrlands möjligheter och nationella betydelse. Förhoppningsvis präglas nästa års valrörelse av djupare insikter än så.

 

1 kommentar
Etiketter: , , ,